Ja, det var ett alla tiders hotell

Laholms stadshotell, by night. Vi sov ju i hotellets ljuvliga 1950-talsrum där under vår bilsemester.
Men det fanns många fler intressanta rum. Jag fick nycklar till några av de lediga, och tog
en vända med kameran. Följ med...
 
Ni ser henne inte, men utanför bild blickar Greta Garbo ned på sängen. Det gör hon
rätt i, för den var snygg. Vi befinner oss förstås i 1930-talsrummet.
 
Funkisstolarna, bordet och lampan går inte av för hackor.
 
Möblerna här inne är de flesta i ljust trä (björk?) med svarta
skivor och detaljer. En stenkaka ligger redo på grammofonen.
 
Jag blir allt mer övertygad om att det efter 1950-60-tals-
trenden kommer en art deco/funkis-boom. Det finns en elegant
vilsamhet här som känns attraktiv. Vad tror ni?
 
Men än skriker vi av förtjusning över interiörer som denna - eller hur? Vi har kommit in
i 1960-talsrummet.
 
Samma sängar som i 50-talsrummet, men framför en lugnare tapet.
 
Ett trivsamt stilleben - och läsning!
Sedan säger vi....
 
"Hej, 70-tal!" Ja, precis så såg det ut. Manchesterfåtölj, våningssängar i furu (fast rummet
hade en normal dubbelsäng också) och en sådan där furuspaljé som var riktigt, riktigt het
någon gång kring 1974.
 
En liten teve från tiden, och en ny och platt - där
Che Guevara speglas. Det är bara Mateus Rosé-flaskan
med nedrunnen stearin och en platta med Norrbottens Järn
som fattas här.
 
Men vem är jag att göra mig rolig över hur 40-talisterna inredde sitt 1970-tal. Nu står vi i rummet
med 1990-talsinredning och jag minns med skam att jag hade möbler och mattor i de här
färgställningarna. Härlig kombination det där, sjukligt lila-rosa och rostrött.
 
Det fanns rum från 1880-talet, då hotellet öppnade, och ett för varje
decennium fram till dags dato. (Ja, man kan bo helt modernt här också.)
Jag hade gärna tittat in i allihop.
 
Men de allmänna utrymmena är också roliga att vandra omkring i.
Fåtöljgruppen med udda fåtöljer omklädda i samma tyg är stilig.
På första bilden i inlägget såg ni tre olika teakstolar med likadan svart
skinn/galonklädsel. Också snyggt.
 
Nästa gång vill jag sova
i 1930-talsrummet, min favorit
utöver 50-talsrummet. 

Fem stjärnor till 50-talet på Laholms stadshotell

Aldrig har jag trivts så bra på ett hotellrum som här. Under vår bilsemester i södra Sverige hann
H och jag med två 50-talsrum. Först det på Scandic i  Värnamo. Sedan detta, på Laholms stadshotell. 
"Retrohotellet" i Laholm har inrett "årtalsrum" från decenniet då hotellet öppnade,1880, och fram till nu.
Vi valde förstås 1950-talsrummet....
 
Ett ljust och rymligt rum. En skön komposition i blått.
 
Välkomnande. Jo, teve fanns bevisligen. Modern, men placerad så att vi hade
kunnat dra för en gardin om vi velat gömma den.
 
Bara möbler från tiden. Ett skrivbord som gjort för retrobloggare.
 
Två 50-60-talssängar har fogats ihop till dubbelsäng.
 
 
 Åh, omsorgen i detaljerna! Vackra lampor. Nyproducerade gammaldags
kontakter och strömbrytare. Och läsning för 50-talets alla vänner.
 
 
Två udda snyggingar till sänglampor. Extrakuddar i ett skåp med
hjärtformad nyckel. Svärmorstunga i fönstret, förstås.
 
Den andra i paret "Fanett". Bakom den smala dörren finns badrummet.
 
... där man hållit inredningen enkel och
hyfsat tidlös. Det svartrutiga golvet ger
50-talskänsla.
 
Och vad står i fönstret om inte en kanna med Helmer RIngströms svåröverkomliga
dekor "Runa". Jag kippade efter andan av upphetsning - jag har ännu inget i den
dekoren (jag har drygt 40 av hans cirka 60 dekorer). Hade aldrig ens sett "Runa"
i verkligheten.
 
Innan vi gick ut på stan och åt en bit mat bad jag portieren ringa
och kolla med hotellägaren: Kunde jag få köpa kannan?
 
Jag närde en liten förhoppning. Det här var ju det första hotell
jag stött på¨som hade loppis.
 

Man kunde slå till på läsning om Alice Babs, bland annat. Men - kannan?
Nej. Jag är fortfarande, två veckor senare, litet putt. Men uppskattar samtidigt
att 50-talsrummet innehåller ett riktigt fint exemplar av en Helmer-dekor.
 
När vi kom tillbaka var det skymning. Sängarna såg inbjudande ut.
 
Fåtöljen hade somnat, snarkade lätt.
 
Blå skyming.
 
Blå Elvis.
 
Dags att släcka lampan.
 
Vi sov gott.
 
Nästa morgon hade jag svårt att lämna rummet. Här skulle jag kunna bo. Känslan var densamma
som i min förra lägenhet, 50-talslyan. Jag tog på mig min prickiga blus och försökte smälta in
i soffan - men H upptäckte mig och släpade med mig ner till utcheckning.
 
 
PS. Men innan vi åkte fick jag komma in och ta bilder
i några andra rum. Så det blir ytterligare
ett inlägg från detta underbara hotell.
Stay tuned....

"She was born in '32, and was she ever pretty..."

Det är en regnig julidag, och vi ska strax få uppleva poesi. På Kyrkö mosse utanför Ryd i Småland
finns bilkyrkogården som minner om Åke Danielssons halvsekellånga verksamhet vid kanten
av torvmossen. Från början av 1940-talet till slutet av 1980-talet drev han bilskrot här.
 
Det svenska bilundret sover en stilla sömn. Många av bilarna från forna decennier har ännu
kvar sina karakteristiska drag. Andra sjunker allt längre ner i jorden...
 
... och håller på att tas tillbaka av naturen. Och det är meningen. Bilarna ska få vara ifred,
inget ska plockas eller röras här.
 
Färgstarka - fortfarande. Plastkablar i klara färger lyser här och var i vraken. Och den här
Saabdörrens tyg vägrar gråna.
 
Vad är säte, vad är natur...
 
