Det är något speciellt med blå juldukar. De är så typiskt 1950-60-tal och passar
så fint i ett 50-talsinspirerat hem. Jag låter sällan en blå julduk bli kvar på loppisen.
De små, enkla som här kostar oftast inte mer än en femma, trots att de kan vara
signerade Maud eller någon annan poppis textilkonstnär från tiden.
Årets nyförvärv till köksbordet har mintgrönt i sig. Den matchar vår teservis "Luxor".
Den här helt oanvända med en bullig grön fågel är ett annat av höstens fynd.
Signatur: Bowa. De finaste dukarna, de som är i nästan nyskick, nänns jag inte använda.
Dem samlar jag bara på.
Som små glada garntomtar.
Tidigare har jag bara samlat på tryckta juldukar. Men i år har även
några broderade fått följa med hem. Jag tänker så här:
Nytryck är lätta att göra, eller att rita nyretrodukar i 50-talsstil.
Men...
... broderade dukar förutsätter handarbete. Hur många sitter nu, och i framtiden,
med sådant här pyssel? Kvinnorna födda på 1930-talet är den sista generationen
som lade korsstygn efter korsstygn, år efter år, och skapade en skatt av
broderade dukar. Dags att börja samla!
Signatur: Jobs. Det här är egentligen en bonad. Men de tre vise männen får hänga med
i det här inlägget.
Till sist, förstås: Juldukarnas julduk. "Vinterstad" som vi kände den innan senaste numret av
Hus&Hem Retro kom ut och Kajsa Nordström själv berättade om sin duk från 1957 - "Julköping".
Jag hade en till, ett vrak, som jag
gjorde julkort av.
Här visade jag upp mina första blå juldukar för några år sedan.
I
det här inlägget från december i fjol ses förra årets favoritduk till vardagsrumsbordet.
Och jag är rätt säker på att dagens inlägg inte blir Femtiotalsjaktens sista om blå juldukar...
skriven
Jag bara älskar dessa blå dukar :-) Tyvärr lät jag min mor (i hennes flytt)sortera bort en hel hög för försäljning bara av den orsaken att jag inte fick rum.....