Gott Nytt År från Roslagen!

Sista inlägget för året. När Femtiotalsjaktens läsare ska önskas gott nytt år
 plockas en sparkstötting ned från gamla sädesmagasinet, snö eller ej. 
För mig blir 2014 en förändringens tid. Efter många års längtan går flyttlasset
snart hem till gården i Roslagen. Jag har just lämnat ett jobb där jag hade blivit kvar
alldeles för länge, och hoppas hitta nya intressanta vägar att vandra
under året som kommer. Men först ska jag skriva klart andra boken om Anna-Lisa
och gänget från Söderberga.

Ett riktigt Gott Nytt År!
önskar jag er alla

Och här kommer kavalkaden av sparkar 2008-2012:
 2012. Snö.
 
2011. Barmark.
 
2010. Snö.
 
2009. Snö.
 
2008. Blankis.

Femtiotalsjakten listar Årets 10...

Året går mot sitt slut och det är dags för en tillbakablick på 2013 års höjdpunkter.
Först, förstås: ÅRETS STORA HÄNDELSE I MITT LIV.
I februari hörde Förlaget Orda av sig. De ville ge ut min roman "Anna-Lisas Antik"!
Vi beslutade gemensamt om vårutgivning. Sedan gick det undan. Jenny Holmlund ritade omslaget,
medan jag åkte på semester till New York (läs om vårt bollande mellan flygplatserna på hennes blogg). 
Kvällarna på hotellrummet ägnade jag åt att skriva baksidestext och författarpresentation.
I maj kom så "Anna-Lisas Antik" ut.
 

Min bok fick en riktigt bra recension i Upsala Nya Tidning och av retrobloggare,
dessutom "blänkare" i en massa magasin och bilagor. När hösten kom, kom också
Bibliotekstjänst fina omdöme, vilket gjorde att många bibliotek beställde boken.
Och...

... i december vet jag att många fick "Anna-Lisas Antik" i julklapp.
Det har varit ett tidvis euforiskt år (få bok utgiven, få bra recensioner och höra av läsare
som sträckläst och som undrar när uppföljaren kommer).
Just nu skriver jag på uppföljaren, som är planerad att komma ut nästa höst.
Och redan i vår kommer  "Anna-Lisas Antik" som pocket - med ett nytt fullständigt
ljuvligt omslag (också av Jenny Holmlund).
Min nyårsönskning... är att de stora bokkedjorna ska ta in pocketen, och sedan
förstås också uppföljaren.
 
ÅRETS BLOGG. ÅRETS BLOGGDÖDARE.
Jag brukar utse Årets blogg, men nä... 2013 var året då jag varken hann följa andras bloggar,
eller uppdatera min egen särskilt ofta. Istället hängde jag på det underhållande Instagram.
Där finns alltid en quick fix för den skönhetstörstande, man kan snabbt få svar på frågor om
sakers ursprung, och lägger man två minuter på att ta en bild som den här så får man
snabbt 50 hjärtan.
Och vem vill inte ha det? 
Men just snabbheten och lättheten att kommentera gör också Instagram till årets bloggdödare.
Eller om bloggar dödar sig själva?
För efter tre försök att kommentera på en blogg där man ska fylla i alla sina uppgifter,
och sedan repetera ett gäng suddiga siffror och bokstäver, ger den mest engagerade
bloggläsare upp.
 
ÅRETS LOPPISTUR.
För fjärde året var vi ett gäng retrobloggare (Porslinsbloggen, form55,
Allt det gamla goda, 50-talskeramik och jag detta år) som gjorde en loppisturné.
Loppisar och antikbutiker i Uppsala-Västmanland-Närke fick besök.
Allt det gamla goda-Stina plåtade fin neon i Enköping.

ÅRETS BESLUT:
Vi flyttar ut till gården!
Så i början av 2014 lämnar vi vår fina 50-talslägenhet. Klicka på bilden så ser ni den förföriska
mäklarvideon. Nu är ambitionen att alltid ha det (nästan) så där städat och undanplockat på landet
som det var i lägenheten inför visningen.

ÅRETS ACCESSOAR.
Min samling Helmer Ringström-porslin blir större och större (inom kort kommer ett nytt inlägg
med de senaste förvärven). Tidigare har jag plåtat nytillskotten i ett vitt diskställ. Men så hittade
jag trälådan från Gefle makaronifabrik. Se hur den mörkturkosa texten matchar tekopp och
gräddsnipa i "Trio" (tack för dem, Mangania du älskade).
 
ÅRETS LOPPISFYND x 3.
Det här var året utan några penningmässigt stora fynd, men med många små vardagsfynd.
På megaloppisen i Solna hittade jag dokumentportföljen som ingick i en serie glad plast som alla
utom jag verkar ha haft något (singelalbum, pennställ med mera) ur på 1970-talet. Den bär nu
det växande manuset till "Anna-Lisa Antiks" uppföljare mellan lägenheten och gården.
 
