Gröna sköna Gröndal
Hur har jag kunnat missa Gröndal? frågar jag mig efter mitt första besök i förorten strax väster
om Söder. Så fort vi gått av spårvagnen blev mitt sällskap på utflykten i fredags, Empire-Amelie,
och jag förälskade i arkitektur och atmosfär.
Stjärnhusen i Gröndal är berömda, ritade av arkitekterna Leif Reinius och Sven Backström
och uppförda i mitten av 1940-talet. Tre lägenheter per plan byggdes kring trapphuset och
ljuset kommer in från tre håll.
Husens exteriör är anslående, med sin vackra form och starka färger.
Som alltid i bostadsområden uppförda på 1940-50-talet har man byggt följsamt
efter naturen.
Gissiningsvis var det från början butiker i lokalerna med de vackert utformade
skyltfönstren. På den lilla torgliknande platsen framför huset bytte husmödrar kanske några ord
innan de hastade hem för att laga middag. I dag är här kontorslokaler.
Inbillade jag mig, eller var ovanligt många hus i Gröndal - gröna? Det här
tog skönhetspriset med sin mustiga mossgröna nyans.
Baksidan bjöd på småpampiga balkonger och en Grythyttangrupp.
Vid åsynen av Gröndalsvarvet stannade vi häpet till. Det var länge sedan vi såg någonting så snett
och vint. UPPDATERING: Under Kommentarer berättar Anders S intressant om varvets historia.
En man jag kände på 1980-talet brukade säga "Det fixar båtklubben". Jag trodde
att det var ett vanligt uttryck, tills jag själv använde det en gång i början av 1990-talet och möttes
av oförstående blickar och "Vilken båtklubb?". Då jobbade jag i Östergötland och tänkte att det
kanske var ett stockholmskt uttryck. Men efter att ha testat det på många, många människor
och bara blivit förstådd bara av en eller ett par så inser jag att det nog inte är så vedertaget.
Men ni fattar, eller hur?
"Problem?" "Äh, det fixar båtklubben".
Nordströms Trä har en skylt i trästil.
Port till ett av terasshusen på Gröndalsvägen. Gröndal visade sig vara
em provkarta på förra seklets alla decenniers arkitekturstilar. Jag hade läst in mig
slarvigt och trodde att det bara var stjärnhusen som var intressanta.
Men här fanns allt, från stjärnhus, punkthus och lamellhus till tegelkaserner
och korrugerad plåt-fasader. Och en fågelstuga med initial.
Och imposanta villor från förra sekelskiftet, eller "det riktiga sekelskiftet", som vår
vän Herr K säger. Gröndal var poppis som sommarstugeområde redan på 1700-talet.
Husen fanns där före Essingeleden...
... med sina glasverandor och fina detaljer. I efterhand läser jag nu mer
om sköna Gröndal och inser att det finns mycket mer än det Empire-Amelie
och jag såg under vår korta utflykt. Kanske är Gröndal den stadsdel som samlat
på ganska liten yta har flest lyckade exempel ur varje byggepok? Jag misstänker att det är så.
Du som vill ha en kort faktaartikel om Gröndal, läs Stockholms Stadsmuseums
beskrivning av Gröndal.
Du som liksom jag vill göra en dagstur hit och spana av barnrikehus, kåkstadslämningar och villakvarter
skriver ut denna pdf och tar med dig. Det är en ypperlig skrift om Gröndals historia, skriven av Ingela
Blomberg och Eva Wehlin-Fürst och med foto av Nino Monastra, utgiven av Stockholmshem 1999.
(Bilden: Beckers färgfabrik flyttade 1902 till Lövholmen. Det är där som konsthallen Färgfabriken huserar. Ytterligare en anledning till utflykt. Porten torde vara ingång till Beckers kontor, uppe i Gröndal. )
UPPDATERING: Marcus tipsar i en kommentar om filmen "Nya Gröndal - den fula ankungen som blev en svan", på SVT Öppet Arkiv. Tre minuter reportage från 1952, om den nya stadsdelen "präglad av trevnad
och fylld av sjudande liv". Missa inte!
Nästan som en stuga på landet. Gröndal var verkligen kärlek vid första ögonkastet.
Så kommer du hit: Tvärbanan från Alvik eller buss från Liljeholmen.
Sedan... åkte vi in till Roslagsgatan, och fyndade varsitt par retroglasögon.
Empire-Amelie (t v) tolkar sina solisar som "30 år sedan punken
och Kings Rd i London", jag mina som "Elton John 4-ever".
Vi hittade solglasögonen på Magazin 13.
I morgon på Femtiotalsjakten: Lundbergs konditori - fiket från 1946.
skriven
Vad kul att du har varit här i Gröndal!
Har tänkt på att Lundbergs nog vore något för Femtiotalsjakten.
Beckers gamla kontor innehåller förresten ateljéer numera, tror jag, och tidskriften OEI.