Kurt Ard tecknade de ljusa decennierna
Skolstart 1966, och på Allers omslag tornar terminens böcker och skrivhäften upp sig bakom
pojken som ser nervös och förväntansfull ut på samma gång. En typisk vardagsbild av den
danske konstnären Kurt Ard (1925-), som under 1950- och 1960-talen bland annat tecknade omslag
till svenska och norska Allers, tyska tv-tidningen Hörzu och amerikanska Saturday Evening Post.
Kurt Ard tecknade i amerikanen Norman Rockwells tradition, bilder som ibland var svåra
att skilja från fotografier. 2004 gavs hans självbiografi "Kurt Ard... So gesehen" ut av ett tyskt förlag.
I en intervju med tidningen Hamburger Abendblatt svarade han då på frågan "Vad var hemligheten
med Era bilder?" Ard svarade:
"Moderna magasin visar bara bilder på främmande människor, Schröder, Bush, popstjärnor, kungar.
Min hemlighet var, att visa läsaren en bild av honom själv. Han såg sig visserligen i en skrattspegel,
men det var ändå tydligt: Det där är ju jag!"
Kurt Ard skildrade det moderna efterkrigslivets fånigheter och förtretligheter. 1961 var det nog
rätt mycket skrattspegel över paret som knappt ser vad de äter där de sitter fångna i det bå skenet
(vardagsmat i dag... ). Och när den härliga moderniteten gick sönder var det kanske den
första maskinen som far i familjen inte kunde fixa själv.
Den självlärde Ard tecknade både ur minnet och använde sig av foton som förlagor.
I en artkel på Puppenhaus.de berättar han att han hittade många av sina karaktärer "på gatan".
"Man kunde ju inte bara ringa en modellagentur och beställa en gammal skomakare eller en
sjungande farmor". I denna bild som alltid i Ards bilder, en glimt av humor: Skomakarens
egna skosulor är trasiga... Också som alltid många små detaljer, här verktyg och små flaskor.
"Men HAR ni hört!"
Den här bilden tycker jag är fin. Tänk allt som ryms i ett par fickor, tänk så många
fynd och skatter och "bra att ha". Ard använde sina egna barn som modeller, kanske är
det här en son? Vilka modellerna än var, Kurt Ard hade en kärleksfull penna.
Kritiken mot Ard var att han målade en helt och hållet ljus värld, att problemen aldrig var
större än en trasig strumpa som man kunde le åt. Men som Puppenhaus.de skriver, budskapet i Ards
teckningar, att allt är väl, var precis vad efterkrigstidens tyskar törstade efter. Och... är det
inte egentligen vad vi alla, alltid, törstar efter...?
Ard var stor i Tyskland, och arbetade också ett tag i USA. Sedan 1970-talet bor han i Spanien.
Han kan inte längre teckna, ryggen tog stryk efter många års dålig arbetsställning.
Men Kurt Ards konst är fortfarande beundrad och går för bra summor, ser man
om man googlar. Tack till Skaffaren, som nämnde Ard i ett blogginlägg och fick mig att leta
efter Kurt Ard-omslag hos Framtids Antiken. Nu ska jag bara hitta ramar också,
så jag kan skapa en Ard-hörna i lyan.
Till sist, Kurt Ards svar (kortat) på "Abendblatts" fråga om hans tidskriftsomslag skulle kunna funka idag:
"På den tiden sa läsarna: Precis, sådant är livet! Idag ser alla magasin likadana ut. Men också de berättar sanningen: Det är en grym värld vi lever i. Alltid samma tema: Vackra kvinnor, skandaler i kungahusen.... Hemska krigsbilder. Politiker som apar sig. Vem skulle då våga ha en av mina bilder på omslaget?
Men får läsarna verkligen vad de vill ha, eller tror de bara det?"
Tja, skulle DU köpa en veckotidning där omslaget var en teckning i Kurt Ards stil?
Källor:
Wikipedia. Artikel om Kurt Ard.
Puppenhaus.de. Artikel om Kurt Ard (på tyska).
Hamburger Abendblatt.de. Intervju med Kurt Ard, 2004 (på tyska).
skriven
Absolut!!!