femtiotalsjakten

I dag lämnar jag över ordet till Sune Riishede från Danmark, som jag fick kontakt med efter att
ha läst hans essä om norska formgivaren Inger Waage. Sune har en hobby-business, Retro-garagen.
Hans gästinlägg handlar om 1950-talstextilier och hur mönstren kan delas upp i tre europeiska zoner:
"Jag har valt tre exempel för att de säger något generellt om 1950-talets textilia mönster (och även design
i övrigt) från de olika europeiska zonerna. Detta är mina egna observationer, så ta det inte som
en vetenskaplig sanning."


ENGLAND/SKANDINAVIEN - TECKNINGSKONST. 
De bästa engelska och svenska textilierna (och porslinet också) kännetecknas av fint tecknade,
stiliserade motiv och klara lysande färger. 


I förhållande till de andra europeiska stilarterna är mönsterteckningen
långt viktigare i den engelska/skandinaviska och stilen mer driven.
Så även om färg används originellt och effektivt så ser jag färgerna som sekundära.
Exempel: Brittiska formgivaren Terence Conran´s dekor "Checkers" för Midwinter (bilden)
och svenska Marianne Westmans servis "Picknick".


MELLANEUROPA - EXPRESSIVT, VILT.
Här är det mer målat än tecknat. Färgen har huvudrollen, penseldragen är breda
och nyanserna mörkare - svart, senapsgult, buteljgrönt, bordeaux etc.


Det "vilda" kommer också till uttryck i keramiken,
och ännu mer på 1960-talet med "fat lava".
(Foto: Tusen Vaser)


SYDEUROPA - DEKORATIVT.
Jag tänker här särskilt på italiensk design, som jag ser som mer "pyntad"
och ornamenterad. I de här länderna var 1950-talets uppgörelse med tidigare formideal 
mindre radikal.


Keramiken från den här tiden kan likna konditorivaror, vilket är tjusigt i sig.

Detta är självfallet en fullständig generalisering. Där finns en hel del
korsbefruktning. Till exempel Inger Waages konstflintgods från 1950-talet,
som färg- och uttrycksmässigt är mer "mellaneuropeiskt",  vilket illustreras
i min essä om henne. Och mellaneuropeiska tallrikar är inte alls "vilda",
utan till och med diskretare och mer fintecknade än de engelska och svenska
- vilket ju knappast styrker tesen i mitt inlägg...

En pdf med Sune Riishedes essä om Inger Waage hittar du om du googlar
på hans namn och Waages.