Empire-Amelies guldfynd (gästinlägg)


Jag och Libby är goda vänner sedan London 1980, då vi jobbade som
au-pair flickor hos den engelska överklassen. Vi hade god smak redan då.
Som medelålders flickor anno 2008 har vi samtidigt, fast på varsitt håll,
kommit på att antikviteter och design är värt att ägna resten av sitt liv åt.
Bara en sån sak att vi träffas en gång i månaden, istället för att det går ett helt
år mellan gångerna, är värt alla mina impulsköp. 

Vi är lite olika Libby och jag, men vi funkar bra ihop. Hon vet mer vad hon vill ha,
ganska kräsen faktiskt (jo!) och jag har istället femtioelva olika idéer och har lite
svårt att fokusera på vad jag egentligen gillar. Lätt för impulsköp he, he... 
Jo, mitt specialintresse är empire men det finns ju så mycket mer! Hela
1800-talet och allt som är engelskt och orientaliskt och... STOPP!"

 
Detta är gårdagens impulsköp som jag fortfarande inte har ångrat måste jag säga. 
Inhandlat på London W8 och ska sprayas i GULD vid första bästa tillfälle.
Plats; i mitt kommande empire-badrum förstås:
http://femtiotalsjakten.blogg.se/2008/october/empire-amelie-sager-det-bast-gastinlagg.html#comment
Pris: minns ej...
(Libbys anm: Den är silver nu, men jag har lyckats göra den guldfärgad på bilden...) 
 
 
Fortfarande kvar på London W8 ser jag detta fantastiska skrivbord i skyltfönstret
på Odengatan. Den har drag av empire tycker jag mig se. Inne i butiken finns även en ball
stol av samme designer, Mark Brazier-Jones.


Jag får en broschyr att ta med hem, där visas det ännu fler coola möbler som jag
kan tänka mig, men det är bara att glömma. Elton John m fl är kunder hos denne
hippa möbeldesigner.
Men som inspirationskälla är det toppen. Hans grejer finns förstås på nätet,  
http://www.brazier-jones.com/ Kolla på möbler som heter "Angel chair" och "Dragon table" etc.
Kanske inte för var mans hem, det är för brutalt, men roligt att det finns!!
 
 
Slutligen är vi inne hos Alvar Aalto på Sibyllegatan. Jag tror jag somnar för det
är FÖR mycket stilrena möbler utan humor. Jag får en deprimerande känsla inombords
och vill bara ut ur affären, men Libby har hittat något i ljusblått och jag är kvar för att visa
att jag är vidsynt och tar hennes intressen på allvar.
Men så ser jag en guldlampa som lyser upp bland allt det vita, och jag blir glad igen.
Här ser Ni den på bild; en sorts massiv strålkastare som inte går att missa. Tar stor plats men
är ändå diskret på något sätt. Passar hemma hos mig där jag helst vill ha moderna lampor. 
 
Hej från mig för den här gången. Vi kanske ses igen
nästa månad när Libby och jag gör en ny antikrunda,
om jag får skriva här igen.

PS från Libby: Klart Amelie dyker upp igen som gästskribent.
Bilderna på oss högst upp i inlägget är från Dingwalls vid Camden Lock, 1980.
Där hängde vi på marknaden om lördagarna och spenderade våra knapra au pair-löner.
Jag bodde i posha Hampstead, NW3, och Amelie i coolare Camden Town, NW1.

 
1 anneli:

skriven

Jag bodde faktiskt i Regents Park, några hus från Roger Moore! Men ok Camden town, som jag älskade, började på andra sidan gatan, bara några steg från min grind. För övrigt så är musikstället Dingwalls rivet och hela området har blivit en enda megastor läskig loppmarknad för turister har jag hört. Hoppas det finns några genuina antikaffärer kvar.

2 Staffan H:

skriven

Underbart att läsa om era rundor i antik- och designaffärer. Nu ser jag fram mot nästa runda ni företar er.

3 annelis syrra:

skriven

Ja, ni tjejer! Tänk om ni ändå hade shoppat antika saker i London när ni var där på tidigt 80-tal.

Då gick det säkert att göra schyssta fynd.

Syrran kom hem till Sverige med väskorna fulla med Lp-skivor, smink och kläder istället...

4 Libby:

skriven

Dina fotopromenader går inte av för hackor, de heller!

5 anneli:

skriven

Jo det var "Madness" för hela slanten. Hittade dock en gammal järnsäng i Camden town, men lite svårt att få den med sig på flyget...

6 anneli:

skriven

Jag ser helt mongo ut på det lilla fotot, som inte är ett passfoto utan en manipulerad bild med läppstift och allt.

7 CJ:

skriven

Så ni hamnade hos överklassen som au pair-flickor i Storbritannien? Har hört att förhållanden för en au pair-flicka är väldigt olika beroende på hos vilken familj hon hamnar. Fick ni alltid bestämam fritt över hur ni ville klä er, eller fanns regler som till exempel blus och kjol eller skjorta och "finare" byxor? Kanske inte jämt, men vid vissa tillfällen, eller?

?

8 Anneli (alias Empire@melie):

skriven

Nja.. 1980 var ju inte som äldre tider direkt, även om det var 30 år sedan. Om jag hade varit tvungen att ha blus och kjol så hade jag åkt hem. Men du har rätt i det du påpekar om att det kunde vara väldigt olika vart man hamnade. Min första familj var en riktig nitlott, jobbade jämt och var tvungen att vara inne 22.00. Jag hade ju inte kommit till London för att sitta barnvakt jämt och ständigt. I min andra familj var det för mycket glasbord att putsa, dessutom fick jag sparken för att jag hade pojke på rummet. Min tredje familj ägde en bank i city, där blev jag kvar! Fick dessutom mycket träning i överklassengelska. Enligt min erfarenhet så var de nyrika pest att jobba hos, snåla och elaka. Arbetarklass inte heller kul då man skulle husera trångt i stor familj utan mamma (avliden eller dragit sin kos)och laga mat hela dagarna, usch! Jag gick på många intervjuer och såg vad som kunde vänta mig. Jag är på intet sätt en snobb, men de som har varit rika länge är bäst att jobba för. De har stil som jag uppskattar. Är din dotter på väg till London eller?

mvh Anneli

9 CJ:

skriven

Jag undrade främst för att en person jag känner (hon är 18) är på väg att bli au pair-flicka i ett år, i USA. Hon hatar finkläder. Men man vet aldrig i vilken värdfamilj hon hamnar (de behöver inte vara dåliga för det).



Hon har sagt att hon kan stå ut och acceptera att sätta på sig en blus och en kjol eller skjorta och finbyxor ibland, som om de har någon fest eller så hemma i värdfamiljen och de säger åt henne, även om det är väldigt jobbigt, obekvämt och stelt, och sedan ta av sig dem direkt (jag tycker faktiskt inte själv det är för mycket att begära av au pair-flickan några gånger ibland).



Jag har sagt åt henne att först försöka ta reda på vilka krav som världfamiljen ställer på klädsel, utseende och uppförande, även om det viktigaste dock är att värdfamiljen är bra i övrigt.



Kommentera här: