Vem vet något om den skånska pallen?


Stadig och självsäker stod den där i antikboden i Norberg härförleden, pallen med "Made in Malmö"
och en oläslig signatur (Sture?) undertill. 250 kronor var priset, men sitsen hade en rejäl spricka
så jag lät den stå kvar.


I en veckotiding från slutet av 1950-talet ser jag en bild i en artikel
om sovrumsinredning och tittar närmare. Visst är det den skånska pallen?
Känner någon av Femtiotalsjaktens läsare igen pallen
och kan berätta något om den?

1 000 och 1 inlägg









Femtiotalsjakten är härmed uppe i 1 001 inlägg.
Det började i september 2008, och det bara fortsätter.
Stay tuned...

Hemma hos rockstjärnan Höglund (Glasrikeresan del X)


Oh yeah. Vi besöker Boda glasbruk och blir fans direkt, till svensk glaskonsts största rockstjärna
- Erik Höglund.  Vi slukar texterna i utställningen "Hemma hos Höglund", läser om galna fester
i hans primitiva torp och gissar att bilden på idolpostern är tagen vid någon 50-talsmaskerad.
"Han levde upp till alla de romantiserande myter som finns kring konstnärsrollen",
berättar Bertil Vallien, som först var praktikant hos och sedan kollega och vän till Höglund.
"Han var superkändis och någon vi såg upp till."


Erik Höglund (1932-98) kom till Boda 1953, direkt från Konstfack, ett yrväder som utmanade allt som
anses vara fint och riktigt. När han kastade en potatis i glasmassan för att få bubblor i glaset gick
glasmästaren hem i protest, berättas det på utställningen. Då ska Erik Höglund ha sökt upp glasmästaren
med en flaska brännvin, haft ett ordentligt snack - och sedan var de vänner.
Tala om medfödda "people skills", Höglund var drygt 20 år...
Glasreliefen på bilden är min favorit på utställningen. 1950- eller 60-tal.


Redan i början av 1950-talet började Erik Höglund göra glasreliefer för murverk
och väggar, både med klara kristallblock och färgat glas. Det finns några muralverk
av honom som jag lägger in på min ska besöka-lista. Jag hoppas att glasmosaikväggen
"Kristallglasskogen" är intakt på Ellagårdsskolan i Täby, där den uppfördes 1964.


Trä, svenskt trä. Glasburken med rött lock är från 1958. Spegeln, träformen och ljusstaken
är från mitten av 1960-talet. I början av 1960-talet tar sig Erik Höglund ett nytt material, trä. Han avfärdar
den importerade 50-talsfavoriten teak. Svensk furu ska det vara! Som med alla idoler ska det finnas något
man inte riktigt gillar. Och svarvad furu, nej, här rynkar jag pannan.
Höglund formgav även möbler, b¨åde för barn och vuxna, i början av 1960-talet, för Bromanders
möbelfirma i Stockholm. (Note to self: Kolla upp!)


Den färgstarke artisten gjorde färgstarkt glas. Den blå skålen är från sent 50-tal/tidigt 60-tal,
den röda vasen på fot 1960-tal, den gröna vasen från 1964.
Som alla fattiga unga konstnärer ska göra bytte Erik Höglund målningar mot mat.
Tavlan på bilden är ett sådant exempel från tidigt 1950-tal.


Stämplar/sigiller på glaset var ett Erik Höglund-signum. Sigillerna finns
på muralväggar, ljusstakar, skålar, askfat med mera. Askfaten, det blå och det i klarglas
är från 1957. Klumpigt snyggt! Vill ha.


Nu är det 1969 och "Ladies and gentlemen" lanseras. Redan 1956 experimenterade
Erik Höglund med mjölkkannor med bröst och blå bröstvårtor. Litet tidigt ute där, kanske
- husmödrarna hade väl generat vänt bort blicken från bosättningsaffärens Höglund-hylla. 


Karaff, också 1969. Erik Höglund var kvar på Boda glasbruk till 1973,
gjorde en del saker för Pukeberg i slutet av 1970-talet
och körde postmodernistiskt vid Strömbergshyttan under 1980-talet.

Nu vill Femtiotalsmannen och jag veta mer om Höglund, vår nya idol.
Synd att Karlskrona ligger så off (förlåt, blekingar), för på Blekinge museum pågår i sommar
utställningen "Utmanaren Erik Höglund". Men tja, den vore säkert värd en resa.
Och så blir det biblioteksbesök, för att låna boken "Från Boda till New York",
Gunnel Holmérs bok om Erik Höglund (från 1992, så det är bibliotek eller antikvariat som gäller). 

Fakta i inlägget hämtat från utställningens texter samt Wikipedia.

Två röda stolar på stan


Gjorde ett svep genom stan* i dag, och såg två röda stolar. Här har vi Bolagrets "Bamse"-kopia.
"Bamse" från 1951, ritad av Hans J. Wegner, är min drömfåtölj. Jag har umgåtts med tankar
på att köpa Bolagrets "Eda" som substitut, men nu när jag såg den så... nej. Helt okay fåtölj,
ett smart plagiat, men för den som gillar Bamse lika mycket som jag är tassarna (armstöden) för klumpiga
och hela fåtöljen en halv storlek för stor. (3 495 kronor är priset, sådär runt en tiondel av vad man med
litet tur kan få en "Bamse" i hyfsat skick för.)


1950-talet - det soligaste decenniet. Den charmiga solstolen med tak
stod hos Magazin 13 på Roslagsgatan. Gjord i något slags plast/nylonväv.
1 500 pix, och där var det nära att juli-augustis loppispengar gick åt
till ett enda köp. Jag gissar att solstolen inte står kvar så länge.
Bara fransarna på taket ... åhhh!

*Stockholm.

Oj, så megamycket 1950-tal det finns


Jag tyckte att jag hade litet koll på 1950-talsställen, men oj, så många fler det finns än dem
jag besökt eller hört talas om. Inser jag nu. För när jag kom hem från Glasrikeresan låg Retromega
förlags senaste bok, "Reseguide till 50-talet" med undertiteln "Sommarskrift för motorburen ungdom", 
på hallmattan. Jag har redan börjat stryka under och anteckna i kanten, det är många kaféer och hotell
som jag vill besöka.

 
Göteborg, Österlen, Norrland - och Norge. Vita fläckar på min retrokarta får färg
i reseguiden, med sina vackra och roliga bilder och många bra småtips. Hatten av för
Peter Mannerfelt, redaktör, och Helen Eriksson, som gjort den glada och läsvänliga layouten.
Tidigare har Retromega givit ut "50-talets bästa vänner".

Lördag kvart i två, på Sandbergs (Glasrikeresan del VIX)


Vissa dagar på Glasrikeresan var mer hektiska än andra. Den Kungliga Bröllopslördagen
började med besök på Orrefors glasbruk, fortsatte hos Antik o Design i Orrefors och sedan var det plattan i mattan för att hinna med Sandbergs konditori i Madesjö strax utanför Nybro. Kvart i två var vi där.
Två stängde de.


Sandbergs konditori öppnade 1956, samma år som huset byggdes.


Jag hann aldrig fråga vad det var för vas däruppe på hyllan. Beställde, hällde upp kaffe,
snabbfikade, sprang runt med kameran.


En hel del av originalinredningen är kvar. Och sedan...


... har man kompletterat i blandad retrostil. Kombinationen 60-talsfåtöljer, pelarbord
från 1940-talet (?) och ljuva gardiner blev fint, tycker jag.


Bordet pryds av en ros i intarsia.


"Vi hälsar alla välkomna till tidsenliga lokaler".
Men annonsens typografi känns äldre än 1956.


Det inre rummet, som gissingsvis var det "klubbrum" som nämns i annonsen
och där inläggets första bild är tagen, har en harmonisk inredning i 1930-60-talsretro.