Vi var inte ensamma i Åkes värld. En tysk familj smög runt och pekade på gamla Mercedesar,
folkor och andra av "deras" bilsilhuetter. Stugan i bakgrunden var Åkes hem.
 
Så mycken svunnen skönhet, så många gamla trotjänare.
Vi gnolade på Beach Boys "Ballad Of Ole Betsy":
"She was born in '32, and was she ever pretty
She rode a freight train west,  all the way from Detroit city
Betsy's seen more places than I'll ever hope to  see
Betsy's been more loyal than any friend could be"

Kärlek till bilar, kärleksbevis bland bilar.
 
"Betsy was a lady and that she will  remain
Betsy took some  beatings but she never once complained"

Det var ju nyss.
 
Litet för sig själv.
 
Den allra sista kvällsrusningen.
 
 
Plötsligt - ett piano. Kanske spelas här sent om nätterna, när alla besökare tagit sina
levande bilar och rullat iväg? Kanske viskas hest de sista raderna om Betsy fram ur
rostiga strupar...?
 
"She may be rusted iron, but to me she's  solid gold
And I just can't  hold the tears back 'cause Betsy's growing old"

Mannen på bilden har tagit de bästa av bilderna
i inlägget. Och introducerat mig för The Beach Boys.
 Vi lämnar Kyrkö mosse, vandrar
tillbaka till parkeringen längs ett pärlband
av däck. Läs mer om Åke Danielsson
och bilkyrkogården på Samlaren.org.
Och till sist, här kommer Betsy...
 

Om ni lyssnar noga mot slutet hörs suset av granarna på Kyrkö mosse...
 

Retropatrullen gör tummen upp!


Va? Vad är detta? Har Coop öppnat en liten sommarbutik i ett skjul på landet?


Vi befinner oss i det lilla samhället Nysättra, cirka 14 km norr om Norrtälje. Där fanns tills
för inte så många decennier sedan två matbutiker, varav en Konsum.


Sedan några år tillbaka är det kiosk och kafé i huset som
var butik. De som driver stället hittade den gamla Konsumskylten
i förrådet och satte nyligen upp den på byggnaden bredvid
(till höger, uanför den här bilden).


Bra gjort! säger Retropatrullen. Kul, snyggt och
det ger besökare litet lokalhistoria om Nysättra.
Det svartvita vykortet hänger inramat inne i fiket.

Herregud, vilken loppislokal...


... eller hur? På Prästgatan (!) i Avesta ligger loppisen Pias Returtjänst, i en före detta
frikyrkolokal. Jag spanade runt litet...

 
... såg några småtrevliga möbler, dock tyckte jag att priserna var litet
höga för en loppis. Men sedan gick jag ner i källaren...


... och där var det knökfullt med prylar till bättre pris. Bland annat ett porslinsbord
av typen "rotar jag ända ner till nedersta tallriken i varje hög så kommer jag hem med minst
en Helmer Ringström-dekor". Tyvärr var jag för stressad denna gång coh hann bara svepa med blicken.

 
Så det får bli återbesök hos denna speciella loppis. Som hade gamla
lampor, gissningsvis 50-tal, i trappen, och andra vackra detaljer.

Nästa... Delsbo station!


Det är för litet järnväg på Femtiotalsjakten. Som gammal järnvägare som jobbat på en riktig
järnväg, smalspåriga Roslagsbanan på den tiden då vagnarna var från första delen av 1900-talet,
borde jag skriva mer om tåg. Sagt och gjort, när Empire-Amelie och jag gjorde en utflykt till Delsbo
häromdagen ramlade jag över samhällets gamla station.


Dellenbanans vänner har sommarkafé i stationshuset och hyr ut dressiner. Hela 1 300 uthyrningar
säsongen som gick, berättade den trevlige mannen som visade mig runt på stationen.
Fåtöljerna är från Sveriges "första snabbtåg", X5, som utvecklades under 1940-talet.


Allt var inte bättre förr, men det var vackrare.


Kaffe med rälsbuss (pepparkaksrälsbuss) kan man få i fiket när det är öppet. Jag fick en
titt och fick plåta, och det är jag tacksam för. 


1985 lade SJ ned persontrafiken. Dellenbanans vänner kör rälsbuss några gånger
varje sommar, mellan Delsbo och Fredriksfors, och har en vision om att banan ska kunna bli
Sveriges första elektrifierade museijärnväg.


Pengar läggs i lådan, så skjuts den andra lådan ut med biljetten i.


25 öre kostade toalettbesöket.


Brandsläckare i höstsol.


Tänk, en stringhylla också!




Hörrni, det får bli ett besök nästa sommar! 

Nypåstigen på FJ-Expressen? Ett par andra inlägg med järnvägsankytning
hittar du här:

Mad about Mathsson


Det här var sommaren då jag hittade Bruno Mathsson. Av allt han gjort var det tidigare
bara fåtöljen Jetson som väckte habegär hos mig. Men vid besöket i glashusen i Kosta upptäckte jag
arkitekten Mathsson, och ville se mer. Så här är vi nu - i Värnamo på Bruno Mathsson Center.


Utställningshallen i Värnamo var Bruno Mathssons första glashus. Inspiration att bygga i glas
fick han under Amerikaresor 1948-49. Hallen stod klar 1950. Den röda dörren är originalingången till
utställningshall och kontor.


Hallen skymtar bakom trädet. I det stora trähuset växte Bruno Mathsson (1907-1988)
upp och lärde sig möbelsnickaryrket. Hans far, snickarmästare i fjärde generationen,
drev firman Karl Mathsson AB.


Kontoret som det såg ut 1950.




Och snyggare än så här blir det inte.


Jag ringer Don Draper och berättar att inget av kontoren i "Mad Men" slår det här.


Jag hade svårt att lämna Bruno Mathssons kontor. Gick omkring, plåtade, tittade,
beundrade. Detta fantastiska ljus. Tänk att få sitta här och arbeta.


Utställningshallen, med den nya tillbyggda delen i bakgrunden. Alla möbler utom de äldsta
och ömtåligaste får provsittas.


I den här journalfilmen från 1951 samlas familjen Mathsson kring en trivsam
brasa i den öppna spisen på förra bilden, och vi får alla fakta om husets konstruktion
och uppvärmning. Filmen är bara 1 min och 31 sekunder lång, så den hinner du kolla på.


I filmen sitter Bruno M själv i fåtöljen och man känner igen mycket av inredningen.


