femtiotalsjakten

Ugglan såg ut över antikmässan med boksynta ögon. Han stod i Andy Pallins monter,
på ett bord tillsammans med ett par danska ljusstakar och Strict-glas från Johansfors.


Och här har ni Kisa och Klot, två ugglor av Edvard Lindahl,
Gustavsbergsstudio. Dem kände jag igen eftersom jag läser bloggen
50-talskeramik, som här har ett inlägg där ni också får se den tredje
ugglan i serien, Burr.


Dromedarerna är Lisa Larsons. Kanske även sköldpaddan som så
nöjt tittar in i bild?


Björnarna kommer inte till sin rätt på min oskarpa bild,
men de krävde att få vara med. Keramikern bakom
den bruna och den blåbärsblå? Gunnar Nylund.


Det finns flera skäl till att jag tyckte mycket om den här mässan. Ett är att den var liten,
trivsam och att utställarna gärna pratade. Ett var förstås miljön. Ånghammaren heter
byggnaden, med härliga grova väggar och högt i tak.
.

Möblerna och porslinet hos Wanjas vardagsrum trivdes också. Stolen är designad av
danske formgivaren Hans Olsen (1902-1983), som gjorde en del kul möbler. Hos
Artnet ser du några till, bland annat ett smart snyggt compact living-bord i teak.


Rätt svar på frågan vad ser vi i bakgrunden till Coloradodukningen
i förra inlägget är soffan Marshmallow, design George Nelson 1956.
5 500 kronor stod  det på prislappen för den här nyproducerade och jag
tror att jag hörde soffan säljas, en timme efter att mässan öppnade.
Wanjas vardagsrum hade den. UPPDATERING: Hörde fel, inte såld.
Och Jonas får härmed ett hedersomnämnade för att han var först
med rätt svar.


Guldlaméglamour. Den skräddarsydda klänningen från 1961 med skärp
och skor till var otroligt fin. Hoppas den fick följa med någon piffig person
i storlek 38 hem.


Jag snokade som vanligt efter Helmer Ringström-
porslin, men kammade noll. De här kopparna kommer
i alla fall från Gefle. Jag vet att någon annan bloggare
(vem, har glömt) nyligen efterlyste servisens namn.
Under faten här stod det bara Dekor 100.


Knasig kudde. Någon broderade en bilkudde (?) med
trafikmärken och i mitten en lirare som ser ut som S:t Erik.
Varför?


Klassiska stekgrytor, design Timo Sarpaneva. De nytillverkas av Iittala,
men här hade vi några äldre. Den blå är ju lika mycket konstföremål
som gryta. Sarpanevas morfar var smed och inspirerade formgivaren
till grytorna i urgammal modell. Läs mer här.


Femtiotalsmannens gammelmorfar var bysmed,
och detta inspirerade oss att efter mässan besöka
Österbybruks vallonsmedja, Sveriges mest välbevarade.
Killen på bilden är deppig. Han tittar längtande ut mot
Ånghammaren, vill bli antikhandlare, inte slita i smedjan.

 
 
Han har litet grejer. En pall som kan vara (16)50-tal, en vacker träspann,
några järnbalkar från 1751 och 1754 samt sex shabby chic sängar med linne
från tiden.


Men vi lämnade killen i smedjan och begav oss till Österby hembageri.
Kaffe, ett fat goda bullar och ett par lokaltidningar. Life is good, en
eftermiddag i Norduppland.



Vi hann också med en loppis. Där fanns farfars skidor, en Amazon 
(ett "objekt", sa loppisföreståndarinnan) och annat smått och gott.
Sedan åkte vi hemåt,  zickzackande mellan vildsvin, älgar - och uttrar.

I morgon: Mina fynd (Österbybruk del II)