Nässjö, lördag morgon


Godmorgon, Nässjö. Jo, Hotell Högland byggdes på 1960-talet, bekräftade receptionisten,
som dock inte visste årtal. Bra läge i alla fall, på Esplanaden (alla städer med en Esplanaden
får pluspoäng), en minut från järnvägsstationen.

Stationen har en stilig klocka.



Jag tog en nypa frisk luft och passade på att plåta litet kakel, bland annat
den här porten i huset mitt emot hotellet. (Här, en tidigare kakelorgie.)



Men in i hotellet igen, upp på rummet och hämta grejerna. Rummet är litet
men trevligt. Rött täcke och den här lampan ger litet karaktär åt det.



Bardisken. Där hängde jag en stund i går kväll, med en arbetskamrat som gjorde mig
uppmärksam på den svängda trädisken, inte tillverkad i går.


Den här morgonen fick vi vandra iväg till Pigalle-fastigheten, för att ha konferensen
där. Bonus! Tyvärr var huset inte så spännande på insidan som skyltarna på utsidan,
se gårdagens inlägg, men ändå.
Och som jag sa till mina kolleger: "Det är inte så ofta man får se en neonskylt bakifrån!"
Det skulle jag inte ha gjort. De ropade "Åh! Årets Bild!" och skrattade tyket åt mig
(fast var ändå snälla och höll undan gardinerna så jag kunde ta bilden, får jag väl tillägga).



Hej då, Nässjö. Nu tar jag tåget över till Göteborg.
Passerade nyss Habo.

Nässjö på en kafferast


Jag är på kick-off med jobbet, i Nässjö, den gamla järnvägsknuten. Helt oväntat fick vi
två timmar för fria aktiviteter på eftermiddagen. Lycka!
För jag hade rekat att det fanns två fik med trevliga skyltar. Hur skulle de se ut inuti?


Det första kaféet, Princess, ligger i Pigalle-fastigheten, f d Folkets hus
om jag ska gå efter vad jag googlar fram. I dag verkar där vara bland
annat diskotek. Konditoriet Princess hade kakelfasad och fin skylt, och
Pigalle-skylten var ännu finare. Men...


... tyvärr var kaféet renoverat till fullständigt ointressant 1990-tal.
Därför får ni istället se det charmigaste de hade, en lokal "extra allt"-specialare.


Det andra kaféet jag hade förhoppningar om heter Elsies och skylten var
bedårande. Men inredningen bara "allmänt gulligt gammaldags".
Inget 1950-tal där heller.


Jag drog en repa runt centrum och fick då i alla fall se ovanligt många
kakelklädda portar i svart, grönturkost och brungult. Och en riktigt vacker port.
Vi bor på Hotell Högland, som jag gissar är från 1960-talet. I morgon ska jag
fråga personalen om byggåret. Och kanske ta någon bild inifrån hotellet.

Välj en ri-ktig biograf (helgtips)


Om du går på bio i helgen, välj en biograf med historia. De blir allt färre, vi måste se till
att fylla dem som finns så att de blir kvar. Ri-teatrarna var en stor biografkedja i Stockholm. 
I dag är Rigoletto på Kungsgatan i Sthlm (bilden) och Park på Sturegatan ensamma
kvar av Ri-teatrarna. 


Litet sorgligt är det att Rigoletto  en gråsnöig fredagseftermiddag
i januari inte har neonen på. Annat var det 1953, då var Rigoletto
ett flaggskepp, först i Sverige med Cinemascope och stereo. 


Bättre så här! Biografgrannen på Kungsgatan, Saga, strålar. Ena Kungstornet i bakgrunden.


Bioannonserna i Aftontidningen (sista numret, 3 november 1956). Det fanns några
biografer att välja på...


Ring Ri!  Även två år senare, i Morgontidningen (också det sista numret,
28 oktober 1958), var biannonserna många. Läs mer om Ri-teatrarnas historia,
och vad det blev av lokalerna sedan biograferna stängde, på Wikipedia.


Fler Ri-biografer och en rad klassiska Stockholmsbiografer. Draken, Lyran, Spegeln....
Från 1970-talet och framåt har jag själv sett dem läggas  ner en efter en. Nu finns
bara en handfull kvar av biograferna med gammaldags vackra foajéer och historia.
Varför kunde inte folk med pengar över köpa varsin nedläggningshotad biograf 
och bevara den? Varför är det så ont om mecenater i Sverige? 


I dag har Revolutionary road med Leonardo di Caprio
och Kate Winslet premiär. Filmen handlar om ett par i 1950-talets
Connecticut, som inte skulle bli ett tråkigt gift par som alla andra, men... .
Eftersom jag undviker att läsa alltför mycket om filmer som jag ska se,
så vet jag inte om den har lyckligt eller olyckligt slut.
Det förra, hoppas jag. Filmer ska ha lyckligt slut.
Vi som vill se film på riktiga biografer (och bor i Stockholm) går till 
Saga eller Skandia som visar Revolutionary Road.
(Foto: UIP)

Vilken är/var din favoritbiograf? Berätta DINA biografminnen!

Mosaikbordet blev veckans andra fynd


För första gången på länge hittade jag någonting ¨på min favoritloppisaffär, Vingens
återbruksaffär i Råsunda. De har öppet ons-fre 12-17, och om man inte är där 11.55 så har
vad jag misstänker vara ett gäng loppiskvinnor  (sådana som har egna loppisar, alltså) svept
stället rent på allt värdefullt.
Men ibland kan de missa kul saker. Som i går, kl. 13.10, när mosaikbordet ratats av dem och
stod och väntade på mig.


Sjögrönt? Grönturkos? Bara en väldigt snygg färg?
Och blanksvart. Och det kosatde 30 pix.
Jag är väldigt nöjd.

P.S. Och om någon tror att jag inte lider, varje dag, av att ha
ett golv i plastfuru, så tror ni fel. Men man får se tiden an.
Först tapeten, sedan golvet.

Åhhh, svenska nostalgifrimärken

I dag släpper Posten nya frimärken. Gissa vem som hänger på låset och köper in ett
mindre lager av häftet "Kultbilar"? Här ser ni två av motiven, en Folkabubbla och Volvo PV444.
Övriga bilar i häftet är Volvo Amazon, Citroëns Paddan, Ford Mustang och Cadillac
Cupé de Ville. Viggo Mörck heter han som gjort gravyren. Snyggt!

Bubblan kommer från Jönköpings län, ser man på registreringsskyltens F. Läs mer
om gamla registreringsskyltar i tidigare inlägg här.

Amerikanska Posten gav också ut ett trevligt retrohäfte nyligen, med "jänkare" från 1950-talet.
Titta på de frimärkena i tidigare inlägg här.

Uppför Upplandsgatan


Uppför Upplandsgatan, på väg till jobbet i går eftermiddag. Funkisbodens fönster fångar min
blick varje gång jag passerar. Där finns alltid någonting trevligt från1950-talet. I dag gick jag in,
för jag hade fått syn på en stuvbit i fönstret. Väl inne såg jag bland annat den här vackra
art deco-lampan. Den sitter ihop med ett bord, väldigt fin liten möbel.


Och kolla, vilken cool stol. 1950-talet har ju en palett med ljuvliga färger.
Vinrött, mintgrönt, solgult - och som här, gräddgult. Äkta galon, och kompis
med ett par ericofoner. En skönhetsupplevelse före jobbet.


Funkisboden brukar ha litet second hand-kläder också. Om jag var man
och i rätt storlek för den här läderjackan, kallas väl för bryggarfrack, tror jag,  
så skulle jag slå till.


Nu blev det bara det här lilla fyndet. Fint skick, tvättat. Plåtad på jobbet.
Tog fram det och tittade på det flera gånger under arbetspasset.
Se min definition av fynd här.


Före besöket hos Funkisboden tittade jag in på Backpackers Vandrarhem och Café,  också
på Upplandsgatan, alldeles efter Norra bantorget. Medan killen bakom disken fixade min
kaffe pratade jag med hans kollega, och frågade om jag fick plåta.
Det såg nämligen väldigt trevligt ut i kaféet. Skön skinngrupp!