Ljuset silar genom trådgardinen.


 
Fikets lampor får tummen upp av Femtiotalsmannen. Tyvärr fanns inte mycket
bröd kvar när vi ramlade in, så det kan vi inte betygsätta. Fast en väldigt god
hallongrotta norpade jag i alla fall åt mig.
.

Tapeten i butiksdelen får fem strutlampor av fem, Femtiotalsjaktens
högsta betyg. Läs mer om kondiset på Sandbergs hemsida.

PS. 25 andra kaféer med gammaldags stuk, landet runt, hittar du
under kategorin Kaféer.

Pausbild


Juldagen och midsommardagen är egentligen bloggfria dagar på Femtiotalsjakten.
Men det såg så tomt ut. Så jordgubbar i en lila Erkerskål från 1950-talet får bli
pausbild. Två väggburkar, ur Jies Tulpanserie, sneglar på bären.
Fortsatt trevlig midsommarhelg!

Glad midsommar!


Femtiotalsjakten ber att med denna bild, tagen på Målerås glasbruk, få önska alla läsare
en glad och vacker midsommar. I morgon, midsommardagen, blir det bloggstiltje här på FJ.
Nästa inlägg dyker upp på söndag.

Is till punschen i Pukeberg (Glasrikeresan del VIII)


På Orrefors glasbruk drällde det av glaskonstnärer, varav flera världsberömda,  i början av förra seklet.
Det som mycket snart slår en på utställningen i Pukeberg är avsaknaden av stora namn.
"Punschkaraff, iskyl samt glas, ´isade´, 1930-talet", är till exempel den enda upplysningen
om de här vackra skapelserna.


Själv kände jag egentligen bara till det turkosa pressglaset
från 1950-60-talen och var däfrör nyfiken på Pukerbergs historia
och konstnärliga profil.


Pukeberg grundades 1871. De första produkterna var buteljglas, glas till fotogenlampor
och pressglas gjort i formar från Tyskland. Skålarna och faten på bilden är från 1920-talet.


Cryopas heter den här sortens ogenomskinliga glas, som lanserades på 1930-talet.


Ett formgivarnamn var i alla fall Harald Notini. Glasen är hans, faktaskylten i montern säger 1915-30.


Det började alltså med glasdelar till fotogenlampor. Sedan fortsatte
Pukeberg med lampglas, på 1930-talet var ljusglober till bensinpumpar
en stor produkt. Glasbruket hade tidigt ett samarbete med Arvid Böhlmarks Lampfabrik
i Stockholm. Och 1894 köptes Pukeberg av lampfabriken.


På Pukebergs hemsida lär vi oss att glasbruket "var det enda glasbruket i Sverige som hade
halvautomatisk tillverkning av bl a gängglober". Och här har vi ett gäng glober.


Neon! Undrar hur man känner igen ett neonrör tillverkat i Pukeberg?


En som ritade lampor men också hushålls- och prydnadsglas var Uno Westerberg (1914-85).
Hans serie Spektra gick på export och hade framgång i bland annat USA. En bra artikel 
om Uno Westerberg finns hos Designarkivet.


Spektra.


Göran Wärff (1933-) började sin karriär på Pukeberg i slutet av 1950-talet då Pukeberg
spottat upp sig och börjat knyta till sig formgivare. Äggkopparna är hans, liksom serien
"Da capo" från 1961.
 

Tumblers av Göran Wärff, "Sambo" och "Bimbo", omkring 1960. Wärff gick 1964 över
till Kosta Boda och är fortfarande verksam som glakonstnär. Tyvärr tog jag ingen bild
av hans saker som vi sedan såg på Kosta, men de finns på Kosta Bodas hemsida.
Jag gillar särskilt vasen "Mirage".


Tjusiga smörknivshållare och små askfat. Okänt årtal, okänd formgivare (fast de stod ihop med
Wärffs saker). Visst får man lust att duka ett tidigt 60-talsbord?

Två andra kända formgivare som jobbat på eller för Pukeberg och bör nämnas är Eva Englund
och Erik Höglund. Den senare kommer det ett inlägg om, från Boda glasbruks utställning
"Hemma hos Höglund".


Pukeberg är värt ett besök av flera skäl. Här försöker man skapa en "mötesplats för design, konst
och form. Här ligger Designarkivet och Linnéuniversitets designutbildning. Belysningsföretaget Zero
går i Böhlmarks fotspår och tillverkar lampor i Nybro. Tyget på bilden heter "Romantica",
av Ulla Ericson-Åström för Stobo Textil 1955 och är ett av åtta tyger som visas i Designarkivets
kontorsfönster i sommar.


Skål! Flaskan för en ny svensk vodka visas på Linnéuniversitetets
sommarutställning. Henrik Friberg har ritat flaskan med fyra årstidsetiketter.
Kanske en av Pukebergs framtida glasklassiker?







Man minns alltid dagen då man köpte sin första symaskin, va?


Mitt köksbord, 19.20 i kväll. Där står en Husqvarna Viking och den är min.
Känslan är som när jag fick min första cykel. Kommer jag att sova i natt, eller kommer
jag att sitta i köket och öva sömmar?


Nu öppnar sig en ny värld, av tyger. På Glasrikeresan
köpte jag mitt första äppeltyg - och några femtiotalare.
Minnesgoda FJ-följare kommer ihåg att jag skrev om symaskiner
inför jul. Men först nu hämtade jag ut symaskinen.
Första projektet: Gardiner till köket på landet.

PS. MISSA INTE Grandprix63:s inlägg om dagen då han köpte sin första symaskin.
Vansinnigt roligt.

Och sedan... hamnade vi hos 60-talet (Glasrikeresan del VII)


Lilla Lessebo har två riktiga toppenställen för oss retrointresserade. I ett tidigare inlägg visade
jag några bilder från "Hatterians Pinaler". Bara några kvarter bort ligger "60-talet", en antikbutik som
flera FJ-läsare har tipsat mig om. Här säljs framför allt danska "moderniteter", som paret
Birthe och Peter själva beskriver butikens inriktnning på "60-talets" hemsida. Bra ord.


Stilig stol, eller hur? Ritad av danske Arne Hovmand Olsen 1959, för Köpenhamnsföretaget
Mogens Kold. Jag lyckas inte hitta någon som helst personfakta om Hovmand Olsen på nätet.
Borde naturligtvis ha frågat i butiken, men man tror ju alltid att allt ska gå att hitta genom googling...
Finns det någon Hovmand Olsen-specialist bland FJ:s läsare som kan berätta något om honom?
 

Ikeasoffan inköptes 1971, men ställdes undan och blev stående tills nu. Visst är den fin,
och visst känns den mer 1960-tal än 1970-tal?


En dansk vas, där jag glömt tillverkaren. Knabstrup? Det här var Glasrikeresans
fjärde dag, vi hade avverkat sju glasbruk, ett antal loppisar och var på väg
till resans 50-talsfik nummer två - och ja, det började bli svårt att ta in
mer information.


Fast en röd "Blå eld"-kanna käner jag alltid igen!


Jag vill rekommendera ett besök i Lessebo,
som förutom de två antikvitets/modernitetsbutikerna
också har ett kondis (modernt, men det viktiga är ju
att man kan fika) snett emot "60-talet".
Och så inser jag att jag bör göra en retroguide över Glasriket.
En liten, i alla fall. Den kommer, så småningom.

Nästa inlägg kommer att handla om något av glasbruken vi har besökt.
Stay tuned...

Tänk att få bo i Mathssons glashus! (Glasrikeresan del VI)


Det är en söndag i juni och jag smyger omkring utanför Bruno Mathssons berömda och till synes tomma glashus i Kosta. Mathsson ritade husen som uppfördes 1955, för anställda på glasbruket. Mellan 1987 då Kosta sålde husen och början av 2000-talet var husens situation skakig, med tiden förföll de.
Men sagan om de vackra supermoderna 50-talshusen slutade lyckligt. New Wave Group, Kostas nya ägare, och Lessebo kommun har återställt dem i ursprungsskick, genom en ambitiös renovering.
Jag plåtar genom fönstren, undrar hur jag ska ta mig in.


Fem lägenheter är sammanbyggda i en länga. Varje lägenhet, har en boyta på 108 kvadratmeter.
Och öppen spis, därav skorstenarna.
Plötsligt kommer en kvinna gående över gräsmattan, jag ser henne gå in i ett av husen.
Jag följer efter...


Jag ringer på dörren. Säger när hon öppnar: "Jag är så intresserad av 50-talsdesign, skulle jag
kunna få komma in och titta?" Jag släpps in. Hennes man är stipendiat på Kosta. Då får man bo
i glashus.


Den som ändå vore Kosta-stipendiat! Så här 50-talsfint ser det ut inne i husen.
Ser ni hur ljust det är? Köket och det stora allrummet kan delas av med vikväggen.
Lägenheterna är stilrent inredda med designklassiker, eller bara vackra möbler, från 1950-talet.


Tänk att få äta middag här, i juniljus, i höstskymning, i vintersvart kvällning.


Kök och allrum ligger mot vägen, den som diskar kan hålla koll på grannarna
när de kommer och går.


Gott om utrymme - för alla moderna köksredskap och vackert
50-talsporslin (aj, jag glömde fråga vad som finns i skåpen).


Tapiovaaras Fanett-stolar om jag inte ser fel. Originalgolven var lagda i Kostamosaik, men eftersom
den inte tillverkas längre använde man bland annat snarlik italiensk mosaik.
Om ni undrar varifrån jag fått alla fakta i det här inlägget så är svaret en artikel i tidskriften
Byggnadskultur 1/2007 som ni kan läsa här.


Tapeterna är så lika originalen som man kunnat komma.


Jodå, jag frågade om jag fick fotografera i sovrummet också. Återigen: Vilket ljus! Här silas
det genom gardinerna. Föräldrarnas sovrum, badrummet och barnens två mindre sovrum vetter
mot baksidan (se exteriör längre ner).


Badrummet. Mosaiken ser ju väldigt 2005 ut, men eftersom restaureringen ska ha varit
helt trogen originalinredningen antar jag att det även ser väldigt 1955 ut.


Femtiotalsmannen och jag tackade för titten. och jag hade
fått ett nytt mål i livet: Att tillbringa ett dygn eller två i en av
glashusets lägenheter.
(Kosta! Ni hittar mina kontaktuppgifter under min profilbild. Hör av er!)


Husen inrymmer numera tre stipendiatlägenheter, en konferensdel (1 000 kronor/halvdag
- här skulle vi ha retrobloggträff!) och en visningslägenhet. Wegners Y-stolar står i konferensdelen.


Det minsta konferensrummet är också fint. 


Köket i en av de två andra stipendielägenheterna.


Här sov barnen på 1950-talet.


Baksidan. Dörrar ut från alla sovrum.

 
Varje lägenhet har sin mosaikfärg.


Ja, tänk att få bo i Mathssons glashus!
PS. Se fler bilder hos Värnamobloggen.

Ett inlägg från Bruno Mathsson Center i Värnamo: Mad about Mathsson

3 x 1950-talsmönster (Glasrikeresan del V)


Kors och tvärs genom Glasriket far vi, Femtiotalsmannen och jag, och får den ena
skönhetsupplevelsen efter den andra. I Lessebo ligger butiken "Hatterians pinaler",
där inläggets tre mönster är plåtade. Gardinen - fantastisk, eller hur?


En tapet som inte skäms för sig. Jag fick tipset om Hatterians pinaler av Emmy,
som brukar kommentera på bloggen. Tack!


En stuvbit tyg gömde sig i en korg. Butiken är en fullproppad trevåningshistoria
och för den som gillar 1900-talets första hälft, romantiska saker, vitt och shabby chic
måste detta vara himmelriket. Men det finns en hel del 50-60-tal också...


... bland annat en busvass trädgårdsgrupp. Den inspirerade mig att börja leta plastbandsstolar
i olika färger och modeller - visst är denna udda-samling snygg?

Och sedan... tittade vi in hos butiken "60-talet" några kvarter längre bort.
To be continued...

Ohhh, Orrefors - en räddad kulturskatt (Glasrikeresan del IV)


Det här är det vackraste jag vet, av det svenska 1950-talsglas jag känner till. Nils Landbergs
"Tulpanglas", de tre med millimetersmala stjälkar, är ju ljuvliga. (Den med tjockare stjälk benämns bara
"blomglas"). "Tulpanglas" är gjorda i tekniken underfång, och enligt en av alla trevliga människor
vi pumpat på information här i Glasriket finns det bara en enda (pensionerad, förstås) glasblåsare kvar
som vet hur man blåser "Tulpanglas".


Vi befinner oss på Orrefors glasbruk, och utställningen där delar av glasbrukets stora glasskatt
visas. Och vi ska vara tacksamma att samlingen finns kvar. Så sent som förra hösten var den på väg
att säljas på auktion av ägaren Orrefors Kosta Boda, som behövde pengar. I sista sekunden räddades 
samlingen kvar av föreningen Glasrikets skatter Orrefors, och skogsindustriföretaget Södra som sköt
till de sista miljonerna. 


I november 2009 fick Glasrikets skatter Orrefors köpa och därmed rädda
Orrefors glassamling. Det går för övrigt fortfarande att teckna andelar i föreningen. En liten del
av skatten är nu utställd på Orrefors. Ingeborg Lundins "Äpplet" från 1955 pryder omslaget till
Glasrikets skatters broschyr. Men nu går vi in på utställningen...


Orrefors fick sitt internationella genombrott på världsutställningen i Paris 1925. Där slog
även Edward Hald (1883-1980) som kom till Orrefors 1917 igenom. "Bollspelande flickor" är från 1920.


Här är Halds "Fiskgraal" från 1936. Underbar, tycker jag. Passar bra mot falu rödfärg.
Edward Hald var verksam på Orrefors till 1978, alltså drygt 60 år. Han hann med att vara både
vd och konstnärlig ledare.


Även Simon Gate (1883-1945) fick sitt genombrott på Parisutställningen. Gates vaser är från 1916.


Tidig elefant. Vicke Lindstrand (1904-83), en av mina favoriter, jobbade på Orrefors 1928-40.
Cirkusskålen gjorde han på 1930-talet. Efter Orreforstiden blev Vicke konstnärlig ledare
på Upsala-Ekeby, där han bland annat gjorde sina populära elefanter.


Och så litet praktiskt hushållsglas mitt bland konstglaset. Orrefors gjorde
glasburkar till Reda-specerihyllorna på 1930-talet.


Den andra utställningen i de vackra lokalerna ägnas Ingegerd Råmans 10-årsjubileum på Orrefors.
Förutom glas visas hennes skisser från formgivningen. Väldigt roligt att titta på, och återigen
skänker man föreningen som räddade glasskatten en tacksam tanke. För i samligen ingår också
bruksarkivet från 1726 och framåt. Där ingår skisserna från Orrefors glaskonstnärer.


Men var är 1950-talets glas? undrar FJ:s läsare. Här är det! Sven Palmqvists (1906-84) 
skålserie "Fuga" från 1954 tillverkades genom att glasmassan centrifugerades
 istället för att blåsas. Likosm många andra designikoner fick "Fuga" sitt genombrott
på utställningen H55.


