Sumpan blir bara bättre och bättre


Låt mig presentera senaste tillskottet i min samling med blå klassiker. Längst fram står gårdagens
loppisfynd, "Blå vinranka" av Arthur Percy för Gefle. Till vänster skymtar Percys "Grand", bakom syns
Walther Garneckis "Regina" för Karlskrona och till höger stoltserar Marianne Westmans "Mon Amie"
för Rörstrand. Endast 50 pix gav jag för Vinranka, på loppisgallerian i Sundbyberg.


I går upptäckte jag Verdandis "nya" loppis på Vattugatan, fem minuters promenad från
Sundbybergs huvudgata Sturegatan. Den öppnade i januari, men jag har missat den.
Här fanns ett roligt utbud av allt från soffor till småsaker.


Inte Kockumsmärkta, men väldigt trevliga. 45 pix/styck.


Ibland kan jag få ett intensivt habegär efter vackra bruksföremål. Konservburkar är ett
sådant föremål, träslevar ett annat.


De sötaste av söta servisdelar, från "Gustafsberg" stavat med f. Det vill säga
från vilken period? På tallriksbordet hittade jag också en Gefletallrik, dekor "Pigg",
för 20 kronor. Den fick följa med hem.


Trettiofem kronor skulle de ha för den gröna soffan.


Nästa stopp på Sundbybergsrundan var alltså loppisgallerian. I butiken
direkt till höger fanns sex stycken tallrikar i Helmer Ringströms dekor "Dorothy".
Sextio pix/styck. Några i fint skick, någon med nagg. Jag var ståndaktigoch lät dem stå
kvar - till någon som samlar på "Dorothy" (en av Helmers finaste dekorer, enligt mig). 


Carl-Arne Bregers vattenkanna ( till vänster) har vi sett förr. Men den andra var litet rolig.


Stora speceriburkar, märkta Ystad undertill. Enligt lappen ska det vara Ystad Metall.
Tillverkade de burkar? UPPDATERING: Nej, Ystad Klosterkeramik ska det vara, förstås,
tipsar Huset på Lövås som har en tobaksburk som är mycket lik dessa burkar.


Översta tredejedelen av en Triett kakburk. Bara 30 pix!
Jag var lockad, men lät bli.


Det här bordet hade min väninna Empire-Amelie med sin fäbless för det brittiska huggit på.
Endast 500 kronor, på grund av en lagad fot.


Det blev också ett stopp på Myrorna och Stadsmissionen.
Jag gillade den självsäkra gammelrosa fåtöljen hos Myrorna.

Min retroguide till Sthlm + Sundbyberg, från i maj, får uppdateras
med Verdandiloppisen. Och OBS! Verdandi har kvällsöppet onsdagar, till 19.00.
Öppettider: Mån, tis, tor: 10-16. Ons: 10-19. Fredag: 10-13. Lör 10-15.
Sundbyberg blir bara roligare och roligare, en eller ett par loppisar till och man kan
tillbringa en heldag där!

Brunt - veckans färg


En del dagar är blå, andra gula. Och förliden lördag var i mitt fall brun. Ni känner igen det, vi har
konstaterat det förr på olika bloggar, fenomenet med de de enfärgade loppisrundorna.
Plötsligt inser man att allt man köpt går ton i ton. Den här gången blev det en stor plåtburk
(130 pix, har jag tappat stinget?), en glasburk med trälock (10 pix) och sådana träslevar (5 pix/st)
som jag älskar att laga mat med.


De två vaser som kom med hem hade även de brunt som gemensam nämnare.
Den stora är tysk, gissar jag, eftersom den har de karakteristiska klumpiga reliefsiffrorna
undertill. Den lilla är okänd, men tidsbestämd till 1940-50-tal, köpt av samma kvinna
som sålde keramiktavlan med hästen (gårdagens inlägg).


Burken har en vacker E&R-logotyp utanpå och är märkt undertill
med Ericsson & Rabenius. Jag googlar och hittar, hos Gefle Dagblads
emninenta sajt med Gävlehistoria, karamellfabriken
i Gävle som 1919 bytte namn till Pix. Min burk torde alltså
vara nästan antik. Kanske värd sina 130 riksdaler ändå?

En liten 50-talshäst


God morgon, måndag! En liten loppisrunda i Norrtälje lyckades jag få till i lördags.
I industriområdet Görla finns Pingstkyrkans stora loppis, och en mindre där folk hyr bord.
På den sistnämnda hittade jag keramiktavlan med hästen. Hon som sålde den berättade att hon
fått den som barn, och att hon är 60 år. Och då kan till och med jag, som är bättre på bokstäver
än på siffror, räkna ut att den sannolikt är från 1950-talet.


Vad står det på baksidan? Ellvogell ser det ut som, men noll googleträff där.
Ett kul tiokronorsfynd var det i alla fall. UPPDATERING: Elbogen, tycker Bege att det står.
Tja, kanske? En tråd på forumet Precisensan avhandlar Malmöföretaget Elbogen, som fanns
mellan mitten av 1950-talet och början av 1980-talet.
Mer 1950-talshästar: Kolla det intressanta inlägget "Vem var först?" (Londi eller Lindberg)
hos 50-talskeramik.

Trevlig fortsättning på veckan!

... och sedan kom det tobaksbruna 1960-talet


Vädra ut! Vill jag utbrista när jag läser mina loppisfyndade årgångar 1963 och 1965 av
"Allt i hemmet". 1950-talets glada färger och mönster är som bortblåsta. Reportage
och annonser är tobaksbruna.


"Nordiskt blond" är rubriken till den här bilden, i ett reportage om att göra om hallen.
Men det nordiska designundret tycks ha tagit rökpaus de här åren. "Beige" är väl det snällaste
man kan säga om den här hallen.


"Färg, form, mönster". Jo, Wegners Y-stol har röda ben
och rygg, men det ska man inte låta sig luras av. Den klatschiga
ljusbruna väven och loggan med brun bakgrund ger
en ledtråd till hur det kommer att se ut inne i tidningen.


Till och med Wegners finaste fåtölj, "Bamse", lyckas se trist ut i den här miljön.
Vill man ens kalla gardinens och den matchande lampans färg för - färg? Vindruvorna
försöker hjälplöst smälta in och har antagit en sjukt grönbrun kulör.


Trivsamt? Brunetten (!) sveper in sig i en filt som ser ut att vara impregnerad
i röken från tvåhundraåttiosex paket Prince.


Jag slår vad om ett murrigt askfat från Upsala-Ekeby att heltäckningsmattan
bakom det orangebruna draperiet är b-r-u-n.


Ah, litet bättre! Men brun matta förstås, och nåt visset från växtriket på väggen bredvid lampan.


Att luta huvudet mot - och röka in ordentligt.
Nä, hörrni, det här var väl inte alltför roligt?


Så vi återvänder till 1950-talet med en färgglad frukostbild ur en
"Allt i hemmet" från decenniernas decennium.

Trevlig söndag på er!



Vi får inte glömma Hackefors

Porslinet från Hackefors porlsinsfabrik lever en undanskymd tillvaro. Härförleden befann jag mig
i en antikbutik när ett östgötskt par kom in och frågade om butiken hade något Hackeforsporslin.
Men nej, det finns för många anonyma dekorer och modeller - ingen av dem skiljer ut sig tillräckligt
för att få ta plats på finhyllorna.


Själv har jag de två ensamma kopparna på första bilden, "Flora", och de här smörknivställen (?).
Se dem också i rött, ännu finare, hos Retrolux. Hackefors porslinsfabrik utanför Linköping grundades
1929. Från början tillverkades eget porslin men med tiden köptes färdigt porslin in och målades bara på Hackefors. Sedan 2007 lever varumärket  Hackefors kvar som en del av Porslinsfabriken i Lidköping.

Vad har ni andra för förhållande till Hackefors?

Vilken helg i Stockholm! (Helgtips)


Oh boy, vilken helg! Retrofolket har mycket att välja på i Stockholm i helgen.
I Råsunda är det Filmstadens Dag med femtiotalskänsla på söndag. 50-talsmarknad,
gratiskonserter - och man kan bli stylad i 50-talskläder och -smink och sedan bli plåtad
som "filmis". Hela programmet hittar du här.

I Gustavsberg är det Porslinets dag på söndag, kl. 11-16. "Porslinstorg" med loppis/antikt,
visningar av ateljérna och specialvisning av Lisa Larson-utställningen med mera.
(Annonsen från ett tidigare inlägg om annonsen En nypa porlsinskunskap.)

Hornstull är ett kul hörn av Söder. I maj var det Återvinningsfest, se inlägg här, Nu i helgen är
det festival – ”En skön helg i Hornstull”. Några antik/retrobutiker har extraöppet, här är flyern
för OMA och Wanjas Vardagsrum. Program för hela En skön helg här.
Själv ska jag tillbringa veckoslutet på landet, men önskar er som är kvar i stan en riktigt
Trevlig Retrohelg!

Ett rutmönster - tre länder


"Great minds think alike", som det heter. Och det här enkla och vackra rutmönstret har många
tänkt ut. Först såg jag det på några fat från Jie...


... och sedan dök det upp på norska bloggen Tingleter. Och nej, det var inte en gul variant
från Jie utan en dekor av Inger Waage för Stavangerflint. Servisen heter "Smørgås" och hos
Tingleter ser ni kopp, fat och assiett. Men inte nog med det...


... även i Storbritannien hittar vi mönstret. Porslinsfabriken J&G Meakin kallade sin
variant "Habitant". Jag har inte forskat vidare i vem som var först. Men Tingleter hade i alla fall
en teori om att Inger Waage kan ha inspirerats av Jies mönster, och erkänt det genom att döpa
dekoren till det svenska ordet smörgås (som på norska heter smørbrød).
Var engelsmännen allra först?

Fimpa (i) luman!


Men se, vad är det här för ett askfat?Det stod i en rätt nyöppnad loppisbutik i Norrtälje.


Made in Sweden, någon som känner igen stämpeln?


Klart askfatet ska ha inbyggd belysning!

Loppisen ligger på Roslagsgatan, i en före detta antikbutik med flera rum.
Litet porslin, en hel del vinylskivor & stenkakor, diverse prylar.
Öppet vardagar 11-16, lördagar 11-14.
PS. "Fimpa luman". Gammal slang för "Släcka ljuset", efter glödlampsmärket Luma.

I butikshyllorna har tiden stått stilla


Förpackningar från förr. Det var på den tiden kineser kallades Kinamän, och då få hade mött en
utomeuropeisk person. Danska företaget Valdemar Tørsleff lanserade 1941 Atamon, enligt en
uppgift på nätet. Vaniljsockret verkar vara samtida. Jag kan känna en viss förvåning över att
Atamonetiketten inte moderniserats.


Ett annat retrofynd från snabbköpshyllan! När kom SprayStärk? 1962?


Ja, en favorit bland förpackningarna. Den sirliga fjärilen
är fin, tycker jag.

Nu håller vi kvar sommaren!


God morgon, måndag! Hörrni, inga koftor och stadiga höstskor än... nu håller vi kvar
känslan av sommar. Blundar för att loppisskyltarna tas ned längs vägarna, för att alla
lockande fyndlogar plötsligt bara är igenbommade uthus. Tänk sommar! Önsketänk sommar!
Åtminstone.
Trevlig fortsättning på veckan!

Följ med på Sju sorters Helmer-safari


I dag blir det Helmer Ringström för hela slanten. För er som ännu inte upptäckt HR (1916-2010)
kan jag kort berätta att han var verkmästare och mönsterritare på Gefle porslinsfabrik mellan
1944 och 1980. Helmer Ringström ritade minst 50 dekorer. Jag samlar på serviserna Safari (bilden)
och Tellus, och på en tallrik av varje dekor han ritade. Just nu har jag drygt 30 dekorer.
Safari är svår att få tag på. Kopparna med fat hittade Porslinsbloggen-Benny åt mig i somras - vilken lycka!
(Faten till "Safari" heter "Smaragd".)