På stamstället Huvudsta loppmarknad stod firren och kippade
efter luft. Nu jobbar han som tandborstställ, och kommer naturligtvis
att trivas ännu bättre när han får bo vid en insjö.
 
Det kommer inte riktigt till sin rätt så här, det stora textiltrycket av Ken Scott. Färgerna
är helt intakta, kanske litet för anglosaxiskt  lila-rosa för min smak men fint. Sådant som man
kan hitta på en loge i Roslagen när turen står en bi.
 
ÅRETS FILM.
Tja, fanns det någon konkurrens det här året,
för oss som älskar estetiken från 1950-60-talet?
Filmen Monica Z hade allt.
Och Edda Magnason var fantastisk som Monica Zetterlund.
 
 
ÅRETS MUSEUM.
Värt en omväg är Nostalgicafé the 50s museum i skånska Tryde.
Styrkan är att man fångat vardagen från förr, med uppbyggda miljöer
och prylar i en mängd som är osannolik.
Don´t miss!
 
ÅRETS JULKLAPP.
Pilsnerboxen. Jag hade längtat efter den i månader.
På julafton blev den min.
 
ÅRETS FARVÄL.
Lejonet Holger vaktade vår hall i över två år, men i höstas
fick han ge sig av till ett nytt hem. Allt och alla kan inte följa med i flytten.
Holger kom till en barnfamilj, så vi gissar att han får
ännu mer kärlek nu.

Tack för det här året, alla ni som fortsatt följa Femtiotalsjakten
(och till och med kommenterat) fastän jag skrivit så litet!


 
 

3 julklappstips - böcker med litet patina

Här får ni TRE JULKLAPPSTIPS!
Det här är böcker jag själv njutit av och ska läsa om:
"Norrtullsligan" - Sveriges första chic lit? Humoristiskt skriven om fyra tjejer som jobbar på kontor och delar lya på Norrtullsgatan i Stockholm. Författare: Elin Wägner. När den kom ut? 1908!
"Och lik väl rör hon sig" - för dig som var ung på 70-talet. Utdrag: "Zündapp skrev man på ärmen och på ryggen på jeansjackan. // Anna kände igen ljudet av hennes Johans Zündapp. Trodde hon i alla fall."
Kom ut 1996. Författare: Charlotta Cederlöf. Omslag av Lotta Kühlhorn, bara en sådan sak.
"Rapport från en skurhink". Stor arbetarlitteratur. En fattig men bildad städerskas dagbok från 1960-talet
där hon oroar sig omväxlande för att ryggen inte ska hålla och för människor som har det så mycket
värre i andra delar av världen. Det är vardag, det är lycka också, det är världen, det är fantastiskt.
Kom ut 1970.

"Norrtullsligan" och "Rapport från en skurhink" finns på nätet, som både bok och e-bok. "Lik väl rör hon sig" verkar svårare att hitta, men försök med antikvariat och loppisar.
God julläsning!

PS. Vilken bok av äldre utgivning skulle DU vilja tipsa om?

God jul, önskar...

I morgon går årets julkort iväg!
Jag skickar nästan bara kort från 1940-50-talet, som jag brukar köpa på Antik & Kuriosa
i Kista på hösten. Där har alltid Enebybergs antikbod en monter med massor av jul-
och nyårskort från tiden. Så här ser årets skörd ut.
Och nu måste jag bara berätta om en underbar läsarrespons....
 
Förra veckan slutade jag på tidningen Metro, där jag
jobbat som nyhetschef de senaste sex åren. Min sista
"Välkommen", som den personliga texten på sidan 2 kallas,
skrev jag om julkort. Och häromdagen kom...
 
... ett julkort från en skånsk Metro-läsare!
Helt underbart! Nu väntar jag på att Skåneredaktionens
brev med kortet i kommer med posten.
(Jag har suddat över avsändaren, ifall hen inte vill synas här.)

Kan det vara 70-talstomtar på julkortet, månne?
To be continued...

Fler julkortsinlägg här på Femtiotalsjakten:
2012: Ett julkort kan se ut hur som helst
2011: A merry merry Christmas - with love to thee and thine
2008: Julkort från förr - och dags att skicka årets
 

Någonstans där ute finns sanningen om Edmunds bord

 
Så var det dags igen för ett inlägg om de mystiska Edmundborden. Jag har skrivit och visat
bilder i flera tidigare inlägg, efter att själv fyndat ett vackert 50-talsbord med kakelmotiv designat
Edmund (eller Edmünd). Ungefär en gång i halvåret får jag mejl från andra Edmundägare
som letar information, och som visar bilder på sina fina bord.

(BILDEN: Christines Edmundbord. "Jag har ett exakt likadant som på bilden men med mosaik,
det talar för att Edmund är en slags kakelkonstnär som hamnar på olika bord.")
 
Frågan är alltså: Vem/vad var Edmund/Edmünd?
Min teori är att kaklet såldes av ett företag till möbeltillverkare.
Där får jag medhåll av signaturen "The truth is out there" som skrivit en
intressant kommentar som jag nu publicerar som inlägg, ihop med mejlade bilder
från Edmundägare.
Jag lämnar ordet till "Truth":

"Något annat än att Edmund tillverkade kakel för montering känns helt otänkbart
med tanke på den stora variationen på bord, dessutom har uppgifter kommit fram att bord har
tillverkats på Edvard Johanssons Möbelfabrik och Tidaholms Möbelfabrik, säkerligen har flera andra möbelfabriker ägnat sig åt montering av dessa plattor. 
 
Det som förbryllar är också de kakelbord i rokoko-stil som bryter helt mot den mer tidstypiska
designen. Detta får mig att undra om det verkligen rör sig om en person som står bakom denna signatur?
Ingenting skulle förvåna mig längre. 

(BILDEN: Johans Edmundbord, ett av de nystilsbord med kakelplattor som "Truth" nämner.)
 
Det känns som det enda som skulle kunna bringa lite klarhet i det hela är om det går att få tag på
någon som arbetat på respektive möbelfabrik. Detta känns dock som en smärre omöjliget.
Frans Edvard Johansson startade fabriken 1903 under namnet Johansson&Svensson-möbelfabrik
och är alltså med största rimlighet död. På en sökning på Tidaholms Möbelfabrik dyker namnen
Thuren och Söderholm som tänkbara partners el. ägare i firman, status på dessa herrar idag är oklart. 

(BILDEN: Angelicas Edmundbord, hittat på mammans vind. "Hon köpte det i en antikhandel
på 80-talet och det hamnade nästan direkt upp på vinden. Nu bor bordet i Göteborg och används
varje dag!")
 
Då de enda spåren går till dessa två möbelfabriker som båda är nedlagda för länge sen är enda
hoppet att få något klarhet (eller åtminstone utesluta spåret) att få tag på någon som varit verksam
på någon av dessa fabriker eller någon släkting till de ovan nämnda personerna.
Edmund - soffbordets svar på Bo Balderson!   
Är det någon som känner sig manad att fortsätta gräva?"
Signaturen "The truth is out there"
 
(BILDEN: Patriks Edmundbord. "Här är ett jag plockade upp igår för några hundringar! Såg inte att
någon skickat en bild med ett bord med det motivet så hoppas du finner bilden intressant."
 
PS från Eli/Femtiotalsjakten:
Ja, vi gräver väl vidare, vi glada Edmundägare, oförtrutet!
Mitt nästa försök är att i kväll lägga ut länk till det här inlägget och fråga en tyska 
och en holländska som jag följer på Instagram om de känner till Edmund.

(BILDEN: Mitt eget bord. Jag är andra ägaren, det stod i en villa i Hallstavik
från 1960-talets början till hösten 2008.)
Fler vackra Edmundbord i ett tidigare inlägg:
http://femtiotalsjakten.se/2010/may/fler-bord-av-edmundedmund.html




                 

Feel good ett klick bort

 
Min roman "Anna-Lisas Antik" har varit slutsåld på nätbokhandarna, men nu finns den igen.
Så får jag föreslå en julklapp som får givaren att krypa upp i soffan eller öronlappsfåtöljen
för ett par kvällars mys?
Biblioteken taggar "Anna-Lisas Antik" som antikviteter, vänskap, kärlek, kvinnor, landsbygd.
De har fattat!

"Anna-LIsas Antik" finns också hos antikbutiken Bacchus i Stockholm, hos retrobutiken
Precis en sån i Borrby och i bokhandlarna i Norrtälje och Östhammar. Samt hos Coop, Rimbo,
Ica, Älmsta och Ica Flygfyren i Norrtälje.

 

Glada vykort i återvinningstider

Där låg de nerstuvade i trasiga papperskassar, längst in i en loppislada. Nästa dag skulle
allt slängas som inte blivit sålt. Jag räddade en trave ungdomsböcker för en krona styck
och gjorde vykort av dem.
 
6 i gänget, en titel från en oskyldigare tid.
 
"Tre flickor och en bil" får mig att osökt tänka på fyra flickor i en bil, Loppomobilgänget
Mangania, Gilsa Grotta, Porslinan och Prylodesign. (Jag kan inte länka från bloggen just nu,
men du hittar dessa fyra intressanta bloggare om du googlar!)
 
"Barbro finner en ö" är med här trots att hon inte blir vykort. Det omslaget är ritat av
Kerstin Thorvall. Hennes illustrationer från 1940-50-tal har en skön känsla som jag gillar.
Någon dag när jag känner mig pysslig igen ska jag rama in det bokomslaget istället.