Ohhh, Orrefors - först tar vi fynd och fyndplats (Glasrikeresan del III)


Oj, vilken dag! Utställning på Orrefors glasbruk (inlägg kommer), fika på 1950-talskafé
i Nybro (inlägg kommer), kungligt bröllop på tv - och besök i antikbutik i Orrefors.
Vi tar butiken först, och inköpen jag gjorde där. Koppen är Gefles AU-modell, men varken jag
eller butiksägarinnan visste dekorens namn.
Men jag trodde att jag sett den i Porslinsbloggens arkiv över Geflekoppar så datorn kom fram.
Jodå, där fanns den - Solros från 1959. Gjordes även i gult. vilket ju är logiskt. Jag gav 200 för koppen,
som jag tycker är underbar. Den står på 50-talstyget som jag köpte hos Coola Loppan i Färjestad.


Den här gardinlängden stod jag och fingrade på, lika lystet som Raskens Ida
när gårdfarihandlaren öppnade sin koffert. Ville ha! Men färgskalan i min 50-talslya
är vitt, rött, gult i köket och grått, vinrött, rosa, svart i rummet. Blått funkar inte.
Då kom Femtiotalsmannen till min räddning, påminde om lusthuset som behöver
nytt överdrag till dynan på långbänken. Och plötsligt var 140 kronor ett fyndpris.


Ännu ett riktigt roligt köp. Tvättpåsen i nyskick, kraftigt
tyg i god kvalitet. 240 pix, kommer att hönga med i många år.
Jag gissar att den är från början-mitten av 1960-talet,
baserat på bilderna...

 

 
Tjära, harts, kåda - och litet häftiga kemikalier att ta bort fläckarna med. 
Och ett toppmodärnt strykjärn. Ja, vad tror ni? 1960-talets mitt?


Antik o design heter butiken där jag handlade, nu ska vi titta in! 


Alltså, vi är ju i Orrefors. Låt mig presentera: Nils Landbergs överjordiskt vackra blomglas
"Tulpanvas", signerad, Orrefors Expo 1957. Flankerad till vänster av Stig Lindbergs "Reptil"
och till höger av en Kjell Engman-vas. Längst till höger vas av Gunnar Nylund.


Det här var en av de roligaste butiker jag besökt. Blandningen av Nils Landberg
och 50-talskuddar var oemotståndlig. Den där kudden kommer jag att titta
in och känna på en gång till. Sedan kanske den inte är kvar längre.


Håll i er nu, stockholmare... den vackra treskärmslampan med originalskärmar och stor elegans
får man för 850 kronor. Prissättningen är (jag citerar bloggen En sakletares bekännelser) "medveten",
och en del porslin ligger på Stockholmsnivä. Men sedan finns det gott om riktiga fynd, varav den här lampan
är ett och de många fina 50-talstygerna/gardinerna ett annat.


Plötsligt kände jag ett behov av en mattpiska, bara för att de är så snygga.
Men. Nej. Stopp!


Jag har fortfarande inte lyckats hitta en sådan här slät kornisch till lyan, eftersom min
måste vara cirka 270 centimeter bred. Suktade svårt när jag här såg flera stycken. Intressanta
lampor fanns det också. Till vänster en "lampan utan namn", och till höger 60-talaren "Istappar"
från Ateljé Urshult.


Ännu en kornisch, ännu en vacker 50-talsgardin och ännu fler snygga lampor.
Längst till höger i fönstret droppen från Hans-Agne Jakobsson, Markaryd som jag missade
till fyndpris på en loppis i våras för att jag inte kände till den.


Fastna med blicken och genast blir du kvar en stund till.


Jag är medveten om att det här låter som rena reklaminlägget, men missa inte den här
antikboden om du är i krokarna. Här hittar du hemsidan, det kan vara bra att ringa och kolla om
det är öppet - här finns inga fasta öppettider och så här meddelas det i fönstret:


Jo, jag glömde. Det finns en stor loppisbod inne på gården också,
med en lanthandelsdisk - ett museum i miniformat.


Min fina kopp. Igen. För att jag är så glad över den.

Öland revisited (Glasrikeresan del II)


I dag gjorde vi södra Öland, och jag hann återbesöka några loppisar från förra årets Ölandsresa.
Den hemstickade kanelbullarna fanns hos Kupan i Färjestaden.


Dagens fynd! 60-talsfåtöljen, i fint skick, var nedsatt till... 75 kronor.
"Du behöver en extra sommarstuga att inreda", var Femtiotalsmannens kommentar,
med tillägget "Och en extra månadslön". Dockskåpet med en massa möbler i skulle de ha 100 pix för.
Skåpet och möblerna i plastpåsen på övervåningen var ommålat vitt, kändes som
om någon börjat skapa ett shabby chic-dockskåp.


Coola Loppan är en cool loppis, också i Färjestaden. Där stod nästa fåtölj, en femtiotalare,
och pockade på min uppmärksamhet. Finfint skick, 995 kronor. Jag skulle kunna ha hur
många fåtöljer som helst. Är det därför folk blir antikhandlare - för att få köpa alla fina
möbler de blir förälskade i och åtminstone få behålla dem ett tag?


Treskärmslampan tar jag med eftersom en lapp berättade att den är märkt "Nybro",
en av orterna i Glasriket. Femtiotalsmannen överraskade genom att bli förtjust
i hattaskarna i bakgrunden. Jag föreslog att han kan börja samla hattaskar.


Snygg uppsättning (anonyma) burkar. 1 195 kronor för 11 delar.
I fjol midsommar skrev jag om krydd- och speceriburkar.


Vi gör ju annat än sveper loppisar, förstås. Bland annat gjorde vi ett besök
i Ottenby, där vi åt lunch på fågelstationens restaurang (ochjag höll på att
sätta ett gäddben i halsen - dagens mest dramatiska ögonblick) och beskådade
fågelskådarna. Såg inga brushanar eller skräntärnor, dock.


Efter en heldag på Öland styrde vi mot Orrefors, där vi nu tagit in på
lilla Hotell Orrefors. Exteriören kan te sig enkel, men allt tyder på att det här
är ett hotell i vår smak. Thaibuffé (med delikat rabarberpaj till efterrätt),
rum med bra datorplats - och gångavstånd till Orrefors glasbruk och två loppisar.


Och här i Glasriket bäddar man med Ulrica Hydman- Vallien!


Till sist, ett av mina hittills få loppisinköp. En stor Erker-skål, ljuvligt
turkos, i skick som ny, köpte jag hos Torgets kuriosa i Gamleby för 160 kronor.
I dag hittade jag ett stycke 50-talstyg hos Coola Loppan och en meter presentpapper
som jag tror är 1960-tal (i alla fall ser det ut så) hos Kupan i Färjestaden.
Jag har hållt i pengarna - men nu är vi i Glasriket....

Vykort från S:t Persgatan (Glasrikeresan del I)


Första stoppet på resan till Glasriket blev Norrköping. Jag älskar verkligen den stan, bodde
och jobbade här i början av 1990-talet och skulle gärna bo där igen någon gång. I Norrköping finns
ställen som Café Väster, ett arbetarfik från 1950-talet. Jag skrev om det hösten 2008,
nu var det dags för återbesök. Sabine som driver kaféet på S:t Persgatan hade fixat litet fler 50-talsgrejer,
som Coca-Cola-lådan på bilden. Och tavlan som möter en i ingången är ny:




Så var en fika på 50-talet.


Och det är fortfarande nästan 50-talspriser
- en maffig bit sockerkaka för 5 bagis.


Keep up the good work, Sabine! Om jag bodde i Norrköping
vet jag var jag skulle hänga. Och Femtiotalsmannen skulle
äta en varm ägg med falu, varje dag.


Trendspaning: S.t Persgatan håller på att bli Norrköpings Sofo - eller
"Vodo" (Väster om Drottninggatan). Förutom Café Väster hittade vi...


... Dahlbergs second hand, som hade ett exemplar av den där galonklädda byrån
som jag missade på Myrorna i Sundbyberg i vintras. 250 pix, och jag gissar att den
försvinner snabbt som en avlöning. Nej, jag köpte den inte, det får finnas gränser,
jag kunde ju inte köpa en MÖBEL bara två timmar in på resan.


Snygg skylt. Vi såg även en annan frisörlokal, som såg litet hipp ut,
bredvid en klädaffär som också verkade väldigt "Vodo". Och så några
restauranger, en bokföringsbyrå med porten inredd med lackröd plastfilm,
och...


Café Broadways filial Broadway Express. Jag föredrar ju the real deal, fik som Café Väster,
men litet kul är ändå bilsoffan.


Fast jag vågar nästan inte visa den här bilden, efter FJ-läsarnas hårda dom
över 50-talsfik med Elvis närvarande. Vi var naturligtvis tvungna att även återbesöka
klassiska Café Broadway....


... som såg sommartrevligt ut, och hade utökat med LP-försäljning
i källaren...


... där det också fanns nya sittplatser. Och en teve!


Åhhh, 50-tal!


Och sedan... åkte vi till Valdemarsvik, där jag skannade av Kupan och en
antik&begagnat-bod på Valdemarsviks Auktionsbyrås gård utan att hitta något
jag ville ha. Men konfektionsaffären Valdixi hade kvar den finfina skylten från tiden
då butiken hette Tages Varuhus.

Och sedan... hamnade vi så småningom i Gamleby. Men det får bli ett eget inlägg
så småningom eftersom den lilla stan hade tre second hand/retro/antik-ställen - en ruskigt
trevlig överraskning.


Och sedan... avslutade vi med en fika på Nilssons i Oskarshamn.
En nyproducerad neonskylt i gammal stil - kul.


Nilssons serverade en latte som får fem strutlampor av fem möjliga.
Här plöjde vi den sista av dagens fyra lokaltidningar,
Oskarhamnstidningen.

Nu är det Öland nästa. Stay tuned...


Öland - en lång kärleksaffär


Femtiotalsmannen och jag älskar Öland. Första gången vi var där tillsammans var 1992.
Då var lanthandeln i Vickleby öppen, det skulle den vara några år till. Numera är den
privatbostad.


Vi pratade litet med kvinnan i paret som nu senast köpt huset där det
var affär. Hon berättade att de inte bestämt sig vad de ska göra
med butikslokalen. "Affärsidéer mottages!" sa hon, litet skämtsamt.


De har känslor för sin gamla affär!
Lapparna med Icander och Monica hittade
paret i källaren och har skrivit små
meddelanden på.


... och de har gjort det fint i skyltfönstren!


Vi önskar lycka till!


Nu rör vi oss söderut, det är södra Öland vi tycker så mycket om.
Hos Kupan i Mörbylånga fanns den broderade tavlan.


Vi blir litet deppiga i Mörbylånga. Bokhandeln är nedlagd, och det gamla
fina fiket. Hur är det med fiskaffären...?


Jo, Ideströms fisk har öppet. Men fisken har just sålt slut denna dag. Vi beundrar
det rutiga golvet och fåtöljen.


Affären är öppen de dagar fiskaren varit ute på morgonen och kommit
hem med fångst. Sedan stänger den när fisken är slut. Enkelt, eller hur?


Husets bostadsdel har vacker dörr
och glasbetong.


I Kastlösa finns mack och bilverkstad, som verkar vara igång. Men livsmedelsbutiken
lades ner förra året. Nu är butikerna nedlagda i samtliga byar där Femtiotalsmannen och jag
hyrt hus under åren. Vickleby, Kastlösa, Hulterstad.


Men Kastlösa har i alla fall sin verkstadsservice.
Och när vi korsar ön och kör en bit norrut hittar vi
något som inger hopp...


Gårdby kafé och lanthandel slår det mesta i sin genre.


Romantiskt renoverad, och med både basvaror och roligheter.


Honung, saft och chokladdoppat tunnbröd.


En riktig lanthandel har allt, även kläder.


En strut karameller och hundra procent nostalgi.


Mer godis! Läs om DU-skylten i ett tidigare inlägg.


Kaféet. Citronmarängkakan rekommenderas. Jag gillar inte shabby chic och helvitt,
och vill säga: Se hur fint det blir om gamla möbler får behålla sin färg, och så kör man
vitt som accentfärg istället.


Nu lämnar vi Öland för den här gången.
På återseende!

Häverödal. Tystnad. Tagning.


Tystnad. Tagning. Ett tips till alla regissörer som letar miljöer: Häverödal.
Det gamla tingshuset står och förfaller. Buskar växer upp kring den en gång så pampiga
ingången, kråkor kraxar olycksbådande från mörka granar. Trots att solen lyser från
klarblå himmel ryser jag när jag går närmare byggnaden som alla övergivit.

 
   
Genom nyckelhålen tar jag bilder. Vems var stolen? Vad döljer sig
längst därinne i mörkret? En trappa upp syns takmålningar genom trasiga
fönsterrutor. Tingshuset stod klart 1924, en av de sista byggnaderna
i nationalromantisk stil i Sverige. Arkitekt: Arvid Huss.


Sista rättegångarna hölls här i början av 1980-talet. Huset förklarades
som byggnadsminnesmärke 1989.  När det såldes 1993 var det i gott
skick, men har sedan fått stå och förfalla.
Läs mer om jakten på ägaren här. Nej, brrrrrr... här på baksidan
där ingen kan höra en skrika vill man inte vara kvar.

 
Tillbaka till tingshusets framsida igen.
En gång en vacker lykta, nu vandaliserad. Men det sägs
att det ändå lyser här om nätterna ibland...


Läs mer fakta om Häverödals gamla tingshus här.


Om tingshuset inbjuder till skräckfilmstankar så har vi här den brittiska
pusseldeckarens perfekta miljö. Vi går in på Häverödals hotell!


Trivsamt, med en twist. Vem skymtade precis förbi i spegeln?
Översten som bor i rum 13? Det nygifta paret där hon verkar ha ett
förflutet? Eller var det bara den nyfikna Miss Marple?


Här tror jag Miss Marple skulle sitta och försåtligt locka in förbipasserande
hotellgäster i samtal där de avslöjar mer än de hade tänkt.


Ljuv rosentapet. Lamporna blinkar till samtidigt som ett skrik hörs
bortifrån tingshuset...


Och i frukostmatsalen - förstulna blickar mellan gästerna.
Socker och arsenik i överstens morgonkaffe?


Galonsoffan från 1950-talet ger lösningen på mordgåtan. Miss Marple känner igen
mönstret från ett kafé som mannen i det nygifta paret aldrig säger sig ha besökt, lägger
ihop ett och ett, konstaplarna kan gripa den skyldige.


Häverödal är fullt av hus med spännande yttre och en historia.
Här låg förr handelsboden, nu är det bostadshus.


Skräckfilm, pusseldeckare - och så någonting i den övernaturliga genren, kanske?
Den gamla brandstationen har som ett skimmer kring sig. Är det bara eftermiddagsljuset
som spelar oss ett spratt eller...  andra krafter?

Fotnot: Häverödal ligger i norra delen av Norrtälje kommun, och gränsar till bruksorten
Hallstavik. Det finns en grupp på facebook som heter "Vi ifrån Häverödal och inte Hallstavik".
Och - allvar nu - hotellet verkar ytterligt trivsamt. Kanske äter Femtiotalsmannen
och julbord där.



Hatten av för Iris i Tierp!


Här ser ni det tjusigaste som finns norr om Nordiska Kompaniet i Stockholm. Vi befinner
oss i Iris Asplunds butik i Tierp. Hon har drivit hattaffär sedan 1952, i de här lokalerna (som
dessförinnan var kondis) sedan 1958.


Ett stenkast från järnvägsstationen ligger affären.


Det är bara att sitta fram för provning framför spegeln.


Kanske en handgjord skapelse i rosa? Hit till Iris kommer damer från Stockholm, Uppsala
och Gävle. Det skulle jag också göra, om jag använde hatt. Femtiotalsmannen och blev kvar
i en och  halv timme. Iris berättade om hattar och om sitt spännande liv.


En prickig turban? Kan det vara något? Annars finns "Silviahatten", den
 lila i mitten.


Coola skopor. Förr ville alla ha ny hatt till valborg och första maj. Då var det ruljangs.
Och till begravningar: svart sorgflor. Alla damer i familjen skulle ha, det kunde bli fem
sorgflorsbeställningar i ett svep.


Min favorit. I en sorts ull jag tyvärr inte minns namnet på.


Och den är vintage, som många av hattarna i butiken.
Det avslöjar etiketten, från den tid då Tierps
telefonnummer var tresiffriga.


Senaste versionen.

 

Värmande huvudbonader till hösten. Inte heller de ur 2009 års kollektion.


För herrar som bär hatt på sin person erbjuds naturligtvis ett smakfullt urval,
strax innanför dörren.


Sedan kan mannen sitta här och vänta medan hustrun
provar hattar och turbaner. Och studera det vackra golvet.


Iris butik är två butiker. Hattaffär och handarbetsaffär. En gång i tiden hade hon 38 syföreningar
som kunder, berättade hon för oss. De fick komma till butiken på kvällarna och välja i lugn och ro.
Iris jobbade dubbla skift på den tiden. Vi fick litet modevisning också, Iris har sparat en del av
sina tjusiga plagg från 1940-talet och framåt.


Kappan är från 1949, The New Look.


I ett av fönstren: Kuddar från olika decennier. Det är visingsexemplar, sedan köper
man material och mönster, förstås. Fast jag köpte en färdig kudde i stället,
den turkosa som sticker upp längst ner i bilden.


Då fick jag en papperskasse från 1960-talet.
Den är mer chockrosa än vad bilden visar.
Iris berättade att Konstfackelever varit upp till Tierp
och kollat in hennes gamla hattar och även
papperskassen. Jag förstår det.


Alla borde åka till Tierp och träffa Iris och inhandla
något vackert från hennes fantastiska butik. Men passa på,
för Iris kommer att avveckla butiken någon gång de närmaste åren.


Nu skriver jag inte mer, utan hänvisar er till den utmärkta artikeln om Iris
i Upsala Nya Tidning, från förra året. Där kan ni läsa om hennes spännande liv.
Tack, Iris, för att du tog dig tid med oss!

Och nu blir det Norrtäljenostalgi


Jag blev litet inspirerad av Skaffaren, som haft flera inlägg med gamla vykort. Därför får ni se
några vykort från 1950-talets Norrtälje som jag hittade på en loppis i somras. Först Wallinska
gårdarna på Lilla torget. De står kvar än i dag.


Här har vi Tullportsgatan. Där det låg ett kafé finns nu en klädaffär. Jag blir nyfiken på
hur kafét såg ut, och när det upphörde. Slottsträdgårdsmästaren
har en lista på fik nu och förr i Norrtälje. Det där torde vara Café Roy.


Ungefär samma vy, sommaren 2009. Husen står kvar, på den här delen
av gatan. Poraths guldsmedsaffär hade funnits länge redan på 1950-talet. 


Nu står vi med ryggen mot Tullportsgatan och tittar ut över Stora torget. Bilkunniga får gärna 
hjälpa till att datera denna samling vykort, som sitter ihop flera stycken i ett "dragspel".


Samma torg, samma hus. Men entrén till det vita har ändrats och all den
gröna växtligheten på väggen är borta.


Här, mina vänner, har ni ett turistmål i klass med Svampen i Örebro. Café DC-3!
Mellan 1949 och mitten av 1970-talet stod flygplanet i Socitetetsparken. Och frågan är om det
funnits något i Norrtälje efter kurortstiden som gjort staden känd på samma sätt som DC-3:an
gjorde. Läs hela historien om planet och hur det hamnade i en park i Norrtälje hos DC-3.se


Fiket las ner, planet flyttade från Norrtälje. Men det var i alla fall
här DC-3:an stod. Jag undrar varför min familj aldrig fikade där. 
Kanske var det turisterna och inte bygdens folk som hängde
på Café DC-3?


Planet plockades hem till Norrtälje igen, efter många år. Sedan 2006
står det uppställt utanför Hotell Roslagen. Oklart vad som händer nu. På den
ideella föreningen DC-3:ans Vänners hemsida står det bara att man avbrutit arbetet.


Åhhhhh, järnvägsstationen. Mamma tog med mig på tågresa till huvudstaden 1968, året
innan tågtrafiken till Norrtälje las ner. Tänk om man kunde få åka Roslagsbanan från Norrtälje
till Stockholm igen... Stationshuset på bilden är inte det ursprungliga från 1884, utan är en
funkisskapelse från 1942, läser jag här. Det är rivet, nu ligger där ett hus med bibliotek, kaféet  
Kanelbullen och bostäder.


Så trevliga de är, "dragspelsvykorten", som jag kallar
dem. Fast det finns säkert ett annat namn?
Görs det fortfarande sådana någonstans idag?

Läs en kul artikel av PO Tidholm från DN Kultur här.
Läs ALLT om gamla vykort hos Gamla Vykort.
Och... skriv ett vykort med en vy till en vän i dag!

Ljuspunkter längs Jungfrukusten


JÄMTLANDSRESAN, FREDAG
I Söderhamn såg vi vad som måste vara en av landets tjusigaste biografskyltar.

 
Eller ska man säga biografskulptur? Tur att vi såg den, det är en tröst,
för när jag kom hem slog jag i "K-märkt på väg" och insåg att vi 
hade missat stans 1950-talsfik, Rådhuskonditoriet. Aj, aj, aj. Det får bli återbesök.
(Fast vi ska inte klaga. Vi fikade på Tewes konditori, och de får fem strutlampor
av fem i betyg för sin blåbärsbakelse - och för sin logga, kolla här.)


Sedan valde vi - förstås  - bort E4 och tog gamla riksväg 13, som döpts om till
Jungfrukustvägen, men som mest bjöd på skogsutsikt. Vi körde in till några
av samhällena och spanade. Här är vi i Ljusne, ni ser skylten på Folkets hus.


Ljusne hade en gång flera stora industrier. Man förstår att det funnits en
storhetstid när man ser de många hyreshusen, och till exempel en stor
numera nedlagd skoaffär. Nu var gräset tovigt på gården till några slitna
hyreslängor och en hel affärslänga i ett 1950-talshus gapade tom.


Men i Folkets hus var det renoverat - även om jag istället plåtade
dörren med det intressanta glaset.
Och nu ska ni få månadens lästips:
Bloggen Rostsverige. Den här länken går till inlägget där männen
bakom bloggen varit i Ljusne och dokumenterat rostig industrihistoria.
Klicka er sedan till huvudmenyn, och läs följetongen "Ska du verkligen
äta det där? Ett glesbygdsäventyr i 18 delar."
Enormt roligt.


Bönhuskafé med loppis i Trödje. Under två veckor har missionsförsamlingen hållt sitt hus
öppet för besökare. Vi slank in på näst sista dagen och kollade loppisen. Premiärdagen hade det
hållts husförhör, läser jag i Gästriklands Tidningar. Det hade Femtiotalsmannen, som gick i
 söndagsskola som barn, klarat galant. Jag hade fått skämmas.


Nybo café revisited! Klart jag måste visa Femtiotalsmannen
det fina 1950-talsfiket i Valbo utanför Gävle. Vi började faktikst
resan med kaffe på Dagnys hörna i Östhammar.


Älvar, forsar och Döda fallet.  Förutom 50-talskaféer och loppisar har vi under vår
bilsemester sett mycket vacker natur. Böljande kullar, faluröda hus och lador,
i den där svartröda färgen de har norröver (borde tagit bilder!!!).  Övergivna hus
och butikslokaler - ruinromantik. Kyrkor. Raggiga nötkreatur med roliga horn.
Nästa gång får det bli transportsträcka upp, och litet mer Jämtland.
Kanske på hösten, när de flesta loppisar är stängda... blir mer tid över till annat då.
(Tavlan hänger på Nybo Café.)

I morgon: Loppischock - hela listan från bilsemestern 2009.

Allt kan inte köpas för pengar


JÄMTLANDSRESAN, TORSDAG
Här befinner vi oss på PRO:s loppis i Hammarstrand i Ragunda kommun. Vi har gått ner i en
källarlokal i ett bostadshus, Femtiotalsmannen får hjälpa PRO-damerna att hänga upp en klocka,
allt är väl och trevligt. DÅ får jag syn på Den Röda Stolen...
Den är 1950-tal, den är ljuvlig, den är i ett skick som om den hämtats ut från bosättningsaffären
i förrgår. Den vill bara en sak, att få komma och bo i en lya i Solna.


"Vad kostar den röda stolen?" frågar jag PRO-damerna, eftersom jag inte
ser någon prislapp.
Dam 1: "Den där, den är inte till salu".
Dam 2: "Nä, den tillhör lokalen."
Dam 1 igen: "Den gula där, den är också fin. Men den är inte heller till salu".


Här är "den gula". Titta noga på bilden. Allt har orange prislappar. Utom de
två vackra stolarna. På deras baksidor: två stora lappar med "Ej till salu".
Jag försöker verkligen. Jag berättar om hur jag inreder min lya i 1950-tal,
jag berättar om originaltapeten från 1950-talet för att de ska kunna se framför sig
hur fint Den Röda Stolen skulle få det,  jag tjatar. Jag ber damerna ringa PRO-styrelsen,
kanske går det att upphäva "Ej till salu-beslutet"?


En halvtimme senare har jag en lokal tungviktare inom PRO i telefonen,
hon ringer upp just som jag är på väg in i Ragunda gamla kyrka. Hoppet tänds.
Men nej. "Stolen tillhör lokalen". "Det har varit så många som velat köpa den, så vi
fick sätta på en Ej till salu-lapp." (Intressant affärsmodell.)
Jag bönar och ber litet till, och jag erbjuder en summa i klass med vad stolen
antagligen skulle kosta i antikaffär i Stockholm. Men nej.
Stolen tillhör lokalen.


Jag, två minuter efter telefonsamtalet. Eller är det en detalj ur Ragunda gamla
kyrkas vackra altartavla från 1600-talet? 


Hammarstrand - Norrlands Hollywood. Kanske borde jag ha gjort som man
gör i filmer - gett dem ett erbjudande de inte hade kunnat motstå?


Yep.

Och här är biografen...


... med dans i samma hus. Vet inte om det fortfarande bjuds upp.
Vet inte om jag vill besöka Hammarstrand igen.
Vet bara att "stolen tillhör lokalen".
Den kommer aldrig att tillhöra mig.

MER FRÅN TORSDAGEN:


DAGENS TRÖSTPRIS. En ljuslykta inhandlad
på en riktigt trevlig loppis, för 10 kronor.
Femtiotalsmannen påstår att det är tidigt 1970-tal.
Jag tror att det är sent 1950-tal/ tidigt 1960-tal, men vet
att den kommer att se ut som klockrent 1950-tal i en lya
med andra 50-talssaker. En lya där det också borde
stå en röd stol.

I morgon kör vi sista etappen, till Solna.
Via Nybo café i Valbo, se tidigare inlägg.
Stay tuned...

Femtiotalsjakten hamnade i 1960-talet


JÄMTLANDSRESAN, MÅNDAG.
1950-talet har hittills varit svårt att hitta på denna resa. I dag hamnade vi istället mitt i 1960-talet,
och det var så charmigt att Femtiotalsmannen och jag smälte. Vi befinner oss på Orsa Kulturhus
och deras fina utställning "Ung i Orsa på 60-, 70- och 80-talen".


Beatles på väggen, ryakuddar och en stol från 1950-talet i tonårsrummet från 1960-talet.


Några år innan Beatles hade mustasch och skägg...


... bars läderjackan på förra bilden av coola killar som de här. Fotografier på ungdomar i Orsa
från de tre decennierna pryder utställningsväggarna. Det här gänget gick bilmekutbildningen
omkring 1963. Fotografiet publicerat här med tillstånd av fotografen Hoffmans dotter Monica.
Tack, det är en fantastisk tidsbild!


Tillbaka till tonårsrummet, där jag hittade en 50-talslampa
som gärna skulle få pryda min lya!


Stilig termos. Kopparna - vem kan berätta något om dem?
Ser väldigt vita ut - Gustavsberg? Stig Lindberg?
UPPDATERING: Yep. Turtur av Stig Lindberg för Gustavsberg
(tack, SImon!)


Åååh, jag ville ta med hem! Soffan har likadana tassar som Bamse, mina
drömmars fåtölj.


Hallå, generationskamrater! En bild för er. Här förflyttades jag i ett slag 
till 1975 - och coolaste killarna DET året hade den där täckjackan (hette
inte märket Skiyot?) och moppe med högt styre.
Jag rekommenderar verkligen utställningen om ni passerar Orsa. Massor
av foton, och fler saker än jag visat här.


Innan vi lämnar Orsa: Det ena av butiken Hellzephyr Musiks två skyltfönster
med roliga gamla skivomslag.

LITE MER FRÅN MÅNDAGEN:


DAGENS FIK: Systrarna Rut i Furudal. För skylten, och för specialaren "Hockeybullen".
En väldigt söt vetebulle med smörkrämsfyllning och glasyr. Namnet kommer av att det
hålls hockeyläger i Furudal. De unga spelarna gillar bullen, sa tjejen bakom disken.
Vi vet att det stämmer, för vi hörde faktiskt en grabb på väg in i fiket, med förväntan i rösten,
säga till sin kompis: "Jag ska ha en hockeybulle!"


DAGENS FORDON... stod i Skattungbyn. Plundrad på nästan allt, men ändå
liksom vacker.


Vad ryker härnäst? Handtagen?


NATTENS HOTELL... är Hotell Härjedalen. Här bor vi i natt, och jag smög runt i korridorerna
i kväll med kameran...

 
 
Ett hotell i min smak. Och man får frukost när man vill, och på rummet
om man vill.


DAGENS LOPPISUTBUD... var något bättre än gårdagens.
Av fyra loppisar var en alldeles underbar, den finns i Emådalens
stationshus. Där köpte jag cigarettasken i plåt, tänkte ha den
till bjudcigaretterna.
Dessutom hamnade vi i en riktig antikbod, i Övre Gärdsjö.
Det kommer ett samlat inlägg efter resan, med alla bra loppisar
och antikställen som jag snokar upp. Då blir det bilder
från både Emådalen och Övre Gärdsjö.

Stay tuned....

Mygg, byggnadsvård och ny kvast


JÄMTLANDSRESAN, SÖNDAG.
Dagens roligaste stopp var det i Gysinge, där vi tittade in hos Centrum för byggnadsvård.
Jag har läst om dem och sett bilder, ett besök var ett måste när vi passerade. Här finns
verkligen ALLT för den som renoverar gamla hus. Ljuvligt.
Vi gick runt i butiken/utställningen, köpte en kvast och fikade sedan.
Bilden ovan är från kaféet.

 


Plåtat i butiken: Ljuvligt grå skänk med beslag, vår nyinköpta piassavakvast,
handsmidd spik (vacker som ett konstverk), färgpigment (falu ljusröd m fl),
1920-talstapet (åååh!), strömbrytare i porslin (ska ha sådana i lyan).


Utelampor i olika stilar.

 

I kaféet såg vi hur snyggt det blir när man renoverar med sådant som kan
köpas i butiken. Min favorit var bordet vars två skivor hålls ihop med en hasp.
Vitt trä, svart järn. Så snyggt.


Ser ni röken? Det är myggrökelser på kaféverandan. Allt ni läst om myggplågan
i det här området är sant. Jag har aldrig varit med om något liknande, myggen
fullkomligen anföll, som målsökande robotar, så fort vi steg ur bilen.
Och de var... många. Jag är djupt tacksam över att  inte bo i Myggland.

LITE MER FRÅN SÖNDAGEN:


DAGENS FIK. Dagnys Hörna i Östhammar, första stoppet. 
Femtiotalsmannen och jag drack kaffe och spelade 50- och 60-talslåtar
ur den utmärkta jukeboxen. Jag skrev om Dagnys här.


DAGENS TRAPPA. Banken i Hedesunda. Ljusblått kakel matchar neonskylten. Stiligt.


DAGENS LOPPISAR...  var urusla! Besökte sammanlagt fyra, från Östhammar till Gysinge.
Bara trista saker/för dyra saker/samma saker som man alltid ser men inte köper.
Nä, soffan här i Gysinge var det enda som fick mig att titta en extra gång.
Börjar jag bli kräsen..?


Okej, den här fick mig också att le. Om den inte varit
så solkig... så kanske...

I morgon måndag drar vi vidare mot Sveg. Där ska finnas
ett intressant fik... Stay tuned....

Skyltsöndag, Hedemora och Sala


Jo, det är mitt i sommaren, men vi kör en skyltsöndag ändå! Under Femtiotalsmannens
och min Säterresa plåtade jag litet neonskyltar och annat. Måste tillbaka till Hedemora
när det verkligen är skyltsöndagstider - de här skyltarna vill jag se lysa i mörker!


Goodholms har neonskyltar över hela butiken, på gaveln....


... på framsidan....


... och över dörren. Många stilpoäng till den färgaffären
- hoppas neonen är i bruk också!


En av landets alla Sagabiografer. Bakgrunden kändes lätt lantlig, trots att vi befinner oss
på stans huvudgata.


Konditori Centrum hade stängt "pga ägarbyte". Jag hoppas den nye ägaren
behåller den sockersöta skylten - annar vill jag köpa den!


Kondisromantik.


What you see is what you get. Barnkläder.


Men... vad är det där? Min retroradar slog på
fem meter före gatuprataren...


... kände på mig att en stad med så fina neonskyltar också måste ha ett retrofik. Kul ställe.
Det mesta var till salu också. Vila litet i den här bilden, för nu kommer det rusklgheter....
 

Vi är i Sala, och jag har fått syn på ett bedagat hus med herrekipering.
Känsliga läsare varnas... starka bilder... blunda kanske....


Det här måste vara Sveriges ruggigaste skyltdockor. Kolla blicken. Och det växer hår i ansiktet
på dockan till vänster. Och om natten när ljuset i butiksfönstret släcks så börjar de röra sig...


... ledda av Dockmannen, Salas skräck. Brrrrr.... nu går vi vidare.


... till en tobaksbutik med stil. Fast man kan få opiumvibbar också, om man är på det humöret.

  
 
Vi avslutar med en stillsam och trevlig kvartett bilder. Sala är roligt att
gå omkring i, stan har små detaljer att kasta ett öga på.

Trevlig skyltsöndag!

Säter som jag såg det


Säter var målet för Femtiotalsmannens och min senaste bilresa. Vi åkte
dit för att vi snokat reda på att det finns ett biografmuseum och ett
1950-talskondis. Ingetdera besökte vi. Så kan det bli. Men vi såg annat.
Det här huset nära folkparken Säterdalen har fått förstärkt färg av mig. Det är
så här jag tycker att det borde se ut.


Säter, tisdag eftermiddag. Det händer inte så mycket, men det kan också vara skönt.
Utanför Johnssons herr byts några ord.


Vid det fridfulla Rådhustorget finns en butik av det gamla slaget, med brett utbud.
Vem behöver Ur & Penn, Synsam och Guldfynd - när Runes finns?
Säter är en av landets bäst bevarade trästäder, inga större bränder har
drabbat staden. Vi tog en promenad i träkvarteren och njöt av lugnet.


Säters 1950-talscafé, Janssons, var stängt. Men vi lät oss
inte nedslås. Inte i en stad som har ett wienerkonditori.


Ett kul sådant, dessutom. Två våningar, inrett i "gammal stil", allt från 1800-tal till 1950-tal.
Många av möblerna och sakerna var till salu. Jag kikade såklart...


... litet lystet på den här lampan. Rolig!


Tapeterna var ett nytryck av en gammal tapet. På hyllorna
fanns mycket att titta på.


Till sist: Den tidigare fasta paviljongen på Säters mentalsjukhus. Fram till 1980-talet vårdades
patienter här, i det som nu börjar likna en ruin. Vi besökte Mentalvårdsmuseet som är inrymt
i en av de andra gamla sjukhusbyggnaderna från 1912. Vår guide berättade om mentalvården före
psykofarmakans intåg, om fascinerande  människoöden och om sjukhuset - som var ett eget litet samhälle
utanför staden Säter. Vi vill verkligen rekommendera ett besök, läs mer på museets hemsida.

Nästa gång, för det blir återbesök, ska vi kolla in Biografmuseet och så hoppas vi att
Janssons Café har öppnat igen!

Bilutflykt - men vart? Gissa!


Det här är den sötaste lilla neonskylt jag sett (hittills). Femtiotalsmannen och jag är på en
kortsemester med bil. Gissa var vi är, och har varit, i dag! Den som har flest rätt utses till
veckans stormästare i geografi.
1) Var finns neonskylten? E´ de Mora?


Men först på vår resa kom vi till  denna vackra järnvägsstationen
med stolta anor. Ledtråd: Vi har gjort ett byte - Uppland mot ett annat landskap.
2) Vad heter järnvägsstationen?


Mellan järnvägsstationen och neonskylten gjorde vi ett stopp här.
Jag var avig, gillade inte stan.
3) Var ligger byggnaden ritad av Alvar Aalto?


I natt sover vi  på stadshotell. Tidigare i kväll kollade vi in vackra bilar och en kul
loppis i stadens folkpark. Parken ligger nere i en dal, med en vattendrag som forsar rakt igenom.
Mycket fint. Få se hur många av er som säter de tre första och denna ort.
(Bilarna: Ford '56 (svart/vit) Chevrolet '56 (orange/silver) och Chevrolet '57 (röd))


4) Nå, var är vi?
Bilarna: Cadillac '58 (mörkblå/vit) och en De Soto '58 (blå/svart).
Tack till GrandPrix63, som hjälpt mig identifiera bilmärken och -modeller
så att jag kan berätta för er vad det är för bilar.

Svaren (och vinnaren) hittar du här.

Fler bilder från resan kommer i senare inlägg.

Fina femtiotalsformer i Fagersta


På vår Bergslagsresa gjorde Femtiotalsmannen och jag ett snabbt nedslag i Fagersta.
Hittade en del 1950-tal. Den här nedlagda macken var Fagerstas snyggaste byggnad,
av dem vi hann se.

Numera håller ett byggföretag hus här, bra att macken inte står tom.


Jag googlar febrilt, men hittar ingen info om macken. Kanske någon av
Femtiotalets läsare har koll på dess historia?


Åker in i stan och hittar Vilhelminaparken med sin scen. Ser ni släktskapet
mellan scentaket och macktaket?


Parken har en stolskomposition i 50-talsfärger. 


Mjölkcentralen, Fruktcentralen och -  Elcentralen.
Pluspoäng till alla städer som har en centralenskylt kvar!


CitySalongen kanske är mer 1960-tal, men fin är den.


Till salu: En järnvägsstation. Fagersta Central ligger i Västanfors, Fagerstas södra
stadsdel. UPPDATERING: Västanfors station ritades av Folke Zettervall 1899. FZ ritade
även alla övriga stationer på bandelen Krylbo-Frövi i samma stil, meddelas i kommentar
till detta inlägg.
Nu är stationshuset, "anno 1899" som det brukar heta i mäklarannonserna, till salu.
Senast på torsdag, den 28 maj, ska du ha lämnat in anbud till Jernhusen för att kunna vara
med och slåss om kåken. Annons här.
Och mer om arkitekturen i Fagersta här.

Sista delen i "Bergslagsresan maj 2009" kommer på lördag. Då handlar det om
Nostalgibyn i Hosta, mellan Fellingsbro och Frövi.

Om Elvis lever bor han i Norberg


Yes, sir! Så är det. Elvisboden, Sveriges enda Elvisbutik, finns i västmanländska Norberg.
Och vilken butik sedan...