Sju sorters Helmer (del V). Sommarens skörd! Framifrån: Tina (1963-64), Daisy, kopp
och fat (1963-66), Ruter (1957-70), Ring (1958-60), Dill (1966-68), Majlis (1966-72), Boj (1970-76),
Spinett (1961-68). Åtta dekorer och inte sju, som ni märker. MEN, Gefle gjorde två Ring och två Tina
(dumt!), och jag vet inte om tallrikarna på bilden är Helmer Ringströms. Men de andra två dekorerna
finns med på bilder nedan, så jag har Helmers Tina och Ring - även om jag inte vet vilka av dem det är... 
Länkar till de fyra tidigare Sju sorters Helmer-inläggen finns i slutet av det här inlägget.


Nu vill jag visa min Helmersamling decennium för decennium. Vi börjar med
1940-TALET. Den stora tallriken är Hellas och det lilla fatet Rio.


1950-TALET. Framifrån: Blå Ritz, Trio, Tellus, Ruter, Ring, Kryss, Dorothy, Ring igen, Campanula.
Vilken av Ring tror vi är Helmer Ringströms? Jag gissar på den i brunt, eftersom den i blått
känns mer 1960-tal, och HR:s Ring ska vara från 1958.


1960-TALET, 1961-63. Framifrån: Spinett, Gulli, Hjärter, Tulpan, Daisy, 2 x Tina.
Vilken av de två är Helmers Tina?


1960-TALET, 1964-65. Framifrån: Sparta, Safari, Dill, Fix.


1960-TALET, 1966-69. Framifrån: Aladdin, Skotte, Opal, Atos, Arkad, Lansett.


1970-TALET. Framifrån: Mexico, Boj, Ylva, Stina.


Senaste tillskottet i servisen Tellus: Såssnipan. Visst är den söt?


Dekoren Daisy är ovanlig, men jag hittade assietten på en loppisbid på Väddö
- och koppen hemma hos Porslinsbloggen-Benny. Hur ser fatet som ska komplettera setet
ut, och var finns det? undrar jag nu. Benny?

Tidigare inlägg om Helmer Ringström:
Sju sorters Helmer
Sju sorters Helmer (II)
Sju sorters Helmer (III)
Sju sorters Helmer (IV)
När Rondo mötte Gulli

Här läser du mer om Helmer Ringström:
Artikeln "Tusenkonstnär i fabrikens tjänst", varifrån jag hämtat
uppgifter om dekorer och årtal till alla Helmer-inlägg (Antikvärlden Porslin 2008)
Boken "Gefle Porslinsfabrik" (Tord Gyllenhammar och Björn Holm,
Albinsson & Sjöberg förlag 2008)

Formerly known as Libby

  
När jag började blogga för snart två år sedan
var jag litet försiktig och valde ett alias, Libby (engelskt smeknamn
för Elizabeth, mitt dopnamn). Men nu börjar det kännas litet löjligt
att inte använda mitt riktiga namn.


Så, ni andra retrobloggare som undrar vem
den där Eli är som numera kommenterar
era inlägg - det är alltså bloggaren
"formerly known as Libby".

Hur tänker ni andra bloggare kring det här?
Vad fick er att välja ett alias/använda eget namn?

Inte Marianne Westman, men delikat ändå


Tänk om Marianne Westman skulle ha formgett allt som tillskrivits henne - vilken produktion!
Det är lustigt det där med allt som påstås vara av Marianne Westman (eller Stig Lindberg, för den delen). 
Karotten på bilden heter "Delikat" och är från Rörstrand, men inte av MW.
Den stod i fönstret hos Torgets kuriosa i Gamleby.


Jag har en Delikatkopp med spricka och tillhörande fat med nagg.
Fast från rätt vinkel ser de ju perfekta ut, eller hur? Undrar vem som
ritade dekoren?


På forumet Antikprat finns en tråd där det tillhandahålls en EJ Marianne Westman-lista.
Där står både "Delikat" och den här dekoren, "Eden", med.
Men snygga är de, i alla fall, båda två.
Eller hur?

PS. Gillar du Marianne Westman? Kolla in bloggen Porslinochnostalgi,
som har 44 inlägg taggade MW. (Upptäcker just att även de nyligen skrev
om alla påstådda Westman-dekorer.)

En önskemöbel från Ikea


Årets Ikeakatalog är på väg. Men själv spanar jag efter en önskemöbel som finns med i
1959 års katalog...


Fåtöljen "Joker" från 1958, formgiven av Bengt Ruda. Här skrev jag
om den, inför Liljevalchs Ikeautställning förra sommaren. Jag skulle vilja
ha tag i en "Joker", eftersom den skulle passa fint ihop med...


... bokhyllan "Tema", Ikea 1955. Den blå fåtöljen som skymtar ska bytas ut
mot något litet stiligare, som "Joker" (eller kanske en annan Bengt Ruda-fåtölj
som "Domstolsfåtöljen", ritad för NK). Fast... den blå fåtöljen är seg, vill inte lämna lägenheten.

  
Ett par kataloger från Ikeas barndom. Bloggaren Clinen har redan tipsat om Ikeas
retrosajt, men jag tipsar också! Gå in här och se kataloguppslag från 1951
och framåt. Mycket retronöje!

Vilken Ikeamöbel från ett tidigare decennium skulle DU vilja ha?

Familjens arkiv


Helgens äldsta loppisfynd var mappen "Familjens arkiv". Typografin antyder 1930-tal.


Mappen med det vackra omslaget är just ett litet arkiv, med fickor märkta räkningar,
kontrakt etc. Reklamfinansierad. Kanske fick alla hushåll, eller "bättre" hushåll, i Ludvika
en sådan pärm - av sin bank? Bara gissningar här, förutom det där med Ludvika. Alla annonser
är för företag på den orten.
Jag tänker faktiskt använda arkivet. Skönhet i vardagen!


Brefkortsalbumet är bara med på första bilden för att det såg så platt ut med bara
familjearkivet. Men jag måste ju visa min morfars (1897-1977) gamla album, det är ju så vackert.
Inuti: Vykort från hela världen skickade av släktingen som var sjöman, kolorerade Norrtäljemotiv
och kort på människor som ingen längre vet namnet på.