På hyllorna finns bland annat en Rolleifelx, efterlyst av min vän Staffan
i detta tidigare inlägg.


Andra trevliga saker från förr.


Men oj, klockan var två! Hög tid att vandra vidare mot jobbet.
Tvingade naturligtvis arbetskamraterna att titta på det vackra tyget jag fyndat.
Dock, inte alla förstår skönheten i ett solgult & grått kuddvar från 1950-talet.
Men ni Femtiotalsjaktsläsare gör väl det?



Ljus i mörkret (4)


LO-borgen vid Norra bantorget i Stockholm är pampig, men det är neonen som ger den stil.
Jag passerar den på väg till jobbet och kollar alltid om klockan går rätt (det gör den oftast).
Har försökt googla fram hur gammal neonskylten är, men inte lyckats. Någon som vet?


En liten skoaffär på Odengatan. Söt skylt.


Är affären på Karlavägen i Sthlm den Icabutik som har tjusigast entré? Läs om
butikens/den gamla biografens historia här.

 
Och så några små ljusskyltar. Tulegatan, Sundbyberg och Tottvägen, Solna.

Vill åter pråma för www.svenskaneonskyltar.se som tar dig runt landet
och dess vackra neonskyltar. Man fastnar. Bara en stad till...

En ny bildgåta x 2


Vilken känd byggnad tänker ni på när ni ser den här bilden? Och vilken är plasttillverkaren?
Svar under de nästa två bilderna!


Och för vilken förpackning med juice/mjölk/fil är dessa förslutare
med pip tillverkade?


Så här ser undersidan ut.
Det står Made in Germany.
De kostade 1 kr/styck på Kupan i Råsunda, det var de värda
eftersom man blir glad av att titta på dem, och man kan göra bildgåta av dem.

Svar på första frågan: 1) Operahuset i Sydney. 2) Orthex, Finland.

Grattis, rynkkrämen, snart 60+


Rynkkrämer, push-up, size zero-ambitioner - nya företeelseer? Åh nej, redan i
damtidningar från 1950-52 hittar jag annonser för undermedel och fantastiska kurer.
Kolla här:


Undrar vad som menas med "exceptionella fall"?
Ur annonsen för Oleum Hormonisator (låter som en produkt - och en
reklamtext - från en galen vetenskapsmans labb):
 "rynkorna... gör någonting åt dem: tag bort dem, utplåna dem - det går!"


27-åringar - hör upp!


Ja, och se upp för de "hårda linjerna"!

   
Det finns ju hjälp, här se vi Amarantmetoden och Hormon-Créme. Men man
vågar inte tänka på vad de innehöll, krämerna från en tid då husmor glatt sprejade
bort malen i garderoberna med DDT och asbest var ett praktiskt byggmaterial. 


Hmm... hur då? En Dorian Gray-inspirerad reklam.


Ett alternativ till Hormon-Crémer: en duschapparat. Bort med rynkor och
dubbelhaka. Och bort med fräknarna också! Det var mycket som skulle
utplånas i början av 1950-talet.


Mannen ser på vänster bild ut att vara i 45-årsåldern - men har finnar.
Efter fem dagar med Valcrema har han blivit ung på nytt och blivit av
med kvisslorna. Fantastiskt!


Lite kall mjölk med Corrigan, och en halv karl försvinner.


Tavitan har samma verkan. Kul typografi med den uppdelade rubriken.


Ner till size zero med Facilpastiller. Men... "behagligt" avförande?


När Ni ändå är inne i duschen och masserar bort dubbelhakan (se ovan),
finns det fler kroppsdelar att jobba på.

 
Oh, tänka sig - "finaste paragummi"!


Och till sist, bort med de grå stråna. "Ett utsökt färgämne" hjälper Er.


Ur annonstexten för Kruschen Salt:
"Har du tänkt på att Hilda snart fyller 60 år, det kan man sannerligen inte tro,
som hon står i från morgon till kväll."
Hemligheten: Hilda tar en knivsudd Kruschen Salt i kaffet varje morgon,
det hjälper mot trög mage.

Tycker du att gamla annonser är kul?
Kolla då också:
"Ni är vackrare än ni tror" här.
"Här avslöjas myten om de första tonåringarna" här.

Några solgula fynd (och ett gredelint)


I onsdags avslutade jag stadsvandringen i Sundbyberg med litet loppis. I slutet av Sturegatan
ligger ett auktionshus/loppisgarage. Där, i den överfulla loppisbutiken direkt in till höger
hittade jag den solgula tillbringaren. Jie, påstods det, och jag kan tro på det även om det inte
finns någon stämpel. Den ser ut att vara släkt, kanske brylling, med...


... det här Jie-uppläggningsfatet, som jag såg på Afrodite på Odengatan när
Empire-Amelie och jag gjorde månadens antikrunda häromveckan.

 
Eftersom tillbringaren blev litet ledsen när jag valde att visa stor bild på hennes
sämsta sida, den med skadan, så visar jag här även den felfria sidan och en
raktframifrånbild där man ser det vackra handtaget som ger karaktär.


Hackefors! De låg där på en hylla i en monter inne i loppishallen, och jag
hade ju inget från Hackefors, och jag gillar ju Östergötland, så...
tja, nu bor de hemma hos mig. Ställ för smörknivar eller bordsdekoration,
en per kuvert. Läge för att börja samla, De vore fina ihop med servisen
Rita (Rörstrand) som jag och Femtiotalsmannen har. Se Rita
på Svenskt porslin.


Florita från Rörstrand, log soligt från ett bord i en annan monter. Florita är
från 1961, enligt Aletorp Antik.


Dagens minifynd. Gredelin (kommer ni ihåg det ordet, kommer ni ihåg
"brandgul" också?) emaljskål, som jag har en av redan plus en turkos,
kvar från min barndom. Gav bara en tia för skålen på Stadsmissionen
i Sundbyberg.
Ett fynd, för se här.

Stigs klänning och Sixtens strykjärn (helgtips)


På måndag, den 26 januari, är det temaauktion på Auktionshuset Metropol i Stockholm.
Den här gången är temat 1950-tal. Visning i dag fredag, lördag, söndag samt måndag
före auktionen, se tider på Metropols hemsida.
Där har jag spanat bland de inlämnade föremålen och hittat två saker som jag tycker
är speciellt roliga. Ska försöka pipa in på visningen på lunchen i dag också.
Stig Lindberg gjorde ju mer än porslin, vilket man kan glömma då artiklar om honom
oftast illustreras med serviserna Spisa Ribb, Berså eller Adam. Men på auktionen säljs
den här klänningen, med tyg av Stig Lindberg, 1950-tal. Ska bli spännande att se vad priset
blir. Storlek: 36/38 - så där sänktes min spade, haha.
Foto: Metropol
UPPDATERING: Klänningen gick för 450 pix.


Sixten Sason är inte lika allmänt känd som Stig Lindberg. Men han är en av mina
favoriter. De här två strykjärnen designade av Sason finns med på auktionen.
1950-tal, Husqvarna, i bakelit. Höjd: 21,5 cm.
Foto: Metropol


Nej, strykjärnet är inte med på Metropols auktion, det plåtade jag på Myrorna
för ett tag sedan. Men här har vi också Sason, också i futuristisk form som
tyvärr inte riktigt görs rättvisa av bilden (läs: fotografen).


Sixten Sason formgav också "ur-saaben", det vackraste i bilväg som
skapats i Sverige. Läs mer om min kärlek till gamla Saabar och Volvobilar här.
Foto: Wikimedia Commons


Och bara för att det är kul så lägger jag till den här bilden, med Stig Lindberg som betraktar
en Saab (dock betydligt senare modell än ur-saaben) på Arbetets Museum i Norrköping.

