Vi säger gärna DU - men till vem?


Den här skylten såg vi i den alldeles ljuvliga lanthandeln i Gårdby på Öland i dag.
Vid en snabb titt kan man luras att tro att det fanns "du-föreningar", som lokalt drev
du-reformen på 1960-talet. Så tror jag inte att det var. Det finns en symbol som skiljer
d:et och u:et. Vem av er som läser bloggen vet något om Ölands DU-förening?
UPPDATERING: JO, det var en slags du-förening, en enmansförening, som placerade ut
DU-skyltar i lanthandlar "Symbolen" mellan bokstäverna är Ölands silhuett!
Läs allt om detta i en kommentar till inlägget, skriven av Stig-Henrik Viklund., som jag
tackar för den uttömmande förklaringen!

P.S. Dureformen ägde rum på 1960-talet. Den som tillskrivits äran för reformens
genomslag var Bror Rexed, chef för Medicinalstyrelsen (nuvarande Socialstyrelsen) som
i sitt välkomsttal till personalen 1967 gjorde klart att han tänkte dua och duas. Men reformen
började tidigare, läs mer på Wikipedia.
På 1950-talet var det titel, Ni eller han/hon som gällde vid titttal mellan männskor utan
familje- eller vänskapsband. (Det är mycket som inte var bättre förr.)
P.P.S.  Bildreportage från Gårdby lanthandel och andra trevliga platser på Öland dyker upp '
på bloggen efter helgen.
1 Anna:

skriven

Åh DU, jag blev akut sugen på en sån där klubba! Har inte sett dem på säkert tio år...måste spana om de fortfarande säljs på kioskerna här!

2 Azymol Brylcreem:

skriven

Jag levde själv inte på 50-talet, men om man skall tro mina etikett- och språkriktighetsböcker från tiden så var "ni" inte lämpligt som tilltalsord mellan främlingar. Personer i serviceyrken skulle säga "min dam" respektive "min herre". På 30-talet ville många genomföra en ni-reform. Tyvärr blev den aldrig av, annars kanske vi skulle ha haft ett mindre spänt förhållande till det lilla ordet "ni" och sluppit dagens slappa duande och puerila förnamnstilltal.

3 Libby:

skriven

Anna: Hoppas du får tag i en klubba!

Azymol Brylcreem: Jag tvivlar inte på min herres etikettsböcker och kunskap, men i de 1950-talsfilmer som undertecknad haft nöjet att se tilltalar aktrisen Sickan Carlsson öch andra filmstjärnor varandra med Ni. Ja, det slappa duandet är sannerligen ett oskick.

4 Azymol Brylcreem:

skriven

Filmens värld brukar sällan vara något att rätta sig efter. Att Sickan Carlsson och Arthur Rolén gjorde något innebär INTE att det är lämpligt.



"Om vi studera de olika program, som bjudas inom biografvärlden, så säger jag ej för mycket, om jag fastslår, att en stor del av den film som visas är ren galenskap med huvudsyfte att få fram det erotiska såsom livets högsta mål. Såsom filmföreställningarna i de flesta fall nu äro, utgöra de en schablonmässig förevisning av halvnakna kvinnor, skurkar och uslingar, och människors otrohet utgör huvudbeståndsdelen i de flesta fall. Dess s.k. konstnärer träda ofta fram på duken såsom hjältar, men deras väg kännetecknas av spolierade hem, förförda och förkrossade hjärtan, slitna familjeband och namnlöst elände. Renhetsidealen förlöjligas och det fria kärlekslivet firar sina segrar, men segrarna tala om den djupaste förnedring."



Detta skrev Israel August Åström redan 1925. Det var sant då. Det var sant på 50-talet. Det är sant nu.

Vet hut, Hollywood!

5 Libby:

skriven

Men det var då fasligt så kitslig min herre var. Vågar man ens förhöra sig om hårproduktfabrikörens ståndpunkt i frågan "dansbaneeländet"?

6 Azymol Brylcreem:

skriven

Dansbanorna var ett elände långt innan dansbaneeländet blev ett begrepp. Så här skrev Sylvanus Stall 1904:



"Att dansen förtjänar att betraktas såsom ett af de farligaste nöjen och en verklig stötesten för svaga själars dygd, intygas af en uppgift, som nyligen meddelats af en romersk-katolsk biskop under samtal med en biskop i den protestantiska Episkopal-kyrkan; den förre konstaterade nämligen att tjänstgöringen i biktstolen uppenbarat det faktiska förhållandet, att af tjugo fallna kvinnor nitton tillskrifva den moderna dansen uppslaget till sitt sorgliga tillstånd. Sena timmar, dyrbar klädsel, våldsam öfveransträngning och åtskilliga andra orsaker kunde nämnas såsom tillräckligt öfvertygande bevis för den förkastliga beskaffenheten af detta nöje. Min hufvudsakliga och ovederläggliga anklagelse emot dansen består däruti, att den vädjar till sinnligheten - hvilket för öfrigt är det som förlänar densamma dess egentliga och största behag. Den otillräckliga beklädnaden, som på ett föga passande sätt blottar delar af kvinnokroppen under dansen, ställningar och rörelser, som uppväcka föreställningar, som borde lämnas åsido, den personliga beröringen, den för passionerna uppretande yrseln och det otillbörliga själfsvåldet man får tillåta sig under kringsvängandet på golfvet efter musikens toner, allt detta är ju faktorer, som svårligen kunna underlåta att hos en kraftig och stark normalt utvecklad ung man väcka de starkaste till könsområdet hörande känslor, som finnas i hans manliga natur."



Det gällde då. Det gällde på femtiotalet. Det gäller nu. Sanningen är tidlös.

7 Stig-Henrik Viklund:

skriven

Jag ser att DU undrar om skylt nr 5!

Undertecknad håller på med en undersökning på temat "Tilltalsord, titlar, föreningsliv och opinionsbildning".

Under 1950-talet ordnar Einar Ehnemark, 1905-1981, dessa skyltar. Jag har haft kontakt med hans son Leif i frågan. En slags enmansförening. Leif har berättat att ca 50 paginerade skyltar som var numrerade har placerats bland lanthandlare. Sedan fanns det också onumrerade skyltar till privatpersoner.

Skylt 1 = E-foto i Borgholm.

Skylt 5 = Gårdby Kafé & Lanthandel. Skylten finns kvar - men också en s k DU-nål.

Skylt 8 = Böda Lanthandel.

Skylt 12 = Sommarbutiken Dillet i Torp, Byxelkrok.

Skylt 44 = Lanthandeln i Näsby, Ås.

Övriga skyltar oklart i nuläget.

Einar Ehnemark framtog en rockslagsnål med Ölands silhuett mellan D/U. Leif besökte efterträdaren till "Rudbergs i Gårdby" 27 maj i år och fick se skylten + DU-nålen!

8 Agata:

skriven

Är det verkligen säkert att Du-reformen var något positivt?! Bara för att vi är lika inför lagen och "lika mycket värda" betyder det inte att det finns relations-situationer i samhället som egentligen kräver att olika tilltal tillämpas. Det har ju inget att göra med att någon är sämre eller bättre än någon annan! Utan mer om hur man förhåller sig till situationen och vilken respekt som bör infinna sig - är jag t.ex. kund så är jag.



Jag tycker dock det är mycket trevligt när jag är i England och blir tilltalad Miss eller Madame vid besök i butiker eller restauranger/pubar. Eller när mitt manliga sällskap blir adresserad som Sir. Vad är det för fel med det?! Eller om jag får brev eller telefonsamtal från myndighet/företag (jag har bott där) - då står det titel och inte fan säger de "Hej Agata! Hur mår du ikväll? Har du inte lust att köpa några trosor över telefon?!"



Jag vill inte vara DU med folk jag inte känner - jag skulle vilja ha en titel eller att man tilltalar mig med för- och efternamn eller Ni/Er om man inte vet vad man ska använda annars.



Men så sitter vi här i ett samhälle som varken vet ut eller in, som inte har någon egentligen kultur eller beteende att falla tillbaka på längre. Där folk går klädda hur som helst och pratar hur som helst och gör hur som helst. Är det bättre?

Kommentera här: