En 1950-talsresa till Bergslagen
Det gångna veckoslutet gjorde Femtiotalsmannen och jag en Bergslagsresa, en 1950-talsresa.
Som traditionen bjuder tittade vi först till Fellingsbro och Frövi.
Järnvägshotellet i Frövi serverade julbord, berättade skyltar utanför. Stationshuset snett emot såg ut
precis som det gjorde i somras. Vi undrar nyfiket vad som ska hända med det efter försäljningen
förra året. Det var till salu för omkring en halv miljon, om jag inte minns fel.
Klart man hade drömmar om att köpa ett stationshus då.
I Fellingsbro hade loppisen öppet. Där fyndade jag. Mer om det i inlägg
senare i veckan.
Äntligen!!! Vi hade längtat sedan i somras, efter härliga Wienerkonditoriet i Lindesberg.
Sommartid sitter man utanför och fikar, och tittar på folk och beundrar vyn: litet torg med låg
taxibyggnad på andra sidan, ser ut som Jugoslavien på 1980-talet, säger Femtiotalsmannen.
Nu drack vi kaffe med diverse läckerheter...
... för här bakas bröd med smör, grädde och kärlek. Notera de två små hjärtana
i n:et och g:et. Lussekatter, doftande av rikligt med saffran, franska våfflor precis som
de ska vara men sällan är (tunna, litet kräm, smaka mer än bara socker), sockerbullar
som var värda hela resan bara de, en hallonbakelse som smälte i munnen.
Huset där Wienerkonditoriet ligger
stod klart 1960. Mosaikpelare!
Bergslagen är en väl bevarad hemlighet. Här finns sådana här fynd. Ett helt
1950-talshus för 280 000 kronor!
Kolla in min gode vän Staffans blogg, han har fattat, och köpt hus i Bergslagen.
Det tar bara två timmar med bil från Stockholm till Lindesberg.
Ungefär som till norraste Roslagen. Prisskillnad: en sådär 400 000 kronor.
Sedan rullade vi i iväg till bilen och vidare mot Nora, där det var julmarknad. Så här såg julskyltningen ut
när vi var barn, i våra små städer. Okonstlat, klädesplaggen rakt upp och ned, med en ljusstake i fönstret
och lite ris som ram runtom. Skyltsöndag à la 1960-tal.
Tittade in på några loppisar. Rara vågar, många men rätt dyra Kockumsgrejer
(ni vet de där i gräddgul och ljusgrön emalj) - och så Maria Lang-deckare i massor.
Langs böcker utspelade sig i "Skoga", som modellerades efter Nora, där
Dagmar Lange som författarinnan egentligen hette, växte upp.
Prästgatan, Nora. Tro inte att jag missar en mosaikpelare!
Åker man på 1950-talsresa finns det naturlgitvis bara två typer av övernattningsställen
att välja på. Järnvägshotell och stadshotell. Den här gången blev det favoriten
Lindesbergs stadshotell. Efter en lång dags färd, julmarknad i regn och allmänt
ruggigt väder var det skönt att omslutas av stadshotellvärmen.
Här hängde författaren Kar de Mumma på sina Bergslagsresor. Nu hänger
hans porträtt, teckningar och brev om rumsbokning hänger inramade på
matsalens väggar.
Revyer, böcker, kåserier. Kar de Mumma (Erik Zetterström, 1904-1997) var en
nöjesgigant på sin tid. Kar de Mumma-revyn gick på Folkan i Stockholm mellan
1955 och 1978. Själv läste jag ungdomsböckerna "Två år i varje klass" och
"Sigge Nilsson och jag" när jag var barn. Fråga mig inte varför, de skrevs 1923
och 1926. (Fakta: Wikipedia)
Jo, visst, Lindesbergs stadshotell är trivsamt. Och julbordet som serverades
var ett av de bästa vi ätit. Allt fanns, och det var vällagat, och vackert upplagt.
Man ska egentligen inte plåta mat om man inte är (mat)fotograf. Men ändå.
Detta är ungefär en fjärdedel av efterrättsbordet. Ville bara berätta det.
Åhhh, Stadshotell!
Åhhh, Stadshotell II.
Åhhh, Stadshotell III.
Åhhh, Stadshotell IV.
Jag älskar ju det här. Gammaldags, slitet men med stil.
Hej då, Lindesbergs stadshotell. Nu fortsatte1950-talsresan. För på hemvägen
besöktes ännu en liten ort med 1950-talskafé och gjordes det ytterligare loppisfynd.
To be continued under veckan...
skriven
TACK för ett bra reportage!! Mycket trevligt att läsa och titta på. Favorit; Åhhh... Lindesberg stadshotell!! Och den fina julskyltningen känner man verkligen igen!
Jag har just kommit över en liknande vit tekanna, fast lite mindre och utan logga. Tänker mig att den kommer från ett stadshotell eller en järnvägs-restaurang. Det är roligare att dricka te om man samtidigt fantiserar vart den har hört hemma en gång i tiden. Fick samtidigt fyra vita tekoppar som troligen är gamla hotellkoppar. Inga stämplar men jäkligt snygga och praktiska. Inga stora baljor så man får ont i handleden och dessutom måste springa på toa innan teét är uppdrucket, inte heller är den för liten så man känner sig frustrerad över att man bara får i sig en bråkdel av vad man är van vid. Utan jag har hittat den perfekta tekoppen! Tyvärr fanns inga fat till dem. Men det kanske jag hittar på vår antikrunda i övermorgon..
Måste bara kommentera matsalen som du har fotat. Åhh jag tycker det är så fint med mörka väggar! Vill bara säga det :-)