Alla tiders Hjorthagen


Nimrodsgatan, Hjorthagen, Sthlm. Här bodde jag under perioder hos en vän när 1990-talet
var ungt. En solig eftermiddag 20 år senare tar jag buss 55 till mina gamla jaktmarker...



Allt är som jag minns det, fast litet finare. Trappuppgångens väggar har fått
en otippad orange färg. Pelargoner stod det i fönstren redan då, undrar om det
är samma person som fortfarande pysslar och gör trappen trivsam? Längs husets 
väggar är det mer piffat nu. Blommor i krukor, och små bord och stolar utanför
flera av portarna.


Jag minns att det redan på min tid fanns skyltar som berättade Hjorthagens historia.
Här var jaktmark och hjorthägn och först de sista åren på 1800-talet blev det bostadsområde,
för arbetare. Då öppnade Värtahamnen och Värtagasverket och strax därpå Värtaverket.


"Tegeltravarna" kallas de två röda tegelhusen byggda på 1910-20-talen på Artemisgatan (bilden)
och Nimrodsgatan. Jag har bott i båda. Ännu en vän flyttade hit, och jag lånade ibland hennes lya.
Dusch i källaren var det då, men jag gissar att det inte är så längre.


Hjorthagen är inramat av osköna miljöer som Värtahamnen,
Ropsten, ett ställverksområde och schaktningsplatsen Storängsbotten.
Men när man går av bussen sedan den slingrat sig uppför
höjden, eller när man kommer ut från tunnelbanan, möts man av skönhet.
Grindhalvan som ger ett skuggmönster i gatan....


... har en maka som på sin sida fått målade blommor och blader.
Grinden i järnsmide är formgiven av Matts Jungstedt.


Och Hjorthagens andra tunnelbaneingång har fantastiska väggar i grågrönt.
Jag hade gissat 1950-tal, men Ropstens station invigdes 1967.


På vägen till spärren passerar man lustiga inbyggda skyltlådor. I den här beskrivs planerna för
stadsutvecklingsprojektet Norra Djurgårdsstaden, där norra Hjorthagen med det gamla gasverksområdet
ingår. Bland annat ska gasklockorna bli bostäder och konsthall.
Läs mer här.


Men vad är detta? Medborgarhusets skylt känner jag igen. Men Folkkulturcentrum?
Med kafé! Och någonting om makrobiotisk mat - det här skulle min väninna Empire-Amelie,
som bodde i Hjorthagen på 1990-talet även hon, gilla.


Jag går in och möts välkomnande. Visst går det bra att titta runt. Jag tar trappan ner
till källarvåningen och gör sällskap med det här gänget. Huset rymmer salar och rum, och det är
tydligt att här händer det många grejer. Från en av salarna hörs musik, det är lunchmusiksalong.


På Folkkulturcentrums sajt kan du se deras digra program, där mycket är gratis.
Till exempel filmvisningar och prova-på-porträttmålning.


Mosaiken med fiskare, bonde och damer i livsmedelsbutik pryder väggen bredvid Coop.
Vem gjorde den, och när? Jag hittar ingen info. Stilen säger 1950-tal.


Hjorthagen har två gammaldags neonskyltar. Frisör och Tobak. Coop, före detta
Konsum, har mosaikpelare som berättar att butiken bör ha invigts på 1950-talet.


Skulpturen "Epigram" av Elisabet Sivard uppfördes på Jägmästaregatan 2001. En katt springer förbi
och ser rädd ut, och jag tycker plötsligt att skulpturens armar sträcker sig efter mig. Plåtar den bakifrån,
för säkerhets skull.


I Hjorthagen verkar portkodslåsen fortfarande lysa med sin frånvaro.
Härligt att kunna smyga in i trappuppgångar och titta.


Jägmästaregatan. Mycket vackert.


Hjorthagen är som en provkarta på bostadsarkitektur
från förra seklets fem första decennier. Nu befinner vi oss i Abessinien,
det kulturminnesmärkta funkisområdet med smalhus.


Här byggdes 600 lägenheter mellan 1934 och 1937, berättar skylten. Namnet
Abessinien fick området efter det pågående kriget mellan Italien och Abessinien
(Etiopien). Oredan jämfördes med krigshärden (man kan ju föreställa sig hur rörigt det
måste ha varit att flytta in i de först byggda husen medan de övriga byggdes). 


Raderna av likadana, vita eller ljusgröna, hus ger ett nästan sterilt intryck.


Och där en gång horder av barn sprang omkring och husmödrar handlade i butikslängorna
är det tyst och stilla en fredagseftermiddag i oktober.


I de gamla butikslokalerna bor företag.


Men om husen ligger strama på rad så är naturen runt omkring nästan vild.
Här finns buskage, oländiga slänter och stigar, och någon har till och med
skapat ett eget trädgårdsland bakom huset.


Myrorna i Hjorthagen måste vara Stockholmsområdets mest avsides belägna.
Men butiken på Kolargatan är en kär gammal bekant. Här hängde Empire-Amelie
och jag då second-hand-butiker av äldre medborgare fortfarande kallades lumpbod.
Pumpen är - ja, vadå? En leksak, eller ett föremål från en pub?


Jag får ingen klarhet i den frågan. Ser mig
om istället...




Roliga äggkoppar i trä, en Tjerneld-radio, en Steningekruka och Arthur Percys
servis "Tibet". Även hos Myrorna samsas 1900-talsdecennierna fint i Hjorthagen.


Jag hittar en såskopp med Helmer Ringström-dekor.
"Solbritt".


Till 1960- eller 70-talsnecessären hörde
också ett tandborstmuggsfodral som jag först
tar för pennfodral. Wow.


Jag promenerar tillbaka till "centrum" och tar buss 55 in till stan.
Slänger en nostalgisk blick på biblioteksskylten. Därinne lånade jag travar
med böcker, på den tiden jag bodde här - i alla tiders Hjorthagen.


Under kategorin Stadsvandring på mitt sätt 
hittar du fler reportage. Bland annat från superaktuella
Västertorp (bilden).

Kakburkarna på Bällstavägen


Tänk att få bo i en pepparkaksburk!


"Runda husen" på Bällstavägen i Bromma byggdes 1952, som tjänstebostäder åt
vårdpersonal, främst sjuksköterskor, på Beckomberga sjukhus som låg nästgårds.


Arkitekten bakom Runda husen var Nils Sterner på Stockholms stads
fastighetskontor. Han skapade ett harmoniskt och vackert kvarter med två
fyravåningshus och tre trevånings - och mycket grönyta omkring.


Jag tycker att husen påminner om Triettkakburkar. Det här har ett fält
målat med en klarare gul färg. Kanske ett färgprov? Tänker man måla om husen?


Min frisör bodde i en etta i ett av Runda husen på 1970-talet. Hon berättar att lägenheten
var som en tårtbit, där hallen var den spetsiga delen. I kokvrån fanns det bara plats
för en person. Kanske läser någon som bor här nu detta inlägg och kan berätta mer
om lägenheterna?

Läs mer om husen på bloggen askergren. Där finns flygfoto och planritningar. De ursprungliga,
små, lägenheterna har tydligen slagits ihop till större. Tack för tipset, Erik på bloggen L´Esprit Noveau.

Fler inlägg med stockholmsk arkitektur hittar du under
Stadsvandring på mitt sätt.

På fyrtiotalsjakt i Årsta


Åhh, geometriska mönster! Här är vi i Årsta centrum, ett fint 1940-talscentrum.
1946 gick startskottet för bygget, som planerats sedan 1930-talet. 
Den stolta skulpturen ingår i "Gycklarna" av Bror Marklund.


Väggarnas mönster var kontroverisella, arkitekterna (Erik och Tore Ahlsén) fick själva
måla eftersom målarna inte tyckte att man kunde göra så med hus.


Hör Erik och Tore Ahlsén berätta om sitt arbete som arkitekter, och om Årsta centrum
hos SVT Öppet Arkiv. Reportaget är från 1976.


Kaféet Javasavi i bibliopteksbyggnaden har en vacker soffa och ett 50-talsbord.

 

Jag går igång på sköna detaljer som handtag och räcken.
Skylten? Se nedan!


Bilden är lånad av härliga faktasajten Stockholmskällan. Det är 1965 och torghandeln
är i full gång på Årsta torg.


Tyvärr åkte jag hem före skymningens ankomst, vanligt misstag av mig.
Men neonskyltarna är fina även dagtid.

 
Kolla glajorna! Och en rostig frisörskylt är också en frisörskylt.


Mitt bland folkhemstallarna - en folkhemskiosk. Men tiden går, och löpsedelshållarna gapar tomma.
Nu serveras här asiatisk fast food.


Tänk att få bo i ett 1950-talshus med vinbärsbuske på baksidan.


Det är mycket vacker sten i 1940-50-talsförorterna. Murar, trappsteg,
kantade gångvägar. Visst är det fint? Så enkelt, men det ger sådant liv.


Var är vi nu då? En fransk balkong med stil.


Jo, vi är på Bränningevägen och tittar på EPA-husen. De uppfördes på uppdrag av varuhuset,
som tjänstebostäder åt unga kvinnliga anställda.


EPA-husen har loftgång, en modernitet vid denna tid, 1947. Arkitekten Gunnar Jacobson
tog idén från Tyskland och de två husen är troligen de första av sitt slag i Sverige.
Husen är i dag skyddade enligt kulturminneslagen. (Källa: Wikipedia)


På EPA-flickornas tid bodde en husmor i ett av husen och höll ett öga på dem.
Aj, vad hade husmor sagt om den slarvigt hängda galgen?


Garagenedfarten ser litet oanvänd ut. Var det där nere som husmors makes
Buick Roadmaster stod parkerad? Nej, han hade nog en Opel Rekord...

 

.. och full koll på alla hus.


Daghemmet Sköntorpsgården på Kolsnarsvägen uppfördes 1947. De fyra husen fick namnet
"Negerbyn". Arkitekt var Axel Grönwall.


Än i dag är här förskoleverksamhet, i de kulturmärkta lokalerna.


Till sist, en rolig krokodil. Konstnären Thomas Karlssons betongdjur
i skulpturgruppen "Zoo" får vara med trots att de är från 2008.

Ja, visst är Årsta värt en höstpromenad - och det finns ett fik! Årsta konditori,
mitt emot Årsta centrum, har väggpanel och en disk från 1950-talet, därutöver moderniserat
men på ett civiliserat sätt. Napoleonbakelsen var modell XL och kaffet synnerligen gott.

Faktakälla till detta inlägg: Wikipedias artikel om Årsta.

Gröna sköna Gröndal


Hur har jag kunnat missa Gröndal? frågar jag mig efter mitt första besök i förorten strax väster
om Söder. Så fort vi gått av spårvagnen blev mitt sällskap på utflykten i fredags, Empire-Amelie,
och jag förälskade i arkitektur och atmosfär.


Stjärnhusen i Gröndal är berömda, ritade av arkitekterna Leif Reinius och Sven Backström
och uppförda i mitten av 1940-talet. Tre lägenheter per plan byggdes kring trapphuset och
ljuset kommer in från tre håll. 


 
Husens exteriör är anslående, med sin vackra form och starka färger.
Som alltid i bostadsområden uppförda på 1940-50-talet har man byggt följsamt
efter naturen.


Gissiningsvis var det från början butiker i lokalerna med de vackert utformade
skyltfönstren. På den lilla torgliknande platsen framför huset bytte husmödrar kanske några ord
innan de hastade hem för att laga middag. I dag är här kontorslokaler.

Inbillade jag mig, eller var ovanligt många hus i Gröndal - gröna? Det här
tog skönhetspriset med sin mustiga mossgröna nyans.


Baksidan bjöd på småpampiga balkonger och en Grythyttangrupp.


Vid åsynen av Gröndalsvarvet stannade vi häpet till. Det var länge sedan vi såg någonting så snett
och vint. UPPDATERING: Under Kommentarer berättar Anders S intressant om varvets historia.


En man jag kände på 1980-talet brukade säga "Det fixar båtklubben". Jag trodde
att det var ett vanligt uttryck, tills jag själv använde det en gång i början av 1990-talet och möttes
av oförstående blickar och "Vilken båtklubb?". Då jobbade jag i Östergötland och tänkte att det
kanske var ett stockholmskt uttryck. Men efter att ha testat det på många, många människor
och bara blivit förstådd bara av en eller ett par så inser jag att det nog inte är så vedertaget.
Men ni fattar, eller hur?
"Problem?"  "Äh, det fixar båtklubben".


Nordströms Trä har en skylt i trästil.


Port till ett av terasshusen på Gröndalsvägen. Gröndal visade sig vara
em provkarta på förra seklets alla decenniers arkitekturstilar. Jag hade läst in mig
slarvigt och trodde att det bara var stjärnhusen som var intressanta.


 
Men här fanns allt, från stjärnhus, punkthus och lamellhus till tegelkaserner
och korrugerad plåt-fasader. Och en fågelstuga med initial.



Och imposanta villor från förra sekelskiftet, eller "det riktiga sekelskiftet", som vår
vän Herr K säger. Gröndal var poppis som sommarstugeområde redan på 1700-talet.


Husen fanns där före Essingeleden...


... med sina glasverandor och fina detaljer. I efterhand läser jag nu mer
om sköna Gröndal och inser att det finns mycket mer än det Empire-Amelie
och jag såg under vår korta utflykt. Kanske är Gröndal den stadsdel som samlat
på ganska liten yta har flest lyckade exempel ur varje byggepok? Jag misstänker att det är så.


Du som vill ha en kort faktaartikel om Gröndal, läs Stockholms Stadsmuseums
beskrivning av Gröndal.
Du som liksom jag vill göra en dagstur hit och spana av barnrikehus, kåkstadslämningar och villakvarter 
skriver ut denna pdf och tar med dig. Det är en ypperlig skrift om Gröndals historia, skriven av Ingela
Blomberg och Eva Wehlin-Fürst och med foto av Nino Monastra, utgiven av Stockholmshem 1999.
(Bilden: Beckers färgfabrik flyttade 1902 till Lövholmen. Det är där som konsthallen Färgfabriken huserar. Ytterligare en anledning till utflykt. Porten torde vara ingång till Beckers kontor, uppe i Gröndal. )
UPPDATERING: Marcus tipsar i en kommentar om filmen "Nya Gröndal - den fula ankungen som blev en svan", på SVT Öppet Arkiv. Tre minuter reportage från 1952, om den nya stadsdelen "präglad av trevnad
och fylld av sjudande liv". Missa inte!


Nästan som en stuga på landet. Gröndal var verkligen kärlek vid första ögonkastet.
Så kommer du hit: Tvärbanan från Alvik eller buss från Liljeholmen.

  
Sedan... åkte vi in till Roslagsgatan, och fyndade varsitt par retroglasögon.
Empire-Amelie (t v) tolkar sina solisar som "30 år sedan punken
och Kings Rd i London", jag mina som "Elton John 4-ever".
Vi hittade solglasögonen på Magazin 13.


I morgon på Femtiotalsjakten: Lundbergs konditori - fiket från 1946.

Nisses neon (Hökarängen del II)


Vi befinner oss alltså i Hökarängen. I förra inlägget berättade jag om Nisse i Hökarängen
och om järnhandeln som har allt. Men jag åkte till söderföroten för att jag fått tips om att det
skulle finnas mycket neon där. Titta här hur fontänen i förgrunden såg ut i original och hur den
renoverades.  


Alla butiker i centrum har neonskylt. När husen renoverades under
Ytterstadsprojektet i slutet av 1990-talet sattes neonskyltar i 1950-talsstil upp.
(Källa: Wikipedia) Man blir litet lurad av det, tror att även butikslokalerna
ska ha kvar 50-talsinredningen...


... men i kondtoriet är trappräcket och skyltfönstren i trä med sitt vackra glas
det enda som minner om 1950-talet.


Men vi ska vara tacksamma över all neon. Till och med vårdcentralen
har bokstäver som lyser.



 
Fint, eller hur?


I höghuset vid foten av centrum finns pizzabutiken med träinfattat fönster och neonskylt.
Jag blir glad av neon, och av att se alla bevarade dörrar i trä. Här har aluminiumterrorn
inte härjat.


Till sist, en bild genom Konstiga fönstrets fönster. Första intrycket var
polskt ölkafé 1988, gråttgråttgrått med helgardiner för fönstren. Men det
är ett galleri. Busvass sittgrupp, i samma stil som Porslinsbloggen-Bennys
Kandidaten. Är 50-60-talsskönheterna till för att sitta i eller är de en del
av en utställning?

På onsdag: Mina fynd (Hökarängen del III)


Stockholms stiligaste skyskrapa


Sveavägen ur fågelperspektiv. Svanen-stolen står i baren på festvåningen i Wenner-Gren
Center. Jag har gjort en movarpare* och tagit mig upp till våning 24 i Stockholms
stiligaste skyskrapa.


Wenner-Gren Center stod klart 1962. Skyskrapan var då
Europas högsta byggnad med en stomme i stål. Arkitekterna
Sune Lindström och Alf Bydén ritade centret som har tre
huskroppar. Skrapan heter Pylon, halvcirkeln med
gästforskarbostäder Helicon och symposiebyggnaden
närmast Sveavägen Tetragon.
Fakta: Wikipedia.


Stilfullt i entrén till Pylon.


Här är vi på våning 23, högsta hissknappen.


Trappräcket är bland det snyggaste jag sett. De små glasknopparna
är förmodligen handblåsta, från Orrefors, berättade en trevlig tjej som
jobbar i byggnaden och som lät mig....


... följa med uppför trappan till den 24:e våningen, festvåningen.


I trappan hänger en sanslöst skön gobeläng. Nils Dardels “Svarta Diana/Black Diana”.
Läs mer om Black Diana hos Sotheby´s.


Det tog åtta år att väva den på Elsa Gullbergs studio,
berättade min ciceron.


Svanar och NK-soffor i baren på festvåningen. I ett
annat av rummen hänger en gobeläng från 1600-talet.
Jag kände att jag och min kamera inte skulle göra
den rättvisa. Men nu vet ni, i alla fall.


I biblioteket på våning 24 finns Bonniers lexikon från 1961 med pärmar
formgivna av Stig Lindberg. Läs mer om lexikonet hos bloggen 50-talskeramik.


Väggen är ett verk av Alf Bydén, den ene av Wenner-Gren Centers
arkitekter. Många gissar att det är en Olle Baertling, men så är alltså inte fallet.


Nu lämnar vi skyskrapan Pylon och tittar på Helicon...


... vars gästforskarbostäder är eftertraktade. För att få ställa dig i kön
ska du vara utländsk, doktorerad, gästforskare med ett uppdrag i Sverige.
Och du får bara bo här i två år.


En annan trevlig företrädare för WGC, en dam i receptionen till gästforskarbygganden,
berättade att fasaden är k-märkt. Men inuti finns inget kvar av den ursprungliga inredningen.
Tji fick jag, som smitt planer på att nästla mig in i någon tom lägenhet och titta.


Tetragon från baksidan.


Pylon är vacker från alla håll.


Axel Wenner-Grens (1881-1961) porträtt
hänger i biblioteket på våning 24. Han
donerade pengarna till det internationella
centret för gästande vetenskapsmän.
Regeringen bjöd på tomten.

* Att göra en movarpare = Att med fantasi, vänlighet
och envishet ta sig in på platser där man egentligen inte
äger tillträde, med avsikt att göra fynd - materiella eller
upplevelsemässiga.
Uttrycket myntades för någon vecka sedan av
Skaffaren, och syftar på Herr Movarps på Porslinsbloggen
framgångsrika metodik.

Blackeberg - en prydnad för 1950-talet


Jaha, så var vi då i Berliner Mitte. Eller...? Nej, förlåt, Blackeberg var det ju! Som har en imposant
tunnelbanestation, mer järnväg än tunnelbana. Arkitekten Peter Celsing ritade stationen,
den invigdes 1952. Empire-Amelie och jag är på vift längs gröna linjen, vi har tittat på Råcksta
och nu är vi alltså i Blackeberg.


Landskapsariktekten Erik Glemme, aktiv längs 1950-talets gröna linje, ni har
mött honom i ett tidigare inlägg om Odenplan, och Sture Andersson är männen
bakom konstverken/fontänerna "Fontändammar" från 1955.


Åhhh, jag gillade verkligen de där fontändammarna.
Därav ytterligare en bild, denna.


Men nu ska vi titta på neonskyltar. De är många kring Blackebergs plan.
Biografen Kaskad invigdes 1957, lades ner i slutet av 1990-talet. Nu håller
fria teatergruppen Off Stockholm här, läs mer om deras kulturevenemang här.


Den här skylten är kul, även om det inte framgår på mina stillbilder. När ljuset
omväxlande är tänt i vänstra och högra halvcirkeln runt pupillen ser det ut som
om ögonen blinkar. Ni ser ögonen in action på Blackbergs egen blogg.
Och jo, neon bör ju plåtas kvällstid, förstås. Men ni vet, Blackeberg
efter mörkrets inbrott... njaeee...


Först en klippning, sedan ett glas tekobbel under parasollet.


Inte 1950-tal, men i femtiotalets anda. Pipor, då hade de pipor. Männen.


Inte alls 1950-tal, men "Klipp-Nytt" är ett femtiotalsinspirerat namn,
och så kakel från tiden.


Inte heller 50-tal, men stilpoäng för pizzerians namn.
Monaco var hett på femtiotalet.


Ralers skylt, som den vänlige mannen i butiken tände för mig, är enligt honom
den enda butiksskylten i centrum som är original från 1950-talet. Jag tittade
nyfiket in hos Ralers...


... som hade litet rolig inredning. Spelkortet är ett reklamkort som Öbergs säljare
hade med ut till butikerna. Någon klistrade fast det på en träbricka -  och voilà, 
vilken bra groggbricka, tänkte jag.


En radio från tiden.


Kobra och en oväntad konstupplevelse. Tavlan är en Tore
Hultcrantz, som enligt lexikonettamanada.se "tillhörde det
tidiga 50-talets konkretister". Tack för titten, Ralers!


Det här ska vara den andra originalskylten. Här festas det fortfarande.


Några tiotal meter från Ralers finns det här roliga trappräcket. Jag ser gubbar
och gummor som hänger i räcket eller står på händerna. Och en katt med
 yvig svans (längst till höger). Vad ser du?
UPPDATERING: Jag frågade om någon visste vem som gjort räcket. 
Blackebergs egen blogg hade så klart koll. Bertil Johnsson skapade räcket, 1957.


Empire- Amelie och jag lämnade centrum och begav oss ut bland gårdarna.
Den här dörren är en riktig femtiotalare, ser ni R:et, samma stuk som R:et
i Ri-biografernas logga?

När en bio var en bio.


Samma snygga gård som på R-bilden.


Jag är litet lat nu och citerar Wikipedia om Blackeberg:
 "I sin helhet synnerligen välbevarat och anses av många vara ett mycket lyckat resultat
av strävan att integrera bostadshus i naturområde. Områdets plan är oregelbunden
och i arkitekturen finns snillrika variationer i detaljutformning inom en övergripande,
sammanhållande idé."


En prydnad för 1950-talet. Möjligen kan man ha en invändning
mot Blackeberg, att färgskalan rakt igenom är ganska mörk.
E-A mindes barndomens två besök i Blackan som utfärder
till en luguber förort. Och ja, hon har rätt. Jämför bilderna från
Råcksta och Vällingby, skillnaden är påfallande.


E-A, med norsk pappa och finsk mamma, påpekade gillande att
Blackebergs gator har namn efter nordiska kulturpersonligheter.
Här dansken Grundtvig, mest känd som mannen bakom folkhögskolan.
Notera också den gamla gatunummerskylten, som fått sitta kvar.


Själv börjar jag bli litet blasé, ser snygga 50-talsportar utan att vilja
plåta varenda en. Men E-A tvingade mig att ta några foton, och jag vet ju att
det finns port-aficionados därute, som Staffan, så här har ni en port...


... och en till, som verkar nytillverkad, men i 50-talets anda...


... och min egen favorit av de tre!


Vi avslutade Blackebergsrundan med besök i en trevlig loppisbod på
Sigrid Undsets gata. På en av tavlorna där stod det Empire-Amelie.
Hon fick den som tidig inflyttningspresent av mig - hon ska snart byta lägenhet.
Inlägg om loppisboden kommer i veckan, jag hinner inte riktigt med just nu.
Vårsådden, vedklyvningen and all that.
Så... stay tuned!

Mer fakta, roligheter och bilder om och från Blackeberg hittar du här:
Bloggen om Blackeberg. Kul!
Bromma hembygdsförening: Vandring i Blackeberg.
Wikipedia om Blackeberg.

Råcksta - i skuggan av Vällingby


"Förort från tidigt 50-tal som helt hamnat i skuggan av det berömda Vällingby", svarade
Tusse när jag undrade vad som är så speciellt med Råcksta. Att jag frågade berodde
på att han gjort flera inlägg om Råcksta. Det tjusigaste av dem är det här, där vi får
schlagern "Om du bara ville le nån gång". Melodin handlar om obesvarad kärlek till ett
rödhårigt  fruntimmer i nämnda förort.
Sagt och gjort, Empire-Amelie och jag tog tricken till Råcksta.


E-A, som bodde i Vällingby en gång i tiden, hade varit i Råcksta förr.
Hon mindes det här fönstret. Stiligt med solgaller! Innanför ligger en pizzeria.


Plötsligt fick vi se ett ufo. Det hade landat mellan två bostadshus och fastnat.
Åhhh, 1950-talets arkitektur!


Litet glasbetong piggar upp vilken
källarvägg som helst.


Vi såg en del fina portar i Råcksta. Flera hus hade den här varianten
med regnskydd. Eller kanske var det där man stod och vänslades
efter biografbesöket på Fontänen i Vällingby. Hyrestanten såg ju
inget om hon hade fönstren rakt ovanför.


"Centrum, finns det verkligen något centrum i Råcksta,
det minns inte jag", sa E-A där vi gick omkring.
"Det finns ett gäng punkthus från 1950-talet, då finns
det också ett centrum", docerade jag.


Och visst fanns det ett centrum, men centrum höll inte riktigt vad den stolta
skylten lovade. Vad som förefaller  vara gamla butikslokaler är nu annat.
Bara en liten matbutik hittade vi.
Den stängda matbutiken mitt i centrumet, vars fönster vi ser här, var en gång Ica.
Så står det  nämligen under den vita lappen. Gör Ica som flygbolagen, täcker 
över loggan vid haverier? Kul ändå att man inte täckte över rubbet.


Men Råcksta var fint, tycker jag som faller för träportar
och snyggt renoverade fasader. E-A, den snobben, som vuxit upp
i Vällingby, the place to be, var mindre imponerad.


Hälsning från Råcksta. Mer spännande än så här var många vykort inte
på 1950- och 1960-talen.


Tunnelbanans trapphus har kakel, men inte från tiden.
Den kom dit 2001, här ser ni vad det är för något...


Avgjutna delar från områdets kastanjeträd. Kul!


Här tar vi adjö av Råcksta, och arkitekten Ernst Grönwalls
 vackra höghus. Råcksta, en vänlig liten 1950-talsförort
dit tunnelbanan började gå i oktober 1952.
Empire-Amelies och min färd gick vidare till Blackeberg.
På söndag visar jag bilder därifrån. Stay tuned...

Du kan få fakta om Råcksta och se fler bilder på Stockholms
stadsmuseums hemsida.

Kärrtorp, kl. 16.33, onsdag


Onsdag, 16.33. Ännu en gång har jag, en norr om stan-människa, vågat mig söderöver. Fick 
ett infall och tog gröna linjen till 1950-talsförorten Kärrtorp. 


Den fina klockan pryder Kärrtorps gymnasium. Skolbyggnaderna uppfördes 
1956 -1957, arkitekt var Kjell Ödéen. Jag gick in, såklart...


Först ser det ut som kladdiga streck på väggen. Men ta ett steg tillbaka, och du ser
 tre ungdomar. En med boll och korg. En med bok. En med kulram.
Jag har sökt  på nätet efter information  om konsten i Kärrtorps gymnasium, men
kammat noll. Är väggmålningen 1950-tal?
(Och är det ondskefulla ansiktet bakom flickan med kulram - Caligula från filmen "Hets"?)


I Kärrtorp har gatunamnnen skärgårdsanknytning. Söderarmsvägen, 
Arkövägen, Huvudskärsvägen. Och här har vi en seglare (?) 
utanför gymnasiet.


Lamporna ser på nära håll ut som om de varit med sedan 1950-tal. 
Småsmutsiga. Men visst är de vackra!


Anledningen till att jag valde Kärrtorp för en liten onsdagsutflykt var att jag sett 
kaféet Santa Fé på bloggen Potatisbakelse. Neonskylten är ju så stilig. Tyvärr är 
1950-talet bortrenoverat inne på kaféet. Enligt Potatisbakelse öppnade Santa Fé
antagligen 1952.


Nej, inte "urteatern", det fattas ett T. Kärrtorp centrum, med tunnelbanestationen
i bakgrunden. På Reflexen visas ännu film.


En röd neonslinga löper runt centrumfasaderna. Alla förorter med klass har
en loppisbutik. Så även här, i ett annat hörn av torget finns en S:t Erikshjälpen-affär.
Där hittade jag en tennvas.


Till sist, litet mer konst. Hittade dessa fiskare/sovjetiska soldater
med sin fyr i korsningen Söderarmsvägen och (jag tror att 
det var) Fyrskeppsvägen.
Man kan få veta allt om Kärrtorps gamla torp och gränsstenar
om man googlar, men inte mycket om 1950-talets Kärrtorp.
Här står det litet i alla fall, på Wikipedia.
Om någon Kärrtorpskunnig läser inlägget, berätta om skolans konst!

Fina gatan (om man gillar 1950-tal)

Förvaltarvägen, bakom Solna station, ser inte mycket ut för världen. Men som i alla
1950-talskvarter lönar det sig att hålla ögonen öppna.


Enkel skönhet. Förvaltarvägen byggdes 1951-53. Arkitekten
hette Ernst Grönwall. I veckan tänkte jag våga mig söder om
stan igen, och kolla in någon annan av "hans" förorter.


En av de snyggare inramningarna av ett
sopnedkast som jag sett. Originalmönster,
eller kom det till vid renoveringen?
 

Och ni vet att jag är svag för portar med stil!


Folkhemsfint med plats för lek och stoj. Husen närmast Råsundavägen har varsin liten
park på baksidan. Balkongerna är original. Den fina gatan Förvaltarvägen äger 1950-talets
anspråkslösa charm.
(Faktakälla: Solna stads hemsida)

Här har jag bott - 1950-talsmässigt



Min första egna lya var ett rum med egen ingång på Örnstigen i Näsby Park. Kokskåp, toa
utan dusch (fick åka till jobbet och duscha), gamla tapeter men låg hyra. Häromveckan åkte
jag dit för att se om jag kände igen mig...


Jo, mer eller mindre. Men björnskulpturen hade jag glömt. Det var roligt
att återse Örnstigen efter nästan 30 år. Livet lekte när jag bodde här, i en
1950-talskåk såklart!


Men... var är telefonkiosken? Den stod till höger om livsmedelsbutiken som
säkert slog igen för bra många år sedan. Jag minns att jag stod i kiosken
och ringde en del. För detta var på den tiden då det kunde ta veckor innan
Televerket installerade telefon.
 Eller... hade jag någonsin telefon där i rummet?


Jag tillbringade första hälften av 1990-talet i Östergötland. Först i en charmig
vindsvåning i ett 1930-talshus på Bergslagsgatan i Norrköping. Sedan fick jag,
efter bara ett halvår i kö, en nyrenoverad etta i det här huset från 1962 i Åbylund
i Linköping.
Artikeln är från Östgöta Correspondenten. Skribenten Christofer Nöring gläds
åt att de tre höghusen i Åbylund vid renoveringen fått behålla sina originella
balkongräcken i smidesjärn och att fönster och balkonger fått ny färg,
i originalfärgerna gult, rött, grönt och turkost:
"Återigen lyser det av det tidiga sextiotalets höjdsträvande framtidsto
om de tre husen."
Tyvärr tog jag inga kort på min lägenhet, den jag tyckt mest om av alla jag bott i.
Men renoveringen var varsam även på insidan. Köksinredningen hade bevarats
om jag minns rätt, likaså garderoberna och skåpen i hallen. 


Här bodde jag innan jag flyttade till min nuvarande lägenhet. Ett riktigt
1950-talshus med PORT och räcke i järnsmide, och en liten lekplats utanför.
Lägenheten var också fin, men för stor för mig.


Porten! Huset fyller 60 år nästa år.


Till sist ett minne från mitten av 1980-talet, några år efter
Örsntigen. Då bodde jag på Valhallavägen, Sthlm, på 18 kvadrat.
Litet rum, minibadrum och ett pentrysom snarare var en garderob
med köksskåp, kyl och spis. En person fick plats i "pentryt", framför spisen,
som var av den här modellen (plåtad i kaféfönster i Råsunda).
Men kul hade jag där också.

Kommer du ihåg hur det ser ut där du bott?
Ta en "walk down Memory lane" någon dag, till adresser
där du trivdes och hade kul!


I huvudrollen: Restaurang Strömmen

Här ska jag tillbringa en eftermiddag framöver, tänkte jag.  Stadsmuseets utställning
"I huvudrollen: Stockholm"  bjuder på filmsekvenser från Stockholm från svunna decennier.
Och det är gratis. Men - i dag ska vi vända oss om och titta in på restaurangen som ligger ett
stenkast från Stadsmuseet, mitt på Slussen.


När jag läste DN-fotografen och Stockholmkännarens Lars Epsteins blogg
 fick jag veta att restaurang Strömmen stänger i morgon söndag. Jag hade bara
besökt Strömmen två gånger tidigare, på 1980- och 1990-talen, och mindes inte
riktigt hur det såg ut därinne. Läge alltså att kolla in stället, som öppnade 1954, 
och friska upp minnet - det kanske var sista chansen.


Nu går vi in!


Jag drog med mig Empire-Amelie. Vi kom till Strömmen tidig eftermiddag, vi satte oss
längst in i lokalen och studerade den och de andra gästerna. Hög medelålder, hög stammisfaktor.
Flera gäster gav intryck av att ha levt ett liv inte enbart dansat på rosor, några av att ha jobbat
på DN:s kulturredaktion sedan 1968.


Okej att vara litet dimmig. Utsikten över vattnet måste vara Stockholms bästa,
bortsett från Gondolen nästgårds. Men då snackar vi en annan prisklass, som
Epstein påpekar. Utsikten över borden bestod denna eftermiddag till övervägande
del av ensam gäst, en flaska öl, ett glas.
E-A och jag erfor ett lugn på Strömmen. Det kändes som om man
precis som i reklamen fick vara sig själv för en stund, vad än "sig själv" innebar.
Det låg ett lätt os över lokalen, vi blev förtjust nostalgiska, så har det inte doftat ute
på lokal sedan rökförbudet kom, och knappt ens innan dess på många år.


Restaurangen uppfördes alltså 1954, från början hette den
Röda restaurangen, eftersom fasaden hade röda emaljskivor
där det nu är blå plastskivor (se exteriörbilden ovan).
Mycket 1950-tal hittade vi inte i inredningen.
Men slitna detaljer från alla decennier därefter.
Kryddhyllan har ju varit med ett tag.


Men titta! En barnstol i hörnet bredvid damtoaletten
måste vara Strömmens äldsta föremål. Till och med äldre
än 1950-tal, kanske - har vi någon barnstolsantikexpert
bland Femtiotalsjaktens läsare? Och var hamnar
stolen nu...


... när stället med bästa utsikten och Stockholms sista (?) osdis stänger. Vad som exakt
ska hända med Slussen är ju inte klart. Så - öppnas det en ny restaurang här? Eller kommer lokalen
att stå tom? Femtiotalsjakten lovar att bevaka utvecklingen.
Vi hörde en stammisfarbror berätta för en annan att "på söndag blir det gravöl, då blir det fullt".
I morgon, den 29 mars, alltså.
Läs mer om Strömmen och se bilder ur andra vinklar på Epsteins blogg.

Vällingby enl. Syltan och Empire-Amelie


Vad vore en femtiotalsblogg utan ett inlägg från ABC-staden, förortsförebilden,
50-talsfenomenet, Vällingby? Det vore ingen femtiotalsblogg. Så jag tog tricken, gröna linjen,
tillsammans med Empire-Amelie till förstaden där hon och hennes syster Syltan bodde
på 1960-70-talet. Jag lämnar ordet till E-A och Syltan: 


Restaurang Vällingehus.

E-A och Syltan säger: Våra föräldrar träffades här! Pappa jobbade i garderoben, han var
egen företagare kan man säga. Det var mycket att göra, för restaurangen var populär.
Det kom folk ända från stan. Så pappa anställde mamma eftersom han ville ha snygga
tjejer i garderoben. Mamma jobbade som kaffeflicka på samma restaurang då pappa
fick ögonen på henne.
Resten är historia. De firade just sin 48-åriga bröllopsdag!


Syltan säger: Spiraltrappan upp var magisk. Jag höll mig alltid i ledstången
även om man egentligen inte behövde det. Men skinnet var så mjuk och fin.
Trappan var ingången till en lyxvärld! 
Vi fick leka i garderoben och i de bakre regionerna. Det var spännande att vara
på Vällingehus! Restaurangen var enorm, med en vinterträdgård


E-A och Syltan säger: Det är en tragedi att de rev ut nästan all inredning
i början på 70-talet. Därefter huserade Försäkringskassan i de gamla fina lokalerna.
 Förr var det vita dukar på borden...


E-A säger: I dag är det ett opersonligt matpalats
med några få originaldetaljer kvar. Ser ut som ett stort Mc Donalds.
Ingen finess alls.
(E-A:s finger, red:s anm.)


Men den fina trappan finns kvar! Den har ett räcke i läder
och de gröna plattorna på sidan finns kvar men har ändrat färg.
De var troligtvis i ljus ek från början.    
 

Torget och fontänerna.
 E-A säger: Här uppträdde Jokkmokks-Jocke och Thore Skogman. Det är sånt man minns...
Syltan: På vintern hade fontänerna träskydd liksom idag. Här åkte man rutschkana. Originalen
 var brantare med en stor järnknopp på toppen som man kunde hålla sig fast i. 
 

Pallas konditori.
E-A säger: Man blir först förvånad över att Pallas ligger för långt åt höger. 

Är det inbillning eller? Nej, i det högra hörnet låg det förr en resebyrå
får jag veta. Minns nu. Minns också att Pallas var ett mycket vackert fik en gång i tiden.
Ingen orginalinredning finns tyvärr kvar. Ja, möjligtvis ett gammalt handtag.
Allt är nytt, även fönster och dörrar.



E-A: Man blir egentligen inte förvånad längre då man snart
kan räkna Stockholms orginalfik på sin högra hand.
Bevara Sveriges 50-tal!!
 