"Ravenna" av Sven Palmqvist, 1948.


Ingeborg Lundin (1921-92) är ju mest känd för "Äpplet", men på utställningen får vi se mer härligt
1950-talsglas av kvinnan som ska ha kallats "det svenska glasets luftande". Bland annat den här
vasen, som inte är så sjögrön som bilden ger intryck av.


Till sist - en blinkning till "Äpplet". Formgivaren bakom skruttet
är Lena Bergström (1961-) som kom till Orrefors 1994.

Jag gick omkring och log i timmar efter besöket på Glasrikets skatter. Sådan skönhet.
Sådan bra presentation av Orrefors 1900-tal. Sådan tur att samlingen finns kvar.
Läs mer om Orrefors historia här på Glasrikets hemsida.


PS. Räddad kulturskatt II! I dag handlade jag en hel del på loppisar,
bland annat två stora blå "Fuga" och två små gröna. De blå har avlagringar,
får se om jag lyckas ättika bort dem. Den blå färgen är för övrigt litet mer grön
än på bilden. Jag gav 100 pix/st för de stora, 50 pix styck för de små.
Hittade dem i nyöppnad loppis i Norrbygdens gamla skola mellan Orrefors
och Gadderås. Öppen lördag-söndag under sommaren.
Återkommer med inlägg därifrån.

Ohhh, Orrefors - först tar vi fynd och fyndplats (Glasrikeresan del III)


Oj, vilken dag! Utställning på Orrefors glasbruk (inlägg kommer), fika på 1950-talskafé
i Nybro (inlägg kommer), kungligt bröllop på tv - och besök i antikbutik i Orrefors.
Vi tar butiken först, och inköpen jag gjorde där. Koppen är Gefles AU-modell, men varken jag
eller butiksägarinnan visste dekorens namn.
Men jag trodde att jag sett den i Porslinsbloggens arkiv över Geflekoppar så datorn kom fram.
Jodå, där fanns den - Solros från 1959. Gjordes även i gult. vilket ju är logiskt. Jag gav 200 för koppen,
som jag tycker är underbar. Den står på 50-talstyget som jag köpte hos Coola Loppan i Färjestad.


Den här gardinlängden stod jag och fingrade på, lika lystet som Raskens Ida
när gårdfarihandlaren öppnade sin koffert. Ville ha! Men färgskalan i min 50-talslya
är vitt, rött, gult i köket och grått, vinrött, rosa, svart i rummet. Blått funkar inte.
Då kom Femtiotalsmannen till min räddning, påminde om lusthuset som behöver
nytt överdrag till dynan på långbänken. Och plötsligt var 140 kronor ett fyndpris.


Ännu ett riktigt roligt köp. Tvättpåsen i nyskick, kraftigt
tyg i god kvalitet. 240 pix, kommer att hönga med i många år.
Jag gissar att den är från början-mitten av 1960-talet,
baserat på bilderna...

 

 
Tjära, harts, kåda - och litet häftiga kemikalier att ta bort fläckarna med. 
Och ett toppmodärnt strykjärn. Ja, vad tror ni? 1960-talets mitt?


Antik o design heter butiken där jag handlade, nu ska vi titta in! 


Alltså, vi är ju i Orrefors. Låt mig presentera: Nils Landbergs överjordiskt vackra blomglas
"Tulpanvas", signerad, Orrefors Expo 1957. Flankerad till vänster av Stig Lindbergs "Reptil"
och till höger av en Kjell Engman-vas. Längst till höger vas av Gunnar Nylund.


Det här var en av de roligaste butiker jag besökt. Blandningen av Nils Landberg
och 50-talskuddar var oemotståndlig. Den där kudden kommer jag att titta
in och känna på en gång till. Sedan kanske den inte är kvar längre.


Håll i er nu, stockholmare... den vackra treskärmslampan med originalskärmar och stor elegans
får man för 850 kronor. Prissättningen är (jag citerar bloggen En sakletares bekännelser) "medveten",
och en del porslin ligger på Stockholmsnivä. Men sedan finns det gott om riktiga fynd, varav den här lampan
är ett och de många fina 50-talstygerna/gardinerna ett annat.


Plötsligt kände jag ett behov av en mattpiska, bara för att de är så snygga.
Men. Nej. Stopp!


Jag har fortfarande inte lyckats hitta en sådan här slät kornisch till lyan, eftersom min
måste vara cirka 270 centimeter bred. Suktade svårt när jag här såg flera stycken. Intressanta
lampor fanns det också. Till vänster en "lampan utan namn", och till höger 60-talaren "Istappar"
från Ateljé Urshult.


Ännu en kornisch, ännu en vacker 50-talsgardin och ännu fler snygga lampor.
Längst till höger i fönstret droppen från Hans-Agne Jakobsson, Markaryd som jag missade
till fyndpris på en loppis i våras för att jag inte kände till den.


Fastna med blicken och genast blir du kvar en stund till.


Jag är medveten om att det här låter som rena reklaminlägget, men missa inte den här
antikboden om du är i krokarna. Här hittar du hemsidan, det kan vara bra att ringa och kolla om
det är öppet - här finns inga fasta öppettider och så här meddelas det i fönstret:


Jo, jag glömde. Det finns en stor loppisbod inne på gården också,
med en lanthandelsdisk - ett museum i miniformat.


Min fina kopp. Igen. För att jag är så glad över den.

Öland revisited (Glasrikeresan del II)


I dag gjorde vi södra Öland, och jag hann återbesöka några loppisar från förra årets Ölandsresa.
Den hemstickade kanelbullarna fanns hos Kupan i Färjestaden.


Dagens fynd! 60-talsfåtöljen, i fint skick, var nedsatt till... 75 kronor.
"Du behöver en extra sommarstuga att inreda", var Femtiotalsmannens kommentar,
med tillägget "Och en extra månadslön". Dockskåpet med en massa möbler i skulle de ha 100 pix för.
Skåpet och möblerna i plastpåsen på övervåningen var ommålat vitt, kändes som
om någon börjat skapa ett shabby chic-dockskåp.


Coola Loppan är en cool loppis, också i Färjestaden. Där stod nästa fåtölj, en femtiotalare,
och pockade på min uppmärksamhet. Finfint skick, 995 kronor. Jag skulle kunna ha hur
många fåtöljer som helst. Är det därför folk blir antikhandlare - för att få köpa alla fina
möbler de blir förälskade i och åtminstone få behålla dem ett tag?


Treskärmslampan tar jag med eftersom en lapp berättade att den är märkt "Nybro",
en av orterna i Glasriket. Femtiotalsmannen överraskade genom att bli förtjust
i hattaskarna i bakgrunden. Jag föreslog att han kan börja samla hattaskar.


Snygg uppsättning (anonyma) burkar. 1 195 kronor för 11 delar.
I fjol midsommar skrev jag om krydd- och speceriburkar.


Vi gör ju annat än sveper loppisar, förstås. Bland annat gjorde vi ett besök
i Ottenby, där vi åt lunch på fågelstationens restaurang (ochjag höll på att
sätta ett gäddben i halsen - dagens mest dramatiska ögonblick) och beskådade
fågelskådarna. Såg inga brushanar eller skräntärnor, dock.


Efter en heldag på Öland styrde vi mot Orrefors, där vi nu tagit in på
lilla Hotell Orrefors. Exteriören kan te sig enkel, men allt tyder på att det här
är ett hotell i vår smak. Thaibuffé (med delikat rabarberpaj till efterrätt),
rum med bra datorplats - och gångavstånd till Orrefors glasbruk och två loppisar.


Och här i Glasriket bäddar man med Ulrica Hydman- Vallien!