Fönstren är hans egen konstruktion, isolerglaset Brunopane...


Brunopane är ett treskiktsglas med mellanrummen fyllda med isolerande kvävgas.
Fråga mig inte hur det funkar. Men jag kan berätta att även husen i Kosta hade Brunopane.


Tekannan och koppen smälter fint in, men är inte Mathssons design.
Tina Hellman heter keramikern, den prickiga servisen är från 1987.


"Gräshoppan" från 1931 var ett beställningsjobb från Värnamo lasarett. Men otack är världens lön.
Stolen som var Brunos första försök med hängande sadelgjordsmatta ratades av sjukhuspersonalen.
De döpte den till "Gräshoppan" och ställde upp stolarna på vinden.


Stolen är i massivt trä, och jag tycker att den är oerhört vacker.
När Bruno Mathsson slog igenom som möbelformgivare
togs lasarettets stolar ned från vinden igen.


Bara en pall - men åh, vilken pall. I Kosta blev jag förälskad i Bruno
Mathssons arkitektur. I Värnamo såg jag för första gången hans möbler
som andra antagligen alltid sett dem...


...ljusa, med den där mjuka stramheten, underbara i husen med glasväggar
och det speciella ljuset som uppstår.


Yep, här har vi Jetson. Vi är i den nya delen av huset, ett showroom för
Bruno Mathsson Internationals produktion. Guiden berättade om hur Bruno på 1930-talet
på olika sätt undersökte kroppens sittkurva. Bland annat satte han sig i en snödriva
för att studera sitt avtryck. Jetson som lanserades 30 år senare är inte bara en väldigt cool
fåtölj, utan också oväntat skön att sitta i.


Jag tycker alltid litet synd om stolar som inte får något riktigt namn. Men BM65 ser ju
inte ledsen ut för det.


Det är så hälsosamt och stärkande att sova utomhus. Tyckte Bruno Mathsson, som kunde
sova i sin egentillverkade utomhussäng utanför ateljén under maj-oktober.


Ateljén finns på baksidan av huset. Bruno Mathsson ritade glashus åt privatpersoner
under hela 1950-talet men slutade sedan. Svårigheter att få bygglov i kommunerna
där husen skulle byggas var ett återkommande problem och Mathsson tröttnade.
Sorgligt.


Här var jag nära att köpa min första Bruno Mathsson-möbel. Några av stolarna
finns som miniatyrbyggmodeller. Skoj.


Tillbaka till början. Barockstolen gjorde den 23-årige Bruno Mathsson 1930. Sedan blev det
inga fler stilmöbler för honom, bara egna nyskapande modeller. Läs hela historien
om Bruno Mathssons karriär som ariktekt och möbelkonstnär
på ScandinavianDesign.com

  
Mer möbler: Sätter du fåtöljen? Stor möbelquiz.
Mer Värnamo: Europas modärnaste hotell
Mer Bruno Mathsson: Tänk att få bo i Mathssons glashus!

Nostalgitripp till Göteborg


Gôtt! Nu har jag till slut varit i Göteborg och besökt museet Nostalgicum. Jag skrev om
50-60-talsutställningen utan "Rör ej"-skyltar redan förra sommaren. I går blev besöket äntligen av!
Och nu vill jag rekommendera alla som har möjlighet att ta spårvagnen (bara en sådan sak) till Gamlestan
och den trivsamma utställningen..  


Hundtandsmönstrade elastabyxor. Utställningen visar mode, inredning - och parfymer
(man kan till exempel lukta på Aqua Vera och Brut, kul) och berättar också genom lättfattliga
skyltar om svensk historia och samhällsutveckling från slutet av 1940-talet och fram till 1970-tal.


Tjusigt!


 
Många av föremålen känner en 50-60-talsfantast igen, som Triett-kakburken
med kompisar. Men de busvassa äggkopparna hade varken JJ, min ciceron denna dag,
eller jag sett tidigare. Och den stora Bay-golvvasen som ingår i samma serie som
min "Schwangere Luise" har jag bara stött på en gång tidigare.
Snygg, eller hur?


Ett vardagligt vardagsrum med trivsel.


Tjejen i tonårsrummet spisar plattor medan hon målar på eyelinern.


Kanske är det hon som målat fatet till vänster? "Ingalill, 1954" står det under. Fatet i mitten
är från norska AWF (Arnold Wiigs Fabrikker) och det till höger är - wow - australiensiskt 50-tal!


Så den tar vi en närmare titt på. "Damman´s Melbourne" står det på etiketten.


Men nu ska vi komma ihåg var vi är, i Göteborg, proggens högborg.
Och låter därför en afghanpälsklädd FNL-demonstrant från sent 60-tal/tidigt 70-tal
få vara med på femtiotalsbloggen.
Jag plåtade mycket mer på Nostagicum, men jag vill ju inte att ni ska se utställningen
här utan faktiskt göra ett besök. Deras hemsida hittar du här. Förutom 50-60-talsutställningen
finns nu utställningen "Den svenska synden", som såg intressant ut. Men den hoppade vi över
- eftersom JJ skulle visa mig några Göteborgsloppisar...

Vilket vackert diplom! 1967 fick någon motta det som bevis på uppskattning från
Svenska Transportarbetareförbundet. Diplomet hängde på en av de fyra butiker som
hanns med under en hektisk eftermiddag. Holmens marknad, Ebbes hörna i Bellevue,
Emmaus vid Backaplan samt antikhandeln vid Backaplan.


Klart man skulle se en del brittiskt porslin i "Lilla London" (är det någon som har
kallat Göteborg så på riktigt de senaste 30 åren... eller är det bara i fåniga
artiklar och blogginlägg som uttrycket används? :-).
"Geneva" från Broadhurst, Staffordshire, är en typisk 60-talsdekor, några liknande
ser du i inlägget om brittiskt porslin.


Sminkbord på en av loppisarna. Det var kul att se litet av retro-Göteborg. Det får bli fler besök,
bland annat vill jag se Kortedala museum...


Deras hemsida lovar gott...

Europas modärnaste hotell


Året var 1955 och svensk och utländsk press beskrev nybyggda Värnamo stadshotell som
"Europas modernaste hotell". Arkitekten Bent Jörgen Jörgensen ville skapa ett hotell "för 50 år fram
i tiden". Och 55 år senare kan man bara säga: Det lyckades med råge.


Gamla riksettan leder rakt in i staden och dess imposanta hotell, som numera heter Scandic.




Vi parkerar och går in!


