femtiotalsjakten

Det här var sommaren då jag hittade Bruno Mathsson. Av allt han gjort var det tidigare
bara fåtöljen Jetson som väckte habegär hos mig. Men vid besöket i glashusen i Kosta upptäckte jag
arkitekten Mathsson, och ville se mer. Så här är vi nu - i Värnamo på Bruno Mathsson Center.


Utställningshallen i Värnamo var Bruno Mathssons första glashus. Inspiration att bygga i glas
fick han under Amerikaresor 1948-49. Hallen stod klar 1950. Den röda dörren är originalingången till
utställningshall och kontor.


Hallen skymtar bakom trädet. I det stora trähuset växte Bruno Mathsson (1907-1988)
upp och lärde sig möbelsnickaryrket. Hans far, snickarmästare i fjärde generationen,
drev firman Karl Mathsson AB.


Kontoret som det såg ut 1950.




Och snyggare än så här blir det inte.


Jag ringer Don Draper och berättar att inget av kontoren i "Mad Men" slår det här.


Jag hade svårt att lämna Bruno Mathssons kontor. Gick omkring, plåtade, tittade,
beundrade. Detta fantastiska ljus. Tänk att få sitta här och arbeta.


Utställningshallen, med den nya tillbyggda delen i bakgrunden. Alla möbler utom de äldsta
och ömtåligaste får provsittas.


I den här journalfilmen från 1951 samlas familjen Mathsson kring en trivsam
brasa i den öppna spisen på förra bilden, och vi får alla fakta om husets konstruktion
och uppvärmning. Filmen är bara 1 min och 31 sekunder lång, så den hinner du kolla på.


I filmen sitter Bruno M själv i fåtöljen och man känner igen mycket av inredningen.


Fönstren är hans egen konstruktion, isolerglaset Brunopane...


Brunopane är ett treskiktsglas med mellanrummen fyllda med isolerande kvävgas.
Fråga mig inte hur det funkar. Men jag kan berätta att även husen i Kosta hade Brunopane.


Tekannan och koppen smälter fint in, men är inte Mathssons design.
Tina Hellman heter keramikern, den prickiga servisen är från 1987.


"Gräshoppan" från 1931 var ett beställningsjobb från Värnamo lasarett. Men otack är världens lön.
Stolen som var Brunos första försök med hängande sadelgjordsmatta ratades av sjukhuspersonalen.
De döpte den till "Gräshoppan" och ställde upp stolarna på vinden.


Stolen är i massivt trä, och jag tycker att den är oerhört vacker.
När Bruno Mathsson slog igenom som möbelformgivare
togs lasarettets stolar ned från vinden igen.


Bara en pall - men åh, vilken pall. I Kosta blev jag förälskad i Bruno
Mathssons arkitektur. I Värnamo såg jag för första gången hans möbler
som andra antagligen alltid sett dem...


...ljusa, med den där mjuka stramheten, underbara i husen med glasväggar
och det speciella ljuset som uppstår.


Yep, här har vi Jetson. Vi är i den nya delen av huset, ett showroom för
Bruno Mathsson Internationals produktion. Guiden berättade om hur Bruno på 1930-talet
på olika sätt undersökte kroppens sittkurva. Bland annat satte han sig i en snödriva
för att studera sitt avtryck. Jetson som lanserades 30 år senare är inte bara en väldigt cool
fåtölj, utan också oväntat skön att sitta i.


Jag tycker alltid litet synd om stolar som inte får något riktigt namn. Men BM65 ser ju
inte ledsen ut för det.


Det är så hälsosamt och stärkande att sova utomhus. Tyckte Bruno Mathsson, som kunde
sova i sin egentillverkade utomhussäng utanför ateljén under maj-oktober.


Ateljén finns på baksidan av huset. Bruno Mathsson ritade glashus åt privatpersoner
under hela 1950-talet men slutade sedan. Svårigheter att få bygglov i kommunerna
där husen skulle byggas var ett återkommande problem och Mathsson tröttnade.
Sorgligt.


Här var jag nära att köpa min första Bruno Mathsson-möbel. Några av stolarna
finns som miniatyrbyggmodeller. Skoj.


Tillbaka till början. Barockstol gjorde den 23-årige Bruno Mathsson 1930. Sedan blev det
inga fler stilmöbler för honom, bara egna nyskapande modeller. Läs hela historien
om Bruno Mathssons karriär som ariktekt och möbelkonstnär
på ScandinavianDesign.com

  
Mer möbler: Sätter du fåtöljen? Stor möbelquiz.
Mer Värnamo: Europas modärnaste hotell
Mer Bruno Mathsson: Tänk att få bo i Mathssons glashus!

Jag köpte den lilla butiksalmanackan från 1960 bara för annonsen på baksidan.
Luxuskaffe. Aromrostat, aromförpackat, aromgaranterat.
UPPDATERING: En fin reklamaffisch för Luxus kan du se hos P-E Fronning.

I söndags la jag ut inlägget om Värnamo stadshotell, med bonusbilder från staden. En av bilderna
föreställde det här huset, och jag frågade läsekretesen vad det är för ett hus. I onsdags hade JJ grävt fram
ett gammalt vykort av huset och i dag fredag har Värnamobloggen gjort ett inlägg om huset på sin blogg.
"SAM-huset" ritades av Värnamoarkitekten Ludvig Seda och uppfördes 1960. Läs allt om huset hos Värnamobloggen.
Och förundras tillsammans med en 60-talist, som minns en annan tid utan den här sortens
informationsflöde och nätverkande. Det var inte bättre förr (det var bara vackrare).

Det här är Alice, huvudpersonen i en liten sedelärande utbildningsfilm från 1950-talet. Vi får lära oss
vett och etikett på Facebook. Det finns mycket att tänka på när man använder modärniteten "the electric
friendship regulator". Så låt oss lyssna och lära.


Mer datormaskin-skoj: Lagom till att fjärde säsongen av Mad Men drog igång i USA
i söndags så uppdaterades Madmenyourself-sidan med nya "outfits" och miljöer.


Trevlig helg!

Gôtt! Nu har jag till slut varit i Göteborg och besökt museet Nostalgicum. Jag skrev om
50-60-talsutställningen utan "Rör ej"-skyltar redan förra sommaren. I går blev besöket äntligen av!
Och nu vill jag rekommendera alla som har möjlighet att ta spårvagnen (bara en sådan sak) till Gamlestan
och den trivsamma utställningen..  


Hundtandsmönstrade elastabyxor. Utställningen visar mode, inredning - och parfymer
(man kan till exempel lukta på Aqua Vera och Brut, kul) och berättar också genom lättfattliga
skyltar om svensk historia och samhällsutveckling från slutet av 1940-talet och fram till 1970-tal.


Tjusigt!


 
Många av föremålen känner en 50-60-talsfantast igen, som Triett-kakburken
med kompisar. Men de busvassa äggkopparna hade varken JJ, min ciceron denna dag,
eller jag sett tidigare. Och den stora Bay-golvvasen som ingår i samma serie som
min "Schwangere Luise" har jag bara stött på en gång tidigare.
Snygg, eller hur?


Ett vardagligt vardagsrum med trivsel.


Tjejen i tonårsrummet spisar plattor medan hon målar på eyelinern.


Kanske är det hon som målat fatet till vänster? "Ingalill, 1954" står det under. Fatet i mitten
är från norska AWF (Arnold Wiigs Fabrikker) och det till höger är - wow - australiensiskt 50-tal!


Så den tar vi en närmare titt på. "Damman´s Melbourne" står det på etiketten.


Men nu ska vi komma ihåg var vi är, i Göteborg, proggens högborg.
Och låter därför en afghanpälsklädd FNL-demonstrant från sent 60-tal/tidigt 70-tal
få vara med på femtiotalsbloggen.
Jag plåtade mycket mer på Nostagicum, men jag vill ju inte att ni ska se utställningen
här utan faktiskt göra ett besök. Deras hemsida hittar du här. Förutom 50-60-talsutställningen
finns nu utställningen "Den svenska synden", som såg intressant ut. Men den hoppade vi över
- eftersom JJ skulle visa mig några Göteborgsloppisar...

Vilket vackert diplom! 1967 fick någon motta det som bevis på uppskattning från
Svenska Transportarbetareförbundet. Diplomet hängde på en av de fyra butiker som
hanns med under en hektisk eftermiddag. Holmens marknad, Ebbes hörna i Bellevue,
Emmaus vid Backaplan samt antikhandeln vid Backaplan.


Klart man skulle se en del brittiskt porslin i "Lilla London" (är det någon som har
kallat Göteborg så på riktigt de senaste 30 åren... eller är det bara i fåniga
artiklar och blogginlägg som uttrycket används? :-).
"Geneva" från Broadhurst, Staffordshire, är en typisk 60-talsdekor, några liknande
ser du i inlägget om brittiskt porslin.


Sminkbord på en av loppisarna. Det var kul att se litet av retro-Göteborg. Det får bli fler besök,
bland annat vill jag se Kortedala museum...


Deras hemsida lovar gott...

Ibland är det bra att ta en paus. Bara sitta och titta ut genom ett fönster.
Bilden är tagen på Sandbergs konditori i Nybro.

Kudden fanns kvar! Första stoppet på sommarens andra bilsemester var Orrefors.
Jag hade ouppklarade affärer där, ångrade att jag inte slagit till på 1950-talskudden
hos Orrefors Antik & Design. Men nu är den min. Och trivs som bara kuddar från 50-talet kan göra,
i min soffa Belle tillsammans med kudden jag köpte hos Iris.

 

Den som söker 1950-talet hittar alltid något. På favorithotellet Orrefors Hotell
finns reklambilder i restaurangen (fast kanske 60-tal och varför är Löfbergs LILA blå?),
en fin lampa i korridoren på övervåningen samt ett golvskydd på balkongen.


Vi längtade tillbaka inte bara till antikaffären, hotellet (och maten där) utan också till utställningen
på Orrefors glasbruk, den med den räddade samlingen. Jag beundrade än en gång Nils Landbergs
tulpanglas.

Äntligen! Jag har letat presentpapper så att jag kan slå in "ge bort-loppisfynd" med litet stil.
Bokplasten, som inte känns som plast utan som omslagspapper, från... tja, vad tror vi om årtalet?
blir perfekt. Ett "behålla-loppisfynd".


Vi kan i alla fall tidsbestämma papperet till före 1968. Det året beslutade riksdagen
om skolfria lördagar från och med höstterminen. Femtiotalsmannen minns med rysningar
lördagsskolan. Inte för att man gick i skolan den dagen, utan för den påtvingade
lunchnyponsoppan som serverades före hemgång.
Och - på den tiden tvngades man äta upp.

Året var 1955 och svensk och utländsk press beskrev nybyggda Värnamo stadshotell som
"Europas modernaste hotell". Arkitekten Bent Jörgen Jörgensen ville skapa ett hotell "för 50 år fram
i tiden". Och 55 år senare kan man bara säga: Det lyckades med råge.


Gamla riksettan leder rakt in i staden och dess imposanta hotell, som numera heter Scandic.

 


Vi parkerar och går in!


Skiffergolvet i lobbyn är original från 1955. UPPDATERING: De moderna ljuskronorna är designade
av Gino Sarfatti och finns i två storlekar - med 30 eller 50 lampor. Kan köpas nytillverkade än
men kom 1958, meddelar JJ.