Till sist, ett av mina hittills få loppisinköp. En stor Erker-skål, ljuvligt
turkos, i skick som ny, köpte jag hos Torgets kuriosa i Gamleby för 160 kronor.
I dag hittade jag ett stycke 50-talstyg hos Coola Loppan och en meter presentpapper
som jag tror är 1960-tal (i alla fall ser det ut så) hos Kupan i Färjestaden.
Jag har hållt i pengarna - men nu är vi i Glasriket....

Vykort från S:t Persgatan (Glasrikeresan del I)


Första stoppet på resan till Glasriket blev Norrköping. Jag älskar verkligen den stan, bodde
och jobbade här i början av 1990-talet och skulle gärna bo där igen någon gång. I Norrköping finns
ställen som Café Väster, ett arbetarfik från 1950-talet. Jag skrev om det hösten 2008,
nu var det dags för återbesök. Sabine som driver kaféet på S:t Persgatan hade fixat litet fler 50-talsgrejer,
som Coca-Cola-lådan på bilden. Och tavlan som möter en i ingången är ny:




Så var en fika på 50-talet.


Och det är fortfarande nästan 50-talspriser
- en maffig bit sockerkaka för 5 bagis.


Keep up the good work, Sabine! Om jag bodde i Norrköping
vet jag var jag skulle hänga. Och Femtiotalsmannen skulle
äta en varm ägg med falu, varje dag.


Trendspaning: S.t Persgatan håller på att bli Norrköpings Sofo - eller
"Vodo" (Väster om Drottninggatan). Förutom Café Väster hittade vi...


... Dahlbergs second hand, som hade ett exemplar av den där galonklädda byrån
som jag missade på Myrorna i Sundbyberg i vintras. 250 pix, och jag gissar att den
försvinner snabbt som en avlöning. Nej, jag köpte den inte, det får finnas gränser,
jag kunde ju inte köpa en MÖBEL bara två timmar in på resan.


Snygg skylt. Vi såg även en annan frisörlokal, som såg litet hipp ut,
bredvid en klädaffär som också verkade väldigt "Vodo". Och så några
restauranger, en bokföringsbyrå med porten inredd med lackröd plastfilm,
och...


Café Broadways filial Broadway Express. Jag föredrar ju the real deal, fik som Café Väster,
men litet kul är ändå bilsoffan.


Fast jag vågar nästan inte visa den här bilden, efter FJ-läsarnas hårda dom
över 50-talsfik med Elvis närvarande. Vi var naturligtvis tvungna att även återbesöka
klassiska Café Broadway....


... som såg sommartrevligt ut, och hade utökat med LP-försäljning
i källaren...


... där det också fanns nya sittplatser. Och en teve!


Åhhh, 50-tal!


Och sedan... åkte vi till Valdemarsvik, där jag skannade av Kupan och en
antik&begagnat-bod på Valdemarsviks Auktionsbyrås gård utan att hitta något
jag ville ha. Men konfektionsaffären Valdixi hade kvar den finfina skylten från tiden
då butiken hette Tages Varuhus.

Och sedan... hamnade vi så småningom i Gamleby. Men det får bli ett eget inlägg
så småningom eftersom den lilla stan hade tre second hand/retro/antik-ställen - en ruskigt
trevlig överraskning.


Och sedan... avslutade vi med en fika på Nilssons i Oskarshamn.
En nyproducerad neonskylt i gammal stil - kul.


Nilssons serverade en latte som får fem strutlampor av fem möjliga.
Här plöjde vi den sista av dagens fyra lokaltidningar,
Oskarhamnstidningen.

Nu är det Öland nästa. Stay tuned...


Bilsemester är busvasst


I dag bär det av! Femtiotalsmannen och jag lämnar Solna för sommarens bilsemester,
en tripp till Glasriket.
Vår planerade rutt är Norrköping (Café Broadway), Valdemarsvik, Kalmar (övernattning),
Öland (heldag med underbara Alvaret och återseende av alla våra favoritbyar) och....
FYRA nätter i Orrefors. Ända sedan jag besökte loppisen i Kalmar Folkets hus i höstas har jag
längtat efter att få göra Glasriket. Och var ska man bo om inte i Orrefors?
Därifrån utgår våra dagsturer kors och tvärs genom Glasriket.


Ett 50-talsfik i Emmaboda, Fenix, har jag googlat mig fram till. Fler tips
på kaféer, loppisar och andra smultronställen i de här trakterna emottages tacksamt.
Resan tillbaka företas via Eksjö, Tranås och Finspång.
Och om kameran vill och datorn håller blir det resedagbok varje dag
här på Femtiotalsjakten.


Hade det varit 1950-tal och resan gått utirkes hade vi
naturligtvis skaffat BP:s Europanyckel. Nu får vi hoppas att
vi förstår småländskan utan "parlör på 12 språk för motorförare".

Stay tuned...

Kopior är okay - tills man får se originalet (uppdaterad)


Den här nyproducerade lampan har jag tittat på ett tag nu. Den finns med skärmar
i litet olika färger. Priset brukar ligga runt 2 000 kronor. Här står lden hos Elektriska Svea
på Hornsgatan, en butik med många kul nyretrolampor.  


Så tittade jag in hos Antikdoktorn på Kungsholmen i går och fick se en snarlik
lampa inne i affären. Prislappen sa 3 400 kronor. För här har vi originalet, eller ett av dem
i alla fall. Elen är nydragen och skärmarna nysydda (dålig färgåtergivning på bilden,
de ser bättre ut i verkligheten).

 
Och så fick jag se foten... Vilken skönhet, och då pratar vi om den till höger, alltså.
Kontakt på foten, i stället för på sladd (kopians fot till vänster). Vacker blomma. Arbetad, fin.
Under foten står det ÖA, vilket enligt mannen i butiken kan betyda Örebro Armaturer.
Han berättade också att det finns varianter på lampan, med samma fot men enarmad och någon mer modell.
Så på sommarens loppisar kommer ni att se mig med blicken i golvet så fort jag spanat in
en lampa.


UPPDATERING: Örsjö Armaturer kan det också vara, skriver Emmy
i en kommentar och mejlade sedan över bild på sin lampa, även den märkt Ö.A. undertill:
"Den fann jag i min farmors källare, livlös men efter lite ny el och omsorg står den nu här
och lyser hos oss!"


Emmy visade lampan i ett inlägg på ett av antik/retroforumen.
Där skrev någon att Ö.A kan betyda Örsjö armaturer.

  
Snygg är den i vilket fall, Emmys lampa.


En bonusbild från Antikdoktorn. Kolla, vilken busvass pinnstol med galon!
(Antikdoktorn ligger precis vid T-banestation Rådhuset, uppgång Kungsholmstorg.)

Vad faller du för?


Tidningarna jag hittade på loppisen i Morgongåva var från guldåren 1957-60.
Det är inte i artiklarna man fastnar, utan i annonserna. Unna dig att titta en stund!


I varje annons är det något som man fastnar mer för än annat. Här är det lådorna
på skrivbordet, i tre nyanser, som jag tycker är vansinnigt fina.


Och här det snygga golvet med vitt och rött mönster. Vad faller du för i de här
 tre anonnserna?


PS. Info om Duxmöblerna i första bilden, för den intresserade.

Givande loppis i Morgongåva


Det var ont om loppisskyltar på sträckan Uppsala-Norberg i lördags. Enda loppisstoppet
gjorde vi i Morgongåva, där jag såg en Röda korset-skylt skymta och fick fyndvittring.
Jag rejdade butiken. Resultatet blev en fylld kasse med allt på bilden, för 115 kronor.
Två fina fungerande 50-talslampetter (med lampor i!) för 30 pix är den typ av fynd man 
knappast gör i Stockholmsområdet...