Skiffergolvet i lobbyn är original från 1955. UPPDATERING: De moderna ljuskronorna är designade
av Gino Sarfatti och finns i två storlekar - med 30 eller 50 lampor. Kan köpas nytillverkade än
men kom 1958, meddelar JJ.


... liksom trappan. Scandic Värnamo kallar sig designhotell, och gör skäl för namnet. Möbler,
lampor och annan inredning i det renoverade hotellet kommer från småländska företag som Bruno Mathsson,
Källemo och Svenssons i Lammhult.


Ganska oemotståndliga, eller hur?


The only way is up.


Den gigantiska fläkten i lobbyns tak är en propeller, present till hotelldirektören
från Flygvapnet när hotellet öppnade.


På våningsplanen, snygga små grupper...


... varav en del sannolikt stod där redan 1955.


Jag drar en parallell till Norrtälje på 1960-talet, där Domus hiss ska ha varit en
liknande attraktion.


"Denna bar är tillägnad Frank Sinatra, som bodde på hotellet under sin beryktade Sverigeturné",
berättar en skylt. Problemet är bara att turnén där Sinatra sjöng för halvtomma Folkets hus
och drabbades av förkylning ägde rum 1953... Hm.


Vi bodde i ett ordinärt rum (bilden) men det finns också en Bruno Mathsson-svit. Som jag
naturligtvis borde ha plåtat, men den var upptagen och jag orkade inte försöka ta mig in
(hade funderingar på att försöka övertala/muta städpersonalen). Soffan på bilden ritad
av Anna Kraitz 1999, för Källemo.


Så jag satt snällt kvar på rummet och bloggade i stället.

UPPDATERING Det finns också ett rum inrett helt i 50-talsstil. Hos Värnamobloggen
kan ni se bilder från rummet.


Vykortet jag skapat visar samma hus som på...

... vykortet som Grandprix63 hade vänligheten att mejla mig. Tack!


Bioskylten Metropol ser ni på vänster sida på vykortet ovan.


Staden har en lokaltidning som jag blev förtjust i. Många intressanta artiklar om
människor på orten.


Tog alltså en sväng på stan, och fick se ett annat busvasst hus. Räknar med att en av FJ:s
trogna läsare från området ska berätta vad det är för en byggnad.
UPPDATERING: Hos Värnamobloggen kan du läsa om SAM-huset, som det kallas.


Man kan bara älska Småland, med Glasrike och Möbelrike. Var annars
hittar man en rad semiantika Bruno Mathssonstolar utanför
kommunhusets fullmäktigesal? Åhhh, så vackert.

Sedan... följde denna resas höjdpunkt, besöket på Bruno Mathsson Center.
Bilder därifrån får ni se någon dag framöver.
Stay tuned...

Litet om Lindshammar


"Porten till Glasriket"! Ja, i Lindshammar börjar Glasriket om man kommer norrifrån.
Men en sen eftermiddag i juli känns glasbruksområdet inte så aktivt. Av skyltar förstår man att här
tydligen pågår verksamhet i hyttan och att det finns en butik och ett museum. Men ja, som den helt
färske ägaren Magnus Lövkvist utrycker det i en intervju med Smålandsposten:
– Det är ju ganska fallfärdigt här på vissa ställen.


Lindshammars storhetstid var 1950- och 1960-talen. Erik Hovhammar tog 1949 över glasbruket efter sin
far och satte fart på verksamheten. När han engagerade Gunnar Ander (även känd för sina fina smidessaker
för Ystad Metall) för att ge bruket en egen profll färgsatte denne Lindshammars glas så att de stack ut från
konkurrenternas sortiment. Hovhammar själv myntade då slogan "Lindshammar - glasbruket med färg".


Från 1970-talet och framåt blir Lindshammars historia skakig, likt de flesta andra glasbruk,
med konkurser och ägarbyten. För bara några dagar sedan (juli 2010) köptes glasbruksområdet
med byggnader av Magnus Lövkvist. Han har, enligt Smålandsposten, skrivit ett tioårskontrakt med
Micael Segerberg som driver glashyttan "Lindshammar Glas & Design".
Planen är att få in fler aktörer på glasbruksområdet. 


Vi tog en sväng i butiken, där en affisch ger en glättigare bild av glasbrukets 1970-tal än den
i backspegeln så problemtyngda.


"Glasbruket med färg" var trogen 70-talets gängse palett
- och valde brunt när "Hemlagat"-burken blev till. 
Loppisfynd,  design Catharina Åselius-Lidbeck.


Män som bär fluga (Stig Lindberg, Helmer Ringström, Gunnar Ander) är alltid
rätt. Jag borde ha tagit fler bilder från butiken, men vi var sena och blev utsjasade.


Annons, sent 1950-tal. Tidigare publicerad i det här inlägget med annonser
från tiden, med reklam för det svenska världsberömda glaset.
Heliotropfärgen torde vara lila och ljusstaken på nedersta bilden är formgiven
av Gunnar Ander, framgår i kommentarer till det inlägget.


I butiken fanns reahyllor med gammalt Lindshammarglas. Men jag hann bara ta en snapshot.


Bildgåta: Vad har vi här då?


Jo, den stolta obelisken på det vackra Sergels torg. Made in Lindshammar.
Glasbruket producerade fint arkitekturglas, handgjutna glasblock. Konstnären Edvin
Öhström och Lindshammar deltog i tävlingen om en skulptur till Sergels torg, och vann.
Sedan 1974 står den där, och jag som alltid tyckt att den är vacker blir litet glad över
Glasriketkopplingen.
(Foto: Staffan Huss, som driver en eminent fotoblogg)


Men... man kan tycka att det här inlägget är litet tunt på glasbilder. Ja, så är det.
Museet var stängt, och jag äger inget mer Lindshammargods än "Hemlagat"-burken.
Jag får hänvisa till några andra bloggare:
Blå ljusstakar, 1960-tal, design Christer Sjögren. Hos KerstinKokk.
Två kannor, heliotropfärgad samt grön, Gunnar Ander. Hos Porslinsbloggen.
Diverse. Tråd på forumet Precisensan.com.

Källa, faktauppgifter i inlägget: Lindshammar - en liten guide
Och här är Lindshammars hemsida.
... och Lindshammars sida under Glasrikets huvudsida.

Till sist en fråga: I ett tidigare inlägg kunde vi genom småländsk expertis fastställa att Sea glasbruk uttalas
Se-a, inte som "hav" på engelska. Var ligger betoningen i Lindshammar?
UPPDATERING: Samma expert, Audrey Fenn, berättar att det ligger på första a:et. Lindsh`ammar, alltså. Tack!

Vykort från Värnamo


Värnamo, måndag kväll.
Hej! Här är utsikten från vårt hotellrum. Ni ser gamla Riksettan som förr gick förbi
det världsberömda stadshotellet i Värnamo. Hotellet invigdes i april 1955 och var det modärnaste
man kunde tänka sig. I dag heter det "designhotell" och är renoverat i samarbete med
småländska inredningsföretag. Jag ska berätta mer och visa bilder en annan dag.


Dagen började i Karlskrona, med besök på två toppenmuseer i samma hus, Albinsson &
Sjöbergs förlagshus. Saaben stod på bilmuseet och framkallade glada barndomsminnen
hos mig. Det här är bilen jag växte upp med.


Saab 93.


Min kamera gick sannerligen i barndom i dag, varannan bild blev oskarp och påminner
mycket om de Instamatic-kort jag tog med min första kamera i början av 1970-talet.
Vem behöver Hipstamatic...


Litet elegantare. Chevrolet Bel Air 1958 med husvagn. Bilmuseet var trevligt, med
drygt 30 bilar. Men mitt mål låg två trappor ner...


Porslinsmuseet! Här får ni bara en smakbit. Jag ska göra research och kommer med ett genomarbetat
Karlskronaporslinsinlägg framöver. Bellis är en Karlskronafavorit, en sådan glad dekor!


Ja just det, höll på att glömma. Första stoppet var utställningen "Erik Höglund Utmanaren"
på Blekinge museum i Karlskrona. En hel del vackert glas och några intressanta skulpturer, men efter den briljanta utställningen i Boda kändes den här litet tam. Nåja, jag lärde mig litet mer om Höglund i alla fall! 


På vägen till Värnamo stannade vi till i Växjö och fikade på Broqvists konditori, det konditori
i Sverige som funnits i samma familj längst. Since 1876. Nu driver femte generationen fiket.
Eftersom det här är Småland så har man ett krucifix ovanför konditoriskylten...


Nä, skojade bara. Så här ser det ut plåtat från sidan.


På Broqvist serverar man vid bordet, och mjölken får man i kanna
från Rörstrand, modell 671. Vad gör det då om den har ett nagg.
Klass!


I det lilla samhället Bor kan den som drömmer om att äga en gammal mack börja ett nytt liv...


... det är bara att ringa mäklaren! 395 000 pix eller bud.
Läs mer i annonsen. Kanske någonting för mackinventeraren
Grandprix63?



Loppisar all the way, baby


Hotellbalkongen, Orrefors, lördag kväll. Några av bytena från dagens bilresa Solna- Orrefors.
Två tyska vaser, den gröna är en Jasba, den gula en Haldensleben, tack JJ för identifiering).
En liten kanelburk med spricka, en Husmoderns köksalmanacka från 1969 (som jag fick på köpet
när jag köpte en cd med "Dance music from the 80s"). Och två gröna Amanita-assietter, Gefle.
Sammanlagt 40 pix. Sådan shopping gillar jag.


Vaserna hittade jag på Mejeriet i Aneby, en jätteloppis i två våningar med många rum - jag gick vilse
på övervåningen. Den söta radiogrammofonen "fungerar delvis", berättar skylten.


 
Kläder, möbler, porslin, lampor, verktyg, allt fanns här. Jag hade svårt att lämna
kvar de sex "Sparta"-tallrikar (en Helmer Ringström-dekor) i perfekt skick (lilla bilden t v).


I Ekenässjön ligger "Gunvalds konditori". En riktigt fin fasad, och fiket öppnade i slutet
av 1950-talet fick jag veta när jag köpte en flaska mineralvatten. Men inuti är det renoverat
och inget typiskt 50-tal finns kvar. Fasaden ska ändå ha en eloge, tycker jag!


Nästa stopp var också en jätteloppis, Fagerängens loppis, mitt inne i skogen sju kilometer utanför
Vetlanda. En stor lada med logar och magasin. På övervåningen - bord efter bord med porslin, glas och keramik. Spännande...


... litet för spännande! Plankor som svajade, mattor och masonitskivor
som täckte lömska plankor som svajade. Men jag tog mig levande därifrån,
med bland annat Amanita-tallrikarna i näven...


... och fortsatte gräva bland dammiga Ica-affischer. Den med Gott Nytt År, tryckt 1962,
var så snygg grafiskt att jag köpte den, 20 pix. För den som har tid finns det mycket att hitta
på den här loppisen.
Två Helmerdekorer hittade jag också denna dag, men de sparar jag ju alltid till speciella
Helmer Ringström-inlägg.

I dag går färden vidare till Karlskrona! Stay tuned...

Det trodde man inte om Gamleby (Glasrikeresan, sista delen)

 
Låt mig presentera den småländska retrostaden Gamleby. Under tidigare resor längs
den östgötska och småländska kusten har Femtiotalsmannen och jag aldrig svängt in där.
Nu gjorde vi det - och hittade tre antik/retro/loppisställen! Störst och äldst är Isacssons
antik & kuriosa.


Bara minuter efter att kortet togs fick Ikeas plastfåtölj "Skopan" med
originaldyna en köpare.


För hemmabiografen.


Alltså, det finns ju hur många sådana här busvassa set som helst. Men vad gör
man med dem? Använder ni sådana? Häller ni över salt och peppar i karen
och lägger oliver eller liknande i faten?


Det här var min favorit. Torgets kuriosa hade mycket kul...


... som den här oidentifierade stolen...


... och den här rullklaffbyrån som var en ganska märklig blandning av
50-60-tal och äldre stil...


... och fina Erkerskålar. På den tomma ytan stod en stor i turkost, den står hos mig nu.
Härlig almanacka...


... en rejäl sypuff...


... en vacker burk med vackra Stockholms stadshus...


... och slutligen några Kockumsgrytor i mycket fint skick. Den dagens
"jag borde köpt". Den röda hade blivit en bra kompis till min Kockumskaffepanna
i samma färg.


Och så fanns även butiken Hand i hand, i två plan. Förmodligen fyndchans för sådana som kan
mycket, men jag såg vid en snabb skanning inget jag ville ha. Men det var en kul upptäckt
att Gamleby var en sådan "antikstad"!


Och i dag... beger vi oss söderut igen, på en ny liten bilsemester.
Målet är Erik Höglund-utställningen på Blekinge museum i Karlskrona, och
därefter Bruno Mathsson Center i Värnamo. Kanske blir det "en loppis eller två"
också (eller vad tror ni?). Första natten bor vi på Hotell Orrefors, som var vår bas under Glasrikeresan.
Ett familjedrivet, trivsamt hotell med god mat (och portioner jag inte sett
maken till sedan jag var på Johnny Harris i Savannah, Ga.)
Och kanske finns den där 50-talskudden kvar hos Orrefors Antikt & Design?

Tja, som jag brukar säga... Stay tuned....

Hemma hos rockstjärnan Höglund (Glasrikeresan del X)


Oh yeah. Vi besöker Boda glasbruk och blir fans direkt, till svensk glaskonsts största rockstjärna
- Erik Höglund.  Vi slukar texterna i utställningen "Hemma hos Höglund", läser om galna fester
i hans primitiva torp och gissar att bilden på idolpostern är tagen vid någon 50-talsmaskerad.
"Han levde upp till alla de romantiserande myter som finns kring konstnärsrollen",
berättar Bertil Vallien, som först var praktikant hos och sedan kollega och vän till Höglund.
"Han var superkändis och någon vi såg upp till."


Erik Höglund (1932-98) kom till Boda 1953, direkt från Konstfack, ett yrväder som utmanade allt som
anses vara fint och riktigt. När han kastade en potatis i glasmassan för att få bubblor i glaset gick
glasmästaren hem i protest, berättas det på utställningen. Då ska Erik Höglund ha sökt upp glasmästaren
med en flaska brännvin, haft ett ordentligt snack - och sedan var de vänner.
Tala om medfödda "people skills", Höglund var drygt 20 år...
Glasreliefen på bilden är min favorit på utställningen. 1950- eller 60-tal.


Redan i början av 1950-talet började Erik Höglund göra glasreliefer för murverk
och väggar, både med klara kristallblock och färgat glas. Det finns några muralverk
av honom som jag lägger in på min ska besöka-lista. Jag hoppas att glasmosaikväggen
"Kristallglasskogen" är intakt på Ellagårdsskolan i Täby, där den uppfördes 1964.


Trä, svenskt trä. Glasburken med rött lock är från 1958. Spegeln, träformen och ljusstaken
är från mitten av 1960-talet. I början av 1960-talet tar sig Erik Höglund ett nytt material, trä. Han avfärdar
den importerade 50-talsfavoriten teak. Svensk furu ska det vara! Som med alla idoler ska det finnas något
man inte riktigt gillar. Och svarvad furu, nej, här rynkar jag pannan.
Höglund formgav även möbler, b¨åde för barn och vuxna, i början av 1960-talet, för Bromanders
möbelfirma i Stockholm. (Note to self: Kolla upp!)


Den färgstarke artisten gjorde färgstarkt glas. Den blå skålen är från sent 50-tal/tidigt 60-tal,
den röda vasen på fot 1960-tal, den gröna vasen från 1964.
Som alla fattiga unga konstnärer ska göra bytte Erik Höglund målningar mot mat.
Tavlan på bilden är ett sådant exempel från tidigt 1950-tal.


Stämplar/sigiller på glaset var ett Erik Höglund-signum. Sigillerna finns
på muralväggar, ljusstakar, skålar, askfat med mera. Askfaten, det blå och det i klarglas
är från 1957. Klumpigt snyggt! Vill ha.


Nu är det 1969 och "Ladies and gentlemen" lanseras. Redan 1956 experimenterade
Erik Höglund med mjölkkannor med bröst och blå bröstvårtor. Litet tidigt ute där, kanske
- husmödrarna hade väl generat vänt bort blicken från bosättningsaffärens Höglund-hylla. 


Karaff, också 1969. Erik Höglund var kvar på Boda glasbruk till 1973,
gjorde en del saker för Pukeberg i slutet av 1970-talet
och körde postmodernistiskt vid Strömbergshyttan under 1980-talet.

Nu vill Femtiotalsmannen och jag veta mer om Höglund, vår nya idol.
Synd att Karlskrona ligger så off (förlåt, blekingar), för på Blekinge museum pågår i sommar
utställningen "Utmanaren Erik Höglund". Men tja, den vore säkert värd en resa.
Och så blir det biblioteksbesök, för att låna boken "Från Boda till New York",
Gunnel Holmérs bok om Erik Höglund (från 1992, så det är bibliotek eller antikvariat som gäller). 

Fakta i inlägget hämtat från utställningens texter samt Wikipedia.

Is till punschen i Pukeberg (Glasrikeresan del VIII)


På Orrefors glasbruk drällde det av glaskonstnärer, varav flera världsberömda,  i början av förra seklet.
Det som mycket snart slår en på utställningen i Pukeberg är avsaknaden av stora namn.
"Punschkaraff, iskyl samt glas, ´isade´, 1930-talet", är till exempel den enda upplysningen
om de här vackra skapelserna.


Själv kände jag egentligen bara till det turkosa pressglaset
från 1950-60-talen och var däfrör nyfiken på Pukerbergs historia
och konstnärliga profil.


Pukeberg grundades 1871. De första produkterna var buteljglas, glas till fotogenlampor
och pressglas gjort i formar från Tyskland. Skålarna och faten på bilden är från 1920-talet.


Cryopas heter den här sortens ogenomskinliga glas, som lanserades på 1930-talet.


Ett formgivarnamn var i alla fall Harald Notini. Glasen är hans, faktaskylten i montern säger 1915-30.


Det började alltså med glasdelar till fotogenlampor. Sedan fortsatte
Pukeberg med lampglas, på 1930-talet var ljusglober till bensinpumpar
en stor produkt. Glasbruket hade tidigt ett samarbete med Arvid Böhlmarks Lampfabrik
i Stockholm. Och 1894 köptes Pukeberg av lampfabriken.


På Pukebergs hemsida lär vi oss att glasbruket "var det enda glasbruket i Sverige som hade
halvautomatisk tillverkning av bl a gängglober". Och här har vi ett gäng glober.


Neon! Undrar hur man känner igen ett neonrör tillverkat i Pukeberg?


En som ritade lampor men också hushålls- och prydnadsglas var Uno Westerberg (1914-85).
Hans serie Spektra gick på export och hade framgång i bland annat USA. En bra artikel 
om Uno Westerberg finns hos Designarkivet.


Spektra.