Ufon, Juhl och en knut (litet mer Sumpan)


Efter Storskogen vandrade jag vidare i Sundbyberg. Första anhalten var
Tuletorget. Där finns mitt stamhak Svea Antik,där jag brukar titta in en gång
i månaden och få en pratstund/kort antiklektion av Lille. 
Men i dag stannade jag plötsligt upp framför torget. VAD var detta?
Hade det landat ufon, som sjunkit halvvägs genom torget?
Nä, det är ljusinsläpp till det underjordiska garaget.
Skrämmande.



I höstas stod där en medtagen stackars risig stol vid en vägg på Svea Antik, och
viskade "jag var en gång en fin stol, men de ställde ut mig så jag blev blöt och eländig".
Lille berättade då att det var en Finn Juhl-stol (dansk formgivare) och att den skulle renoveras.
Nu har han gett stolen ett nytt liv. Jag blev litet imponerad. Men sur på mig själv:Varför tog jag
ingen före-bild?
Rökbordet som stolen står på är inte dumt det heller.


Lille och hans kompis, som driver affären, vet ju att jag är på jakt efter
1950-talet. Så de pekar alltid på något och säger "Där! Den där är 1950-tal".
I dag var det skrivbordet som blev utpekat. Snyggt, ja, verkligen.
Men jag har ju min sekretär, den för mig perfekta.


Promenerade så vidare ner till Sundbyberg centrum. Såg ett kul trappräcke
med en knut. Sedan hamnade jag på loppis.
To be continued...

Storskogen - folkhem ända in i kaklet


Dags för en stadsvandring igen, kände jag på långledighetens sista dag. Sökte på
Sundbyberg och 1950-tal, hittade Storskogen alldeles inpå knuten. Stadsdelen ligger precis
bakom Filmstaden i Råsunda, om man är Solnabo, eller snett bakom Tuletorget, om man är
sundbybergare. T-bana Näckrosen. En blygsam doldis,Storskogen, men åhhh, vad jag hittade...


Ateljévägen 2-28 byggdes i mitten av 1950-talet. Portarna har kakel i olika
färgsättningar, och ingen port är den andra helt lik.


En del har en stol...


... andra ett stramare kakelmönster...


... en del talar direkt till mig med sitt solgula 50-tal...


... andra är murrigare...


... lägenheterna på markplanet har en alldeles lagom stor trädgård...


... och på nummer 24 bodde det en nästan tam fågel.

 
  
Ja, det är en mycket vacker gata. Läs en trevlig artikel om Storskogen
och Roger, som var tio år när hans familj 1955 flyttade till Ateljévägen 16, 
i bostadsbolagets Förvaltarens kundtidning, välj nummer 5/2006.


Men vi är inte färdigpromenerade i Storskogen än! Låt oss förflytta oss
till mitten av 1950-talet, och gatan Skogsbacken.


Tänk att få flytta in i ett punkthus med sopnedkast, solgult kakel och
blänkande ledstänger.


Eller till en ljusblå uppgång. Jag tycker att bostadsbolaget gjort en fin
renovering här. Men på Ateljévägen möttes jag tyvärr av 1990-talsaprikosfärgade
väggar med sådana där schablonbårder när jag tittade in i portarna,
det var chockartat.


En balkong åt alla och envar!


Så enkelt, så diskret, men en sådan där detalj som gör en vandring i vilket
bostadsområde som helst från 1950-talet till en skönhetsupplevelse.
Hur svårt kan det vara, vill man på 2000-talssvenska fråga en del av dem
som bygger bostäder i dag.


Den cykeln trivs där, det syns ju.


Och vem skulle inte trivas här? Bergknallar, skogsbackar och snår att leka
kurragömma i. Höga hus, men människovänliga. Och - folkhemsträdet
nummer ett, tallen.


Men vem tar 2009 de tre trappstegen till mattpiskställningen på Friluftsvägen?
Femtiotalsmannen, som är uppvuxen i en stad, själv är jag ju lantis, berättar
att det alltid stod någon och piskade mattor när han var liten. När han senare 
flyttade hemifrån fortsatte han traditionen, men insåg en bit in på 1980-talet att
det bara var han som tog ut mattorna och piskade dem, och slutade snart
själv med det.


Storskogen centrum. Ja, vad ska man säga. Jag skymtade rester av en
träinredning i spelbutiken, och en kakelvägg inne på Ica. Men annars är detta
bara ett sjangserat (min stavning) centrum av många från samma epok.
Man önskar sig ett kondis, en blomsteraffär, en liten dammodebutik.
Men får vara glad att det åtminstone finns en neonskylt.


Och - Charles Eames was here! Nä, kanske inte, se "originalet" i detta iinlägg,
men ändå... en betydligt yngre lekplatselefant känns i den här miljön
folkhemsmodernistisk.


Hej då, Storskogen, vi ses på promenader framöver. För du
har fler gator, som jag inte hann med i dag. Och du ligger
bara ett par minuter från min favorit Tuletorget, som jag besökte
även i dag... fortsättning följer

Fler "Stadsvandring på mitt sätt" här.
.

Vår lilla stad - som 1950-talsduk


När jag var och plåtade kameror hos pappa drogs min blick till en duk. Den här.
Nu är den min. Jag fick den som gage för fotograferingen. 


En anspråkslös bomullsduk, säkert köpt på Epa eller Domus, men ett riktigt  litet
konstverk. Alla fyra sidor har olika motiv.


Barnen har sparkar, kälkar och skidor med gammaldags stavar. Där finns en randig katt
och en påklädd pudel.


Och inget hus är det andra likt. Det händer något i varje "bild", duken runt.
Fin, eller hur?

Goodbye, Frankie


Frankie´s café i Norrtälje stänger nu i helgen. Kombinationen för liten lokal '
och för hög hyra gjorde att Emma och Stina som öpnnade kaféet för
ett och ett halvt år sedan nu tvingas slå igen, berättade Emma när jag var in
och fikade i går.
Riktigt, riktigt tråkigt för stan, som nu blir gråare, och för mig, som tyckt om
det lilla fiket där tjejerna skapat en väldigt skön 1950-talskänsla.
Här kunde man dricka sitt kaffe till smooth 50-talsjazz från högtalarna och bläddra
i Allt i hemmet från 1959.
Tack för den här tiden, Frankie´s.

Uppdrag: Plåta pappas kamerasamling


I söndags ville pappa ha hjälp att fotografera sin kamerasamling. Han har tröttnat på
samlandet och ska sälja av kamerorna. Kunde jag komma över och plåta, och sedan
lägga in annons på Blocket?  Jag tog min lilla Samsung och begav mig till pappa och hans
200 kameror. Jag antog att jag skulle hitta en del 1950-tal i hyllorna. Och visst var det så.
På bilden ser ni Unibox, en kamera som tillverkades under första halvan av 1950-talet av
AB Fritz Weist & Co och Fotomekano, Stockholm.  Kamerahöljet tillverkades i isolit av
Perstorp AB i Skåne och monterades i Jakobsberg.
Hur vet jag detta? Jo, källan är Fotomuseet i Osbys hemsida, där man kan
följa med i kamerans utveckling.


En 50-talare till. Kodak Six-20 Brownie model E. Tillverkades 1946-53, England, 
i art deco-stil (Källa:Camerapedia).


Tre hyllor 1930-50-tal. Tjusiga, eller hur? Där finns bland andra...


... italienaren Ferrania, modellen heter Rondine, tiilverkningsår cirka 1948.
Mycket cool, tycker jag. Ska nog lägga ett bud på några av 1950-talskamerorna
innan någon annan gör det.


... och så en japan, Aires, modellen Reflex, tidigt 1950-tal. Aires står
för Eye-rescue minus "cue". Företaget hette K.K. Aires Shashinki
Seisakusho och hade Tokyo som bas. (Källa: Camerapedia)


Måste också få visa denna gamla goding. Det är en västfickskamera, närmare
bestämt Kodak Vest Pocket model B, som tillverkades 1925-34.
Föregångaren från 1915, första världskrigets andra år, hette Vest Pocket
Autographic och kallades i reklamen "Soldier´s Camera". (Källa: Camerapedia)
Här hittar du pappas annons.