Det är Runo som driver Elvisboden, med slogan "Taking care of Elvis". Han har
haft butiken i några år, och här finns allt från egna samlarobjekt och signerade
grejer till Elvis-doftljus. Han åker över och inspireras av affärerna i Memphis,
"där ligger de på rad, i Sverige är jag ensam om att ha en Elvisbutik".


Runo har många järn i elden. Just nu är det förberedelserna för Elvisdagarna
i Norberg 5-6 juni. Det är andra året han arrangerar Elvisdagar. Förra året kom
2 000 personer, i år räknar han med betydligt fler. Det blir uppträdande av
Elvisimitatörer, dans, cruising med amerikanska bilar med mera.
Och allt är gratis. Runo kör Elvisdagarna ideellt för att han vill göra något kul för folk.
Andra företag i stan ställer upp och sponsrar med kaffe, saft och diverse.


Femtiotalsmannen och jag trivdes hos Runo. I hans bod kan man
dricka en kopp kaffe och prata Elvis, spela flipper - eller få massage
i en massagestol medan man tittar på Elvisfilmer på en tv-skärm.
På fönstret stod det också Elvisbodens begravningsbyrå, vilket vi först trodde var
ett skämt. Men nej, Runo hade begravningsbyrå i 30 år. Sedan han blev
pensionär har han startat om med Elvisbodens begravningsbyrå. Vi ser väl litet
skeptiska ut över kombinationen. Tas det företaget på allvar, liksom.
"Äh, folk vet ju vem jag är".


Apropos game over. Flipperspelet - ja, hur tror ni att det
såg ut?


Förra vintern när jag körde långt flera gånger i månaden
köpte jag ett dubbelalbum greatest hits och sedan två tre
skivor till och spelade Elvis non-stop i cd-spelaren i bilen.
Jag förstod plötsligt alla Elvisfans. Han är suverän.


Cool pryl i Elvisboden I:
Elvisbrillor med polisonger.


Cool pryl II:
Elvisljuset. Doftar herrparfym från tiden.


Cool pryl III:
Are you lonesome tonight? Krama en Elviskudde!


Coolast: Runo. Tack för en trevlig stund och lycka till
med Elvisdagarna!


Been there, done that? No, but at least I got the t-shirt!
Tyvärr kan inte Femtiotalsmannen och jag övervara Elvisdagarna, vi är
annorstädes då.
Nu hoppas vi på 2010!

Nästa inlägg: Här drack vi kaffet som hade fått Elvis att aldrig lämna byggnaden.

Betagen i Bergslagen


Fellingsbro, lördag förmiddag. Fyra gånger de senaste två åren har Femtiotalsmannen
och jag passerat här och varje gång trott oss se en sedan länge nedlagd grill. Den här gången
stannar vi, går fram och tittar in genom fönstren. Blankt och putsat, dricka i kylen. Allt tyder på
 att "Råsas grill" ännu serverar mat. Men när?
Vi frågar en man som står och byter däck vid verkstan bredvid. "Jo, det är öppet."
När? "Vardagar." Och: "Man ser att det är öppet när det står en bil där".
Okej.

 
Vi köper glass i verkstadens kiosk. Där sitter det anslag
om kommande loppisar och mopperally i trakten. Killen
bakom disken berättar att de har bakluckeloppis på planen
framför Råsas och verkstan den 1 maj varje år.
I år var det över 100 bilar.


Vi drar vidare till loppisen nere vid järnvägen. En Rexoped
står parkerad framför butiken. Och jag hittar saker därinne.
Ska visa er, om en stund.


Sedan vi ser en loppisskylt som pekar in i ett bostadsområde och följer den.
Vi hamnar hos Bosse, som har en trevlig loppisbod på tomten. Jag köper
ett par riktigt fina saker av honom (jaja, ni får se sedan), och ber att få ta en
bild på några tefat från 1950-talet. Berättar att jag bloggar om 1950-talet.
Då bjuds vi in i huset...


... där Bosse, samlare, hade ett helt rum med spännande grejer. Här kommer ett bildsvep!


Nylackad BP-pump under renovering.


Nu blir det kaffe x 3.
"Kokhett" mattermos med etiketten kvar...


... Luxus kaffeburk - med kaffet kvar (bulligt lock, jag kände på det)...


... kartonger och burkar, alltid lika roligt.


För kakan till kaffet. Femtiotalsmannens mamma serverar
fortfarande kakorna på ett sådant här fat.


Visst är tändstiftsreklamen snygg? Och Continental. Och de andra. 


En raritet. Bosse har fått bra bud, men säljer inte skylten med det som kan vara svensk
reklam genom tidernas mest omständliga formulering.


På väggen singlar, bland annat Lill-Babs slagdänga från 1959,
"Är du kär i mig ännu Klas-Göran?"


Doris Day är också representerad.


Vackra flaskor i rader på spiselkransen. Min favorit är tvåan från vänster,
tillverkad på Arboga glasbruk 1914.


Sedan betalade jag för mina fynd. Vi hade haft en jättetrevlig
stund. Tack, Bosse!
Färden gick vidare till Lindesberg, och Wienerkonditoriet,
vårt stamhak...


Serveringen ligger på huvudgatan i Lindesberg.


Man kan sitta vackert framför mosaikfasaden.


Stilpoäng för glace-skylten på en vägg inne i kafét.


Gissningstävling (endast för stockholmare):
Hur mycket betalade vi för fikat? Två kaffe med påtår, två sockerbullar,
två bullar med glasyr, en arraksboll, en hallonbakelse. Gissa!
Svar sist i inlägget.


Nu till dagens loppisskörd! Vi checkade in på Lindesbergs stadshotell, och jag
plockade fram dagens finaste fynd. Jie-fatet hitade jag i Bosses bod.


Ja, fatet var finast om man tittar på skicket. Men här har vi kopparna som
jag var glad över hela dagen. Arthur Percys "Grand" i ljusblått och (nött) guld.
Kopparna har små små nagg och är slitna, men åhhh, jag älskar den servisen 
och har länge önskat mig några koppar ur den. Den fanns också hos Bosse.


Dagens första köp. Överst Blå Eld-fat, därunder ljusblå djup
plasttallrik, Mepal. Båda stod på 1 kr-hyllan i Fellingsbrobutiken.
Blå Eld har ett nagg, men det struntar väl jag i. EN krona.
Och jag har två flata Mepaltallrikar, börjar bygga en servis.
Äntligen förstod jag att alla bloggare från landsorten som visar
upp ett helt bord med loppisfynd och skriver att de betalade 
"57 kronor för allt" faktiskt talar sanning.
Underst ett vackert fat från Karlskrona...


... någon som har ett namn på det?


Det blir mer Bergslagen de närmaste dagarna. Bland annat bilder från
nostalgibyn i Hosta, som vi också hann med att besöka i dag.


