I varje fåtölj en piprökande man
"Direktören hade sin cigarr och familjefadern utstrålade trygghet med pipan
i mungipan. Tobak var en relativt oproblematisk konsumtionsvara."
Så beskrivs rökningen på 1950-talet i baksidestexten till Ulrika Torells "Den
rökande människan. Bilden av tobaksbruk i Sverige mellan 1950-tal och 1990-tal".
Och det verkar ha bolmats friskt. Den här bilden hör till en annons som börjar
"HAN älskar kålsoppa lika högt som sin pipa. HON tål inte lukten av vare sig
kålsoppa eller piprök." (Problemet avhjälps lätt med sprayen Air-wick, får man veta)
H.-K. Rönbloms detektivromanshjälte Paul Kennet hade inte mindre än tre pipor.
"Han ägde tre pipor som han brukade turvis; deras namn var Sadra, Mesak och
Abednegro. Sadrak var rak och smal, Mesak tjock och krum, Abednegro vackert böjd
och dyrbarare än de andra.
Uppradade liknade de tes, antites och syntes i ett hegelskt schema."
(Ur "Död balnd de döda")
Kanske hade läroverksläraren Kennet tagit snälltåget till Göteborg och köpt sina pipor
hos Brobergs i Göteborg (bilden)?
Även Maria Langs kriminalkommisarie Christer Wijk har en pipa, som han "blossar
begrundande på".
De här killarna har ni sett i tidigare inlägg på bloggen. Piprökare med attityd.
Häromåret när det var dags att köpa present till en arbetskamrat sa någon att "han
är ju piprökare, köp en ny fin pipa"...
Så jag kollade litet på nätet. Den här bilden (med teckningarna litet i 1950-talsstil, snyggt)
är från Brobergs hemsida, där de har pipskola http://www.brobergs.com/pipafs.htm
Jag insåg snabbt att man inte bara köper "en pipa" vilken som helst åt en konnässör.
Men tillbaka till 1950-talet. Då det gick för sig att röka och göra reklam
för mjölk på samma gång. (Vykort från Förlag Håkan Eriksson)
Och när världens första IKEA varuhus invigdes i Älmhult den 28 oktober 1958
stod mannen som än i dag möblerar de svenska hemmen, Ingvar Kamprad, där
- med pipan i handen. Snacka om trygghetssymbol. (Foto: Ikea)
På söndag är det fars dag. Här kommer en hälsning bakåt i tiden till alla fäder som satt
där i fåtöljen och sög på sin pipa medan mor dukade fram tv-kanna och tigerkaka.
Har den äran - och ett paket med piprensare i glada färger till er!
skriven
Nu blir det ju nostalgiskt. Det är klart det röktes pipa - min pappa satt exakt sådär i fåtölj med en rak pipa med Greve Hamiltons Blandning. Jag tror inte mamma gjorde kålsoppa, det slapp vi. Men kanske tigerkaka.
Under studenttiden rökte "killarna med attityd" som du skriver, ofta Tiedemanns Gul i majspipor.
Mannen i mitt liv, (nummer två) rökte pipa när vi träffades. Den söta tobakslukten fyllde vårt hem under en kort period, sen blev jag som hon med kålsoppan. Inga pussar blev det heller! Så det blev cigaretter istället.
Piprensare räckte minsann inte, det var ett himla pysslande med piporna. Det rensades, skrapades, blåstes och bubblades med dom. Gammal sur äcklig tjärsoppa kom det ur dom ibland, yäck!
Mannen i mitt liv slutade röka pipa för tjugo år sen. Han hade ett tjugotal, ömt vårdade genom åren. Hälften av dem har legat sparade, oanvända men omöjliga att slänga. Inför den sista flytten till Provence tog han sig i kragen och de fick gå i sopsäck.
Man inser nu att det kanske funnits ett samlarvärde i dem? Men nej, inte använda?
Själv jobbade jag ett par år på ett av Arvid Nordquists dotterbolag som bl.a hade agenturen på mycket fina pipor. Det fanns olika träslag, minns mest roten Briar som fanns i olika sorter och priser.
Inbitna piprökare beställde sina pipor hos speciella tobakshandlare runt Stureplan och det hände att man fick in dem som reklamation - det läckte där eller fanns en liten spricka där.
De var inte bara rökverktyg. piporna, de sysselsatte en hel generation män som bet i skaften, puffade, sörplade och NJÖT. Förmodligen!
Monet
PS. Ska du inte försöka hitta fiskargubben med sjöskumspipa - vita, krumma saker? Pröva Robert Aschberg, jag tror han samlar på såna tavlor och har hundratals gubbar!