"En sommar på luffen" .... Så heter nästa bok i Anna-Lisa-serien!

 I september kommer den tredje boken om Anna-Lisa. 
"En sommar på luffen" utspelar sig före "Anna-Lisas Antik".
För er som läst de tidigare två böckerna hoppas jag att det ska bli en rolig
och spännande läsning om "Vägen till Söderberga", som är undertiteln.
Och för alla er andra: Här börjar berättelsen om Anna-Lisa Johansson!
I den fjärde och sista boken (som jag skriver synopsis på nu) kommer personer från den första
att dyka upp och trådar att knytas samman....

Men vad handlar "En sommar på luffen" om då?
Jo, så här lyder baksidestexen:

En vild idé ...
När trettioårskrisande Anna-Lisa ramlar över romanen "Vägen till Klockrike" på en loppis tar hennes liv en ny vändning. Hon fascineras av berättelsen om luffaren Bolle och bestämmer sig för att själv gå på luffen i sommar-Sverige. Skaffa sig mat och husrum genom att måla staket och klippa gräs. Tjäna pengar på det hon är allra bäst på, att fynda dyrgripar på loppis och sälja vidare. Fundera över vad hon vill göra med resten av sitt liv.
Och kanske finns där ute någonstans en kille för henne?

En omöjlig man ...
Men den flirtiga raggaren som ger Anna-Lisa lift i sin risiga Cheva är verkligen så långt ifrån drömkillen man kan tänka sig. Hur kan någon vara så irriterande?

En sommar som förändrar allt ...
När luffen går mot sitt slut har Anna-Lisa vandrat många mil genom Roslagen, Norduppland, Bergslagen och Östergötland. Hon har mött både snälla människor och farliga, jobbat sig fram och sovit under stjärnorna.
Och tagit ett beslut som förändrar hela hennes liv
 
"En sommar på luffen" går redan nu att bevaka hos Bokus, Adlibris etc.
 

Gåtan löst: Här är Edmund Pedersen - mannen bakom Edmundborden

Geometriska mönster. Stiliserade frukter, grönsaker och ax. Och längst
ner till höger signaturen Edmund, med två långa streck över u:et.
Borden med kakelskiva i omisskännlig 1950-60-talsstil finns i många modeller
och dekorer, men har länge gäckat den som letar information om formgivare.
I auktionshusens objektsbeskrivningar av borden står det bara ”sign. Edmund”.
Så vem eller vad var Edmund? En person, eller ett företag?
Lennart Abrahamsson i Taberg har svaret.
På bilden ovan ser vi Lennarts far Birger längst fram.
Och Edmund, han sitter till vänster...
(Foto: PRIVAT. Copyright: Lennart Abrahamsson)
 Mitt eget Edmundbord, plåtat i min första retrolya.
 
 
BirgerAbrahamsson drev Abra möbler, ett av de många småländska
företag som producerade kvalitetsmöbler och blomstrade under
efterkrigstiden.
- Edmund Pedersen var en dansk konstnär som designade kakelplattor. Min far
köpte plattorna för sin tillverkning av soffbord, berättar Lennart Abrahamsson.

 Edmund Pedersens signatur.
 
Abra möbler tillverkade under årens lopp många olika bord med Edmund Pedersens
kakelkonst. En av storsäljarna var ”Bord 354”, där mönstret i mitten av
bordsskivan liknar ett blixtlås.
Som pojke på 1950-talet hjälpte Lennart Abrahamsson till i fabriken och minns
tillverkningen av Edmundborden väl.
- Jag tror att jag ännu skulle kunna rita upp rutmönstret av trä som
kakelplattorna limmades på.
Familjerna Abrahamsson och Pedersen blev goda vänner. Faderns stora Chevrolet
lastades full med kakel när man hälsat på i Köpenhamn och det var dags att åka
hem till Småland.


Edmund Pedersen målade de typiska 50-talsmönstren även för minst två
andra svenska möbeltillverkare. Edmundkaklet finns på etikettmärkta bord
från Tidaholms möbelfabrik och EJM.

Han gjorde också en helt annan typ av motiv.
Kakelplattor med landskap och herrskapspersoner
i 1700-talsmundering
signerade Edmund pryder satsbord och
småbord i rokokostil, ritade för okänd tillverkare.
(Foto: Femtiotalsjakten-läsaren Johan)

Den danske konstnären målade mer än kakelplattor.
- Min syster har en oljemålning och flera saker i porslin som alla har Edmunds
signatur, berättar Lennart Abrahamsson.
Decennierna gick och familjerna Abrahamsson och Pedersen tappade kontakten.
Men kanske någon dansk läsare av Femtiotalsjakten vet mer om Edmund Pedersen
och hans konstnärskap?
 
Christines Edmundbord.

Emmas Edmundbord.
Annas Edmundbord.
Många glada ägare till soffbord med kakelskivor signerade Edmund har under
åren hört av sig till Femtiotalsjakten, eftersom det är här man hamnar
om man googlar Edmund och bord. De har hittat sitt bord på loppis och
inte behövt ge mer än någon hundralapp. På auktioner går borden ofta för under
tusenlappen. Hos antikhandlare kan de finaste borden, som mitt eget med sädesmotivet,
kosta 2 000-3 500 kronor.
Kommer priserna att gå upp nu, när Edmundborden inte längre är anonyma?

Till sist:
Stort tack till Lennart Abrahamsson som hörde av sig till mig med gåtans lösning
och som generöst delat med sig information och bilder till detta inlägg!
 

Andra bullar - men det gamla fikets själ lever kvar när glaskonsten bevaras

Plötsligt händer det! Någon renoverar/gör om med känsla och kärlek. Martin Klasch tipsade mig
om att Fabrique Stenugnsbageri som tagit över lokalen där gamla fina Källströms konditori låg
(Fleminggatan, Sthlm) har behållit den vackra glaskonsten. Jag tittade in i går och tjejen som jobbade
berättade att man hittat de gamla glasskivorna i källaren där den förre ägaren ska ha ställt undan dem.
 
Från ax till limpa-berättelsen (och båt och järnväg som jag gissar har med import/export att göra)
sitter inte på samma plats som förr, framme vid ingången, utan har delats upp på flera ställen
i kaféet. Mycket lyckat, det ser ut som om de alltid suttit där.
 
Jag går ju helst på gamla originalkaféer men det här var riktigt trevligt.
Golvet är nytt i gammal stil. Toaletten har skylt av flanellograftypen och är
snyggt inredd med handtag i svart, gammaldags handfat och toalettsits mörkt trä.
(Jag tog ingen bild, folk tittar så konstigt när man står halvvägs in på en
toalett och fotograferar...)
 
Golvet.
 

Inlägget där jag plåtade glaskonsten hos Källströms hittar du här. Just den här delen av
konstverket saknas på Fabrique men jag blev verkligen genuint glad när jag såg hur man
tagit tillvara resten av glasskivorna och fint införlivat dem i sin inredning.
Nytt, modernt, men med det gamla kaféets själ kvar.

Här utbildas de första loppishundarna

(UPPDATERING: Detta var 2015 års aprilskämt på Femtiotalsjakten.)
Efter knarkhundar, likhundar och kantarellhundar kommer nu - loppishundar!
Men projektet omges av visst hemlighetsmakeri. Den här bilden är smygtagen av
en secondhandbutiksägare.
Det är två retrointresserade tulltjänstemän som på fritiden tränar sina hundar
att hitta fynd på loppisar, berättar butiksägaren, som vill vara anonym.
Hen är kritisk till att statligt finansierade hundar kanske förstörs som yrkeshundar
när de ska lära sig andra lukter vid sidan av de många olika knarksorter som
de ska känna igen.

När jag mejlar en av de utpekade hundförarna erkänner han att han
och kollegan tränat hundarna på loppisar i över ett år nu, men bedyrar att det
"på inget sätt påverkar deras jobbinsatser".
"Tvärtom verkar det som om våra hundar blir extra taggade att göra även denna sorts fynd.
Ungefär som alla andra loppisfantaster :-)"
På frågan vad loppishundarna lärt sig nosa upp blir det överraskande
svaret:
"Nästan allt av värde. Den ena hunden, labradortiken JK (förkortning
av det stamboksförda namnet " Labbhöjdens Just Kiddin") är suverän på
gammal plast och kan till och med känna skillnad på 50-talsgrejer från Skaraplast
och Husqvarna. Den andra, en schäferhanne, är tokig i all teak. Men jag håller på att
öva honom i att inte markera för vad som helst, som skålar och tjafs, utan
bara Stringhylledelar eller grejer av Johnny Mattson."

Varje ledig lördag under sommarhalvåret förra året var tullarna ute med sina hundar
och tränade. Snart är det säsong igen.
Men tycker inte andra loppisbesökare att det är obehagligt att tvingas
"slåss" om fynden med en stor hund?
"Nja, någon kille var det väl som råkade få ett nafs när han försökte nappa åt sig en sådan där
orange "Duett"-tillbringare framför JK. Det är hennes absoluta favoritföremål i plast, hon har
en egen hemma som hon nästan tuggat sönder. Men annars har vi inte fått så mycket skäll."
Varför gör ni det här?
"Tja, du vet, vi är statligt anställda och har det inte så fett...Helt klart är det ju så att
vi räknar med att nosa upp mycket grejer som vi kan sälja dyrt på Tradera."

Det mest åtråvärda på loppisarna just nu är ju retrotextiler. Hur funkar det
med hundarna, kan de känna skillnad på ett modernt tyg och ett äldre?
"Ja, det är helt otroligt. Textilier är faktiskt det de är vassast på.
Och ner på detaljnivå. Schäfern Appe (Ljugdalens Aprillus I) kan plocka ut ett
Borås Cotton-tyg eller en handduk formgiven av just UllaS bland andra tyger
och handdukar. Så jag räknar med att det blir en del textilfynd i sommar, hehe."

Vad tycker du?
Är lopppshundar en kul idé? Kanske börjar du träna din egen hund efter
att ha läst om JK och Appe? Eller känns det litet läskigt att behöva trängas
med stora schäfrar på bakluckeloppisarna i sommar?

PS. Här kan ni läsa ett av mina tidigare scoop, från förra året.