Svaret på fikafrågan. Allt på brickan
kostade 100 kronor. Kan jämföras med
de 380 kronor som Thelins i Solna skrattretande
nog skulle ha för en 10-bitars moussetårta i torsdags.

We love Almunge (Uppsalaresan del I)


Vi skulle till Uppsala på en vernissage, fann Almunge på vägen. Vi blev inte besvikna.
Det började med att vi såg en loppisskylt, "loppis i HV-gården". Svängde av, in på en byvägs-
liknande sak, nästan tvärbromsade efter en halv minut. Vad? Röda kvarn?! En biograf
i ett så litet samhälle???
(Den rallymärka VW-bubblan är inte vår, den stod på en uppfart, om någon undrar.)


Neonskylten är original från 1950-talet när Röda kvarn öppnade. Här visas
fortfarande bio, i Lions regi. I kväll söndag den 26 april kl. 18.00 Clint Eastwoods
senaste, "Gran Torino".


Tyvärr kom vi ju inte in, men jag plåtade genom fönstret.
Det ska finnas en kiosk därinne, från tiden, original den med.


Papperskorg/askfat från Kockums.


Efter skönhetschocken Röda kvarn körde vi vidare till loppisen vid HV-gården.
Femtiotalsmannen fick syn på skylten om kaffeservering och försvann in i huset.
Jag plöjde igenom loppisen, sedan följde jag nyfiket efter.


Oj! Tjusigt! Nu ska vi ägna oss åt HV-gården, byggd 1954, ett tag. För Femtiotalsmannen
satt därinne och sörplade kaffe och åt hembakade bullar och hade slagit sig i slang med
en av bygdegårdens eldsjälar. Hon berättade att bygdegårdens storhetstid var på 1960-talet.
Då spelade Hep Stars, Tages och Shanes där. Publikrekordet ska ha varit 1 000 besökare.
Numera tillåter brandskyddsreglerna bara 150 personer...


Här sjöng Svenne Hedlund! Men tillbaka till 1950-talet. HV-gården byggdes
av hemvärnet, därav namnet, och Almungeborna. Vi visades runt i byggnaden,
och vår "guide" berättade att 1950-talet var bygdegårdens stora decennium.


Lamporna är original, även tyget. De fick vila under 20 år,
då satt det uppe sådana där runda porslinslampor.
Men sedan gick en glaslampa sönder, och de här fina togs fram igen.
Vår guide tvättade tyget, och vips så hade lokalen fått tillbaka sina
vackra 1950-talslampor!


Kolla handtagen! En trappa ner ligger köket, och en lokal där det var servering förr.
Originalköket är kvar, fast omtapetserat och med ommålade luckor.
Nu ska köket rustas. Kanske blir luckorna ljusblå? Vår guide berättade om föreningens
kamp för att få ekonomin att gå ihop. Bygdegården är stor, och bara elen slukar
stora slantar varje år.


Också original. Gamla utgångsskyltar, infällda i väggen. (De nya sitter bredvid,
men får inte vara med på bild.) Det var dags att rulla vidare på de uppländska vägarna.
Tack för visningen! Det var jätteroligt att få se hela HV-gården, och loppisen var trevlig!
Vi kommer tillbaka.


Almunge station. "Tåg till Rimbo och Norrtälje! Klart för avgång!" Nej, persontrafiken dit
lades ner 1967. Men om somrarna kör museijärnvägen Upsala-Lenna Jernväg rälsbuss
och ångtåg mellan Uppsala och Faringe (stationen efter Almunge). Kolla tidtabell här.
Den gula vagnen på bilden är en spårriktare, vi hejade på killen som jobbade med att 
rikta till rälsen efter vårens sliperbyten.


Slutsignalerna sitter på plats.
Och här kommer slutbilden...


Mina loppisinköp utanför HV-gården:
Tre skålar, Nybro glasbruk. De går under namnet Tant Berta-skålarna, eftersom
Femtiotalsmannens gammelmoster kallades så och bodde i Nybro. "Hela
släkten hade de där skålarna", berättar han. Tant Berta var poppis, varje gång hon
kom på besök fick barnen varsin tvåkrona. Och de vuxna ytterligare en skål?
Två av Nybroskålarna är perfekta, en har nagg. 
Vas med rosor, till gästrummet på landet där jag ställer in all kitsch som jag älskar.
Djup 50-talstallrik, märkt "Import".
Söt burk. Kanske en present till Syltan, som jag gjort hemma hos-reportage hos?

Det livfulla Almunges egen hemsida hittar du här.

To be continued.... vi fortsatte till Uppsala och klassiska Ofvandahls konditori. Inlägg kommer.

En sväng runt Norrtälje, februari

Mopeden har stått utanför ett hyreshus hela vintern, och något säger mig att den körs.
Rex står det på märke baktill. Studier på nätet ger vid handen att det kan vara en Rex Royal -56.
Fin!


Kul på Ica Flygfyren, om man höjer blicken, till ovanför osthyllorna.


En till! Någon har ramat in ett gäng annonser från 1950- och 1960-talen.


Kollade in Hamnladan, såklart. Mitt fyndställe. Köpte inte Nils-Johan-burken,
men beundrade den.


Anrika (sedan 1950-talet) damkonfektionsbutiken Henrikssons, med den
litet roliga loggan, har flyttat från Stora Brogatan till gallerian.
Vad blir det här nu?

Nässjö, lördag morgon


Godmorgon, Nässjö. Jo, Hotell Högland byggdes på 1960-talet, bekräftade receptionisten,
som dock inte visste årtal. Bra läge i alla fall, på Esplanaden (alla städer med en Esplanaden
får pluspoäng), en minut från järnvägsstationen.

Stationen har en stilig klocka.



Jag tog en nypa frisk luft och passade på att plåta litet kakel, bland annat
den här porten i huset mitt emot hotellet. (Här, en tidigare kakelorgie.)



Men in i hotellet igen, upp på rummet och hämta grejerna. Rummet är litet
men trevligt. Rött täcke och den här lampan ger litet karaktär åt det.



Bardisken. Där hängde jag en stund i går kväll, med en arbetskamrat som gjorde mig
uppmärksam på den svängda trädisken, inte tillverkad i går.


Den här morgonen fick vi vandra iväg till Pigalle-fastigheten, för att ha konferensen
där. Bonus! Tyvärr var huset inte så spännande på insidan som skyltarna på utsidan,
se gårdagens inlägg, men ändå.
Och som jag sa till mina kolleger: "Det är inte så ofta man får se en neonskylt bakifrån!"
Det skulle jag inte ha gjort. De ropade "Åh! Årets Bild!" och skrattade tyket åt mig
(fast var ändå snälla och höll undan gardinerna så jag kunde ta bilden, får jag väl tillägga).



Hej då, Nässjö. Nu tar jag tåget över till Göteborg.
Passerade nyss Habo.