Bio Fontänen.
Syltan säger: Vi har sett en del barnfilmer här. Jag trodde hela min barndom
att biografen hette Fantomen istället för Fontänen. 
 

Guldmosaiken på Fontänens vägg finns kvar. 



Vällingbyskylten på taket.
E-A säger: Vällingby skyline syns på långt håll.
När man såg den från tunnelbanan visste man att man snart var hemma.

Ingången till t-banan.


Höghus, Vittangigatan.
E-A säger: Lill-syltan och jag är delvis uppväxta här på Vittangigatan, högst
upp i ett av höghusen. I huset brevid låg Mjölkcentralen i bottenvåningen
(där man köpte mjölk förstås).
 

A-E och Syltan säger: I vårt hus satt Kenta och Stoffe och kurade
i trappuppgången och skrämde folk. Stoffe bodde nog i vårt hus.
Mamma brukade hälsa på honom när vi passerade "Plattan". Frid
över hans minne. Se filmen "Dom kallar oss mods" från 60-talet
om Ni vill veta vilka Kenta och Stoffe var.
En av bokstäverna i ABBA bodde också i vårt hus samtidigt. 


"Blå huset".
Syltan säger: BVC låg i detta hus!
E-A säger: Ja barnavårdscentralen!  Som liten hittade jag tydligen på otyg
precis innan mamma och jag alltid skulle dit, så hon fick skämmas. Det var noga
på den tiden, allt skulle vara ordentligt och de var ganska stränga på BVC.
Så en gång hade en plastmugg sugit sig fast över min mun. Morsan fick bort den
i sista stund, för den satt hårt, och så fick vi springa snabbt som f-n ner till BVC,
som låg nästgårds. Jag kom dit med en stor rödlila märke runt munnen.
En annan gång klippte jag av min lugg innan vi skulle dit. Men de ansåg nog inte
att jag for illa då jag fick stanna kvar i min familj, hehe.
 

Murar.
E-A säger: Charmen med Vällingby är alla detaljer som man kanske inte
tänker på i första taget. De bara finns där! Se här muren i grovhuggen granit!


S:t Tomaskyrkan.
E-A säger:  S:t Tomaskyrkan är ful på utsidan men fascinerande på insidan. Känns medeltida
med sitt mörkbruna tegel även inomhus. Öppna spisar i sällskapsrummen. Stod färdig 1960.


Syltan säger: Jag är döpt här och jag tycker att kyrkan är skitcool både
 inuti och utanpå.
 

Libby säger: Väggkontakter från
medeltiden, förlåt, mid-century.


Korvkiosken, torget.
Syltan säger: Korvmojjen ser gammal ut men är ny! Den gamla var liten
och fyrkantig - i "klassisk modell".

 

Libby tar över ordet: Vi tog en sväng in på biblioteket också. Här skulle
man kunna tillbringa en hel dag med böcker från Vällingbyhyllan.


Kameran och jag blev nästan sjösjuka i Vällingby. Det fanns inte en rak linje,
en lugn yta någonstans, kändes det som. 


Men visst, det är snyggt med allt detta 1950-tal.

 
Strutlampor och mosaik i centrum.


Men nä, nu blir jag sjösjuk igen. För mycket 50-talsformer
- är det möjligt? Ja, faktiskt!


Hej då, Vällingby. Nästa gång ska vi ta en titt på din inte lika berömda
granne, Blackeberg. Mörkare, säger E-A. 
Låter intressant, säger jag.

Syltans blogg läser du här.


 

Åtta portar med personlighet



I dag är vi ett gäng bloggare som firar Portens dag (ett firande vi uppfunnit själva) genom
att visa upp portar vi plåtat. Berätta i en kommentar om du har gjort ett portinlägg så länkar
jag till dig i slutet av mitt inlägg.

Själv har jag spanat in portar på Råsundavägen i Solna. De åtta punkthusen 
med gatunummer 74-60 är ungefär lika gamla, uppförda omkring 1950. Men åren
och människorna har behandlat portarna olika. Nu är de i 60-årsåldern
- dessa åtta portar med personlighet.


Råsundavägen 74. Den strama porten.
Huset uppfördes 1949-51, efter ritningar av den danske arkitekten LU Kjaergaard
Rasmussen. Porten är lite stram sådär.


Och bettlare och tiggare undanbedes!  


Råsundavägen 72. Den strama porten med bonusdörr.
Samma byggår, samme arkitekt. Men 72:an har en trädörr till i porten.


Både 74 och 72 stoltserar med plaketter. Sådana borde alla hus ha.  


Råsundavägen 70. Den ledsna porten.
Det här såg lovande ut...


... men stackars port. Den har fått sin trädörr utbytt mot en tråkig modern.
Och sandlådan förstör portens utseende ytterligare. Men se det vackert
formade taket! Den här porten har varit en skönhet.


Råsundavägen 68. Den sköna porten.
Samma tak, och en gulnad siffra. Men det här är den stoltaste porten på gatan.


Dörrarna är intakta - och vilka dörrar sedan!


Fiskarna simmar...


... in mot vassen? Tänk att man gjorde vanliga bostadshus
så fina, och tänk att glaset bevarats.(Eller är det nyinsatt?)


Råsundavägen 66. Den enkla porten.
Inget glas i portens tredje fönster. Och inga utsmyckningar. Men detta kompenserar 66:an med att ha ett fik i huset.


Kärven heter kaféet som är lika gammalt som huset, men med inredning
från 1960-80-tal.


Stammisar. Här i kaféets inre rum
låg från början en färgaffär,
vägg i vägg med fiket.


Bord med äkta formicaskiva.


Råsundavägen 64. Den litet förmer porten.
Porten tronar några trappsteg upp, vackert räcke har den också. Både Råsundavägen 64
och 66 uppfördes 1948-50. Arkitekt var Gustaf Lettström. (Källa: Solna stad).


Råsundavägen 62. Den modesta porten.
En port man i normala fall knappast skulle titta efter en extra gång. Men
på portpromenad gör man det. Och finner ett intressant glas.


Motivet? Stliserade fiskar, och vågor, i hav det regnar över?
Det är min tolkning. Har du en annan?


Råsundavägen 60. Den arga porten.
... ville inte vara med på bild. "Ta en bild på det vackra mintgröna räcket som leder ner
till mig istället", sa porten, "jag har bara en sådan där modern brun metalldörr".
Men jag hade sett ett lovande rött trappräcke därinne i trappuppgången. Så jag frågade
en kvinna som kommit ut från huset om jag kunde få portkoden, "jag är ute och
fotograferar 1950-talsportar".


"VERKLIGEN INTE!" fräste hon med ond blick.
Synd. Men jag ska hänga här utanför 60:an någon
solig dag i vår, och gå in när någon kommer ut.
För jag tror att den arga porten
kan ha ett vackert trapphus.
Så det så.

Dessa bloggar deltar - hittills - i Portens dag:
Staffan  - Stockholm, från 50-tal till barock
Monet  - Frankrike och Yxlan
Peter  - Tysk överdådighet
Christina - Nora trästad
Mira  - En övergiven plats... med port!

Mer portar, i Sundbyberg, hittar du här.
Och mer portar i Solna här.

Som fisken i vattnet i Västertorp


Jag är alltså på Västertorpsvandring, efter tips från flera personer. Steg av vid "Åsen", Hägerstensåsen,
och gick Skidvägen och Terrängvägen ner till Västertorp Centrum. Här står jag med ryggen mot
t-banestationen, svårt drabbad av skönhetschock. Ser ni hur skivhuset liksom lyfter upp mot skyn,
som en ståtlig drake, bara lätt förankrad i de lägre husen på var sida.


"Besökare från Nollberga", av Ulf Lundkvist?  Nej, "Gubben med geten",
av Allan Runefeldt.


Fina fisken, tycker en marsfödd människa som  jag. Detalj ur
Endre Nemes Zodiakklockan på en fasad på Störtloppsvägen.
Hela klockan får du se längre ner i inlägget.