... liksom trappan. Scandic Värnamo kallar sig designhotell, och gör skäl för namnet. Möbler,
lampor och annan inredning i det renoverade hotellet kommer från småländska företag som Bruno Mathsson,
Källemo och Svenssons i Lammhult.


Ganska oemotståndliga, eller hur?


The only way is up.


Den gigantiska fläkten i lobbyns tak är en propeller, present till hotelldirektören
från Flygvapnet när hotellet öppnade.


På våningsplanen, snygga små grupper...


... varav en del sannolikt stod där redan 1955.


Jag drar en parallell till Norrtälje på 1960-talet, där Domus rulltrappa var spännande
för oss från landet som aldrig åkt sådan förr.


"Denna bar är tillägnad Frank Sinatra, som bodde på hotellet under sin beryktade Sverigeturné",
berättar en skylt. Problemet är bara att turnén där Sinatra sjöng för halvtomma Folkets hus
och drabbades av förkylning ägde rum 1953... Hm.


Vi bodde i ett ordinärt rum (bilden) men det finns också en Bruno Mathsson-svit. Som jag
naturligtvis borde ha plåtat, men den var upptagen och jag orkade inte försöka ta mig in
(hade funderingar på att försöka övertala/muta städpersonalen). Soffan på bilden ritad
av Anna Kraitz 1999, för Källemo.


Så jag satt snällt kvar på rummet och bloggade i stället.

UPPDATERING Det finns också ett rum inrett helt i 50-talsstil. Hos Värnamobloggen
kan ni se bilder från rummet.


Vykortet jag skapat visar samma hus som på...

... vykortet som Grandprix63 hade vänligheten att mejla mig. Tack!


Bioskylten Metropol ser ni på vänster sida på vykortet ovan.


Staden har en lokaltidning som jag blev förtjust i. Många intressanta artiklar om
människor på orten.


Tog alltså en sväng på stan, och fick se ett annat busvasst hus. Räknar med att en av FJ:s
trogna läsare från området ska berätta vad det är för en byggnad.
UPPDATERING: Hos Värnamobloggen kan du läsa om SAM-huset, som det kallas.


Man kan bara älska Småland, med Glasrike och Möbelrike. Var annars
hittar man en rad semiantika Bruno Mathssonstolar utanför
kommunhusets fullmäktigesal? Åhhh, så vackert.

Sedan... följde denna resas höjdpunkt, besöket på Bruno Mathsson Center.
Bilder därifrån får ni se någon dag framöver.
Stay tuned...

"Och vem är du?" Gula Bay och Röda Strehla tittar misstänksamt på Den Nya Blåa, som jag fått
av JJ. "Du ser ut att vara tyska precis som vi, men vad gör du här på vår hylla?"


"Jag står väl var jag vill! Är hyllan er, eller? Passa er!"


"Men ska det vara så, då ställer jag mig därborta bredvid de brittiska kopparna istället,
här är man ju tydligen inte välkommen."


"Nämen backa tillbaka, nykomling. Tillsammans kan vi ju faktiskt bli en rätt snygg samling".
"Okay då".


"Nu är det vi tre mot världen!".

Gillar du tyska vaser? Missa inte bloggen Tusen vaser!

"Porten till Glasriket"! Ja, i Lindshammar börjar Glasriket om man kommer norrifrån.
Men en sen eftermiddag i juli känns glasbruksområdet inte så aktivt. Av skyltar förstår man att här
tydligen pågår verksamhet i hyttan och att det finns en butik och ett museum. Men ja, som den helt
färske ägaren Magnus Lövkvist utrycker det i en intervju med Smålandsposten:
– Det är ju ganska fallfärdigt här på vissa ställen.


Lindshammars storhetstid var 1950- och 1960-talen. Erik Hovhammar tog 1949 över glasbruket efter sin
far och satte fart på verksamheten. När han engagerade Gunnar Ander (även känd för sina fina smidessaker
för Ystad Metall) för att ge bruket en egen profll färgsatte denne Lindshammars glas så att de stack ut från
konkurrenternas sortiment. Hovhammar själv myntade då slogan "Lindshammar - glasbruket med färg".