Katten fick stamtavla på bara 12 minuter


Jag hittade katten på loppis i höstas, och såg på uttryck och detaljfiness
att det måste vara en raskatt. Det vill säga gjord av någon känd keramiker.
Men tiden gick, jag glömde kolla upp. Så i går kväll la jag ut frågan
på retroforum.se. Jag har tidigare hyllat retroforum här på bloggen,
för att det är så trevligt och hjälpsamt där.


Okej, så jag la ut bilder och frågan om någon kände igen
signaturen. Detta gjorde jag kl. 22.36. Tolv minuter senare, 22.48, 
hade jag fått svar av signaturen Gitzie. Otroligt imponerande!
Tore Borg är keramikerns namn. Han jobbade på Upsala-Ekeby
1937-48, och startade därefter ett företag, TEBE, i Uppsala.
Katten härstammar från TEBE-tiden, förstår jag av googling.
Så nu har katten stamtavla - och ser om möjligt ännu nöjdare ut.

Only in Roslagen...


... parkerar man bilen i hamnen, går ur - och hittar en magnifik korgstol poserande
ovanpå ett par gamla järnspisar framför en bod där det erbjuds nystekt strömming.
Som man brukar säga: Det stod mitt namn på den. Måste ha. Skulle ångra mig hela livet
annars. Vadå ta stor plats? Vadå inte 1950-tal? Vadå kräver ett storrt vitmålat sun room  med
palmer och takfläkt av mahogny?
Hit med den, den här stolen är MIN.


Mortitca i familjen Addams, den enda jag vet som har en sådan här stol,
skulle vara grön av avund. Kolla detaljerna!


Mer detaljer. Och den vinröda sitsen är i nyskick.


Och foten är så vacker. Det är faktiskt så att den här stolen fått mig att ändra
mina planer på femtiotalisering av min lya. Jo, köket ska vara 1950-tal rakt igenom,
från skåpluckor ner till teskedar. Men vardagsrummet... jag tänker faktiskt blanda
1950-tal med art deco och jugend, och korgstolen Morticia blir rummets drottning
och blickfång. Vilken tur att jag inte hunnit beställa tapeter. För Morticia vill inte ha
mönstrade femtiotalare, det ser man ju, eller hur?


Eftersom det här inlägget helt har spårat ur vad gäller trohet mot 1950-talet
så fortsätter vi med Dagens Gefle, gissningsvis 1940-tal? Vad säger Benny
på Porslinsbloggen, är det så? Karotterna stod inne i Hamnladan, där jag gick
omkring med febrig blick innan jag bestämde mig för att Mortitia måste
följa med mig hem.


Som sagt, vi har spårat ur, så jag kan lika gärna visa er det enda fula jag hittills
sett från Gefle. Tallrikarna hette något i stil med Rustik, och här har vi väl 1970-tal,
oh, det fruktansvärda?

Det solgula 1950-talet (Storbritannien)

                                      Foto: Museum of Domestic Design & Architecture, Middlesex University
Jag måste till London i år. Jag måste till London med jämna mellanrum. Känner mig 
lika lycklig varje gång jag tar buss 24 från Tottenham Court Road upp till Hampstead,
där jag bodde och arbetade som au pair 1980-81. I år är en av anledningarna att åka till
London en utställning på designmuseet Moda:

 Designer Style: Home Decorating in the 1950s.
Precis som i övriga västvärlden fanns det ett nytt driv i designtänkandet efter kriget. 
Den stora nationella utställningen Festival of Britain 1951 (ett slags super-H55) var avstampen
- sedan var det moderna formgivandet igång.
Modas hemsida: "Det blev allt vanligare att företagen anställde konstnärer för att formge
 textilier och tapeter, och använde deras namn i reklamen. Konsumenterna välkomnade
de nya ljusare färgerna och det nya sättet att använda mönster."
Precis som här hemma alltså.
(Bilden överst: Ur företagets Fleetways katalog med köksinredningar, 1960.
Lilla bilden: Poster för utställningen på Moda)


Foto: Museum of Domestic Design & Architecture, Middlesex University
Gult gillades även av britterna. De här gula gardinerna/draperierna skulle
jag ge en slant för att få till min lya. Helt rätt känsla!. Stolarna och bordet känns
1950-tal men o-nordiska, och det är de ju. Bilden är tagen ur det brittiska
möbelföretaget Berry Furnitures katalog 1958.


Foto: Museum of Domestic Design & Architecture, Middlesex University
Det roliga med att utforska andra länders epoker är att mycket
är likt men samtidigt känner man direkt att det inte är svenskt/nordiskt.
Som 1950-talet på denna bild. Gult, rutigt golv, stolen? Ja. Men torkskåpet,
rallyranden i kalkets överkant, stolens rutiga sits? Nej.
Practical Householder var ett av flera brittiska fixa-det-själv-magasin
vid den här tiden. Bland annat fanns också Practical Mechanics, där
man fick lära sig att bygga allt från badkar till Geigermätare och små ¨
flygplan (källa: Wikipedia). Självförtroendets decennium, indeed.


Foto: Museum of Domestic Design & Architecture, Middlesex University
Kan någonting bli mer 1950-tal än så här? Tapet från företaget
Shand Kydds mönsterbok, 1958-59.


Foto: Museum of Domestic Design & Architecture, Middlesex University
Till sist, ett tyg av Jacqueline Groag för företaget David Whitehead Ltd.,
omkring1953. Så fint. Det perfekta tyget om man skulle illustrera Femtiotalsjaktens
undermening "Åhhh 55 - när solen sken genom nystrukna gardiner".

Jag blir intresserad av Groag, och av hennes formgivarkolleger från efterkrigstiden
Lucienne Day och Marian Mahler. Deras tyger och tapeter visas på utställningen
Designing Women of Postwar Britain: Their Art and the Modern Interior
på Fine Arts Center i amerikanska Colorado, sista veckan nu, se här. Och
artikel i Denver Westworld om dem här.


Samtliga bilder i det här inlägget är som ni knappast kunnat undgå att se
publicerade med benäget tillstånd av Moda. Bilderna är ur deras samlingar. 
Förutom den pågående 1950-talsutställningen har Moda också en permanent
utställning som jag vill titta på,
Exploring Interiors: Decoration of the Home 1900-1960.
Ur Modas text om den utställningen:
Utställningen ställer frågan hur våra vardagsrum, matrum och kök  såg ut
under första hälften av det tjugonde århundradet, och varför. Utställningen vil
 få dig att fundera över hur det det var då, och vad som gjorde (och fortfarande gör)
 "verkliga" rum så individuella och annorlunda jämfört med det stereotypa "idealet".
Intressant.
Läs mer på Museum of Domestic Design & Architecture, Middlesex University.
Så kommer du dit: Londons tunnelbana, Picadilly Line, stationen Oakwood
(näst sista stationen norrut).

Och - du som har koll på det brittiska 1950-talet, berätta!

"Det solgula 1950-talet", del I,  hittar du här.

Note to English speaking blog readers: This article is, as you can probably tell, about
a current exhibition at the Museum of Domestic Design & Archtitecture in Middlesex, UK,
and also about similarities and differences between Swedish/Scandinavian and British 
midcentury modern interior design. 
The blog Femtiotalsjakten (Pursuing The 50s) is all about the design, food, music, cars and
atmosphere of the 1950s, from a solely happy perspective.
Please feel free to comment in English. Comments from Brits, Americans
or others are very welcome!  (Click on Kommentarer, write your comment, then click on Skicka kommentar. Comments will be read by me before I publish them.)
Libby 

Två bordsmysterier lösta - ett kvar


Först var det detta smarta och snygga bord med trekantiga trebenta stolar
som skjuts in i bordskanten. Jag såg det på Antikmässan i Kista i höstas.
Gissade att det var danskt, men glömde fråga monterinnehavaren vad det
var för ett bord.
Nu, månader senare, får jag svaret i en kommentar till Kistainlägget. Bordet är
formgivet av dansken Hans Olsen för Røjle Møblefabrik. När jag googlar får jag
intrycket att det här bordet, liksom mycket annat nordiskt "midcentury modern", är
väldigt populärt på den amerikanska marknaden.
Bordet formgav Olsen 1952 eller 1953, det finns lite olika uppgifter. Det ska kunna
dras ut så att det skapas sammanlagt åtta sittplatser.
Ruskigt snyggt är det. Tack, Madame Inredning för kommentaren.