Som Fanny och Alexander-barnen här. 1910-20-tal? Säkert kan någon av FJ:s läsare tidsbestämma
fotografiet med hjälp av detaljerna på bilden, som gossens byxor och tapetens mönster.
1916? Eller vad säger ni?

Litet mer vackert från tiden före 1950-talet finns att titta på i inlägget
Husmors lilla köksbibliotek (och några 1930-talsbokmärken)

Kornischen kan vara kirrad!


Är sökandet över, efter ett och ett halvt år? I måndags fick jag tag i vad som kan vara
den efterlängtade kornischen, den inredningsdetalj som allra mest saknas min 50-talslya.
Så här ser ändarna ut, kornischen har alltså inte det vanliga rundade avslutet.


Eller... kornischerna. De är två stycken nämligen, 2 x 138 cm. Fogar man ihop
dem bör det bli en 276 cm lång kornisch som passar mitt breda fönster plus balkongdörr.
Jag har nästan gett upp hoppet om att hitta en tillräckligt lång kornisch. Antikhandlarna
skakar på huvudet och säger "de där lämnar vi kvar när vi köper dödsbon", Köpes-annonser
i två lokaltidningar gav inget resultat och på nätet säljs nästan bara ljusa kornischer/kornicher/cornicher/ 
med guldornamentlulllull.


Men jag tror att kornischen är kirrad. Och ser ni vilka vackra
detaljer, de så kallade gliden är i trä. Kornischerna har två kanaler,
om jag vill kan jag ha en elegant gardinuppsättning.


Men så här tänker jag mig att det ska bli. Bara enkla vita gardiner som låter
ljuset sila in i rummet. Bilden är tagen Hemma hos Rune och Marie.

Skål så länge


God morgon, måndag! I helgen skördade jag egna tomater, precis lagom många för den trevliga
plastskålen som tills i lördags var anonym. Då läste jag ett inlägg hos Form55 och fick veta att skålen
tillverkades av Industri AB Plastics, att den finns i två färger till och att ... ja, läs Form55:s inlägg
så får också ni vet allt om skålen!

Trevlig fortsättning på veckan!
(Nästa inlägg kommer först på onsdag, i dag ska nämligen datorn in 
på drygt ett dygns välbehövlig service.)

Ingen sommar utan en sväng till Norduppland


Äntligen kom Femtiotalsmannen och jag iväg till Norduppland! Första stoppet var mitt favorithäng
Risingeboden utanför Gimo. Ägaren Gunilla har alltid roliga saker - och intressanta fakta att berätta om dem.
Stolen närmast är "Te-ve" från 1953, av Alf Svensson för Dux. Bredvid en pall som stått i en klädaffär
i Östhammar i hela sitt liv. På bordet bakom "Te-ve" en tjusig Gunnar Ander-ljusstake.
Och vad är det för en turkos plaststol som lyser så?


Jo, de här två leende munnarna är Ikeastolar från 1970-talet. Mellan dem ett rött bord, också Ikea,
från 1984. Snyggt! De är mer turkosa än ljusblå som min kamera vill göra dem.
Något för Simon på bloggen Retro?
En annan bloggare stötte jag oförhappandes på i Risingeboden. "Är det Femtiotalsjakten?"
hörde jag plötlsigt, och där stod "En sakletares bekännelser"! Hon var på loppisrunda
och hade hittat till Risingeboden med hjälp av min Retroguide till Norduppland.
Själv har hon skapat en fantastisk Retroguide Östergötland, missa inte den om ni är i de
krokarna!


Vi pratade retrotrender och loppisfynd med Gunilla, och skrattade åt tyska vaser-bonanzan
som jag skrev om häromdagen och där "En sakletares bekännelser" kommenterade
(hon anses numera av arbetskamraterna som expert på tyska vaser). De här två fina, en Bay
och en med en etikett jag inte kände igen, ett H, kan det vara Haldensleben, fick dock stå kvar.


Självlysande i mörkret-plastdekoration för barnkammaren. Amerikanska,
litet oklart från när, men giraffen andas funkis? Kanske har Gina Americana koll?


Också för barnkammaren. Dockservis i perfekt skick, från 1950-talet.
Leker barn med dockserviser nuförtiden, undrade jag. "Nej, men vuxna
kvinnor samlar...", sa Gunilla. Jfr dockskåp!


"Spaljé" är så vacker. Av Wilhelm Kåge, Gustavsberg, och tillverkades 1924-58
enligt Svenskt porslin. Den fjärde dekorfärgen var gul.


Visst behöver vi ett par Grythyttanstolar från 1920-talet till landet?
Nej. Sa Femtiotalsmannen.
Men jag fick med mig ett fat och en såskanna med dekor av Helmer Ringström,
och en Karlskronakopp. De dyker upp i kommande inlägg.


Sedvanlig fikapaus i Österbybruk. Deras bröd är värt en resa.
I dag provade vi Österbybullen (fem strutlampor av fem, mitt betyg)
och mandelbullen (fyra starka lampor av fem, Femtiotalsmannens betyg).
Sedan åkte vi utåt kusten igen...


... och hamnade i Helsingborg! Nä, knappast, va? Men utanför Harg ligger
Skogshyddan, en sommaröppen "Antik, loppis & konst". Gustavsbergsfajansen
med studiohand längst till höger på hyllan var inte så dum, fast jag var för fokuserad på annat
för att fråga om det var Stig Lindberg (tror inte det?).


Åhhh, 50-talslampor. Oj, vad fin den var den här tvillinglampan. Betydligt skarpare
än på bilden.


Den perforerade cylindern är en busvass lampa, men funkar inte i lyan. Den lilla blå
nere till vänster skulle kunna passa på skrivbordet. Men innan jag köper fler lampor med gamla
kontakter ska jag lära mig fixa ny el.


Skogshyddan hade många fina gamla burkar. Favoriten här är den gröna med fönster på nedre
hyllan, en Gevaliaburk (text på insidan av locket).

 
Glad blir man av Cloettaburken. En riktigt fin tobaksburk i sgraffiti med två korslagda pipor
och testen "Tobak", tror det var en Alingsås.


