Nässjö på en kafferast


Jag är på kick-off med jobbet, i Nässjö, den gamla järnvägsknuten. Helt oväntat fick vi
två timmar för fria aktiviteter på eftermiddagen. Lycka!
För jag hade rekat att det fanns två fik med trevliga skyltar. Hur skulle de se ut inuti?


Det första kaféet, Princess, ligger i Pigalle-fastigheten, f d Folkets hus
om jag ska gå efter vad jag googlar fram. I dag verkar där vara bland
annat diskotek. Konditoriet Princess hade kakelfasad och fin skylt, och
Pigalle-skylten var ännu finare. Men...


... tyvärr var kaféet renoverat till fullständigt ointressant 1990-tal.
Därför får ni istället se det charmigaste de hade, en lokal "extra allt"-specialare.


Det andra kaféet jag hade förhoppningar om heter Elsies och skylten var
bedårande. Men inredningen bara "allmänt gulligt gammaldags".
Inget 1950-tal där heller.


Jag drog en repa runt centrum och fick då i alla fall se ovanligt många
kakelklädda portar i svart, grönturkost och brungult. Och en riktigt vacker port.
Vi bor på Hotell Högland, som jag gissar är från 1960-talet. I morgon ska jag
fråga personalen om byggåret. Och kanske ta någon bild inifrån hotellet.

1950-talsstaden Norrtälje (vinter)


Om somrarna intas Roslagen och Norrtälje av några hundratusen sommargäster.
Vintertid är det tommare på gatorna. Men i min smak är Norrtälje vackrast i vitt. Plus litet
kolorering... Förlåt mig,  Lilla torget och Wallinska gårdarna.


Wallinska gårdarnas vänstra granne, det mintgröna snygga trähuset.
I min barndom fanns det två fiskaffärer inom tre minuters promenad från
Lilla torget. I dag finns kommunens enda fiskaffär i Hallstavik.
Sushi - 2000-talets strömming?


50-talscharmigt på Tillfällegatan. Pudeln Prick, farbror Blå, barnen Petter
och Lotta är på väg till leksaksaffären.


Norrtäljes turistmål nummer ett, konditoriet En liten smula. Vackraste bakverken i stan.


Nu tändas åter ljusen i vår lilla stad. Jag tänker alltid på Norrtälje, och
på Posthusgatan i snö och med julbelysning, när jag hör Gunnar Wiklunds
klassiker från 1959. För här har Tillfällegatan övergått till att heta
Posthusgatan. Gatan ska litet länge upp byta namn en gång till.


Vinterhälsningar från Stora torget, Norrtälje.


Abel Edlunds Eftr, tobaksaffären/spelbutiken i hörnet
på rådhuset. Avskalad vy, på sommaren är här
tjockt med folk.


Enlunds skor är en av många klassiska Norrtäljeaffärer. Härlig retrologga.
Här har gatan övergått till att heta Tullportsgatan.


En solitär balkong ser stolt ut över sitt Norrtälje (off Tullportsgatan).


Här låg på 1950-talet premiärbiografen Rigoletto. Eller, nej, så var det kanske inte. Åhlénsvaruhuset
byggdes häromåret, till högljudda protester som gick ut på att gatubildens karaktär skulle förstöras.
Jag tycker att det blev jättesnyggt och att känslan är oförväget, framåtblickande 1950-tal.


Utforska staden Norrtälje i vinterlugn och du ska hitta vackra trähus och intressanta
bakgårdar.

'
Ja, kom hit och titta på vår lilla stad nu i vinter!
uppmanar tomtarna i skyltfönstret hos antikhandeln
Mormors prylars alla sommargäster.
Fler tips hittar du här, i 1950-talsstaden Norrtälje del I.
Och en Roslagsrunda norröver här.

Roslagsrunda (bättre bedagade butiker)

 
Roslagsrundan i lördags inbegrep även "modärna ruiner-spotting". Lanthandeln i Söderby,
Roslagsbro, var ännu öppen en bit in på 1990-talet. Det var vår närmaste affär, bara fyra
kilometers cykelväg bort.


Man kunde trampa iväg dit och köpa en Igloo, hänga lite och titta ut över gärdena.
Badkaren intog svenska åkrar och hagar på 1950- och 1960-talen när den gamla
badrumsinredningen revs ut. Perfekt för korna att dricka ur. Och en intressant
detaj i landskapet. Men det här badkaret hamnade nog hos korna några
decennier senare.


Bedagat var ordet, för huset mitt emot affären. Men lapparna om trädfällning
och annat är från i år.


Sedan åkte vi vidare via Älmsta och antikbodarna till Hallstavik. Där finns detta
50-talshus, gissar jag att det är. Åhhh, denna omsorg om detaljerna. Till och med garagets
dörrar har vackra fönster.


Bruksorten Hallstavik har Norrtälje kommuns enda riktiga fiskaffär, öppen året runt. Jag
tycker mig ha läst nyligen att den ska säljas eller stängas. Det vore synd. Av detta inläggs
butiker är det den här affären som står för "bättre", de andra två är bara bedagade.