Loppisfyndet från Bergslagsresan i december fick jag också uppgifter om efter
att jag lagt in det på bloggen. En av damerna i butiken ringde upp, hon hade tagit
reda på ursprung och användning:
Bordet köptes i slutet av 1940- eller i början av 1950-talet i Fellingsbro
möbelaffär av ett par som höll på att sätta bo.
Det har haft två iläggsskivor, men dessa stod nu fuktskadade i en bod och kom
därför inte med till loppisen.
Funktion: Man vred bordsskivan så att den höjdes, och la in skivorna.
Vips! Så hade det lilla soffbordet blivit ett högre och större bord.
Tydligen var detta vanligt på denna trångbodda tid.

Jag har ju redan bordet Edmund, så jag kommer att använda Fellingsbro som
loppisbord i vår. Och försöka sälja det litet dyrare än jag köpte det .
Det är ett fint bord, som blir ett bra blickfång på bakluckeloppisarna.
Edmund, ja - han är fortfarande ett mysterium. Kolla in honom här, kanske kan
du lösa mysteriet.

Ta fram stickorna, flickor (helgtips)


Jag ramlade över en fantastisk nyutkommen bok: "Stickat och virkat vintage på svenska"
(Bokörlaget Max Ström). Själv har jag förträngt allt jag lärde mig i syslöjden, men vill tipsa
er andra som handarbetar. Om man gillar retrokläder så måste detta vara julafton
all over again.
Boken innehåller stick- och virkbeskrivningar på bland andra knytsnibbsjumpern
Vera (bilden), Singoallajumpern Stefania och brudklänningen Anita.


Männen får också sitt. Här ser ni slipovern ingmar. Slipsen Kent och kavajen
Paul hittar man också beskrivningar till. Jag ler hela boken igenom.
Ni ser ju, vilka bilder! Fotografen bakom dessa ljuvliga bilder heter Åsa Dahlgren,
och för text och stick- och virkbeskrivningar står Birgitta Forslund.
Form: Victoria Bergmark.
Kolla in fler bilder i bildspelet på Bokförlaget Max Ström.

Gillar ni 1950-talets piprökande män? Här hittar ni Ingmars kompisar.

En liten bildgåta (kanske)


På den tiden män bar hatt på sin person, och lastbilarna var bulliga. Trafiksäkerhetsaffischen
 såg jag i antkhandeln i Älmsta. Någonting får mig att tro att stadsvyn i bakgrunden är
på riktigt, inte påhittad. Är det så? Känner någon av er bloggläsare igen sig?
Sydsverige? Danmark? Är det en känd affischmålares stil? Berätta vad ni vet!
Och - se upp i trafiken!

De verkar ju ha så roligt!


                                                                                                                    Foto: SVT
Efter Antikrundans första program förra veckan tyckte DN:s tv-kritiker Johan
Croneman att det var överdrivet skrattigt och skojsamt. 
Nej! Jag tror att de har roligt på riktigt, programledaren och experterna i Antikrundan.
Jag tror att de vaknar varje inspelningsmorgon och knappt kan vänta tills det är dags
att möta folk och deras ditsläpade antikviteter. Jag tror att de tänker "tänk att jag får
betalt för det här, det är ju så kul". Jag tror att de under resten av året längtar till
sommarens Antikrundanjobb, varje dag.
Finns det något mer inspirerande än att se människor som är proffs på det
de gör och verkar överlyckliga över att få syssla med det?
Så kör på, Ann Lundberg och gänget, ge oss ännu mer yrkeslycka. 
Men, lite mindre 1700-talssilver...
 

...för  här ser ni vad jag tycker om urvalet, och om de andra antikprogrammen i tv.
Fast tack vare skratten seglar Antikrundan nu upp på andraplatsen på min lista.
Och glada, kunniga Li Pamp (lilla bilden, foto: TV4) blev min nya favoritprogramledare
i höstens säsong av TV4:s Antikdeckarna.

Vad tycker ni andra om Antikrundan?

Antikrundan sänds i SVT1 kl. 20.00, i kväll torsdag.

Valand, åhhh, Valand (Text: Amelie Foto: Libby)


Kondistips, Stockholm: Café Valand på Surbrunnsgatan, nära Sveavägen. Ett MÅSTE
om man är i Stockholm och gillar äldre miljöer. ALLT är 50-tal!! '


Små godbitar med andra ord och inga XXXL-muffins i sikte utan mindre
bakverk exponerade på en liten plåt i montern. Fint! Det ser inte så mycket ut
när man kommer in, men det är bara för att vi är vana med "american size". 


Och inga stora "ciabbator" utan tunna smala hembakta dubbla bröd med
ost och skinka med vallmofrön som garnering. Även klassiska mackor
med ägg och sill eller biff.


Kaffet är klart! Sedan 1954, med samma ägarpar. 


Köksluckor.


Konst på väggarna, litet blekt med åren.


Läsning.


Toaletten är liten och trekantig med perstorpsplattespåntade väggar.
Hygieniskt och coolt. En röd tågliknande lampa ovanför dörren på utsidan
lyser när toan är upptagen. Så man slipper stå utanför och vänta lite olustigt. 
50-talets diskretion är närvarande på alla sätt. Eller något i den stilen.


Och det finns möjlighet att telefonera.

FLER KONDISTIPS:
Café Väster, Norrköping.
Café Broadway, Norrköping.
Wienerkonditoriet, Lindesberg.
Frankie´s, Norrtälje.
Sockerbagaren, Norrtälje.
Ritorno, Stockholm.
Kungsörs konditori.

Kände mig litet snipig på Myrorna

Jag behövde en loppisfix före jobbet i går, så jag tog en sväng in på Myrorna på Adolf
Fredriks kyrkogata (Sthlm). Hade hoppats hitta någon liten Gefletallrik, men nix. Den här
såssnipan, Duett (Gustavsberg, Stig Lndberg) stod på en hylla och var snygg, men kostade
175 kronor. Det var länge sedan man kunde göra fynd på Myrorna, konstaterade jag
ännu en gång lite småsurt.


En hylla bort stack den här fina burken ut. Dansk, har glömt tillverkarens
namn, men det började på M. Femtiofem pix.


Haha, bra försök. Jag gick nästan på den här lilla tallrikens försök att
se ut som någonting från Gefle. Men dekoren är inte tillräckligt sofistikerad,
och det finns ingen stämpel alls undertill.
UPPDATERAD: Det är en Rörstrandstallrik som jag förtalar. Trio heter
servisen, se kommentar nedan.


Litet plastic fantastic. Smörask och ostkupa, Jonas från Plastteknik,
signatur Per Bjelving. 35 respektive 45 kronor hade jag kunnat tänka mig
att betala, om jag inte redan haft en turkos Jonas-ostkupa hemma. Men
jag känner att jag är farligt nära att börja samla på 1950- och 1960-talsplast.
 

Drömmer du om att öppna kafé (vem gör inte det)? Här finns kopparna,
15 kronor/styck.

Kaféreportage på Femtiotalsjakten imorgon: 
Åhhh, Valand!

Ett blått fönster med 50-tal och 60-tal

Här hänger handduken Perssons kryddskåp, skapad av Astrid Sampe. Den tillägnade
hon formgivaren Signe Persson-Melin, hon med kryddburkarna på H55. Några av skålarna
tror jag är Stig Bernadottes Margretheskål från början av 1950-talet.
Den roliga blå plastbyttan till vänster ser ut som 1960-tal?
Ett kul fönster, Cordon Bleu på Vasagatan, Sthlm.

Jag – en säkerhetsrisk?

Jag har aldrig stannat längre än fyra och ett halvt år på en arbetsplats. Det hade inte sett 
bra ut på 1950-talet. 