Här slog jag till! "Allt i hemmet" från 1963, 1965 och en med mest 1969. Jag har 1958 och 1959,
och ströexemplar från andra år på 50-talet, men inga tidskriftshållare till dem. Det borde gå att
lägga pärmryggen utan årtal i färgkopiatorn några gånger och klistra upp på nya hållare.
Jag gav 250 pix för 36 tidningar, vilket är ett bra pris. De brukar kosta runt 20 kr/ex.


 
Sista stoppet. En laduloppis på en gård utanför Häverödal. Nej, vi behöver inga galonstolar
till landet heller, sa Femtiotalsmannen. Fastän de bara kostade 50 kronor för paret!
I ladan fanns en del smått och gott, som den svartgula lindade plastlampfoten och
mattermosen i illgrönt. Jag gjorde ett litet fynd här - en hel bunt Norrtäljevykort
från 1950-60-tal för sammanlagt fem pix.


Järnvägsstationen i Norrtälje. Hit gick Roslagsbanan fram till 1969. Till vänster bakom stationshuset,
som fanns kvar till slutet på 1970-talet, ser ni en tågvagn. Stor nostalgi för mig som både hann
åka tåg (1968, rälsbuss) till Stockholm innan sträckan Rimbo-Norrtälje lades ner och har arbetat
på Roslagsbanan (som konduktör och tågklarerare i början av 1980-talet.)
Och så knyts det här inlägget ihop - med att Roslagsbanan är en del av den tidigare
Stockholm-Roslagens Järnvägar (SRJ), som en gång i tiden faktiskt trafikerade samtliga de 
orter där vi var på loppis idag. Gimo, Österbybruk, Harg och Häverödal.




Titta in hos Þórdís!


I sann 1950-talsanda vill jag i dag slå ett slag för nordiskt utbyte. Efter andra världskriget var det
nordiska samarbetet en livskraftig idé. 1952 bildades Nordiska rådet. Och de nordiska tv-projekten
började redan 1959 med Lennart Hylands Morokulien och samarbetet Nordvision (ni jämnåriga
minns  "På med pilen, Palle" från 1972).
Och naturligtvis ska vi i Norden fortsätta den fina 50-talstraditionen - till exempel genom att läsa
varandras retrobloggar. Tidigare har jag tipsat om norska bloggen Tingleter, i dag vill jag att ni kollar in
intressanta isländska Antík og Allskonar.


Þórdís Gísladóttir i Reykjavik driver Antík og Allskonar. Þórdís berättar att hon pluggade nordiska språk
i Uppsala på 1990-talet och då blev intresserad av svenskt porslin ochh glas.
"Det som finns på Island är mest från Danmark (Island var ju en del av Danmark till 1944 och efter det
har det varit mycket import därifrån) men sedan hittar man alltid något roligt då och då från olika ställen.
Tyvärr har vi inte så stor tradition med loppmarknader men det har kommit så småningom de senaste åren
och det finns en marknad i centrala Reykjavik varje helg där man ibland hittar något roligt."


"Isländska är inte så svårförstådd som många tror, säger Þórdís, som är journalist och översättare
och bland annat har översatt Henning Mankells och Kajsa Ingmarssons böcker till isländska.
Och jag håller med.
Min metod för att förstå isländsk text är den här:
Slappna av. Öppna sedan hela ditt svenska ordförråd, där du har en mängd gamla svenska ord och uttryck. Ställ in hjärnan på kreativ association, och på att se delarna i längre ord. Läs varje hel mening i ett svep, utan att direkt försöka översätta varje enskilt ord.
Sedan finns förstås Google översätt, som dock lämnar en del hel övrigt att önska när det gäller isländska.


Det här inlägget handlar om en tavla föreställande en ungersk zigenarflicka målad
i Svitjod. Och rubriken till första bilden? "Husmoderns småglas-set", förstås.
Handmålad keramik-annonsens "leirmunir" får man dela i två, då får man leir (jfr lera)
som första del och begriper av sammanhanget att det handlar om keramik.

Men... om vi är många svensktalande som börjar läsa Antík og Allskonar (jfr "allsköns") 
så lovar Þórdís överväga att komplettera vissa inlägg med ett par meningar på svenska.
Så - vad väntar vi på?


 

Några små sommarfynd


Åhhh, 50-talsmönster! Sommarens loppisrundor har inte bjudit på några stora fynd.
Men som ordspråket lyder: Man ska inte förakta små sår och fattiga vänner - eller enkla loppisfynd.
Det här var ett av de senare.


Receptpärmen, med tidninsgklipp från 1960-80-tal, fanns i loppisavdelningen hos Orrefors
Antik & Design. Visst är den fin? Jag låter den nog bara ligga framme och vara snygg på
perstorpsbänken i köket. Såskoppen hittade jag i Sundbyberg, det är Rörstrands "Wasa".
Smutsig, 35 pix. Rejält rengjord blev den som ny.


Det enklaste fyndet, en stänkflaska (dänkflaska
på vissa dialekter). Nu har jag två stänkflaskor
eftersom jag också hittade en långt inne i städskrubben
på landet. Hur har jag klarat mig utan stänkflaska,
undrar jag. Nu är strykningen så mycket roligare.

Hur har er fyndsommar varit?
Berätta!

Det är någonting märkligt med tyska vaser...


... eller hur? Det känns som om bloggen Tusen vaser gjort oss alla tyska vaser-beroende.
Själv är jag uppe i 15-20 stycken nu, utan att förstå hur det gått till? De flesta passar inte
in i min lya, och jag har inte plats, de hamnar ovanpå bokhyllan på landet - där det snart står dubbla rader.
Men jag fortsätter köpa. Hur blev det så?


Suck - sommarens skörd. Den blå med punktdekor och den gulmönstrade är båda från
Haldensleben. Den gröna är en Jasba. Den rödsvartvita är Strehla och den lilla runda bara
märkt W. Germany (jag räknar iskallt med identifiering av kunnig läsekrets).
Tillsammans kostade de inte ens en hundralapp. Kanske en del av svaret på frågan "Varför?"


... för man kan ju bara inte lämna kvar något så rart
när den bara kostar en tia.