Som en radar scannar mina ögon av vägkanterna efter
sådana här skyltar. Denna  ledde till hästen och tillbringaren
i förra inlägget.


Fiskaffärens lapp har något av 1950-tal över sig, eller hur?


Bättre bedagad postlådeställning och anslagstavla. Om jag var ekonomiskt
oberoende skulle jag ägna livet åt sådant som att åka runt och plåta
anslagstavlor i landsbygden och ge ut coffee table-böcker om dem, bara
för mitt eget höga nöjes skull.
Vad skulle DU göra?


Nu var vi Herräng, och här fanns en affär för länge sedan. Också i dag finns 
en liten butik, snett över gatan från ruinen. Men den uppfyllde inte
skönhetsvillkoren för att få vara med på bild.


I Herräng hålls varje sommar Herräng Dance Camp för folk från hela världen.
Här dansas under fem veckor lindy hop, swing med mera, around the clock.
Kjell Alinge har gjort en underbar dokumentär om danslägret, den har visats
på tv några gånger. Se den om den sänds igen! 100 procent glädje.
Bilden: Egen t-bana har Herräng också. Fantastiskt, eller hur?


Inte de riktiga gamla, sådan ser man bara en var tredje mil nuförtiden, och
jag såg ingen i lördags. De gamla har ju texten i relief. Men de här är hyfsat
fina, de också.

En 1950-talsresa till Bergslagen


Det gångna veckoslutet gjorde Femtiotalsmannen och jag en Bergslagsresa, en 1950-talsresa.
Som traditionen bjuder tittade vi först till Fellingsbro och Frövi.
Järnvägshotellet i Frövi serverade julbord, berättade skyltar utanför. Stationshuset snett emot såg ut
precis som det gjorde i somras. Vi undrar nyfiket vad som ska hända med det  efter försäljningen
förra året. Det var till salu för omkring en halv miljon, om jag inte minns fel.
Klart man hade drömmar om att köpa ett stationshus då.


I Fellingsbro hade loppisen öppet. Där fyndade jag. Mer om det i inlägg
senare i veckan.


Äntligen!!! Vi hade längtat sedan i somras, efter härliga Wienerkonditoriet i Lindesberg.
Sommartid sitter man utanför och fikar, och tittar på folk och beundrar vyn: litet torg med låg
taxibyggnad på andra sidan, ser ut som Jugoslavien på 1980-talet, säger Femtiotalsmannen.
Nu drack vi kaffe med diverse läckerheter...


... för här bakas bröd med smör, grädde och kärlek. Notera de två små hjärtana
i n:et och g:et. Lussekatter, doftande av rikligt med saffran, franska våfflor precis som
de ska vara  men sällan är (tunna, litet kräm, smaka mer än bara socker), sockerbullar
som var värda hela resan bara de, en hallonbakelse som smälte i munnen.


Huset där Wienerkonditoriet ligger
stod klart 1960. Mosaikpelare!


Bergslagen är en väl bevarad hemlighet. Här finns sådana här fynd. Ett helt
1950-talshus för 280 000 kronor!
Kolla in min gode vän Staffans blogg, han har fattat, och köpt hus i Bergslagen.
Det tar bara två timmar med bil från Stockholm till Lindesberg.
Ungefär som till norraste Roslagen. Prisskillnad: en sådär 400 000 kronor.


Sedan rullade vi i iväg till bilen och vidare mot Nora, där det var julmarknad. Så här såg julskyltningen ut
när vi var barn, i våra små städer. Okonstlat, klädesplaggen rakt upp och ned, med en ljusstake i fönstret
och lite ris som ram runtom. Skyltsöndag à la 1960-tal.


Tittade in på några loppisar. Rara vågar, många men rätt dyra Kockumsgrejer
(ni vet de där i gräddgul och ljusgrön emalj)  - och så Maria Lang-deckare i massor.
Langs böcker utspelade sig i "Skoga", som modellerades efter Nora, där
Dagmar Lange som författarinnan egentligen hette, växte upp.


Prästgatan, Nora. Tro inte att jag missar en mosaikpelare!


Åker man på 1950-talsresa finns det naturlgitvis bara två typer av övernattningsställen
att välja på. Järnvägshotell och stadshotell. Den här gången blev det favoriten
Lindesbergs stadshotell. Efter en lång dags färd, julmarknad i regn och allmänt
ruggigt väder var det skönt att omslutas av stadshotellvärmen.


Här hängde författaren Kar de Mumma på sina Bergslagsresor. Nu hänger
hans porträtt, teckningar och brev om rumsbokning hänger inramade på
matsalens väggar.