Göran Wärff (1933-) började sin karriär på Pukeberg i slutet av 1950-talet då Pukeberg
spottat upp sig och börjat knyta till sig formgivare. Äggkopparna är hans, liksom serien
"Da capo" från 1961.
 

Tumblers av Göran Wärff, "Sambo" och "Bimbo", omkring 1960. Wärff gick 1964 över
till Kosta Boda och är fortfarande verksam som glakonstnär. Tyvärr tog jag ingen bild
av hans saker som vi sedan såg på Kosta, men de finns på Kosta Bodas hemsida.
Jag gillar särskilt vasen "Mirage".


Tjusiga smörknivshållare och små askfat. Okänt årtal, okänd formgivare (fast de stod ihop med
Wärffs saker). Visst får man lust att duka ett tidigt 60-talsbord?

Två andra kända formgivare som jobbat på eller för Pukeberg och bör nämnas är Eva Englund
och Erik Höglund. Den senare kommer det ett inlägg om, från Boda glasbruks utställning
"Hemma hos Höglund".


Pukeberg är värt ett besök av flera skäl. Här försöker man skapa en "mötesplats för design, konst
och form. Här ligger Designarkivet och Linnéuniversitets designutbildning. Belysningsföretaget Zero
går i Böhlmarks fotspår och tillverkar lampor i Nybro. Tyget på bilden heter "Romantica",
av Ulla Ericson-Åström för Stobo Textil 1955 och är ett av åtta tyger som visas i Designarkivets
kontorsfönster i sommar.


Skål! Flaskan för en ny svensk vodka visas på Linnéuniversitetets
sommarutställning. Henrik Friberg har ritat flaskan med fyra årstidsetiketter.
Kanske en av Pukebergs framtida glasklassiker?







Och sedan... hamnade vi hos 60-talet (Glasrikeresan del VII)


Lilla Lessebo har två riktiga toppenställen för oss retrointresserade. I ett tidigare inlägg visade
jag några bilder från "Hatterians Pinaler". Bara några kvarter bort ligger "60-talet", en antikbutik som
flera FJ-läsare har tipsat mig om. Här säljs framför allt danska "moderniteter", som paret
Birthe och Peter själva beskriver butikens inriktnning på "60-talets" hemsida. Bra ord.


Stilig stol, eller hur? Ritad av danske Arne Hovmand Olsen 1959, för Köpenhamnsföretaget
Mogens Kold. Jag lyckas inte hitta någon som helst personfakta om Hovmand Olsen på nätet.
Borde naturligtvis ha frågat i butiken, men man tror ju alltid att allt ska gå att hitta genom googling...
Finns det någon Hovmand Olsen-specialist bland FJ:s läsare som kan berätta något om honom?
 

Ikeasoffan inköptes 1971, men ställdes undan och blev stående tills nu. Visst är den fin,
och visst känns den mer 1960-tal än 1970-tal?


En dansk vas, där jag glömt tillverkaren. Knabstrup? Det här var Glasrikeresans
fjärde dag, vi hade avverkat sju glasbruk, ett antal loppisar och var på väg
till resans 50-talsfik nummer två - och ja, det började bli svårt att ta in
mer information.


Fast en röd "Blå eld"-kanna käner jag alltid igen!


Jag vill rekommendera ett besök i Lessebo,
som förutom de två antikvitets/modernitetsbutikerna
också har ett kondis (modernt, men det viktiga är ju
att man kan fika) snett emot "60-talet".
Och så inser jag att jag bör göra en retroguide över Glasriket.
En liten, i alla fall. Den kommer, så småningom.

Nästa inlägg kommer att handla om något av glasbruken vi har besökt.
Stay tuned...

Tänk att få bo i Mathssons glashus! (Glasrikeresan del VI)


Det är en söndag i juni och jag smyger omkring utanför Bruno Mathssons berömda och till synes tomma glashus i Kosta. Mathsson ritade husen som uppfördes 1955, för anställda på glasbruket. Mellan 1987 då Kosta sålde husen och början av 2000-talet var husens situation skakig, med tiden förföll de.
Men sagan om de vackra supermoderna 50-talshusen slutade lyckligt. New Wave Group, Kostas nya ägare, och Lessebo kommun har återställt dem i ursprungsskick, genom en ambitiös renovering.
Jag plåtar genom fönstren, undrar hur jag ska ta mig in.


Fem lägenheter är sammanbyggda i en länga. Varje lägenhet, har en boyta på 108 kvadratmeter.
Och öppen spis, därav skorstenarna.
Plötsligt kommer en kvinna gående över gräsmattan, jag ser henne gå in i ett av husen.
Jag följer efter...


Jag ringer på dörren. Säger när hon öppnar: "Jag är så intresserad av 50-talsdesign, skulle jag
kunna få komma in och titta?" Jag släpps in. Hennes man är stipendiat på Kosta. Då får man bo
i glashus.


Den som ändå vore Kosta-stipendiat! Så här 50-talsfint ser det ut inne i husen.
Ser ni hur ljust det är? Köket och det stora allrummet kan delas av med vikväggen.
Lägenheterna är stilrent inredda med designklassiker, eller bara vackra möbler, från 1950-talet.


Tänk att få äta middag här, i juniljus, i höstskymning, i vintersvart kvällning.


Kök och allrum ligger mot vägen, den som diskar kan hålla koll på grannarna
när de kommer och går.


Gott om utrymme - för alla moderna köksredskap och vackert
50-talsporslin (aj, jag glömde fråga vad som finns i skåpen).


Tapiovaaras Fanett-stolar om jag inte ser fel. Originalgolven var lagda i Kostamosaik, men eftersom
den inte tillverkas längre använde man bland annat snarlik italiensk mosaik.
Om ni undrar varifrån jag fått alla fakta i det här inlägget så är svaret en artikel i tidskriften
Byggnadskultur 1/2007 som ni kan läsa här.


Tapeterna är så lika originalen som man kunnat komma.


Jodå, jag frågade om jag fick fotografera i sovrummet också. Återigen: Vilket ljus! Här silas
det genom gardinerna. Föräldrarnas sovrum, badrummet och barnens två mindre sovrum vetter
mot baksidan (se exteriör längre ner).


Badrummet. Mosaiken ser ju väldigt 2005 ut, men eftersom restaureringen ska ha varit
helt trogen originalinredningen antar jag att det även ser väldigt 1955 ut.