Vad roligt de måste ha haft på stadsbyggnadskontoret
när de gav Västertorps gator namn. Störtloppsvägen,
Isgränd, Puckgränd, Snöbollsgränd, Skridskovägen...
Och kvarteret Kälkbacken. Sött.


Det här är ju faktiskt 1960-talsnostalgi. Bottenvåningen i det höga skivhuset.


Här låg biografen Västan. Annonsen från 1950-talet...

... avslöjade vad som skulle hända med bion.

 
Man blir så glad i Västertorp, det är fortfarande butiker i nästan alla lokaler.


Lundins konditori har rester kvar av den gamla inredningen. Här kan man sitta och titta ut
på folkliv och trafik på Störtloppsvägen


1970-tal? Rustika kakelplattor längs disken.


Alla dessa frisksportarnamn! Blir man
hurtigare av att bo i Västertorp?


Man får i alla fall en liten bit egen glasbetong, och en folkhemsbalkong.


Och en del får fina fönsterluckor.


... eller ett burspråksfönster med petroleumblått foder.


Här tror jag vi parkerar en stund. Vi är på Terrängvägen igen, och jag vill titta in i portar.


Är detta inte vardagsskönhet av högsta klass? Betänk att vi är i ett alldeles
vanligt litet blygsamt bostadsområde i en enkel förort. Men byggt på en tid
då man kunde och ville.


Ljuset som faller in!  Den vackra ledstången - se hur trähandtaget skuttar uppför
trappan, bit för bit.


En liten detaljtitt till bara, portens överljus utifrån...


... och inifrån.


Gå ut ur din port,och titta ner, så får du
dagens första skönhetsupplevelse. 


Västertorp har allt. Till och med en trevlig antikbod, som heter så också.


Varför är du så förtjust i 1950-talet, frågar folk. De här äggkopparna och porten
ovan är en del av svaret. Hantverk och happiness.


Antikboden hade litet roliga saker. Som leksakstvättmaskinen.


Kannan blev mitt shoppingminne från Västertorp. Från Kockums,
i den för det företaget litet ovanligare gröna färgen. Läs mer om mina
Kockumsköp. Antikboden finns på nätet också.


Också på sidogatorna, butiker och verksamheter i alla lokaler. Trevligt.


Damfriseringar också, såklart.


Gesters på Stårtloppsvägen. År 2009....


... och 1968. Min vän Monet, som berättar om sin 1950-talslägenhet
och livet i Västertorp här.


Nu börjar det skymma. Men det  lyser i den gamla Shellmacken, vad händer där? 


Jo, där serveras enligt mina källor Västertorps godaste kaffebröd. Jag tar bara
en kaffe, men gillar miljön. Delar den lilla lokalen med en hantverkargubbe med blåställ,
alltså sådant i tjockt bomullstyg med hängslen som regleras med mässingsspänne, 
en barnfamilj och ett par medelålders killkompisar.


Mörkret faller på, neonen tänds. Borde ha tagit ett neonvarv runt centrum, men det får bli
en annan gång.


Gesters från sin bästa sida.


Till sist en helbild av Zodiakklockan.
Ta dig tid att åka till Västertorp!
Mina andra stadsvandringar hittar du här.


Ni bara måste också titta på bildspelet från Västertorp, från byggstarten
i slutet av 1940-talet fram till 1960-talet. Bildspelet finns på hemsidan 
"En vandring i ord och bild genom Brännkyrkabygd", en kulturgärning
av sidans skapare Lennart Hjelm. Där finns också en berättelse om Västertorp
nu och då, med mycket historia och hårdfakta om hus, konst och butiker.

Västertorp värt en omväg


Ja, det måste erkännas. Det är fantastiskt fint i Västertorp. I dag tog jag tunnelbanan söderut,
kände en lätt ilning av oro när tåget lämnade Hornstull och sprängde fram på för mig okänd
mark. Men det gick bra. Jag hade fått rådet att gå av vid Hägerstensåsen, så det gjorde jag.


"Ta Skidvägen till höger", lydde väganvisningen. Där ligger
fyra vackra stjärnhus på rad, med fönsterkarmar i grönt, gult och rött.
Och mosaik ute och inne i varje port. Husen byggdes 1950.

  
Snyggt. Jag träffade en dam som bott i ett av husen sedan 1955.
Hon lät mig följa in i trappuppgången...


Om ni kisar med ögonen, ser ni vad jag ser? En korpulent person i gul morgonrock som
böjer sig framåt för att ta Metro! Och precis till vänster om personens stliserade ansikte
ett grönt hjärta.


Västertorp - en enda stor skulpturpark. Här "Oskuld" av Liss Eriksson 1958,
utanför Skidvägen 3. Jag vill OCKSÅ ha en skulptur utanför mitt hus!


Bara en mosaikbild till innan vi fortsätter in på Terrängvägen,
upp till höger i backen.


Åhhh, folkhemsbyggen - med en liten balkong till alla. Och åhhh, gammaldags
typsnitt utan tillstymmelse till charm, bara funktion.


Kolla balkongväggarna! Kanske såddes första fröet till drömmen om en
tegelvilla när familjen satt på balkongen en solvarm sommardag? De gula
nätta tegelvillorna från sent 1950-tal är ett försummat kapitel på den här
bloggen. Men jag vet var de finns. Återkommer med villaspecial så småningom...


Solljust 1950-tal. Fönsterbyte pågår på Terrängvägen. Nu vill jag se 
nystrukna gardiner med vackra geometriska mönster i gult, ljusgrått
och vitt i alla fönster framåt våren.


Kolla baksidan av 1950-talshus, du kommer att hitta något. Som små trekanter
med franska balkonger.


Och kolla - där sitter ju Faster! Skulpturen heter så, och konstnären är
Liss Eriksson igen. Faster  finns i lekparken Gåsen.
Men nu slutar vi för i dag. Fler inlägg från mitt besök i Västertorp kommer
att trilla in här under veckan som kommer. För jag hittade mer konst, neon, två fik,
en antikbod, en sanslöst vacker port och litet annat.
Stay tuned!

Storskogen - folkhem ända in i kaklet


Dags för en stadsvandring igen, kände jag på långledighetens sista dag. Sökte på
Sundbyberg och 1950-tal, hittade Storskogen alldeles inpå knuten. Stadsdelen ligger precis
bakom Filmstaden i Råsunda, om man är Solnabo, eller snett bakom Tuletorget, om man är
sundbybergare. T-bana Näckrosen. En blygsam doldis,Storskogen, men åhhh, vad jag hittade...


Ateljévägen 2-28 byggdes i mitten av 1950-talet. Portarna har kakel i olika
färgsättningar, och ingen port är den andra helt lik.


En del har en stol...


... andra ett stramare kakelmönster...


... en del talar direkt till mig med sitt solgula 50-tal...


... andra är murrigare...


... lägenheterna på markplanet har en alldeles lagom stor trädgård...


... och på nummer 24 bodde det en nästan tam fågel.

 
  
Ja, det är en mycket vacker gata. Läs en trevlig artikel om Storskogen
och Roger, som var tio år när hans familj 1955 flyttade till Ateljévägen 16, 
i bostadsbolagets Förvaltarens kundtidning, välj nummer 5/2006.


Men vi är inte färdigpromenerade i Storskogen än! Låt oss förflytta oss
till mitten av 1950-talet, och gatan Skogsbacken.


Tänk att få flytta in i ett punkthus med sopnedkast, solgult kakel och
blänkande ledstänger.


Eller till en ljusblå uppgång. Jag tycker att bostadsbolaget gjort en fin
renovering här. Men på Ateljévägen möttes jag tyvärr av 1990-talsaprikosfärgade
väggar med sådana där schablonbårder när jag tittade in i portarna,
det var chockartat.


En balkong åt alla och envar!


Så enkelt, så diskret, men en sådan där detalj som gör en vandring i vilket
bostadsområde som helst från 1950-talet till en skönhetsupplevelse.
Hur svårt kan det vara, vill man på 2000-talssvenska fråga en del av dem
som bygger bostäder i dag.