Lite metallputs och ljuslyktan blänkte. Ystad metall-katten gillar lyktan,
som nog egentligen är en värmeplatta att ställa kaffepannan på (tack, Christin,
för upplysningen). Kanske är även den tillverkad i Ystad?


Vägglampa som spelar (halv) vaggsång, 35 pix.


Tre små askfat, väldigt vackra tycker jag, 25 pix.


Dessutom en svart ljuslykta och en bunt Femina, Året runt,
Allt i Hemmet och Vi från slutet av 1950-talet. Och en tysk (?)
vandrare, som går med målmedvetna steg. Kanske är han
på väg till...


... Kupan i Morgongåva? Underskatta aldrig en Kupan, hur modest
fasaden än kan te sig. Röda korsets butiker är en favorit. Dels hittar man
ofta fina saker där, dels är damerna som jobbar där alltid trevliga.



En blinkning i regnet


God morgon, måndag! Låt oss hoppas på sol den här veckan. I lördags regnade det i Norberg,
dit Femtiotalsmannen och jag rest för att övervara Elvisdagen. När vi klev in i bilen för att åka hem
såg jag i ögonvrån hur något rörde sig. Jag vände mig om och där stod en Ford Fairlane 1957
och tittade rakt fram. Men jag kan svära på att den vackra amerikanska bilen blinkat till mig
sekunden innan.


Bilar med ögonlock och salt & peppar-ströare i raketform
- ingenting går upp mot 1950-talsdesignens lekfullhet.
Ströarna hittade jag i antikboden bredvid Elsa Andersons kondis.
Mina andra loppisfynd från Norbergsresan får ni se i morgon.

Trevlig fortsättning på veckan!

Tre fik, tre stilar


Tre kafébesök på en dag, det är nytt rekord för Femtiotalsmannen och mig. I går besökte
vi tre konditorier - i Uppsala, Heby och Norberg. Första kaffet drack vi på Bageri Brantingstorg,
beläget i Sala backar, som jag efteråt inser är en arkitektoniskt intressant stadsdel från 1950-talet.
Femtiotalsmannen blev överförtjust när han fick se fikets/bageriets hus som han tyckte kändes
danskt. Hans farföräldrar hade ett liknande hus och bageri i Århus.


Kafélokalen ligger en halvtrappa ner. Ett intressant rum vars ena ände känns litet
gillestuga tidigt 1960-tal.


De fyra fönstren i väggen mellan affären med bröddiskarna och kafélokalen
har alla olika mönster. De "gör" kaféet.

 

Jag gillade dem skarpt och kunde inte sluta plåta.


På den öppna spisens mur en flicka med "älskar, älskar ej-blomma".


En del kaféer har det, andra inte. Bageri Branting har definitivt det. Vi rekommenderar ett besök här,
särskilt för fika med tidningsläsning eftersom borden är breda som ladugårdsdörrar. Vi blev nostalgiska
och mindes broadsheet-tidningarnas tid. Läs även UNT:s kafépatrulls recension av konditoriet.


Inte lika imponerande fasad har Å´bagarn i Heby. Men här mötte
vi det lilla bykaféets charm.


Skyltfönstret.


Res hit! Klockan var 13.37, kaféet stänger 13.30, men
dörren var öppen och vi frågade om vi möjligen kunde ta
en snabb kaffe. Svaret: "Jadå, det finns ju kaffe kvar!".
Så det blev två kaffe - och var sin god bulle.


Fiket är litet, men trivsamt. På väggarna hänger collage
med tidningsklipp från 1900-talets första decennium.
Jag fick genast lust att göra collage av mina gamla
veckotidningar. En regnig dag i sommar, kanske.


Resans mål: västmanländska Norberg. Vi drack kaffe på klassiska Elsa Andersons konditori.
Bakverken här är av allra högsta klass. (Se också ett tidigare inlägg från Elsa.)


Lång kö som vanligt, men sedan finns det alltid sittplats i något av de
vackra rummen.


Dagen till ära - det var ju Elvisdagen i Norberg -
fick kopparkannan sällskap av en flätad termos.

Men Elvisdagen, som var vår egentliga anledning att åka hit,
regnade bort för vår del. Vi lyssnade på några farbröder som spelade
rock i parken, och tittade beundrande på snygga amerikanare (bilar),
men gav sedan upp och åkte hemåt.
Dagens stora behållning var Bageri Brantingstorg - och en Kupanloppis
på vägen till Norberg där jag gick "all in".
To be continued....

PS. 22 andra kaféer med gammaldags stuk, landet runt, hittar du under Kaféer.





Stay tuned...


I dag åker Femtiotalsmannen och jag till Norberg och Elvisdagen. Vi räknar också med att
besöka minst ett fik och några loppisar på vägen. Rapport kommer.
Stay tuned...

Utmanad!


Brown Beans har kommit med en kul utmaning: Publicera den tionde
bilden från din blogg! Jag gör nästan rätt, tar den nionde publicerade bilden
- eftersom nummer tio bara är en skärmdump.
Det är september 2008, och inlägget handlar om mitt senaste fynd,
en vas. Jag sätter upp kriterier för vad ett fynd är.
Senare får jag veta, och berättar i ett inlägg, att vasen är en Bay,
och att modellen kallas "Schwangere Luise".

Jag bollar vidare utmaningen till:
Clinen, Clinens Ljuva Femtiotal!
Ramon och Helena, Porslin & Nostalgi
Simon, Retronu
Fru Retro-tokig, Retro-tokig
Anna, Kulturgryningen

Och så finns det ju loppisar längs vägen också...


Vi tog en sväng till Älmsta i dag, Femtiotalsmannen och jag. Då påmindes jag om att
det finns mer, mycket mer, än ställena i retroguiden som jag la ut i går. På sträckan Norrtälje-
Grisslehamn går det sommartid uppskattningsvis en loppisskylt per två kilometer väg.
På en "bod på gården-loppis" hittade jag några ex av tidningen Svenska Journalen/Hemmet och Familjen
från 1956. De kostade tre pix styck. Inte mycket läsning, men omslagen och annonserna
var värda pengarna.


Jag slog också till på en Gefletallrik. "Louise" ( i produktion 1966-68)
av Berit Ternell. Skum grönsvart dekorfärg, men litet roligt mönster.
Fem pix.

Femtiotalsjaktens retroguide del II (Väddö + Norduppland)


Sommartid händer det att jag sätter mig i bilen och ger mig ut på en dagslång antik- och loppistur
till Norduppland - via Väddö. I Älmsta finns tre butiker, alla värda ett besök. Finast saker har Kajsa Adelöw i sin affär på Norrtäljevägen 5 (bilden), mitt emot Ica. Här har jag bland annat sett snygga teakbord, en fåtölj
av Bengt Ruda och fina allmogegrejer. Allting i mycket fint skick, och betydligt billigare än i Stockholmsbutiker med samma sortiment. Litet oklara öppettider, dock.


Second Half ligger vid södra infarten, och brukar ha en del intressant porslin.
Och mycket annat, här kan man gå och rota ett bra tag. Här har jag sett Yngve Ekströms
Tea-bord och köpt Gefletallrikar. Second half finns även på Folkungagatan
i Stockholm.
UPPDATERING: Second Half i Älmsta stänger i november 2011.


Älmsta Antik & Kuriosa ligger snett emot Ica. Blandad konfekt, rätt mycket glas och keramik.
Men även textilier, böcker, nostalgikort och konst. Här tittar jag alltid på Reijmyrehyllan med
Monica Bratt-saker och var på väg att köpa en Grand-servis (Arthur Percy).
Bonus: Loppisbod till vänster om butiken.

Sedan... köper man en mjukglass i glasskiosken utanför Ica. Gräddig och generös - Roslagens godaste.

Också på Väddö:
Edeby Antik & Vackert, Edeby by. Allmoge och antikt i flera logar på en vacker gård. Ortodoxa
retrofantaster hittar inte så mycket 50-60-tal, men Antikt & Vackert är en skönhetsupplevelse.
Kuriosan, Gåsvik. Loppis med stort utbud av porslin. Under ombyggnad, öppnar igen under juni.
Rätt höga priser förra året. Hitta dit med kartan på Kuriosans hemsida.


NORDUPPLAND NÄSTA!


En mjukglass kan man inte leva på en hel dag. Första stoppet i Norduppland blir Adas café
i Östhammar. Gott bröd, missa inte deras potatisbakelse. Till vänster om disken har du 
Dagnys hörna (bilden), till höger gammaldags mys.
Bilder från Adas/Dagnys i ett tidigare inlägg.

I Östhammar finns en loppis, följ skyltar mot campingen, den består av tre bodar på en gård
med diverse smått & gott, samt en antikhandel, Östhammars Antik & kuriosa på Rådhusgatan, vars 
öppettider jag hittills aldrig lyckats tajma vid mina många besök i staden.


Om det är sommar och lördag är det bakluckeloppis i Norrskedika. Stort och
med fyndchanser, se inlägg från sommaren 2009 här. Loppisens egen hemsida här.
 

Nu rör vi oss inåt landet. Antikhandeln i Hökhuvud är en favorit, särskilt rummet
med småprylar. Vackra burkar, receptböcker, korgar - ja, allt det där småpysslet
som är roligt att titta på och som har en förmåga att följa med hem. Mitt bästa fynd härifrån
är ett par speceriburkar i Jies Tulpanserie.


Gimo är nästa stopp. Ett annat av mina stamställen är Risingeboden, som ligger strax utanför Gimo.
Tyngdpunkt på 1950-70-tal, roligt utbud och sakerna snyggt presenterade, mycket bra priser jämfört med Stockholms butiker. Blygsamt skyltat med "Prylbod" vid vägen. Missa inte!
(Bilden tagen i Risingebodens monter på Österbybruks antikmässa i höstas.)


I Röda korsets butik, Gimo centrum, har jag hittills bara hittat en enda sak,
en 50-talsstaty föreställande svart kvinna. Men i de lugnaste vatten... Sådana här
små butiker ska alltid skannas av, man vet aldrig.


Nästa stopp gör vi i Örbyhus hos 4:ans loppis, som är en friggebod full av härliga saker
till bra priser. Fler bilder i inlägg här. "Vi har nästan alltid öppet när vi är hemma, annars kontakta oss
för öppettider" står det på deras hemsida. Fler bilder från 4:ans i ett tidigare inlägg.


Ingången till Kretsloppshoppen i  den lilla staden
Tierp, resans slutmål. Här har jag hittat 70-talslampor och
Berit Ternells "Pors"-tallrikar. Loppisen ligger i en gammal fabrikslokal
på Grevegatan nära hembygsgården Gammelgården.


Tierp har en bra loppis till, i andra änden av Grevegatan
på nummer 11. Här har jag köpt Rörstrands "Bimbo"-tallrikar
och sett en hel del annat intressant i porslinsväg.


Gästis i Tierp ägnade jag ett eget inlägg, eftersom skylten
och interiören är fin. Lunchen var en vanlig hygglig
"dagens".

Ännu ej besökta av mig, men bör finnas med på en Nordupplandlista:
Qeptas Antika, Dannemora.
Pepparkaksfabriken, Norrskedika. Kerstin Kokk brukar visa fynd därifrån.

ÖPPETTIDER har jag med flit utelämnat eftersom de har en tendens
att ändras ganska ofta. Men...
Googlekarta med alla ställena utmärkta finns här:
Femtiotalsjaktens retroguide: Väddö + Norduppland

Eller... vill du hellre hänga i stan?
Kolla då in Femtiotalsjaktens retroguide över Stockholm och Sundbyberg!

Andra bloggars guider:
Porslin och nostalgi ger oss retro-Göteborg.
En sakletares bekännelser har katrtlagt hela retro-Östergötland.

En lustig idé


Godmorgon, tisdag! I dag väntar sysslor på gården, som att röja sly och städa lusthuset.
Där ligger redan duken som jag fick av en granne på byloppisen förra helgen och vasen som jag
hittade på loppisen i Lohärad i lördags. Kanske gör jag 1950-tal av lusthuset. Nu när lyan börjar
bli färdiginredd så har jag på så sätt ändå en anledning att leta saker på loppisar...

Hemma hos Sturekatten


Vete-Katten eller Sturekatten? Vilket av de två Stockholmskaféerna med kattnamn är din favorit?
Här har ni min, Sturekatten. Vi befinner oss på Riddargatan 4, Östermalm.


En trappa upp ligger konditoriet, en före detta våning.


En målning av Sture, signerad "Marianne -03" möter oss.


Glöm latten. Här serveras bara "vanligt" kaffe.


Huset är från 1700-talet. Systrarna Skog flyttade hit till våningen 1941. Många av möblerna
i kaféet är deras. Nästa gång jag besöker Sturekatten ska jag fråga personalen om systrarnas
och konditoriets historia, på nätet finns förvånansvärt litet. När öppnade kaféet, til exempel?
Skall utredas.


En solig junifredag strax efter lunch är det nästan tomt. De övriga gästerna är två äldre
damer, och två farbröder som verkar känna varandra men som sitter i varsitt hörn. Den ene med
tidning och hörlurar. Han lyssnar på Macbeth berättar han på fråga från den andre, som också hälsar
på mig och pekar... 


... på den här katten och opåkallat upplyser mig om att "Den där heter
Kattrackarn, och så finns det en annan som vi kallar för Kattfan".


Och här har vi Ystad Metall-katten! En underbar 50-talskatt, formgiven av Gunnar Ander.
En annons från tiden med katten finns i det här inlägget.


Även katterna på kudden har 50-talskänsla.


Varför Sturekatten hellre än Vete-Katten? Jo, Sturekatten är mindre, vackrare 
och mer ombonat, det märks att detta varit en våning, man känner sig mer "hemma hos". 
Och tempot är lugnare här - mer hörlurar med Macbeth och lågmält väninneprat än
spring, stök och barnvagnskaos.
Vad tycker du som också besökt båda konditorierna?

PS. 21 andra kaféer med gammaldags stuk, landet runt, hittar du under Kaféer.

Lördag i Lohärad


Det var faktiskt Femtiotalsmannen som föreslog bakluckeloppisen i Lohärad som
lördagsaktivitet. Mest för att han gillar Lohärads bygdegård, som vi spanade in förra säsongen.
Så klockan nio i morse var vi på plats och packade upp allt som inte blev sålt
på förra lördagens halvt bortregnade byloppis.


Sedan fick Femtiotalsmannen ta hand om försäljningen ett tag medan jag gick
omkring och spanade. Det fina uppläggningsfatet, grön "Ruter" av Helmer Ringström,
skulle loppisgrannen ha 150 kronor för och det fick hon såklart. Fast inte av mig,
jag är inne i en återhållsam fas just nu.


Hon hade också två grammofoner. Den vänstra är en resegrammofon, exakt likadan
som jag hade som barn. Högtalarna sitter i locket.


Bredvid smörkärnan står ett hopfällbart ugnsplåtställ. Om man bakar så mycket att
alla plåtar inte får plats på avställningsytorna i köket kommer det väl till pass.


Ett fynd? Enligt säljaren var plånboken i äkta krokodilskinn och från 1950-60-talet.


Nordisk blandning. Tekannan är Arabia, kopparna Rörstrand och gräddkannan Stavangerflint.


Köpte jag något då? Jodå.
Jag kunde inte motstå den gladröda 70-talstelefonen. Oklart vad jag ska
ha den till, har inte längre fast telefon. Men... ja, ni vet... den var ju fin. 30 pix.
Sedan köpte jag en tysk vas av grannen, bild kommer i ett senare inlägg,
och tre tallrikar. Två Karlskrona för fem pix styck, tänkte börja läsa in mig litet
på den porslinsfabirken, och dagens fynd - ett vitt Blå eld-fat för en krona.


Bakluckeloppis vid Lohärads bygdegård är det första lördagen i månaden, maj-sep, kl 10-14.
Bordshyran är 100 kronor, då ingår ett stort rustikt bord, se första bilden.
Trevlig stämning, fyndchanser, hembakt fikabröd - Lohäradsloppisen har allt!

Det var inte bättre förr...


Balkongerna jag såg på Östermalm i förrgår - vilka bakelser, vilken rolig form. Måste vara 50-tal?
Glöm inte att höja blicken! Där uppe finns skönhetsupplevelser att hämta.

Nu har plasten kommit till Stockholm (Helgtips)


Vad är det här? Jo, min impressionistiska tolkning av "Plastsamlaren", en del i Nordiska
museets nya utställning "Plast!". Här visas 3 000 av samlaren Thomas Lindblads 4 000 plastföremål, 
samma som Dunkers i Helsingborg ställde ut häromåret. Äntligen har plasten kommit till Stockholm!
Thomas Lindblad är, om någon missat det, författaren till boken "Bruksföremål av plast", som jag
skrev om här.


En enkel Husqvarnatermos står stolt under museets takvalv. Carl-Arne Bregers vattenkanna har länge
varit "fin". Utställningen på Nordiska museet öppnar i dag, och består förutom Lindblads plastsamling
av en monterlänga som berättar plastens historia - från det tidiga 1900-talets bakelit och fram
till dagens miljötänk. Där finns en plastskola med olika sorters plast, och man kan dela med sig av
sitt eget plastminne.


Men jag blev faktiskt litet besviken på den delen av utställningen.
Jag hade hoppats på tablåer; scener från olika decennier fyllda av plastgrejer. Tänk ett litet kök
på 1960-talet med husmor i full sving med stänkflaskan, en unge badandes i badbalja bredvid,
melaminservisen i diskstället, vispskål till efterrättsgrädden - väntandes på perstorpsplattebänken.
Nu blir det litet torrt, med bara föremålen plus information.
Fast smörgåspås-påsen var fin!


Tomas Lindblad, The Man när det gäller svensk plasthistoria, var med på pressvisningen och man
fick ställa frågor. Jag haffade honom honom och frågade om han kunde peka ut tre föremål från
1950-talet som är ovanliga, tre "den här hittar du knappast på loppis"-grejer. Han höll direkt fram
mjölkhämtaren från Polva. Tillverkad 1956. Som ny, med etiketten kvar. Jag tycker den är söt.


Fler kannor från Polva, ett företag som låg i Årnäs söder om Mariestad.


Sedan visade Thomas mig den här vackra tillbringaren, som såg ut
som vore den i porslin. (Bildkvaliteten i det här inlägget lämnar en del
övrigt att önska, det var svårplåtat med monterglas och speglingar.)
Formgivare var Erik Fleming, tidigt 1950-tal, för SM-plast (Svenka Metallverken).
Plasten är svart melamin.


Erik Fleming formgav också de här kopparna med fat, för SM-plast, tidigt 1950-tal.


Det tredje föremålet som Thomas visade mig, och som jag tycker är ett av de roligaste
i samlingen, var den här baljan i etenplast. Den är vit, jag har gjort bilden svartvit för att
den häftiga formen ska synas bättre, bakgrunden är ju brokig. Visst ser den ut som något slags
farkost? Formgivaren hette William Mönnich. Baljan är gjord i etenplast. Tillverkare: SM-plast
här också.


Barnservisen med ballongpojken uppges ju här och var felaktigt vara en dekor av Stig Lindberg.
Så är inte fallet, fastslogs redan i det här inlägget. Av muggarna på bilden är bara den längst till vänster
med hästen Lindbergs. De övriga är från Balo-plast, med dekorer av utländska formgivare, berättade Thomas som jag släpade med till den här montern. Att prata med Thomas var faktiskt litet som att träffa någon
av ens idoler. Hans dokumentation av svenska bruksföremål i plast är ju en kulturgärning.


Några bilder till, men inte för många - den här utställningen ska du inte se på bild, den ska 
du se med näsan tryckt mot montrarna, ohhh-ande och ahhh-ande över alla hushållsgrejer
i plast som du minns från barndomen eller bara tycker är väldigt fina.


Jag trodde det var en leksaksvariant av kundkorg, men Thomas berättade
att det är en bärkorg. Plötsligt minns jag att jag hade en bärkorg i illgul plast
när jag var barn. Man gör det när man ser hans samling. Minns. Och det är något med plast
från 1950-60-talet - bara glada minnen träder fram. Blir inte du glad över bärkorgens färg?


Och det här är messmörsbyttor - men det visste ni säkert? Tillverkades av Stockholm Plastindustri.


Den där vita hinken med trähandtag tror jag kan ha gjort en riktig klassresa,
från slaskhink till museiföremål.


Okay, sista bilden. Bara för att jag själv har en sådan där stänkflaska i samma ljuvliga gula
färg. Och den är inte bara snygg, den funkar bra också.
Seså, gå nu och se utställningen! Den pågår fram till 9 januari 2011, men ni vet hur det blir
om man inte går direkt. Man glömmer. Mer om "Plast!" kan du läsa på Nordiska museets hemsida.

Min egen blygsamma plastsamling visade jag här.
Och mitt favoritföremål i plast, baljan från barndomen, här.

Trevlig helg!

Nilsjohans stora köksparad


Och sommaren i rubriken, det är sommaren 1950. Matlådan "Bira", någon?
Själv skulle jag vilja testa "Slip-Clara"! Får väl hålla ögonen öppna på loppisarna
i sommar...

Någonting är fel, min vän


Ja, det är något som inte stämmer i den här bilden.
Vad?

UPPDATERING med svaret kommer under nästa bild. Gissa först om du inte redan vet.


Flera som kommenterat har svarat rätt. Koppen på bilden är Marianne Westams
klassiker "Mon Amie", Rörstrand, från 1952. Men fatet är "Viola" av norrmannen
Rolf Fröyland för Stavangerflint, okänt år. Här ser ni ett "Mon Amie"-fat framför
"Viola"-fatet. Då blir det tydligare att det inte är samma dekor - men "Viola" känns
väldigt "inspirerat av"...?


"Viola" som kanna, bilden har jag fått låna av Blafre. Tyvärr hittar jag inga koppar
för en jämförelse med "Mon Amie".
Rolf Fröyland hittar jag inte mycket på när jag googlar, men han verkar har varit dekordesigner
på Figgjo (som slogs ihop med Stavanagerflint 1968) och den servia man hittar mest av vid googling
heter June. Blommornas form på den dekoren liknar "Violas", men har 70-talsfärger.
Kanske norska bloggaren Tingleter kan berätta mer om Rolf Fröyland och "Viola"?

UPPDATERING II: Kerstin tipsar om en annan vän till "Mon Amie", Hertha Bengtons "Blåvinge".
Se den här på hennes blogg.

Bytt är bytt


Bytet från byloppisen. Vi grannar bytte litet grejer med varandra på loppisen i helgen.
Jag fick en härlig 1950-60-talsduk, två slitna men vackra Nilsjohan-brickor (förmodligen 1950-tal,
att döma av etiketten under den ena) och en kaffeburk från Arabiska kafferosteriet i Hälsingborg.


Dessa dukar med sina fina detaljbilder...


... jag skulle kunna ha hur många sådana som helst.