... för vem vill orsaka olycksfall och bränder? Fast nu är jag om sanningen ska
 fram inte industriarbeterska. Och kunde Cherry Ames, en omtyckt hoppjerka 
som jag skrivit om tidigare här på boggen, så kan väl jag.

Alla dessa gipsnegresser - varför?


En av 1950-talets vanligaste inredningsdetaljer kommer aldrig att hamna på mina
väggar. Men jag är nyfiken på hur det kom sig att alla dessa svarta gipsskulpturer som nu
återfinns i antikaffärer och på loppisar en gång blev inredningsmode.
Hur tänkte ni då? vill jag nu fråga er som var med.
Var det far i huset (höhö) som köpte hem toplessbysterna?


Bilden av vildarna. På 1950-talet började vi resa utrikes, vi fick en ny
nyfikenhet på världen - och vi älskade att läsa om upptäcktsresande som
träffade kannibalstammar och blev deras vän. Men fortfarande denna
schabloniserade bild av människor med annan hudfärg.
När upptäcktsresanden och författaren Rolf Blombergs bok
om aucaindianerna i Ecuador ges ut ser omslaget 1954 ut så här.
Och boken heter "Vildar".


Läseboken "Nu ska vi läsa", 1957. I avsnittet om Afrika får vi läsa om de glada
neger-barnen, som ser lejonspår och fruktar krokodilen...


... men slutversen visar på likheten mellan de afrikanska och de svenska
barnen. "De måste lägga sig som du och jag".
Läggdags! Kymigt!


Och läseboken berättar också om bland andra pojken Palle, som får följa
med sin pappa författaren och leva med indianer ("Palle får en indiandräkt").
Så, nej, jag förstår att  det mer var intresset och nyfikenheten på människor
utanför folkhemmet som ibland tog sig uttryck som nu femtio år senare
kan te sig en smula märkliga (till exempel tapeten med svarta barn,
se collaget i början).

Men... ändå... de nakna gipsbysterna... ? Förklara för mig!

Ljus i mörkret (leve bygdegården!)


På väg i januarimörkret. Pötsligt, i Husby-Långhundra, mellan Rimbo och Knivsta: Neon!
Stannar bilen, vänder, kör tillbaka...


... in på gårdsplanen. Bländas av de vackra bokstäverna som lyser i den tiogradiga kylan.
Inser att här ligger...


... ett kulturhus. Inte bara bio, utan även bibliotek inrymmer den lilla ljusblåa byggnaden.
Den var manskapsrestaurang på Arlanda under flygplatsens första år i slutet av 1950-talet,
och flyttade sedan till Husby-Långhundra för att bli bygdegård.
Detta läser jag och hittar även ett imponerande verksamhetsprogram
för Husby-Långhundras bygdegård här.

Ett femtiofaldigt grattis till förlovningen!


Birgitta och Leif firade femtioårig förlovningsdag på nyårsafton. Året var 1958,
de var unga, när de sedan gifte sig 1959 var Birgitta bara sjutton och ett halvt.
ETT FEMTIOFALDIGT GRATTIS! säger Femtiotalsjakten, som fått de coola
bilderna på Birgitta och Leif 1958 av deras vän Monet.

Middagen är färdig, 1950-talet


"Middag i barnkammaren" lyder bildtexten i recepthäftet från AB Sveriges förenade
konservfabriker. Jag ställer bara frågan: Serverades barnen i de samhällsklasser där
barnkammaren var så stor att den hade matplats verkligen stuvade fiskbullar?
Men det är en tidstypisk bild vad gäller grönsakerna. En skål med kokta ärtor, 
en citronskiva och litet dill som dekoration.
Man undrar nyfiket vad det blev till efterrätt?
Där jag kommer ifrån hade det varit kräm, fyra gånger av fem.

I dag bjuder Femtiotalsjakten på en veckomeny, till båtnad för alla husmödrar.
Menyn är lånad ur Damernas Värld, januari 1951.


"Vardagsmiddag". Bild ur Den godaste maten (Ica-kurirens provkök, 1950).

L Ö R D A G
Lunch: Raggmunk med lingon
Middag: Pepparrotskött, apelsinsallad
(Annonsera dessa rätter på lunchrestaurang av i dag - och alla män
födda på 1950-talet och tidigare flockas.)

S Ö N D A G
Frukost: Skinka och ägg
Middag: Buljong i kopp med ostsmörgås, fläskkotlett med äppelmos,
vitkålssallad och potatis bakad i ugn med skal, överbliven tårta med kompott
(Kompott till tårtresterna, minsann!)

M Å N D A G
Lunch: Salt sill med lök i ugn, serveras med skalpotatis
Middag: Fläskkorv med rotmos, äppelskum special
(Äppelskum: Löst äppelmos blandas med samma mängd gräddfil,
serveras med riven mörk choklad över. Gott? Hm...)

T I S D A G
Lunch: Små pannbiffar med morötter och potatis stuvade tillsammans
Middag: Grönsakssoppa, fattiga riddare
(Fattiga riddare väckte minnen till liv i ett tidigare inlägg, här)

O N S D A G
Lunch: Gratinerad fiskfärs
Middag: Fläsk med löksås och skalpotatis. Saftkräm med mjölk och mariekäx
(Japp, här kom krämen!)

T O R S D A G
Lunch: Stångryttare med stuvad vitkål och skalpotatis
Middag: Ärter med fläsk, plättar
(Stångryttare? Avses stångkorv?)

F R E D A G
Lunch: Omellet fylld med överbliven kålstuvning och stekt prinskorv
Middag: Kokt fisk med smör och äggsås och skalpotatis, klappgröt
(Klappgröt! Denna härliga efterrätt gjord på lingonsylt,
mannagryn och gräddmjölk ska få ett eget inlägg framöver.)


Fina fisken på 1950-talet: Pepparrotsgädda, fiskfärs,
kabeljo med äggsås, stuvad lake.

Varsågoda, kom och ät!

Fantastiskt! (gästinlägg)


Vad? Jo alla dessa antikaffärer som är fullkomligt nedlusade (ursäkta uttrycket) av
gamla vackra saker. Det är fantastiskt att det finns så mycket kvar ändå, till oss
på 2000-talet. Vad hade vi gjort om våra anfäder hade slängt saker som vi gör idag?!
Vi hade levt i en förlorad "Förlorad värld" men som det är nu är det "bara" en förlorad värld
som man kan återuppleva hjälpligt genom att shoppa de rätta prylarna (läs; de vackra sakerna)
 till exempel från antikaffärerna på Odengatan. Man måste börja någonstans...(den antika
champagnekylaren kommer i ett senare skede). Bild från Afrodite Antik.



... så i går spenderade jag  lite riksdaler (hoppas vi inte får euro!) på en äkta
matta till mitt Empire-badrum, hos Vita valvet. Som vi har sagt tidigare så
handlar vi bara av trefliga människor. Finns en hund i butiken så är det ett
plus då jag älskar hundar. Bilden på mattan tog Libby på Valand, senare.



Hos Afrodite Antik som var i särklass vad det gällde färg och form, eller kalla det
underskön scenografi, så fanns nästa trevliga antikhandlare. Där övertog jag för en
penning  två av hans 1860-talskoppar. De ska ingå i min blygsamma 1800-talssamling
av porslin med namn som "Svart Sverige" (Rörstrand) och fransk empire.
Jag fick på köpet två annorlunda Arabiakoppar med fat (de syns underst på bilden)
 vilket jag tyckte var fantastiskt snällt! Tack!

Snäll är också Libby som köpte en present till mig på Mormors Spegel.
En kanelsarkofag från Arabia, 1920-tal, är nu min. Även i denna affär på
Odengatan fanns en butiksägare som var rolig och trevlig. Så jag...


... kunde inte låta bli att köpa en enkel men ursnygg kniv med skaft av frigolit,
höll jag på säga. Ha,ha.. Nej, bakelit förmodligen och stämpel från Eskilstuna.
Kan vara från början av 1900.
Ok, det var allt för idag! På återseende!
(Libbys inlägg från denna antikrunda hittar du här.)


