femtiotalsjakten

vara en beskrivning av en retrofantasts hem - men är också hur sjukvården i brittiska

Surrey har börjat inreda sina demensboenden. I Guardian på nätet läser jag en intressant

artikel om detta, med rubriken "Retro-decorating - the future for dementia care?"


I köken på hemmen sätter man upp affischer från förr. Te- och

kaffereklam berättar vad som finns i skåpen. "Vi använder också

produkter som Pears-tvål, eftersom det är en doft som människor

känner igen från sin ungdom och som hjälper dem komma ihåg

att tvätta händerna", berättar en av cheferna inom demensvården.

Och jag tror att de gör så rätt. Ibland när jag ska fika med

mamma på demensboendet tar jag med hennes och pappas gamla

finkoppar från 1950-talet. Jag ser att hon vagt känner igen dem,

och fikastunden blir liksom litet - finare.

Men även om glada affischer är bra så konstateras

i artikeln att bäst är kanske ändå praktiska saker - som

att man valt svarta toalettsitsar.

"För det är så toalettsitsar ska se ut och de gör att folk känner

sig bekväma och säkra och kommer ihåg att gå på toaletten".

Och teknik som de dementa känner igen. En gammal telefon

i bakelit som man minns hur den används - till skillnad mot mobiltelefoner

som med sjukdomens förlopp blivit obegripliga.

Eller en radio utan en massa förbryllande knappar och val.

Mammas radio i hennes rum på demensboendet. Hon gillar den lika mycket

som jag gillar min, en likadan.

The Guardian-artikeln läser du här.

UPPDATERING: Jo, även i Sverige har många demensboenden förstått detta,
se intressanta kommentarer till inlägget. Det korttidsboende där mamma var först
hade gamla burkar, affischer och andra inredningsdetaljer. Men jag har svårt att se
Lux-tvålar (jfr Pears ovan) och svarta toasitsar i den svenska demensvården.
Hygienkrav och tidsbrist står i vägen för den sortens hemtrivsel.