Den cykeln trivs där, det syns ju.


Och vem skulle inte trivas här? Bergknallar, skogsbackar och snår att leka
kurragömma i. Höga hus, men människovänliga. Och - folkhemsträdet
nummer ett, tallen.


Men vem tar 2009 de tre trappstegen till mattpiskställningen på Friluftsvägen?
Femtiotalsmannen, som är uppvuxen i en stad, själv är jag ju lantis, berättar
att det alltid stod någon och piskade mattor när han var liten. När han senare 
flyttade hemifrån fortsatte han traditionen, men insåg en bit in på 1980-talet att
det bara var han som tog ut mattorna och piskade dem, och slutade snart
själv med det.


Storskogen centrum. Ja, vad ska man säga. Jag skymtade rester av en
träinredning i spelbutiken, och en kakelvägg inne på Ica. Men annars är detta
bara ett sjangserat (min stavning) centrum av många från samma epok.
Man önskar sig ett kondis, en blomsteraffär, en liten dammodebutik.
Men får vara glad att det åtminstone finns en neonskylt.


Och - Charles Eames was here! Nä, kanske inte, se "originalet" i detta iinlägg,
men ändå... en betydligt yngre lekplatselefant känns i den här miljön
folkhemsmodernistisk.


Hej då, Storskogen, vi ses på promenader framöver. För du
har fler gator, som jag inte hann med i dag. Och du ligger
bara ett par minuter från min favorit Tuletorget, som jag besökte
även i dag... fortsättning följer

Fler "Stadsvandring på mitt sätt" här.
.

Tuletorget medan tiden står stilla


På Tuletorget i Sundbyberg står tiden stilla, men snart dras klockan upp igen. 
Nästa år ska det rivas och byggas nytt här. Bland annat ryker den låga byggnaden
i mitten. Husen kring torget är 1960-tal, kopplingen på den här bloggen är att
detaljplanen för området togs 1958,  i Sundbybergs kommunfullmäktige.
Nu ska vi gå in på torget och se vad vi hittar där!


Jag hoppas och tror att man inte rör pelarna. De är ljuvligt vackra, de blå....


... och de gråbrunsvarta med alla sina nyanser.
Pelarna finns även på andra sidan gatan, inne i auktionshuset Kolonns lokaler,
där de är övertapetserade, och...


... till och med inne i matvaruaffären, där de bevarats fast har en del fläckar
och småskador.
Nu tillbaka till Tuletorget:


... med sin bassäng och fontän. Lite bedagade båda två, får man väl säga, men vill
man se skönhet så finns den. Jag vill, så jag tittar ned genom det lövgrumliga
oktobervattnet...


... och visst är det fint? Tänk er en vacker sommardag, när solen glittrar i de turkosa
pelarna och bassängens botten.


Ur Sundbybergs översiktsplan, antagen i kommunfullmäktige 2001:
"Affärscentrum vid Tuletorget har med tunnelbanan och pendeltågens utbyggnad
mist sin centrala position. Tidigare torgbildning inne i kvarteret har upphört
att vara attraktivt affärsläge."
Jo, så är det nog. Tuletorget ligger lite off, man blir nästan förvånad när det plötsligt
dyker upp när man promenerar från Råsunda in mot Sundbyberg. MEN, det finns EN
intressant butik. Svea Antik.


Det var där jag fann min gulsvarta termoskanna. Och när man viker av in på ett torg
där tiden står stilla kan man också möta människor som har lust att byta några ord.
I butiken träffade jag "Lille" som minns 1950-talet och hur hans familj liksom många
andra skaffade tv till fotbolls-VM 1958. Han fixade så att jag fick en perfekt fungerande
termoskanna, genom att ta en packning från en annan kanna och mecka litet.
Dessutom...


... visade han mig den här spegeln, design Uno och Östen Kristiansson. Antagligen
borde jag känna till dem, men det gjorde jag inte. Så nu fick jag ny kunskap. Bröderna
Kristiansson drev företaget Luxus i Vittsjö, och när jag söker på nätet ser jag att det
nyligen kommit ut en bok om dem, "Under Luxus tak" av Bo Sigeback.
Kristianstadsbladet berättar mer:
http://www.kristianstadsbladet.se/article/20081016/HASSLEHOLM/660726216/1020

Sensmoral: Gå ALDRIG bara förbi när du ser ett skrabbigt 50-60-talscentrum.

En promenad i 1950-talets Solna


Hur ofta blir man inspirerad av en kommuns hemsida? Jag blev det faktiskt i går.
På www.solna.se hittade jag en arkitekturguide till stadens hus och miljöer. Solna stad
har lagt ut boken Arkitektur i Solna, utgiven av byggnadsnämnden 1994, på sin webb.
Jag klickade mig fram genom stadsdelarna och insåg att här finns en hel del intressant
1950-talsbebyggelse som jag inte kände till. Den ambitiösa arkitekturguiden på www.solna.se
har så rätt: "Många av bostäderna som byggdes under 50-talet i Solna är goda exempel
på trivsam vardagsarkitektur."
http://www.solna.se/templates/Page_solna_submenu____19760.aspx

Så jag tog kameran och flanerade litet före jobbet.


Virebergsvägen 2-4 nämns i Solna stads arkitekturguide. Byggår 1953-54, arkitekt
Oscar Bylund. Virebergsvägen är en genuin och mycket vacker 1950-talsgata...


... med en fin port här....


... och en fin port där...


... och balkonger med rundade utskjut för blomkrukor...


... och så en bänk att ta igen sig på.


Glöm inte - vi är i Allmänna Idrottsklubbens land. Så: balkong i svart och gult.
Med nyrenoverat (?) stiligt träräcke.


Mitt favoritmaterial glasbetong. På den här balkongen stod Inga-Lills pojkvän
Tommy och rökte på rasten en oktobereftermiddag 1959, och längtade till 1960-talet.
Han var springschas och ville vidare i livet. Mer Inga-Lill och Tommy:
http://femtiotalsjakten.blogg.se/2008/september/utkast-4.html


Bullens bageri borde ha en gammaldags skylt. Men fiket håller ställningarna
med bord utomhus den 21 oktober, bra.


Vid Framnäsbacken tittar man lika gärna ned som upp. Någon som vet något
om den här typen av mönstrad stenläggning?


The only way is up! 1950-tal och punkthusen strävade mot skyn. Framtidstron
stod på topp.

Höj blicken - möt Margit Bodin och de andra


Östberlin 1987? Nej, Råsundavägen i Solna hösten 2008. Men visst känns det som
svunnen tid? I skyltskåpet ligger en gammal urblekt reklambild. Här onduleras inte längre, ingen
damfrisering står att finna när jag söker på den här adressen på Eniro. Men jag blir glad av
att Margit Bodins skylt får vara kvar.
Nu går vi på skyltjakt!


Östgötagatan, Sthlm. Härunder klipps det fortfarande. Notera betongbalkong i härlig
brutalfunkis bakom neonskylten.


Tullportsgatan, Norrtälje. En bra gata för skyltspaning...


... för här hittar man bland annat den här vackra.


På Antik & kuriosa i Kista kunde man köpa sig en egen skylt. Hmm... var skulle
man placera den?


Nä, jag nöjer mig nog med att spana på stan. Höj blicken i helgen, det finns massor
 av skönhetsupplevelser några meter upp! Gamla klassiker som biografen Victoria
på Götgatan, Sthlm. Men också...


... nya glada överraskningar. Billighetsbutiken Eden bräcker sina finare konkurrenter
- med en gammaldags neonskylt. Bravo! Den här butiken ligger i början på
Drottninggatsbacken.

Och snart utses Årest skylt, Stockholm stads och Ljusreklamförbundets tävling där
priset går till den skylt "som mest berikat det nattliga stadsrummet och förhöjt Stockholms
skönhet under dygnets mörka timmar". Det är tävlingens elfte år. Förra året gick priset till
Konstfacks skylt på fasaden vid Telefonplan.