P.S. igen! Ni som inte har sett tv-serien från 80-talet "En förlorad värld" får bakläxa!
Detta är en värld innan 50-talet, men jag har "dispens" på den här bloggen då jag bara
skriver om 50-talet i sällsynta fall. Till exempel mitt kommande mini-reportage från
Café Valand i Stockholm.
Men det jag skulle säga var att "En förlorad värld" finns på dvd och den handlar om...
saker som försvunnit samt en nallebjörn. Säger inget mer då den som vill se serien
har allt spännande framför sig. Men ok, några ledtrådar till bara för att vara
snäll... champagnekylare i silver, ENGLAND, engelsk överklass, Oxford
och queerdandys.
Nu räcker det! Se den!!
Bilden: Libbys tolkning av hur Amelie drömmer sig bort till en förlorad värld.
(Hattaffären på Västerlånggatan i Gamla stan, Sthlm)

Tidigare gästinlägg av Empire-Amelie hittar du under kategorin gästinlägg.

Vi fick se Zarahs säng!


Jo, det är sant. Zarah Leanders säng. Men vi inledde rundan med en fika på Ritorno,
gammalt kafé på Odengatan med väggjukeboxar (ur funktion, tyvärr, men ändå), tavlor
(Mälardrottningen uppe till höger på denna bild) och bakverk med namnskyltar
som "En sån där"...


... och kristallkronor som lyser upp lokalen med dess vackert inrökta gula
 väggar. Vi hängde här en del på 1980-talet, jag hörde till dem som
bolmade, Amelie kväljdes.


Men nu är det 2009 - och dags för årets första antikrunda.
Denna gång hade vi valt Odengatan.


Dagens skylt fanns hos Mormors spegel. Empire-Amelie diskuterade glas och bestick med
handlaren, mer om det i hennes kommande gästinlägg. Själv letade jag 1950-tal...


... och hittade inte så mycket, men i alla fall några kryddskåp som ju 
fortfarande användes på 1950-talet. Här ett stort och ett mellan...


... och ett litet, ganska sött. Ibland känner jag att jag skulle kunna tänka
mig att möblera som i antikaffärer. Stapla diverse trevliga saker på golvet.
Kul att titta på, enkelt att bara stuva om då och då.


Mormors spegel bjöd på Mormors godis. Burken är en
släkting till den jag gav syrran knäck i till jul. Tällberg,
1950-60-tal.


Dagens golv hade Vasakällaren. Och roliga skattjaktsgångar mellan alla
möbler och skåp med grejer. Vi pratade litet med ägarna, Nora och Malte.
Nora berättade att det varit filminspelning i deras antikhandel. Vasakällaren
är med i ett avsnitt av deckaren Snoken, där han letade i antikaffärer efter
en stulen vas (tror jag det var).


Och inte nog med det. Sedan kom dagens upplevelse. Vi fick följa med Nora
bakom hyllorna, det kändes nästan som en lönngång, och - ta-da!
Här är Zarah Leanders säng. Eller gavlarna, om man ska vara korrekt.
Vasakällaren har hela sängen, plus fraktsedeln som berättar att den följde
med Zarah Leander till Tyskland.
Bonusinfo: Sängen var med i tv-serien "Den tatuerade änkan" med Mona
Malm och spelade rollen som - hennes säng.


Det här var Noras egen favorit. Och jag håller med. En brittisk säng, helt
underbar i guld och grönt. En förlorad värld!


Bara en visp, men en snygg visp.


Och så såg jag några Kryss-tallrikar, i jättefint skick. Men jag hade ingen
köpardag i dag, det var Amelie som spenderade...


Inte ens den här vasen med 1950-talstjej och inskriptionen "Paris", hos
Vita Valvet,  fick mig att handla. Men även här hittade Amelie något. Och här
träffade vi dagens butikshund, en vänlig setter/retriever som blev kompis
med Amelie.


Här, hos Afrodite, var det dock nära. Jag gillar ju Vår lilla stad-serien, och
just den här burken hade jag aldrig sett förut. Majas mejeri och Frits fisk
dräller det av, men Kyllans kondis är ovanligare.


Frånsett oskärpan, visst är den klämmig? Jag sätter upp Kyllans kondis
på  "ska ha i framtiden-listan".


Hos Afrodite fanns också Johansfors glasservis Strict från 1950-talet. Afrodite var dagens
skönhetsupplevelse. När man kommer in i affären möts man av skimrande, glittrande glas
och karaffer på bord och längs väggar, växter, speglar, levande ljus, klassisk musik.
Mina blider blev platta och gör inte alls Afrodite rättvisa. Därför publicerar jag dem inte.
Men Amelie och jag rekommenderar verkligen ett besök - för att man blir så lycklig
över att det är så vackert.


Sista stoppet för dagen blev hos Framtids Antiken, nere på Surbrunnsgatan.
En tetra mjölk från MC-kossan!


Och här slog jag till - till slut! Två Fick-journalen, två Se och några Allers.
Omslagsreportaget i Se handlar om hur Stefanskyrkan i Stockholm tog emot
hemlösa en natt då det var 23 minusgrader, och hur församlingsbor protesterade.
Foto: Lennart Nilsson. Dessutom "manliga" annonser, intressant att skillnaden mellan
dem och annonserna i Damernas Värld och andra damtidningar från samma tid.


Hemma igen - med julklappen från Empire-Amelie. En jättefin kruka, Bo fajans.
Hon hade läst mitt inlägg om det solgula 1950-talet och tänkte att jag skulle
gilla den. Gissa om!

PS Vi fikade en gång till, förstås, på klassiska Valand. Men eftersom jag tog en
massa bilder får det bli ett separat inlägg någon dag framöver.

Äntligen - antikrunda med Empire-Amelie


Det var ett tag sedan, men i dag ska Empire-Amelie och jag ut på antikrunda
i Stockholm igen. Hon kollar in empire, jag 1950-tal. Någonting brukar vi alltid
köpa, och så tar vi minst en fika. Men mycket handlar det om att titta och
om att prata med trevliga antikhandlare som vi lär oss saker av.
I dag ska vi göra Odengatan med omnejd.
Se tidigare antikrundor här.


Blir det en tårtbit till kaffet?

Nostalgitips (8) Här hittar du de finaste e-vykorten


Om sådar fyra och en halv månad är det sommar! Den här härliga
bilden från en brygga på 1950-talet hittade jag på fotografen Paola
Svenssons blogg. Bilden, som är ett e-vykort, sätter igång min fantasi.
Vem är det som tar ett dopp? Ligger det en lanthandel i närheten av bryggan,
och har simmerskan i så fall ett par tioöringar i portmonnän så att mynten
räcker till en vaniljpuck? Hur ser huset ut som hör till nyckeln?
Paola  är fotograf och har de finaste och roligaste e-vykorten
jag har sett i retrogenren. Kolla in!

Fler e-vykort här.

Överallt fanns ögon...

Alla som inte hade snygga spiror på 1950-talet måste ha utvecklat paranoia. "Överallt
följs Edra ben av granskande blickar". Det anordnades tävlingar som "Stockholms
vackraste ben" och man talade om "rasben". Klart långbyxor och jeans blev poppis!

1950-talsstaden Norrtälje (vinter)


Om somrarna intas Roslagen och Norrtälje av några hundratusen sommargäster.
Vintertid är det tommare på gatorna. Men i min smak är Norrtälje vackrast i vitt. Plus litet
kolorering... Förlåt mig,  Lilla torget och Wallinska gårdarna.


Wallinska gårdarnas vänstra granne, det mintgröna snygga trähuset.
I min barndom fanns det två fiskaffärer inom tre minuters promenad från
Lilla torget. I dag finns kommunens enda fiskaffär i Hallstavik.
Sushi - 2000-talets strömming?


50-talscharmigt på Tillfällegatan. Pudeln Prick, farbror Blå, barnen Petter
och Lotta är på väg till leksaksaffären.


