Alla dessa gipsnegresser - varför?


En av 1950-talets vanligaste inredningsdetaljer kommer aldrig att hamna på mina
väggar. Men jag är nyfiken på hur det kom sig att alla dessa svarta gipsskulpturer som nu
återfinns i antikaffärer och på loppisar en gång blev inredningsmode.
Hur tänkte ni då? vill jag nu fråga er som var med.
Var det far i huset (höhö) som köpte hem toplessbysterna?


Bilden av vildarna. På 1950-talet började vi resa utrikes, vi fick en ny
nyfikenhet på världen - och vi älskade att läsa om upptäcktsresande som
träffade kannibalstammar och blev deras vän. Men fortfarande denna
schabloniserade bild av människor med annan hudfärg.
När upptäcktsresanden och författaren Rolf Blombergs bok
om aucaindianerna i Ecuador ges ut ser omslaget 1954 ut så här.
Och boken heter "Vildar".


Läseboken "Nu ska vi läsa", 1957. I avsnittet om Afrika får vi läsa om de glada
neger-barnen, som ser lejonspår och fruktar krokodilen...


... men slutversen visar på likheten mellan de afrikanska och de svenska
barnen. "De måste lägga sig som du och jag".
Läggdags! Kymigt!


Och läseboken berättar också om bland andra pojken Palle, som får följa
med sin pappa författaren och leva med indianer ("Palle får en indiandräkt").
Så, nej, jag förstår att  det mer var intresset och nyfikenheten på människor
utanför folkhemmet som ibland tog sig uttryck som nu femtio år senare
kan te sig en smula märkliga (till exempel tapeten med svarta barn,
se collaget i början).

Men... ändå... de nakna gipsbysterna... ? Förklara för mig!
1 Staffan H:

skriven

Det var ett nyvaknat intresse för det exotiska som tog sig alla möjliga former. Ett femtiotal i en värld som återigen var öppen och tack vare flygets utveckling lite mindre - alltså var Afrika något exotiskt och spännande.



Afrikaner och afrikanskor blev till de gipsfigurer inlägget handlar om, afrikanska former kunde återfinnas i figurer av svartmålad järntråd, askfat och hållare för tändsticksask kunde utgöras av en afrikan, intarsia på möbler kunde få en afrikanska som motiv och olika prydnadsföremål i trä kunde också inspireras av vad man ansåg vara afrikanska former. Det fanns kort sagt inga gränser för det afrikanska under några år.



Så småningom upphörde afrikanskt att vara mode men väldigt många kitschiga föremål, och ett och annat som faktiskt är vackert, finns kvar från den tiden.

2 Thalina:

skriven

Den här läseboken hade och har jag.Tror att man var väldigt nyfiken på hur svarta människor såg ut och minns att jag var 13 år första gången jag såg en svart människa och det var i Borås.Det var faktiskt så ovanligt på den tiden och klart att man var nyfiken då.Jättehäftig blogg hit kommer jag ofta kram THALINA

3 Monet:

skriven

Har du sett boken "Svarta Sambo"? I den finns liknande negerpojksbilder (får man skriva så?) som de du visar. Den lästes med förtjusning av oss barn, inte minst eftersom han möter en tiger som så msåningom snurrar runt ett träd eller liknande och far runt så fort att han liksom upplöses i svarta och gula tigerfärger.



Hemma fanns mycket Afrikainspirerat apropå Staffans eminenta redogörelse ovan. Mest från Egypten där jag själv fick bo när min flygarpappa skulle etablera just flyglinjer mellan Kairo och Stockholm.



Senare prylar kom från Etiopien där min styvpappa, också flygare bodde några år. Vi hade INTE negresser på väggarna, det var faktist så, vilket förstås ingen vågar säga, att såna ansågs (i vissa kretsar) vara höjden av kitsch och vulgaritet. En enorm brist på känsla för stil och en klar klassmarkör (neråt).



Nej, hemma hos oss fanns exotiska flätade korgar, små statyer av ben, vackert mässingsarbete etc. Möjligen några Dardelreproduktioner av människor med mörkare hy. Men svarta huvuden. Nej aldrig! Varken då eller nu.

4 ab:

skriven

Som sagt ovan - vackra masker och genuina kulturföremål var fint, nygjorda gipsbyster var dålig smak. Men de som köpte dem tyckte förstås de var vackra, helt enkelt. Och exotiska.



Intresset kom förstås från den nya nyfikenheten på världen. Jag älskade lilla svarta Sambo i min skolbok på femtiotalet, de verkade ha det så mysigt i sina hyddor i solen, varför skulle vi bo i stora fula stenhus?

5 Libby:

skriven

Kul att läsa era kommentarer. Det som kanske förvånar mig mest är att de kitschiga gipsbysterna i dag betingar så höga priser. Kvinnohuvudet på dragarbilden hade prislapp 450 kronor... På vilka väggar hittar vi bysterna i dag? Säkerligen är det inte dagens enklare hem med "dålig smak" som går in i antikboden och pytsar upp 450 pix....

6 ab:

skriven

Jerome K Jerome, som skrev Tre män i en båt (sent 1800-tal), suckar på ett ställa att de billiga prydnaderna folk har på sina spiselkransar säkert blir värda en förmögenhet så småningom...

Kommentera här: