Fem timmar på Portobello market (London del II)
A nice cup of tea, det behöver man sannerligen om man ska orka med fem timmar marknad.
Tusse Den Allvetande (jodå, Tusse) tipsade om tesalongen "Still Too Few". 300 Westbourne Grove
är adressen, en sidogata till Portobello Road. Skyltdamen häller upp i vad som förmodligen ska
föreställa en kopp ur företaget T.G. Greens serie Cornish Kitchen Ware.
Cornish Ware lanserades redan på 1930-talet men på 1950-talet
tog T.G. Green in svenska Berit Ternell för att uppdatera med
eldfasta delar. Oklart om äggkoppen och fatet på bilden är Ternells.
I boken till vänster läste jag om Ternell och Cornish Ware, och det var
också efter att ha läst den som jag lyckades identifiera några intressanta saker
på marknaden i dag. (Ja, de följde med hem till hotellrummet, och en av dem visar jag
i nästa inlägg.) Men det blir inte mer 50-talsporslin i det här inlägget. Jag tänkte vänta
tills jag plåtat/köpt fler grejer och läst in mig mer - då blir det en brittisk porslinsspecial.
Men jag har ju annat att visa...
Sparbössor skrev jag ju om häromdagen - här har vi fler! En modell som jag inte vet om
den funnits i Sverige? De små "böckerna" är sparbössor med lås. Och nyckeln hade banken!
När man varit duktig och sparat i sin "sparbanksbok" så gick man till banken och så sattes
pengarna in på en riktig bankbok.
De är oanvändbara som sparbössor (de går inte att öppna,
banken har fortfarande nycklarna:-). Men de är ett poppis samlarobjekt.
Pie funnels! Det vet ni väl vad det är? Nä, inte jag heller. Och inte någon av mina vänner
på facebook heller, visade en snabb koll. Så - mer ny kunskap: En pie funnel ("paj-tratt) sätter
man mitt i pajen så att fukten ångar av och pajskalet förblir krispigt, förklarade damen som
sålde pajtrattar och boken "Pie funnels". De finns i en massa modeller, och är samlarobjekt.
Fåglar är vanliga, framför allt svarta. Efter frågan på facebook har jag nu en beställning på pajtratt,
retro eller nyproducerad. Tänk, i morse när jag vaknade visste jag inte ens att pajtrattar fanns.
Dagens första svenskkoppling (i går var det ju Ikea). Bland
"vintageflaggorna" i bomullstyg fanns en i välkända färger.
Okay - vilket decennium? Jag gissade 1960-tal. Men damen som sålde dem, en av alla vänliga
antikhandlare jag pratade med i dag, berättade att de är viktorianska. Vi talar alltså 1800-tal.
De ljusblå är fingerkoppar, att skölja fingrarna i vid bordet. De mörkblå sköljde man vinglasen
(som var mindre än det på bilden) i när det skulle bytas från vitt till rött vin eller vice versa.
Det var inte lätt att vara 50-talsfantast på Portobello Road, kan jag säga. Vasen i förgrunden
är en av få femtiotalare jag såg. I bakgrunden det som dominerade - just det, viktiorianskt.
De underbara färgerna som känns väldigt moderna fick man fram genom giftiga tillsatser som
inte längre är tillåtna, enligt handlaren i den här montern.
Men det är klart att britter gillar saker från drottning Victorias tid - de var
ju på topp, they ruled the world! Här är några av alla resväskor de behövde,
överstarna som tjänstgjorde i kolonierna och sedan kom hem och blev sidofigurer
i Agatha Christies deckare. Pris: mellan 3 000 och 7 000 kronor.
(PS. Och vi svenskar gillar 1950-tal - då var vi bäst i världen och fick spiffa upp
porslinet i England och visa tyskarna hur man bygger moderna bostadsområden.)
God Save the Queen! Chokladask från tiden kring "The Coronation" 1953,
då Elizabeth kröntes till drottning.
Jag hade velat visa ännu fler plåtburkar, såg några riktiga godingar i en affär. Men i dag stötte
jag på ett fotomotstånd som inte finns i Sverige, där man bara behöver säga "blogg" så är saken
biff, möjligen får man frågan "Då skriver du väl var du tog bilderna?"
Men i dag var det allt från blankt nej eller "måste ringa chefen och fråga först" till "men
skriv inte var du tog bilderna"..
(De snygga cocktailsnacks-burkarna i toppen är 1950-tal.)
Men här har ni en burk till, en söt transistorradio.
Kolla, vilken pjäs! Tyget är definitivt 1950-tal, antagligen även den enormt
rymliga korgen. Tyvärr svår att få med på flyget - annars hade den varit min nu.
Förra bilden och den här är tagna i en butik där ägaren inte ville att jag skrev ut namnet.
Men det var den intressantaste för oss mid century-människor så du som ska åka till London
kan mejla så berättar jag var du ska titta in. Den stora burken har tre fack. En Triett på bredden?
Jag tycker att motivet känns norskt?
En kopp te och en bit coffee cake, och Daily Mail. Terummet "Still Too Few"
var trivsamt och enkelt. Rustika bord och klappstolar. Fyra sorters kaka. Te och kaffe.
(Plus fräsch toalett, kan nämnas som bonustips.)
Pallen ser ut som 1950-tal men var inköpt på ett varuhus för sju
åtta år sedan. En käpp? Ja, elementärt, min käre Watson.
Portobello Road vid 13-tiden. Fullt! Det var lugnare på morgonen. När jag kom dit kvart i nio
hade inte alla försäljare packat upp.
På Pembroke Road, mellan Notting Hill och Portobello Road, ligger ett gäng
second hand/vintage-butiker. Audrey-väskan var fin!
Till sist, dagens andra svenskkoppling: Keramikflickan
hade en lapp...
... där det stod Cay Cedergren. En koll på nätet visar att drygt 300 kronor
är ungefär, eller något mindre än, vad man får ge hemma för flickorna
i den här serien. Men hon fick stå kvar, inte riktigt min smak. Säljaren hade
också ett Argenta-fat, en svensk glasljusstake jag inte kunde placera och litet
Arabia. Och så gillade hon Lisa Larson.
Där slutar vi i dag.
Nästa inlägg: Mina första fynd
skriven
Libby - jag rodnar! Men det är bra med gamla resedagböcker, ångrar än i dag att jag inte renskrev mina anteckningar från Italien 1983 som nog var den på intryck rikaste resa jag någonsin gjort. Sista resan med Peter, för övrigt.
Om jag inte missminner mig hade Cay Cedergren sin keramikverkstad på ön Ven i Öresund och hans mest kända produkt var flickan från Backafall, känd från Gabriel Jönssons dikt med samma namn.