Norrtäljes turistmål nummer ett, konditoriet En liten smula. Vackraste bakverken i stan.


Nu tändas åter ljusen i vår lilla stad. Jag tänker alltid på Norrtälje, och
på Posthusgatan i snö och med julbelysning, när jag hör Gunnar Wiklunds
klassiker från 1959. För här har Tillfällegatan övergått till att heta
Posthusgatan. Gatan ska litet länge upp byta namn en gång till.


Vinterhälsningar från Stora torget, Norrtälje.


Abel Edlunds Eftr, tobaksaffären/spelbutiken i hörnet
på rådhuset. Avskalad vy, på sommaren är här
tjockt med folk.


Enlunds skor är en av många klassiska Norrtäljeaffärer. Härlig retrologga.
Här har gatan övergått till att heta Tullportsgatan.


En solitär balkong ser stolt ut över sitt Norrtälje (off Tullportsgatan).


Här låg på 1950-talet premiärbiografen Rigoletto. Eller, nej, så var det kanske inte. Åhlénsvaruhuset
byggdes häromåret, till högljudda protester som gick ut på att gatubildens karaktär skulle förstöras.
Jag tycker att det blev jättesnyggt och att känslan är oförväget, framåtblickande 1950-tal.


Utforska staden Norrtälje i vinterlugn och du ska hitta vackra trähus och intressanta
bakgårdar.

'
Ja, kom hit och titta på vår lilla stad nu i vinter!
uppmanar tomtarna i skyltfönstret hos antikhandeln
Mormors prylars alla sommargäster.
Fler tips hittar du här, i 1950-talsstaden Norrtälje del I.
Och en Roslagsrunda norröver här.

Det solgula 1950-talet


Solen sken, och framtidens decennium, 1950-talet, var fyllt av gula vackra ting. Som servisen Tellus.
Jag såg de här tallrikarna idag under min veckorunda på Hamnladan i Norrtälje. De var mer slitna än de
ser ut på bilden, men jag blev ändå bedårad. Och hur kommer det sig att alla Geflesaker som jag faller
ordentligt för är formgivna av Helmer Ringström? Men så är det. Och visst ser Tellus ser ut som en planet
(jorden såklart) som svävar i rymden solbelyst?


En hylla längre bort fanns Helmer RIngströms Hjärter, en tidig 1960-talare
som får 50-talsdispens eftersom det är en Helmer.


Dagens fynd: En gladgul Bo fajans-skål för bara 15 pix. Den har två rejäla nagg, men det syns ju inte
om man låter en mandarin skymma!


... eller en engelsk tallrik (Cottage green)som jag köpte för att den påminner
om Wilhelm Kåges Spaljé.


Här skäms inte Bo för sina nagg utan poserar glatt med sin kompis, en
skål ur serien Jonas från Plastteknik i Göteborg som jag hittade
i antikhandeln i Älmsta förra veckan.


Gräddgul Cobra och teddygul telefonfåtölj. Bilden tog jag på Sundbybergs
museum. Har ni inte kollat in deras 1950-talsutställning än - gör det!


1950-tal? Vet ej, men det är Gefle de är gula och brorsan har plåtat - så
bilden är skarp. Och tillbringaren är 50-talsaktigt rund.


Avslutningsvis en favorit i repris. Min gula vattenkanna som jag blir glad av att titta på.
Från Hamnladan, den också.

Vilken kalaspudding!

Detta måste vara ursprunget till det uppskattande omdömet "kalaspudding"? Annons
från tidigt 1950-tal. Men frakturstilen bör ha varit ganska passé vid den här tiden?


Mums! Jag tror att det blir efterrätt i kväll.

UPPDATERING: Aj, då. Ett vittne från tiden kommenterar puddingen här
nedan och hon är inte nådig. Gör en egen god istället, säger hon.
Okej, ett recept från Icas provkök 1950:

Fin chokladpudding 4 port.
3 msk kakao
1- 11/2 dl socker, 2 dl grädde
1-2 ägg, 3-4 blad gelatin
3 dl vispgrädde

Låt gelatinet ligga i kallt vatten 1/2 timme. Blanda kakao och socker i en kastrull.
Sätt till grädden och ägget och låt blandningen sjuda upp över svag värme
under kraftig vispning. Krama ur gelatinet och låt det smälta i krämen, som
därefter röres kall. Blanda sist ner den vispade grädden och häll upp krämen
i en vattensköljd form. Låt rätten stelna på kallt ställe ett par tim. Lossa
puddingen från kanten och stjälp upp den på fat. Serveras gärna med
mandelkakor, rån eller käx (och grädde).



Kockumsfärgat och osthyvlar


Ständigt detta Kockums. Men visst är gräddfärgat och den där gröna färgen
en vacker kombination i all sin enkelhet.


Ostskäraren har samma färger, och är ganska oemotståndlig. Men
- skulle jag använda den? Tveksamt. Den fick stanna hos Second half
i Älmsta, den liksom Kockumsfamiljen.


För jag har världens bästa osthyvel. Det blir perfekt tjocklek på skivorna,
och den är trevlig att se på. Fanns i mitt barndomshem, jag tror att den kan
vara så gammal som från 1940-talet. Tallriken - i Kockumsfärger - är Rörstrands
Rita.


Ja, visst finns det fortfarande ett begär efter Kockums gjutna!

Dagens Gefle (2)


Lite naggad, men naggande god. En uddatallrik, Gefle, hittad på loppis i december.
Ej identifierad, hoppas på er bloggläsare...

Det gick ju bra förra gången!

Tidningshuvud med 1950-talskänsla


UNT är en av allt färre tidningar som har behållit sitt gamla huvud. Och visst har de flesta tjänat
på att byta till ett modernare typsnitt, eller på att byta ut ett långt namn mot två eller tre bokståver.
Men jag hoppas Upsala Nya Tidning behåller sitt gamla tidningshuvud och inte övergår till ett med
bara UNT i blockbokstäver.
Och i går var tidningen extra fin, med den här snön. Det känns litet 1950-tal, tycker jag.

Heta namn 1959: Marilyn, Barbie, Adam och Ingo


Vi tar en titt på de stora händelserna under 1959, året som började för exakt
50 år sedan.
Till exempel får Marilyn Monroe en Golden Globe 1959, för bästa
komediskådespelerska i "Some Like It Hot" med Jack Lemmon och Tony Curtis. 
Foto:  Wikimedia Commons.


Marilyn kanske inte var så imponerad, men tja, Hötorgscity invigs i alla
fall detta år. Här byggs tredje höghuset.
Foto: Pressens bild/Wikimedia

Under våren detta år klubbades ATP-systemet igenom.
Och under juni, juli, augusti sänds första "Sommar". Det är 10 personer som
pratar, i två tre program/person. Få av de namnen känns igen idag.
Sommar-nestorn Jörgen Cederberg inledningstalar, här har du hela listan.
Ingo, Ingemar Johansson, blir världsmästare i boxning. Alla män över 60
minns var de höll hus den juninatten. På Wikpedia hittar du länk så att du
kan lyssna på matchreferatet.


Design: Stig Lindbergs "Adam" tar plats på porslinshyllan
i bosättningsaffärerna.


... och Barbie gör entré, i USA.  
Pojkvännen Ken dök upp
två år senare. Föregångerskan
Lily kan du kolla in på
Margarethas blogg Bastmattan.
Foto: Sergej Bereshnoi,
WIkimedia

Eurovisionsschlagerfestivalen äger rum i franska Cannes.
Programmet direktsänds för första gången i svensk TV.
Brita Borg med Augustin kommer nia. Siw Malmkvist sjöng
melodin i den svenska uttagningen, men fick inte åka för
att hon var för ung. Lyssna på Brita här.

Till sist:
Den första banan på Arlanda invigs.
Västernserien "Bröderna Cartwright" har premiär i svensk tv
på annandagen 1959.
Vilhelm Mobergs "Sista brevet till Sverige" kommer ut.
Det är sista boken i romansviten om Karl-Oskar och Kristina.