Femtiotalets finaste fotoalbum...


... ja, det vill jag påstå att jag har. Detta underbara album i mint condition, och med massor av sidor
att klistra in fotografier på, har jag fått av form55. Med osviklig känsla för vad var och en av hans
retrokompisar gillar valde han fotoalbumet i födelsedagspresent till mig.


"Vad fick dig att fastna för just 50-talet?"
brukar folk fråga.
"Därför!" tror jag att jag ska säga
i fortsättningen - och ge dem
länken till det här inlägget.

Prima primörer

Reklamen var rarare - och grafiskt mer intressant - förr. Affischer med vårprimörer
ger gott humör. Litet sol nu också, så leker livet!

När persikor var exotiska


Konserverade persikohalvor med vispgrädde var en vanlig söndagsefterrätt
i mitt barndomshem. Grandprix63 skickade mig den snygga annonsen som fick mig
att minnas. "Libby" hade jag som alias när jag började blogga - för drygt tre år
och 1 448 inlägg sedan.

Kuliga julklappar


Åååh, Kockums! De gjorde fina grejer. Och visst skulle en gourmetpanna i den där vackra
rödorangea Kockumsfärgen vara en kulig julklapp även 2010?


Eller kanske en "käck" vattenkanna?


Kalasgrytan uppe till vänster har förekommit på Femtiotalsjakten en gång tidigare
i inlägget med de kalascharmiga annonserna.

Ännu en finfin Kockumsannons , från 1967, ser du hos Porslinsbloggen.

Vilken 50-talslook skulle du välja?


Hemmets Veckotidnings omslag på 1950-talet var smått fantastiska. Om jag skulle satsa
på en 50-talslook så blev det den här.


De klarröda läppstiftens tid. Och vilken busvass pälskrage!


Julrött...


... och vinterfriskt!


Kanske kan halsduk med huva bli modärnt igen?


En fascinerande hårfärg.

1940-tal. Ett litet intermezzo på spårvagnen.

Visst är de fina, omslagen? Vilken look skulle du välja?

Luxuskaffe, 1960


Jag köpte den lilla butiksalmanackan från 1960 bara för annonsen på baksidan.
Luxuskaffe. Aromrostat, aromförpackat, aromgaranterat.
UPPDATERING: En fin reklamaffisch för Luxus kan du se hos P-E Fronning.

Shoetime!


Se, sådan stil hon har, 50-talsflickan som dansar och ler. Förklaringen får vi här:


Hon dansar fram genom livet i Yankers -57! "De snyggaste ´plattisar´ som någonsin
lyckliggjort tonåringar." Design: Katja of Sweden alias Katja Geiger (1920-). "Utmärkande för Katja
of Sweden-produkterna var en raffinerad enkelhet, i linje med den skandinaviska formkulturen"
(Källa: Wikipedia). Läs mer om henne där!


Yankers -57-flickan har capribyxor, 50-talssnygga solglasögon och en liten modern moped.
Och jobbar som sekreterare. Är det kanske en Remington hon skriver på?
Jag gillar de här pedagogiska annonserna med små illustrationer som visar situationer där produkten
används, typiska för 1950-talet. I ett tidigare inlägg ser du en annons för köttkonserver, i liknande stil.
Visst är de fina?

Dessa fantastiska konserver - och annonser


Det är 1956 och allting finns på konservburk. Annonserna för konserver är många
i tidningarna från den här tiden. Det som slår mig är att säljargumentet oftare går ut på hur 
konservburken underlättar vardagslivet än på hur gott innehållet är. Och så beundrar jag annonsmakarna.
Reklamen är så snygg, vilka detaljer.


Husmor OCH yrkesarbetande, då klarar konserven biffen!
(Läs mer om sekreteraren och andra yrken som försvann här.)


Fritidstimmar är inte så dumt. Som vanligt är hela familjen glad och förundrad.
Kanske bjuds de på salta biten?


Eller lunchtunga? Nej, då låter till exempel fläskkotletter - till och med från burk - godare.
Litet orolig blir man över tillägget u.p.a. (utan personligt ansvar) efter tillverkarens namn.
Lanserades konservburken på 1950-talet? Nej, uppfinningen kom redan 1810, och slog
igenom under Krimkriget - alltså på 1850-talet.

Här ett tidigare inlägg, med instruktioner hur man öppnar sin konserv.

Kurt Ard tecknade de ljusa decennierna


Skolstart 1966, och på Allers omslag tornar terminens böcker och skrivhäften upp sig bakom
pojken som ser nervös och förväntansfull ut på samma gång. En typisk vardagsbild av den
danske konstnären Kurt Ard (1925-), som under 1950- och 1960-talen bland annat tecknade omslag
till svenska och norska Allers, tyska tv-tidningen Hörzu och amerikanska Saturday Evening Post.