Här är tre av mina tyska favoriter, från inlägget "Auch ich habe Deutsche Vasen"...


... och tre till, från inlägget "En ny vas tar sig in i gänget".

Var ska detta sluta?
Känner ni igen er i tyska vaser-dilemmat?
Fylls även era hyllor på, liksom av sig själva?

UPPDATERING: Ich bin nicht allein. Läs de roliga kommentarerna till inlägget!

Bregers askar håller än


Vardag igen, med jobb och matlåda. Carl-Arne Bregers smöraskar från omkring 1960 passar
perfekt för sallad, morötter eller mellanmålsbär. De gjordes i ett tiotal färger, jag har tre.
Letar efter fler i roliga färger, har ratat ett par i kräkfärger som jag sett på loppis.


Blåbärsblå! Man blir glad av att ha de här burkarna.
Och retrogrejer är ju till för att användas.
Eller hur?

Här ett tidigare inlägg med mina plastgrejer (det borde uppdateras,
slår det mig.)

Litet brittiskt mid-century-godis


Försök aldrig lura i mig att frukt är godis. Men magasin är godis. Och här är favoritpralinen,
BBC:s "Homes & Antiques". I varje nummer brukar det finnas någonting "mid-century". I aprilnumret
en bra genomgång av 1950-60-talsporslin, i juli en artikel om 1950-talstyger.


Snyggt, va? Bland annat ett par klassiska mönster av Lucienne Day, "Dandelion Clocks"
(det senapsgula tyget till höger på sideboardet) och "Calyx" (på golvet, till höger).

Sedan läser jag ju med nöje även annat i H&A, artiklar om brittiska antikviteter och
hemma hos-reportage. De är också rätt bra på vintage, som jag ju inte klär mig i men gärna läser om.
"Homes & Antiques" finns på de en del välsorterade tidningsställen i Sthlm och kostar då 85 kronor.
Jag kollade om det gick att prenumerera, och det gör det, här. £ 48 för 12 nummer.
Prisvärt.

Tips på andra utländska magasin med mid-century/retro-innehåll emottages tacksamt!

Goda grannar


God morgon, måndag! Vi har snälla grannar på landet, de vet att jag gillar 1950-talsdesign.
Den fina keramiktavlan från norska AWF fick jag av dem i somras. Och det är nästan kusligt 
så samspelta de är, urnorna på tavlan och de på köksgardinen hemma i lyan.
Goda grannar - de också!
Trevlig fortsättning på veckan!

PS. Tråd med intressanta fakta om AWF, Arnold Wiigs Fabrikker, hos Precisensan.
PPS. UPPDATERING. Norskt 50-tal borde uppmärksammas mer, framförs i två kommentarer
till detta inlägg. Så är det. Tips: En norsk bloggare som alltid är rolig att läsa är Tingleter.

Morfars affisch


Det är en vacker dag, i början/mitten av 1960-talet. Vem vinkar kvinnan och pojken 
till så glatt?


Vinkar de till Saaben därborta - som snart går in i en skarp kurva (på rätt sida vägen
ska tilläggas)?


Nej, till mannen på traktorn. Han är Sörmlandsbonde, ser vi på registreringsskylten, och
har en Ferguson. Det hade vi också på vår lilla gård.


Och i precis en sådan korg packade mamma termos och kaffebröd till
pausen vid åkern. Vetebrödsskivor, kokoskakor. Under höskörden fanns där
också en törstsläckande Lyckholms lättöl till morfar.


Pappersbonaden är reklam för Massey-Ferguson. Den hängde över kökssoffan hos morfar.
Jag gillade den skarpt, antagligen för att det var min verklighet. Varje detalj stämde med vardagen
på gården. Vi bodde i ett sådant rött torp, vi hade sådan Saab. Sjön fins där, och stilla dagar hör
man Vätö kyrkas klockor ringa.
I våras la jag ut en efterlysning efter "Morfars affisch" här på FJ. Och Kulturgryningen hittade den
åt mig på en loppis - stort tack! Nu ska bonaden ramas in och hamna på köksväggen på landet.


Till sist: Vem målade Morfars affisch?
Jo, signaturen Bowen står för Bengt-Olof Wennerberg (1918-2000). Tecknare, illustratör
och mannen bakom skeppet på Explorer-flaskan. Läs mer om honom på Wikipedia.
Hos Skaffaren kan vi läsa om andra pappersbonadskonstnärer.

En äkta 50-talskatt - med flera liv


Första gången jag mötte den här katten var på konditori Sturekatten på Östermalm.
I en fåtölj låg en kudde med kattmönster, och den kändes som äkta 1950-tal. Men en tid
senare såg jag en kvinna på gatan med en kasse i tyget. Jag frågade henne var hon köpt den
och fick veta att det var i den charmiga butiken KattKatt vid Odenplan...


Hos KattKatt fick jag veta att tygets formgivare är Karin Mannerstål (känd från
tv-programmet "Äntligen hemma") och att det heter "Pappas katt" eftersom hennes far
ritade katten - på 1950-talet! Jag mejlade Karin...


... som bekräftade att hennes far, Sven Westerberg, ritat katten
- och ja, på 50-talet. Den ingick i en gouachemålning med gubbar
och andra djur.


Väldigt roligt att den fina katten fick ett nytt liv.
Och jag gläds litet åt att jag kunde ana en originalkatt från 1950-talet.
Som jag konstaterade i det här inlägget: 1950-talskatten hade mer klös

Kolla  in fler fina tyger på Karin Mannerståls hemsida, till exempel söta fågelmönstret
"Love is in the air", som liksom "Pappas katt" är tryckt hos Frösö handtryck
.