Från 1970-talet och framåt blir Lindshammars historia skakig, likt de flesta andra glasbruk,
med konkurser och ägarbyten. För bara några dagar sedan (juli 2010) köptes glasbruksområdet
med byggnader av Magnus Lövkvist. Han har, enligt Smålandsposten, skrivit ett tioårskontrakt med
Micael Segerberg som driver glashyttan "Lindshammar Glas & Design".
Planen är att få in fler aktörer på glasbruksområdet. 


Vi tog en sväng i butiken, där en affisch ger en glättigare bild av glasbrukets 1970-tal än den
i backspegeln så problemtyngda.


"Glasbruket med färg" var trogen 70-talets gängse palett
- och valde brunt när "Hemlagat"-burken blev till. 
Loppisfynd,  design Catharina Åselius-Lidbeck.


Män som bär fluga (Stig Lindberg, Helmer Ringström, Gunnar Ander) är alltid
rätt. Jag borde ha tagit fler bilder från butiken, men vi var sena och blev utsjasade.


Annons, sent 1950-tal. Tidigare publicerad i det här inlägget med annonser
från tiden, med reklam för det svenska världsberömda glaset.
Heliotropfärgen torde vara lila och ljusstaken på nedersta bilden är formgiven
av Gunnar Ander, framgår i kommentarer till det inlägget.


I butiken fanns reahyllor med gammalt Lindshammarglas. Men jag hann bara ta en snapshot.


Bildgåta: Vad har vi här då?


Jo, den stolta obelisken på det vackra Sergels torg. Made in Lindshammar.
Glasbruket producerade fint arkitekturglas, handgjutna glasblock. Konstnären Edvin
Öhström och Lindshammar deltog i tävlingen om en skulptur till Sergels torg, och vann.
Sedan 1974 står den där, och jag som alltid tyckt att den är vacker blir litet glad över
Glasriketkopplingen.
(Foto: Staffan Huss, som driver en eminent fotoblogg)


Men... man kan tycka att det här inlägget är litet tunt på glasbilder. Ja, så är det.
Museet var stängt, och jag äger inget mer Lindshammargods än "Hemlagat"-burken.
Jag får hänvisa till några andra bloggare:
Blå ljusstakar, 1960-tal, design Christer Sjögren. Hos KerstinKokk.
Två kannor, heliotropfärgad samt grön, Gunnar Ander. Hos Porslinsbloggen.
Diverse. Tråd på forumet Precisensan.com.

Källa, faktauppgifter i inlägget: Lindshammar - en liten guide
Och här är Lindshammars hemsida.
... och Lindshammars sida under Glasrikets huvudsida.

Till sist en fråga: I ett tidigare inlägg kunde vi genom småländsk expertis fastställa att Sea glasbruk uttalas
Se-a, inte som "hav" på engelska. Var ligger betoningen i Lindshammar?
UPPDATERING: Samma expert, Audrey Fenn, berättar att det ligger på första a:et. Lindsh`ammar, alltså. Tack!

Rödby, Blekinge. Två lador fulla av antikt och loppis. En del rätt fina saker (exempel:
Mari Simmulson-ansiiktsfat). Men var blir jag stående längst, drömmande?
Jo, vid köksskåpen i 1950-talsblått med tickor. Bedagad skönhet.


Jag smeker med handen över träet på översidan, beundrar skåpens färg,
öppnar en låda. Vem är/var Bengt som skrev sitt förnamn och något mer, oläsbart,
i blyerts på lådans kant? Vem la in det gladmönstrade vaxade papperet - och när?


Och så får jag lust att börja samla på de här plastbaljorna
från Husqvarna. Jag har en mindre, blekröd. Den är snygg,
stadig och känns bra.