Kurt Ard tecknade i amerikanen Norman Rockwells tradition, bilder som ibland var svåra
att skilja från fotografier. 2004 gavs hans självbiografi "Kurt Ard... So gesehen" ut av ett tyskt förlag.
I en intervju med tidningen Hamburger Abendblatt svarade han då på frågan "Vad var hemligheten
med Era bilder?" Ard svarade:


"Moderna magasin visar bara bilder på främmande människor, Schröder, Bush, popstjärnor, kungar.
Min hemlighet var, att visa läsaren en bild av honom själv. Han såg sig visserligen i en skrattspegel,
men det var ändå tydligt: Det där är ju jag!"
Kurt Ard skildrade det moderna efterkrigslivets fånigheter och förtretligheter. 1961 var det nog
rätt mycket skrattspegel över paret som knappt ser vad de äter där de sitter fångna i det bå skenet
(vardagsmat i dag... ). Och när den härliga moderniteten gick sönder var det kanske den
första maskinen som far i familjen inte kunde fixa själv.


Den självlärde Ard tecknade både ur minnet och använde sig av foton som förlagor.
I en artkel på Puppenhaus.de berättar han att han hittade många av sina karaktärer "på gatan".
"Man kunde ju inte bara ringa en modellagentur och beställa en gammal skomakare eller en 
sjungande farmor". I denna bild som alltid i Ards bilder, en glimt av humor: Skomakarens
egna skosulor är trasiga... Också som alltid många små detaljer, här verktyg och små flaskor.


"Men HAR ni hört!"


Den här bilden tycker jag är fin. Tänk allt som ryms i ett par fickor, tänk så många
fynd och skatter och "bra att ha". Ard använde sina egna barn som modeller, kanske är
det här en son? Vilka modellerna än var, Kurt Ard hade en kärleksfull penna.


Kritiken mot Ard var att han målade en helt och hållet ljus värld, att problemen aldrig var
större än en trasig strumpa som man kunde le åt. Men som Puppenhaus.de skriver, budskapet i Ards
teckningar, att allt är väl, var precis vad efterkrigstidens tyskar törstade efter. Och... är det
inte egentligen vad vi alla, alltid, törstar efter...?
Ard var stor i Tyskland, och arbetade också ett tag i USA. Sedan 1970-talet bor han i Spanien.
Han kan inte längre teckna, ryggen tog stryk efter många års dålig arbetsställning.


Men Kurt Ards konst är fortfarande beundrad och går för bra summor, ser man
om man googlar. Tack till Skaffaren, som nämnde Ard i ett blogginlägg och fick mig att leta
efter Kurt Ard-omslag hos Framtids Antiken. Nu ska jag bara hitta ramar också,
så jag kan skapa en Ard-hörna i lyan.

Till sist, Kurt Ards svar (kortat) på "Abendblatts" fråga om hans tidskriftsomslag skulle kunna funka idag:
"På den tiden sa läsarna: Precis, sådant är livet! Idag ser alla magasin likadana ut. Men också de berättar sanningen: Det är en grym värld vi lever i. Alltid samma tema: Vackra kvinnor, skandaler i kungahusen.... Hemska krigsbilder. Politiker som apar sig. Vem skulle då våga ha en av mina bilder på omslaget?
Men får läsarna verkligen vad de vill ha, eller tror de bara det?"

Tja, skulle DU köpa en veckotidning där omslaget var en teckning i Kurt Ards stil?

Källor:
Wikipedia. Artikel om Kurt Ard.
Puppenhaus.de. Artikel om Kurt Ard (på tyska).
Hamburger Abendblatt.de. Intervju med Kurt Ard, 2004 (på tyska).

Mina favoritomslag från 1950-talet


Hemmets Veckotidning, 1957. Av alla tidningar från 50-talet som trängs i mina tidskriftspärmar
gilalr jag de här bäst när det gäller omslag. Pastellbakgrund, rejäl logga, vackra omslagsbilder.
Innehållet? Njae, mycket följetonger och ingen inredning.  Därför gör det inget om jag river
av omslagen och ramar in.
Praktiskt!

Bokpärmar med stil


God morgon, måndag! Ibland köper jag böcker på loppis enbart för de vackra
50-talspärmarnas skull. Här har vi tre busvassa omslag.
Från vänster "En skugga blott" av Maria Lang,  "Falla för frestelsen" av Charlotte Armstrong
och "Mistluren av Owe Husáhr. Endast i "Mistluren" (Folket i Bilds förlag)  finns formgivaren
angiven: Ulla Sundin. De två andra böckerna gavs ut av B. Wahlströms förlag.
Ännu ett område man kan gräva i: De grafiska formgivarna som ritade femtiotalets
snygga bokomslag. Vilka var de mest framstående, hur känner man igen deras stil osv.