Titta är gratis (Helgtips)

 


  
Nu är det knappt en månad till årets stora happening i glasvärlden.
Den 5 september äger auktionen av Birgitta Crafoord Collection rum. Det är en av
Sveriges mest kända glassamlingar, med verk av alla de stora namnen från svenskt
1900-tal och en del utländskt. Läs mer om auktionen hos Antikvärlden.
Tyvärr blir det inga bud lagda av mig, som ju bränt alla pengar på bildningsresor till
Glasriket i sommar. Men titta är gratis, och hos Stockholms Auktionsverk finns hela katalogen.
Därifrån är bilderna ovan hämtade. Åhhh, så mycket skönhet:

1) NILS LANDBERG, vaser, 2 st., Orrefors 1960, underfång.
Utrop: SEK 10 000-12 000. Katalognummer 211.
2) VICKE LINDSTRAND, "Höst", vas, Kosta. Utrop: SEK 10 000-12 000.
Katalognummer 137.
3) SVEN PALMQVIST, skål, Orrefors 1957, Ravenna.
Utrop: SEK 3 000-4 000.  Katalognummer 190.
4) EDVIN ÖHRSTRÖM, vas, Orrefors 1951, Ariel.
Utrop: SEK 12 000-15 000. Katalognummer 171.
5) ARTHUR PERCY, pokaler, 2 st., Gullaskruv, formgivna 1951.
Utrop: SEK 1 000-1 500. Katalognummer 181.


Och vad vore en svensk glassamling utan några Erik Höglund?
Vasen och kannan gjorde han på Boda, 1966 respektive 1962.
Utrop: SEK 2 000-3 000. Katalognummer 254.


Vilket föremål på auktionen  skulle DU helst vilja äga?
Kanske 1900-talets dyraste svenska glasvas, arielvasen av Edvin Öhrström,
tillverkad vid Orrefors 1939? Inköpt av Birgitta Crafoord på auktion 1988 för 950 000 kr,
utropspris på denna auktion 300 000-350 000 kr (varför så "lågt" om den kostat
en miljon, har den sjunkit så i värde?).

Trevlig helg!

Glid in på Lido och ta en räkmacka


Jag kallar dem halva 50-talskaféer, fiken där ungefär så mycket finns kvar av originalinredningen.
Lido på Södra Kungsgatan i Gävle är kanske litet drygt halvt. Här är den bäst bevarade delen,
långväggen med sina bås och originalsoffor.


Hm. Jukebox är alltid rätt. Och visst, stilmöbler av den här typen var poppis i början av 1950-talet.
Äsch, nu ska jag inte vara kräsen. Kul stilblandning med rätt tidsanknytning, säger vi.


 
Lido har en del vackra räcken i smide, från de geometriska mönstrens decennium.
De matchar dörren in till köket. Pluspoäng för litet 50-talskänsla även inne
på toaletten. Ofta en förbisedd plats.


De snygga båsen, smidesräckena och ytterligare en sak motiverar ett återbesök.
Lido imponerade nämligen med sina stora och mycket goda räkmackor när Porslinsbloggen-Benny,
JJ och jag gjorde vår Gävlerunda i juli.
UPPDATERING: Kolla in Bennys inlägg från Pallas konditori i Sundsvall, 1950-talsmiljö, småkakor
och mer räkmacka.
UPPDATERING II: Trevlig artikel om Lido med fina bilder hittar du på Hotellrevyn.se

PS. 28 andra kaféer med gammaldags stuk, landet runt, hittar du
under kategorin Kaféer.

Brorsans busvassa bilder


Vad gör ni med alla foton ni tar? Själv lagrar jag dem i en mapp på datorn, och kommer mig
aldrig för att skriva ut dem på papper. Illa. Min bror däremot gör snygga A4-collage av bilderna
från torpet, från familjesammankomster, av djur & natur. Sedan skriver han ut sidorna på fint
fotopapper.
Busvasst, brorsan!

A new kid on the blog


Nåja, ny och ny. JJ är tongivande på Retroforum och har gjort gästinlägg
här på Femtiotalsjakten. Men - bloggat har han inte gjort förrän nu. 
Alla ni som gillar det finaste av 1950-talets design, kolla in JJ:s
blogg Form55! Första inlägget handlade om Stig Lindbergs
klassiska serie "Domino" (bilden, foto: JJ) och kommer att funka som
referenslitteratur för mig.

Ett hemman under klubban


Björhövda gård, förliden lördag. Det är auktion och hela Roslagen är där eftersom man läst
annonsen om det gamla hemmanet och all dess allmoge som ska gå under klubban.
Människor från en annan tid blickar ut över spektaklet.


Vad står det under fatet? Är vasen hel? Mellan klockan tio och elva trängs vi auktionsbesökare
kring borden och synar lådornas innehåll.


Själv vänder jag på fåtöljerna men hittar ingen tillverkare. Fåtöljerna är ett undantag,
det mesta är betydligt äldre grejer.


... som de här vackra flaskorna.

 

Kornischer! Min puls ökar, jag ser mig omkring, ska det också finnas en 270 cm
lång teakkornisch...? Nej.


Auktionen drar igång. Auktionsutroparen är ett proffs som uppfattar alla halvt viskade bud
och diskreta viftningar. Han startar varje utrop på rätt prisnivå så att budgivningen snabbt kommer igång.
Duktiga auktionsutropare imponerar. En undran: Finns det några kvinnor i den branschen?


Ett fynd gjorde mannen som ropade in både Roslagsbro kyrka (bilden) och Vätö kyrka
plus en "tavla med blommor" för 50 kronor. Men det var ett av få 50-kronorskap. Att det skulle
bli dyrt på auktionen förstod man redan under vsiningen. För mycket folk, för många sommargäster
med god ekonomi, och ett gäng handlare.


Pinnarna som man samlar ihop fiskenät med gick för 400-500 kronor för 3-4 stycken.
Jag la ut den här bilden på facebook, och där utbröt en diskussion om de hakkorsliknande
bomärkena. Men diskussionen mynnade ut i att det här korset är en urgammal symbol,
och att det här faktiskt bara är - bomärken från 1800-talet.


Staffordshirehundarna borde stå hemma hos Empire-Amelie. Men efter att ha följt
budgivningen i en timme så insåg jag att de skulle kosta för mycket och brydde mig
inte om att stanna kvar tills det var deras tur.


Också det litet ovanliga hörnskåpet som första bildens porträtt lutar sig mot
skulle stå fint i E-A:s 1800-talsvåning.


Nog fanns det små söta saker i lådorna här och var. 


Och okända föremål. Asktunna bredvid vedspisen, gissade grannen (hela byn var där,
det var ju årets begivenhet), eftersom det fanns askrester. Kanske Skaffaren vet?


Till sist de enda två lådor som på allvar intresserade mig. "Verdi"-kopparna, Gustavsberg,
såg halvfina ut och hade sällskap av ett kitschigt fat. Men jag iddes inte vänta. För, efter att ha förlorat budgivningen på...


... den här lådan la jag ner och åkte hem. Lådan innehöll två uppläggningsfat, "Bellis", Karlskrona,
en ugnsfast form, Gefle, i halvrisigt skick och ett naggat Upsala-Ekeby-fat. Utroparen vet vad som
säljer så han sa "Alltihop Upsala-Ekeby" och lådan slutade någonstans över 250 kronor.
Fynd om man samlar på "Bellis", men det gör ju inte jag.


Men auktion är inte bara köp. Det är folknöje, det är lankigt kaffe
(som smakade 1940-tal, tänk kaffesurr, men som man förlät
eftersom det hembakta till var så gott), det är snack med grannarna,
det är gissningslek om vad grejerna ska gå för.
Det är kul.

Augusti, juli, juni...


God morgon, måndag! Sommaren fejdar, snart är det dags att börja jobba igen.
Jag plockar hallon i kannan från Perstorpsplast, ett loppisfynd från Gävlerundan,
och vill tillbaka i tiden. Inte ända till 1950-talet - men  till juni i år vore fint.
Eller hur?

Trevlig fortsättning på veckan!

Mad about Mathsson


Det här var sommaren då jag hittade Bruno Mathsson. Av allt han gjort var det tidigare
bara fåtöljen Jetson som väckte habegär hos mig. Men vid besöket i glashusen i Kosta upptäckte jag
arkitekten Mathsson, och ville se mer. Så här är vi nu - i Värnamo på Bruno Mathsson Center.


Utställningshallen i Värnamo var Bruno Mathssons första glashus. Inspiration att bygga i glas
fick han under Amerikaresor 1948-49. Hallen stod klar 1950. Den röda dörren är originalingången till
utställningshall och kontor.


Hallen skymtar bakom trädet. I det stora trähuset växte Bruno Mathsson (1907-1988)
upp och lärde sig möbelsnickaryrket. Hans far, snickarmästare i fjärde generationen,
drev firman Karl Mathsson AB.


Kontoret som det såg ut 1950.




Och snyggare än så här blir det inte.


Jag ringer Don Draper och berättar att inget av kontoren i "Mad Men" slår det här.


Jag hade svårt att lämna Bruno Mathssons kontor. Gick omkring, plåtade, tittade,
beundrade. Detta fantastiska ljus. Tänk att få sitta här och arbeta.


Utställningshallen, med den nya tillbyggda delen i bakgrunden. Alla möbler utom de äldsta
och ömtåligaste får provsittas.


I den här journalfilmen från 1951 samlas familjen Mathsson kring en trivsam
brasa i den öppna spisen på förra bilden, och vi får alla fakta om husets konstruktion
och uppvärmning. Filmen är bara 1 min och 31 sekunder lång, så den hinner du kolla på.


I filmen sitter Bruno M själv i fåtöljen och man känner igen mycket av inredningen.


Fönstren är hans egen konstruktion, isolerglaset Brunopane...


Brunopane är ett treskiktsglas med mellanrummen fyllda med isolerande kvävgas.
Fråga mig inte hur det funkar. Men jag kan berätta att även husen i Kosta hade Brunopane.


Tekannan och koppen smälter fint in, men är inte Mathssons design.
Tina Hellman heter keramikern, den prickiga servisen är från 1987.


"Gräshoppan" från 1931 var ett beställningsjobb från Värnamo lasarett. Men otack är världens lön.
Stolen som var Brunos första försök med hängande sadelgjordsmatta ratades av sjukhuspersonalen.
De döpte den till "Gräshoppan" och ställde upp stolarna på vinden.


Stolen är i massivt trä, och jag tycker att den är oerhört vacker.
När Bruno Mathsson slog igenom som möbelformgivare
togs lasarettets stolar ned från vinden igen.


Bara en pall - men åh, vilken pall. I Kosta blev jag förälskad i Bruno
Mathssons arkitektur. I Värnamo såg jag för första gången hans möbler
som andra antagligen alltid sett dem...


...ljusa, med den där mjuka stramheten, underbara i husen med glasväggar
och det speciella ljuset som uppstår.


Yep, här har vi Jetson. Vi är i den nya delen av huset, ett showroom för
Bruno Mathsson Internationals produktion. Guiden berättade om hur Bruno på 1930-talet
på olika sätt undersökte kroppens sittkurva. Bland annat satte han sig i en snödriva
för att studera sitt avtryck. Jetson som lanserades 30 år senare är inte bara en väldigt cool
fåtölj, utan också oväntat skön att sitta i.


Jag tycker alltid litet synd om stolar som inte får något riktigt namn. Men BM65 ser ju
inte ledsen ut för det.


Det är så hälsosamt och stärkande att sova utomhus. Tyckte Bruno Mathsson, som kunde
sova i sin egentillverkade utomhussäng utanför ateljén under maj-oktober.


Ateljén finns på baksidan av huset. Bruno Mathsson ritade glashus åt privatpersoner
under hela 1950-talet men slutade sedan. Svårigheter att få bygglov i kommunerna
där husen skulle byggas var ett återkommande problem och Mathsson tröttnade.
Sorgligt.


Här var jag nära att köpa min första Bruno Mathsson-möbel. Några av stolarna
finns som miniatyrbyggmodeller. Skoj.


Tillbaka till början. Barockstolen gjorde den 23-årige Bruno Mathsson 1930. Sedan blev det
inga fler stilmöbler för honom, bara egna nyskapande modeller. Läs hela historien
om Bruno Mathssons karriär som ariktekt och möbelkonstnär
på ScandinavianDesign.com

  
Mer möbler: Sätter du fåtöljen? Stor möbelquiz.
Mer Värnamo: Europas modärnaste hotell
Mer Bruno Mathsson: Tänk att få bo i Mathssons glashus!