Femtiotalsmannen och jag tackade för titten. och jag hade
fått ett nytt mål i livet: Att tillbringa ett dygn eller två i en av
glashusets lägenheter.
(Kosta! Ni hittar mina kontaktuppgifter under min profilbild. Hör av er!)


Husen inrymmer numera tre stipendiatlägenheter, en konferensdel (1 000 kronor/halvdag
- här skulle vi ha retrobloggträff!) och en visningslägenhet. Wegners Y-stolar står i konferensdelen.


Det minsta konferensrummet är också fint. 


Köket i en av de två andra stipendielägenheterna.


Här sov barnen på 1950-talet.


Baksidan. Dörrar ut från alla sovrum.

 
Varje lägenhet har sin mosaikfärg.


Ja, tänk att få bo i Mathssons glashus!
PS. Se fler bilder hos Värnamobloggen.

Ett inlägg från Bruno Mathsson Center i Värnamo: Mad about Mathsson

3 x 1950-talsmönster (Glasrikeresan del V)


Kors och tvärs genom Glasriket far vi, Femtiotalsmannen och jag, och får den ena
skönhetsupplevelsen efter den andra. I Lessebo ligger butiken "Hatterians pinaler",
där inläggets tre mönster är plåtade. Gardinen - fantastisk, eller hur?


En tapet som inte skäms för sig. Jag fick tipset om Hatterians pinaler av Emmy,
som brukar kommentera på bloggen. Tack!


En stuvbit tyg gömde sig i en korg. Butiken är en fullproppad trevåningshistoria
och för den som gillar 1900-talets första hälft, romantiska saker, vitt och shabby chic
måste detta vara himmelriket. Men det finns en hel del 50-60-tal också...


... bland annat en busvass trädgårdsgrupp. Den inspirerade mig att börja leta plastbandsstolar
i olika färger och modeller - visst är denna udda-samling snygg?

Och sedan... tittade vi in hos butiken "60-talet" några kvarter längre bort.
To be continued...

Ohhh, Orrefors - en räddad kulturskatt (Glasrikeresan del IV)


Det här är det vackraste jag vet, av det svenska 1950-talsglas jag känner till. Nils Landbergs
"Tulpanglas", de tre med millimetersmala stjälkar, är ju ljuvliga. (Den med tjockare stjälk benämns bara
"blomglas"). "Tulpanglas" är gjorda i tekniken underfång, och enligt en av alla trevliga människor
vi pumpat på information här i Glasriket finns det bara en enda (pensionerad, förstås) glasblåsare kvar
som vet hur man blåser "Tulpanglas".


Vi befinner oss på Orrefors glasbruk, och utställningen där delar av glasbrukets stora glasskatt
visas. Och vi ska vara tacksamma att samlingen finns kvar. Så sent som förra hösten var den på väg
att säljas på auktion av ägaren Orrefors Kosta Boda, som behövde pengar. I sista sekunden räddades 
samlingen kvar av föreningen Glasrikets skatter Orrefors, och skogsindustriföretaget Södra som sköt
till de sista miljonerna. 


I november 2009 fick Glasrikets skatter Orrefors köpa och därmed rädda
Orrefors glassamling. Det går för övrigt fortfarande att teckna andelar i föreningen. En liten del
av skatten är nu utställd på Orrefors. Ingeborg Lundins "Äpplet" från 1955 pryder omslaget till
Glasrikets skatters broschyr. Men nu går vi in på utställningen...


Orrefors fick sitt internationella genombrott på världsutställningen i Paris 1925. Där slog
även Edward Hald (1883-1980) som kom till Orrefors 1917 igenom. "Bollspelande flickor" är från 1920.


Här är Halds "Fiskgraal" från 1936. Underbar, tycker jag. Passar bra mot falu rödfärg.
Edward Hald var verksam på Orrefors till 1978, alltså drygt 60 år. Han hann med att vara både
vd och konstnärlig ledare.


Även Simon Gate (1883-1945) fick sitt genombrott på Parisutställningen. Gates vaser är från 1916.


Tidig elefant. Vicke Lindstrand (1904-83), en av mina favoriter, jobbade på Orrefors 1928-40.
Cirkusskålen gjorde han på 1930-talet. Efter Orreforstiden blev Vicke konstnärlig ledare
på Upsala-Ekeby, där han bland annat gjorde sina populära elefanter.


Och så litet praktiskt hushållsglas mitt bland konstglaset. Orrefors gjorde
glasburkar till Reda-specerihyllorna på 1930-talet.


Den andra utställningen i de vackra lokalerna ägnas Ingegerd Råmans 10-årsjubileum på Orrefors.
Förutom glas visas hennes skisser från formgivningen. Väldigt roligt att titta på, och återigen
skänker man föreningen som räddade glasskatten en tacksam tanke. För i samligen ingår också
bruksarkivet från 1726 och framåt. Där ingår skisserna från Orrefors glaskonstnärer.


Men var är 1950-talets glas? undrar FJ:s läsare. Här är det! Sven Palmqvists (1906-84) 
skålserie "Fuga" från 1954 tillverkades genom att glasmassan centrifugerades
 istället för att blåsas. Likosm många andra designikoner fick "Fuga" sitt genombrott
på utställningen H55.


"Ravenna" av Sven Palmqvist, 1948.


Ingeborg Lundin (1921-92) är ju mest känd för "Äpplet", men på utställningen får vi se mer härligt
1950-talsglas av kvinnan som ska ha kallats "det svenska glasets luftande". Bland annat den här
vasen, som inte är så sjögrön som bilden ger intryck av.


Till sist - en blinkning till "Äpplet". Formgivaren bakom skruttet
är Lena Bergström (1961-) som kom till Orrefors 1994.

Jag gick omkring och log i timmar efter besöket på Glasrikets skatter. Sådan skönhet.
Sådan bra presentation av Orrefors 1900-tal. Sådan tur att samlingen finns kvar.
Läs mer om Orrefors historia här på Glasrikets hemsida.


PS. Räddad kulturskatt II! I dag handlade jag en hel del på loppisar,
bland annat två stora blå "Fuga" och två små gröna. De blå har avlagringar,
får se om jag lyckas ättika bort dem. Den blå färgen är för övrigt litet mer grön
än på bilden. Jag gav 100 pix/st för de stora, 50 pix styck för de små.
Hittade dem i nyöppnad loppis i Norrbygdens gamla skola mellan Orrefors
och Gadderås. Öppen lördag-söndag under sommaren.
Återkommer med inlägg därifrån.