Jaha, en utriven sunkig köksinredning och en smutsig balja...
Vad är det människan visar upp på bild? Och varför?
Alla förstår inte.
Men Femtiotalsjaktens läsare förstår - eller hur?


UPPDATERING: Klart ni förstår! 12 kommentarer redan på förmiddagen, alla med ett
entydigt "Ja" på frågan. Här är loppisen, Antikgården i Rödeby.


Nej, jag köpte inte skåpen (och kollade inte priset, sorry). Jag har ju rediga skåp i lyan,
det enda som fattas är målning (ni ser gammal ljusblå färg skymta under den gula).
Och en hoper tickor och handtag som jag köpt begagnade av grannen på landet ligger
och väntar på att ersätta plasknopparna.

Passa på om du ska fika retromässigt i Åfors! Där ligger ett trevligt sommarkafé, Brozéns berså,
mitt emot glasbruket. Öppet till den 15 augusti.
 

Litet ruinromantik, bilder av bilkyrkogård pryder väggarna.


Golvlampan är Ikea, 1970-tal. Bord och stolar kommer från butiken 60-tal i Lessebo,
som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Tapeten är verkligen "Hej, 70-tal!"


Danska stolar.


Draperiet är Astrid Sampes tryck "Perssons kryddskåp".


Femtiotalsmannen och jag vill varmt rekommendera
Brozéns ägg och sill-smörgås, ett veritabelt smörrebröd.

PS. 27 andra kaféer med gammaldags stuk, landet runt, hittar du
under kategorin Kaféer.

Värnamo, måndag kväll.
Hej! Här är utsikten från vårt hotellrum. Ni ser gamla Riksettan som förr gick förbi
det världsberömda stadshotellet i Värnamo. Hotellet invigdes i april 1955 och var det modärnaste
man kunde tänka sig. I dag heter det "designhotell" och är renoverat i samarbete med
småländska inredningsföretag. Jag ska berätta mer och visa bilder en annan dag.


Dagen började i Karlskrona, med besök på två toppenmuseer i samma hus, Albinsson &
Sjöbergs förlagshus. Saaben stod på bilmuseet och framkallade glada barndomsminnen
hos mig. Det här är bilen jag växte upp med.


Saab 93.


Min kamera gick sannerligen i barndom i dag, varannan bild blev oskarp och påminner
mycket om de Instamatic-kort jag tog med min första kamera i början av 1970-talet.
Vem behöver Hipstamatic...


Litet elegantare. Chevrolet Bel Air 1958 med husvagn. Bilmuseet var trevligt, med
drygt 30 bilar. Men mitt mål låg två trappor ner...


Porslinsmuseet! Här får ni bara en smakbit. Jag ska göra research och kommer med ett genomarbetat
Karlskronaporslinsinlägg framöver. Bellis är en Karlskronafavorit, en sådan glad dekor!


Ja just det, höll på att glömma. Första stoppet var utställningen "Erik Höglund Utmanaren"
på Blekinge museum i Karlskrona. En hel del vackert glas och några intressanta skulpturer, men efter den briljanta utställningen i Boda kändes den här litet tam. Nåja, jag lärde mig litet mer om Höglund i alla fall! 


På vägen till Värnamo stannade vi till i Växjö och fikade på Broqvists konditori, det konditori
i Sverige som funnits i samma familj längst. Since 1876. Nu driver femte generationen fiket.
Eftersom det här är Småland så har man ett krucifix ovanför konditoriskylten...


Nä, skojade bara. Så här ser det ut plåtat från sidan.


På Broqvist serverar man vid bordet, och mjölken får man i kanna
från Rörstrand, modell 671. Vad gör det då om den har ett nagg.
Klass!


I det lilla samhället Bor kan den som drömmer om att äga en gammal mack börja ett nytt liv...


... det är bara att ringa mäklaren! 395 000 pix eller bud.
Läs mer i annonsen. Kanske någonting för mackinventeraren
Grandprix63?