Hallå där, jag ringer om ericofonen
En annorlunda telefon. 1954 kom LM Ericsson med ericofonen. De första åren kunde man bara få den som sidoapparat, det krävdes en annan huvudtelefon i bostaden, och den fanns bara i benvitt. Men 1959 slog
ericofonen igenom på bred front, som huvudtelefon och i fler färger. I Allt i hemmet oktober 1959 samtalade
arkitekten Lena Larsson och journalisten Marianne Fredriksson om för- och nackdelar med ericofonen.
Eller kobran, som vi snarare känner den som nuförtiden.
"Hur fungerar den och är den lika behändig som den verkar?"
Utdrag ur samtalet/artikeln:
M.F. - Det är festligt och stimulerande med ett bruksföremål, som är så nytt och djärvt annorlunda.
Jag har haft kul med min helt enkelt.
L.L. - Jag också, trots att jag nog tycker att ericofonen nästan är prestigebetonat modern
i formgivningen.
....
M.F. Den är betydligt mycket lättare att damma av och att hålla snygg än min gamla svarta.
L.L. ... men Inte begriper jag hur man skall få den ren under nummerskivan, som man dessutom
rispar med nageln var gång man slår.
....
M.F. - Däremot tyckte jag i början att apparaten blev blytung i handen vid långa samtal. Efter en kvart
fick jag ont i handleden.
...
L.L. - Och i början hade jag samma bekymmer som du, men efter ett tag lärde jag mig att
ericofonen kräver en delvis ny metodik. Vid långa samtal får man luta sig tillbaka i stolen, sjunka ner
en smula och luta apparaten mot bröstet. Sedan räcker det om man bara stöder den med ett finger.
Ni som har ericofon/kobra i dag - vad tycker ni? Använder ni den eller får den
bara vara prydnadssak?
(Bild: Plåtad på Sundbybergs museum, 1950-talsutställningen)
Läs även min vän Staffans inlägg om ericofonen!
skriven
först måste jag ju säga att jag älskar din blogg och läser den varje dag :) jag har en röd kobra och en grå och de får faktiskt bara vara prydnad :):)