(Nej, jag har inte läst någon av böckerna.)

Begåvad retroreklam (och en gul stol)


Den nya Lottoreklamen är reklam som gör mig på bra humör. De
spinner vidare på trisslotternas drömtema, med citat, av  poeten Stephane Mallarmé,
författaren Victor Hugo, USA:s 28:e president Woodrow Wilson och ett till namn
som jag glömde kolla och inte kan tyda på mina bilder.
 "Det du drömmer är lika viktigt som det du gör" har 50-talsinspirerad typografi.
Visst är det en tilltalande tanke, nu i lågkonjunkturen...?


Rådmansgatans t-banestation. "Jag drömmer, alltså blir jag", "Det du drömmer
är lika viktigt som det du gör", "Inget formar framtiden som drömmen" och "Alla stora
männiksor är drömmare". Lotta Kühlhorn heter formgivaren som gjort de fina affischerna.
Mer retroreklam, i ett inlägg i höstas, här.


Mer fin fuskretro. Stolen såg jag hos Village på Kungsgatan. Solgul!

Reklamgåtans lösning is it


Otippad lösning på Reklamgåtan, va? För ingen svarade rätt. Måste vara den mest hemvävda
reklamen för den amerikanska läskedrycken hittills. Lovely. Och - glöm inte smörgåsarna!


Se hur Coca-Colabilen rullar in i det lilla svenska brukssamhället!
Sveriges första Coca-Cola blandades ihop på Minreralvattenfabriken
Tre kronor i Sundbyberg, enligt Wikipedia 1953.
En intressant artikel om reklamen i Sverige på 1950-talet hittade jag
på bloggen Please copy me.
(Annonsen fanns i tidningen Se, februari 1956.)

Vimplar - från 1950-talet?

Körde ett loppisbutiksvep före jobbet i går. Hittade bland annat ett gäng vimplar.
Svampen i Örebro invigdes 1958, läste jag någonsin. Men svårt att hitta info om vimplar.


Alvastra, Eskilstuna, Köping, Arboga och Örebro. En söt liten samling, eller hur?
På 1950-talet hängde man dem på väggen hemma. Det känns inte aktuellt. Men tror att de blir
fina som flaggspel på mitt loppisbord i vår.

Kul killar x 2


Jojo, nog verkar de ha kul alltid. Fjorton år och egen lya? Har inte läst boken,
och kommer nog inte heller att göra det. Köpte den för omslagets skull.
Återigen en trekronorsfix på loppis för en 1950-talsfantast.
Notera gardinerna i gult och grått, och det solgula porslinet i diskhon.


Här är grabbarna några år yngre. Annonsen är från tidigt 1950-tal, boken 
från sent dito. Min vän Monet brukar påpeka den oerhörda skillnaden mellan
början och slutet på decenniet för mig.
Särskilt sedan jag spräckte myten om tonåringen här (hon håller inte med och
försöker febrilt upprätthålla myten att det är hon och hennes jämnåriga
som är den r i k t i g a första tonårsgenerationen).
Men det där är en av de fascinerande sakerna med 1950-talet. Vi går från från
gammaldags efterkrigstid till en tid med modärnare anda än något decennium
därefter, hittills.
(Kolla han till vänster! Klämmiga Converse-föregångare han ligger inne med, grabben.)

Överallt fanns ögon...

Alla som inte hade snygga spiror på 1950-talet måste ha utvecklat paranoia. "Överallt
följs Edra ben av granskande blickar". Det anordnades tävlingar som "Stockholms
vackraste ben" och man talade om "rasben". Klart långbyxor och jeans blev poppis!

Tidningshuvud med 1950-talskänsla


UNT är en av allt färre tidningar som har behållit sitt gamla huvud. Och visst har de flesta tjänat
på att byta till ett modernare typsnitt, eller på att byta ut ett långt namn mot två eller tre bokståver.
Men jag hoppas Upsala Nya Tidning behåller sitt gamla tidningshuvud och inte övergår till ett med
bara UNT i blockbokstäver.
Och i går var tidningen extra fin, med den här snön. Det känns litet 1950-tal, tycker jag.

Ge mig linne, tomten - och jag klappar till dig (en julsaga)


Godmorgon och God Jul!
Förlåt, kära ni, min bryska ton i rubriken, men vad ska man säga när veckotidningar tipsar
männen om att ge linne i julklapp??? Tack, men nej tack, säger jag - nu på ett litet artigare
 50-talsmanér.


För så här vill man ju att julaftonskvällen ska sluta. Även om jag personligen inte skulle bli
fullt så upprymd över en ljusblå skjortblus.


