70-talslamporna dras till mig
Det är någonting mellan mig och 70-talslampor. Jag hittar ofta sådana på loppisar, särskilt
på välgörenhetsloppisar i landsorten. De står där på hyllorna i Lenhovda, Morgongåva eller
som de här två, "Hemi Klot 3", i en lada utanför Enköping. De liksom ropar till mig: "Tyck om oss,
tyck inte bara om 50-talslampor. Ta med oss!".
Och ofta gör jag det. Den ganska oemotståndliga blomlampan gömde sig på källarvåningen
på en loppis i Krylbo, men när jag kom förbi blinkade den liksom till. Så jag köpte den.
Fast - jag behåller aldrig 70-talslamporna. De följer med hem, sedan åker de ut på Blocket.
Lågt prissatta, så att de snabbt får ett nytt hem som förstår att älska dem.
Kanske är det därför de ropar på mig? För att de vet att jag räddar dem, från mörkret i en lokal
endast öppen onsdagar mellan 12 och 18 till ett ljust och lyckligt liv igen?
(Och jag, jag har på så sätt finansierat just den loppisdagen.)
Den orangea taklampan är designad av Thorsten Ohrling, Scanlight. Den bytte
jag först till mig och sedan snabbt bort. Den gula med glasknappar tror jag att jag fyndade
i Tierp. Den är bara märkt Design Safiren, men föll ändå snabbt en Blocketköpare på läppen.
De två i gulmetall är "Kostalampan", fanns i Lenhovda. Både på dem och "Hemi"
hade jag ett helt gäng intresserade köpare samma kväll jag la ut dem.
Men de röda "Aneta" (också från Lenhovda) står kvar hos mig, noll köpare på tre månader.
Varför? Rastret kvar och allt!
Gör ni andra också så här? Vad köper DU i så fall på loppisarna
och tar hem och säljer av?
Berätta! (Som det hette i skolböckerna på 1970-talet...)
skriven
Jag köper aldrig hem sådant jag inte själv vill ha. Orsaken är att jag är en så usel säljare...