Revyer, böcker, kåserier. Kar de Mumma (Erik Zetterström, 1904-1997) var en
nöjesgigant på sin tid. Kar de Mumma-revyn gick på Folkan i Stockholm mellan
1955 och 1978. Själv läste jag ungdomsböckerna "Två år i varje klass" och
"Sigge Nilsson och jag" när jag var barn. Fråga mig inte varför, de skrevs 1923
och 1926. (Fakta: Wikipedia)


Jo, visst, Lindesbergs stadshotell är trivsamt. Och julbordet som serverades
var ett av de bästa vi ätit. Allt fanns, och det var vällagat, och vackert upplagt.


Man ska egentligen inte plåta mat om man inte är (mat)fotograf. Men ändå.
Detta är ungefär en fjärdedel av efterrättsbordet. Ville bara berätta det.


Åhhh, Stadshotell!


Åhhh, Stadshotell II.


Åhhh, Stadshotell III.


Åhhh, Stadshotell IV.
Jag älskar ju det här. Gammaldags, slitet men med stil.


Hej då, Lindesbergs stadshotell. Nu fortsatte1950-talsresan. För på hemvägen
besöktes ännu en liten ort med 1950-talskafé och gjordes det ytterligare loppisfynd.
To be continued under veckan...

Åhhh Norrköping (4) ... där allt är vackert


Norrköping är underbart. Överallt får du skönhetsupplevelser. Här kommer
tre saker inom hundra meter, vi går på Drottninggatans nedre del.
Ståhl Fastigheters skyltfönster bjuder på vacker inredning. Visst är det väl
Arne Jacobsens Ägget i nyproduktion?
Eller kopia?


Drottninggatans trottoar har stenar i skiftande brunsvarta färger.
Snyggt i regnet!

Skandias skylt är en klassiker. Svart paraply likaså.
Gillar du liksom jag Norrköping skarpt? Här har du fler inlägg:
 Café Väster. Café Broadway. Bråddgatan 14.

Åhhh Norrköping (3) Bråddgatan 14


Bråddgatan 14 i Norrköping är en av de där portarna man, särskilt en ruggig
dag som förra tisdagen, riskerar att bara gå förbi om man inte ser upp.
Men jag såg upp:


Norrköping är ett föredöme för andra städer. På väldigt många hus har man satt ut
byggåret, så här. Och det är ju bland det roligaste som finns, att gå omkring och titta på
hus från olika epoker och gissa årtal, särskilt om man får facit när man går närmare.
1959 uppfördes alltså huset med denna vackra port.


"Vad får jag för guran?" I dag är det pantbank i en av lokalerna på Bråddgatan 14.
Vad var det 1959? Någon Norrköpingsbo som läser detta och kan berätta?


Svartvitrutigt inne i skylten matchar svartvitrandigt kaklet därute.
Och - yippi - litet glasbetong!


Och nu är ju det här Norrköping och inte Stockkholm. Ingen portkod alltså,
man bara går in som man vill genom porten. Därinne: mer skönhet.
Undring: Vad användes nischen till vänster till?


Nischen vid ingången har ett element. Stod det ett sådant även i den stora
nischen vid trappan?


En snabb titt på nästa våning. Fin lampa!


Ner igen, och ut. Undring nummer två: Vad är det för ett rör?
Det har en mynning upptill ut mot gatan.


Och... håll i er!  Det kommer
minst ett inlägg till från Norrköping.

1950-talsstaden Norrtälje


Stina och Emma driver Frankie´s café på Sora Brogatan.

Tilbringade en trevlig dag i 1950-talsstaden Norrtälje i dag. Några av kriterierna för en 1950-talsstad, enligt mig: Långsamt tempo, butiker med expediter som har tid att hjälpa till och vara trevliga, minst ett 50-talsfik samt bevarade butiksskyltar.
Först fikade min syster och jag på Frankie´s café. Där är det trevligt inrett med femtiotalspryalr utan att vara krystat. Det spelas stillsam musik från tiden, och där finns läsning för många timmars kafébesök: en mängd nummer av  " Allt i hemmet" från 1950-talet.


Frankie´s har utsikt, Stringhylla och en logga som ser bättre ut om fotografen undviker blänk.


Sedan anlände mamma med färdtjänst, och vi började med dagens stora uppdrag: hitta skor åt henne. I skoaffären snett över gatan från Frankie´s mötte vi 1950-talet igen. En helt fantastisk expedit tog sig tid och plockade kunnigt fram några modeller som skulle kunna passa - och träffade rätt på en gång.  Succé!
Norrtälje är oöverträffat om du vill ha hjälp och råd i affärerna.  

 
Efter lunch och litet mer shopping avslutade vi Norrtäljedagen med att beundra den vackra Postverket- logotypen och mosaikväggen från 1951. Samt inhandlade jag tre ark frimärken i serien "Älskade moped".


Ulf Kylbergs  "Postens gång" (1951).


Ja, jag älskar mopeder. Jag har ägt och kört en en Puch från 1950-talet (modellen före Florida) och en Husqvarna och en Zündapp, båda från tidigt 1960-tal. Men för tillfället får det räcka med frimärkena.