Nyttig eller lyxig? Bestäm dig, tomte! Själv fick jag förra julen mottaga en
välkommen klapp - ett par tofflor i modärn design. De har värmt mig hela året.


Men de börjar bli slitna. Så - var kan man finna dessa tjusiga inneskor
nuförtiden? Säg, är inte de med rosett oemotståndliga?


Så var det dags för julmiddagen - och en liten sedlärande berättelse! Far skrattar gott, tänker nöjt
på de vackra linnehanddukarna han köpt åt mor. Mor skrattar också, tror att hon ska få en brosch eller
den där klänningen på Nordiska Kompaniet som hon nämnt för sin make.


Och barnen tänker också de på hur glad mor ska bli när hon öppnar paketet
med diskhyllan. Hon tycker ju om String.


Husgeråd, linnedukar, tråkiga sandaler... Tomten vet hur mycken gråt och
tandagnisslan han ska tvingas skåda under arbetspasset. Han tar täta pauser
med kaffe, och någonting starkt i, att döma av blicken.


Nu är familjen med de glada skratten framme vid kexen och ostarna.
Barnen får ett glas must till, det är ju ändå julafton.


De frågar: Får vi senapsprinsar imorgon, mor? Men självklart, barn, säger mor.
Hon är ännu på bra humör, för ingen har märkt att julskinkan är gjord på grishals,
och ingen har berättat vad hon ska få i julklapp.


Vad hände då sedan? Jo, efter middagen var det dags för julklappsutdelning.
Och vi kan säga så här: När hela den nya Mon Amie-servisen låg i spillror,
fem ryor var sönderslitna tills det bara återstod garntussar och allt som hette
String hade slagits till småved - då gick det upp en Luma för far och barnen.
"Kära du, hade du hellre velat ha den där klänningen?" frågar far.


"Och inga fler saker till hushållet?" viskade barnen förskrämt eftersom mor 
plötsligt börjat titta konstigt ömsom på dem, ömsom på skärmaskinen hon
fått av make och barn då hon fyllde år i oktober.


Men... slutet gott, allting gott. Make och barn undkom mors vrede med blotta förskräckelsen
och när nästa jul kom hade familjen flyttat till en ännu modärnare våning, i Ljura i Norrköping,
med frysbox och tvättmaskin.
Far hade tagit över köksarbetet, medan mor tog igen sig och väntade på Kalle Anka. (Hon fick
vänta länge, Kalle började sändas först två år senare, 1960.)
På juldagen stod barnen vid spisen och tillagade sina egna senapsprinsar.
Och bland klapparna den julen fanns inte en enda linnesak.

                                                                  S L U T

(Tack till Hyresbostäder för bilden. Ett exempel på kul och lyckad retroreklam)

Julkort från förr - och dags att skicka årets!


Har ni sett ett sådant tjusigt julkort! Jag hittade en hel bunt julkort från förr, i min
mammas album. Här kommer en kavalkad. De är från 1930- och 1940-talen, men jag ger
dem dispens från bloggens 1950-talskrav.


Ett litet märkligt kort. Det är jul, men de ser inte glada ut. Ville ingen köpa
deras grisar på marknaden?


Visst är det här vackert?


"Seså, gå ut med gröten till tomten nu! Annars blir han vred!"


"Wow! Backning!"


God jul i en röd liten stuga i skogen ...


... var ett populärt motiv.


Det här skickades av en beundrare, framgår det av texten på baksidan.
B. är mammas förnamnsinitial.


Från en tid då folk faktiskt åkte till kyrkan så här, på riktigt, eftersom man
hade häst men inte bil.


Och tomtarna packade kälken och stretade på.


Men... VAD gömmer tomtenissen i luvan???


Så nära 1950-talet vi kommer här. Julkortet skickades 1949.


Änglar plockar stjärnor...


... och tomtar spanar in fåglar.

Glöm nu inte att skicka julkort! Alltså sådana här på papper som man skickar med posten...

Vilken sovartyp är du?


Just nu kan man inte få nog av sömn. Jag hittade litet roliga annonser på temat.


Jojo, så är det. Det vet man ju.


Ännu en sovartyp. Jag tycker mig känna igen den här mörkgröna madrassen
hemifrån. Eller så förväxlar jag den med en soffa vi hade, i liknande
grönmurrigt med "brokadmönster".


När jag var barn hade vi sådana här täcken i rött. Det var våra gästtäcken.
Jag övertog dem och bäddade under en tid i min ungdom med de blanka
röda täckena och mammas hemsydda under- och överlakan. De sistnämnda
hade broderat monogram, naturligtvis. Mycket stiligt i svart extrabred dubbelsäng.


"Ta det lugnt, Kalle. Pyjamasen kan ju gå sönder."
"Det är ingen risk. Vi har ju stjärnpoplin i våra pyjamas."

Sov gott!