Sådant här förstår inte alla (uppdaterad)
Rödby, Blekinge. Två lador fulla av antikt och loppis. En del rätt fina saker (exempel:
Mari Simmulson-ansiiktsfat). Men var blir jag stående längst, drömmande?
Jo, vid köksskåpen i 1950-talsblått med tickor. Bedagad skönhet.
Jag smeker med handen över träet på översidan, beundrar skåpens färg,
öppnar en låda. Vem är/var Bengt som skrev sitt förnamn och något mer, oläsbart,
i blyerts på lådans kant? Vem la in det gladmönstrade vaxade papperet - och när?
Och så får jag lust att börja samla på de här plastbaljorna
från Husqvarna. Jag har en mindre, blekröd. Den är snygg,
stadig och känns bra.
Jaha, en utriven sunkig köksinredning och en smutsig balja...
Vad är det människan visar upp på bild? Och varför?
Alla förstår inte.
Men Femtiotalsjaktens läsare förstår - eller hur?
UPPDATERING: Klart ni förstår! 12 kommentarer redan på förmiddagen, alla med ett
entydigt "Ja" på frågan. Här är loppisen, Antikgården i Rödeby.
Nej, jag köpte inte skåpen (och kollade inte priset, sorry). Jag har ju rediga skåp i lyan,
det enda som fattas är målning (ni ser gammal ljusblå färg skymta under den gula).
Och en hoper tickor och handtag som jag köpt begagnade av grannen på landet ligger
och väntar på att ersätta plasknopparna.
skriven
Jo, men visst är det nå´t tryggt och rejält över de här köksskåpen. Jag kan känna hur det känns att sätta handen i de här handtagen och dra ut lådan eller öppna skåpsluckan ... Min mamma sålde precis huset där jag bodde som barn. Där fanns just den här typen av skåp och handtag. Blir lite nostalgisk ... Är det handtagen du kallar tickor? Har faktiskt aldrig hört det