Men är det inte... (London del IV)


... Arne Jacobsens 1950-talsstolar som står där på McDonald´s? Nej, det är det ju inte!
McDonald´s inledde för några år sedan ett samarbete med danska möbelföretaget Fritz Hansen,
som skulle förse ett antal hamburgerrestauranger med AJ:s "Sjuan" och "Ägget". Men när McDonalds
började ställa in kopior bredvid originalen bröt Fritz Hansen samarbetet.


Och nu har jag sett kopiorna på två restauranger, som den här "varianten"
på "Svanen" på Bethnal Green Road. Till amerikanska nyhetskanalen NBC
sa McDonald´s i höstas (då den danska looken även dök upp på NYC-restauranger)
att de nya stolarna är "modeled  after" Jacobsens design.


Och här har vi ett par stolar "modeled after" Arne Jacobses "Sjuan". 
Litet kul, tycker jag, att se sådana här möbler på McDonald´s. Fast "Svanen" var 
inte vacker i närbild...? Vad tycker du? Ful kopiering, eller ska man se det som
"hommage"? Läs mer om bråket mellan McDonald´s och Fritz Hansen hos The Times.

Tack till Madame Inredning, som tipsade om AJ-möblerna och som - upptäcker jag
NU när jag ska länka till hennes blogg - också skriver om dem. Hon hittade uppenbarligen
en restaurang med de äkta möblerna!
Jag får leta vidare...

Mina första fynd (London del III)


Som jag skrev i inlägget från Portobello market fanns det inget överflöd
av 1950-talssaker där. Men titta vad jag ändå hittade! En vas ur boken
Ceramics of the 50s. Eller - en "oil jar" är det. Designad av John Clappison
för Hornsea, sent 1950-tal. Felfritt skick. Fick den för nedprutade 30 pund,
cirka 350 kronor. Värd vartenda öre!


Kolla katten! 1 pund och 80 pence i en välgörenhetsbutik här på Finchley Road.
Den har sådan personlighet!

 
Här är katten ensam, men i dag fick den en kompis, ur samma serie, några
centimeter högre och med annat ansiktsuttryck. Kompisen köpte jag i en
antikaffär, för 10 pund. De här brittiska 1960-talskatterna finns i en mängd varianter,
berättade den trevliga antikhandlaren. I fönstret hade hon en stor rackare - men
det var ju det här med plats i handbagaget...

Fem timmar på Portobello market (London del II)


A nice cup of tea, det behöver man sannerligen om man ska orka med fem timmar marknad.
Tusse Den Allvetande (jodå, Tusse) tipsade om tesalongen "Still Too Few". 300 Westbourne Grove
är adressen, en sidogata till Portobello Road. Skyltdamen häller upp i vad som förmodligen ska
föreställa en kopp ur företaget T.G. Greens serie Cornish Kitchen Ware.


Cornish Ware lanserades redan på 1930-talet men på 1950-talet
tog T.G. Green in svenska Berit Ternell för att uppdatera med
eldfasta delar. Oklart om äggkoppen och fatet på bilden är Ternells.


I boken till vänster läste jag om Ternell och Cornish Ware, och det var
också efter att ha läst den som jag lyckades identifiera några intressanta saker
på marknaden i dag. (Ja, de följde med hem till hotellrummet, och en av dem visar jag
i nästa inlägg.) Men det blir inte mer 50-talsporslin i det här inlägget. Jag tänkte vänta
tills jag plåtat/köpt fler grejer och läst in mig mer - då blir det en brittisk porslinsspecial.
Men jag har ju annat att visa...


Sparbössor skrev jag ju om häromdagen - här har vi fler! En modell som jag inte vet om
den funnits i Sverige? De små "böckerna" är sparbössor med lås. Och nyckeln hade banken!
När man varit duktig och sparat i sin "sparbanksbok" så gick man till banken och så sattes
pengarna in på en riktig bankbok.


De är oanvändbara som sparbössor (de går inte att öppna,
banken har fortfarande nycklarna:-). Men de är ett poppis samlarobjekt.


Pie funnels! Det vet ni väl vad det är? Nä, inte jag heller. Och inte någon av mina vänner
på facebook heller, visade en snabb koll. Så - mer ny kunskap: En pie funnel ("paj-tratt) sätter
man mitt i pajen så att fukten ångar av och pajskalet förblir krispigt, förklarade damen som
sålde pajtrattar och boken "Pie funnels". De finns i en massa modeller, och är samlarobjekt.
Fåglar är vanliga, framför allt svarta. Efter frågan på facebook har jag nu en beställning på pajtratt,
retro eller nyproducerad. Tänk, i morse när jag vaknade visste jag inte ens att pajtrattar fanns.


Dagens första svenskkoppling (i går var det ju Ikea). Bland
 "vintageflaggorna" i bomullstyg fanns en i välkända färger.


Okay - vilket decennium? Jag gissade 1960-tal. Men damen som sålde dem, en av alla vänliga
antikhandlare jag pratade med i dag, berättade att de är viktorianska. Vi talar alltså 1800-tal.
De ljusblå är fingerkoppar, att skölja fingrarna i vid bordet. De mörkblå sköljde man vinglasen
(som var mindre än det på bilden) i när det skulle bytas från vitt till rött vin eller vice versa.


Det var inte lätt att vara 50-talsfantast på Portobello Road, kan jag säga. Vasen i förgrunden
är en av få femtiotalare jag såg. I bakgrunden det som dominerade - just det, viktiorianskt.
De underbara färgerna som känns väldigt moderna fick man fram genom giftiga tillsatser som
inte längre är tillåtna, enligt handlaren i den här montern.


Men det är klart att britter gillar saker från drottning Victorias tid - de var
ju på topp, they ruled the world! Här är några av alla resväskor de behövde,
överstarna som tjänstgjorde i kolonierna och sedan kom hem och blev sidofigurer
i Agatha Christies deckare. Pris: mellan 3 000 och 7 000 kronor.
(PS. Och vi svenskar gillar 1950-tal - då var vi bäst i världen och fick spiffa upp
porslinet i England och visa tyskarna hur man bygger moderna bostadsområden.)


God Save the Queen! Chokladask från tiden kring "The Coronation" 1953,
då Elizabeth kröntes till drottning.


Jag hade velat visa ännu fler plåtburkar, såg några riktiga godingar i en affär. Men i dag stötte
jag på ett fotomotstånd som inte finns i Sverige, där man bara behöver säga "blogg" så är saken
biff, möjligen får man frågan "Då skriver du väl var du tog bilderna?"
Men i dag var det allt från blankt nej eller "måste ringa chefen och fråga först" till "men
skriv inte var du tog bilderna"..
(De snygga cocktailsnacks-burkarna i toppen är 1950-tal.)


Men här har ni en burk till, en söt transistorradio.


Kolla, vilken pjäs! Tyget är definitivt 1950-tal, antagligen även den enormt
rymliga korgen. Tyvärr svår att få med på flyget - annars hade den varit min nu.


Förra bilden och den här är tagna i en butik där ägaren inte ville att jag skrev ut namnet.
Men det var den intressantaste för oss mid century-människor så du som ska åka till London
kan mejla så berättar jag var du ska titta in. Den stora burken har tre fack. En Triett på bredden?
Jag tycker att motivet känns norskt?


 
En kopp te och en bit coffee cake, och Daily Mail. Terummet "Still Too Few"
var trivsamt och enkelt. Rustika bord och klappstolar. Fyra sorters kaka. Te och kaffe.
(Plus fräsch toalett, kan nämnas som bonustips.)

 
Pallen ser ut som 1950-tal men var inköpt på ett varuhus för sju
åtta år sedan. En käpp? Ja, elementärt, min käre Watson.


Portobello Road vid 13-tiden. Fullt! Det var lugnare på morgonen. När jag kom dit kvart i nio
hade inte alla försäljare packat upp.


På Pembroke Road, mellan Notting Hill och Portobello Road, ligger ett gäng
second hand/vintage-butiker. Audrey-väskan var fin! 


Till sist, dagens andra svenskkoppling: Keramikflickan
hade en lapp...


... där det stod Cay Cedergren. En koll på nätet visar att drygt 300 kronor
är ungefär, eller något mindre än, vad man får ge hemma för flickorna
i den här serien. Men hon fick stå kvar, inte riktigt min smak. Säljaren hade
också ett Argenta-fat, en svensk glasljusstake jag inte kunde placera och litet
Arabia. Och så gillade hon Lisa Larson.
Där slutar vi i dag.

Nästa inlägg: Mina första fynd




 

Läser in mig inför London


Om två veckor åker jag till London, på en femdagars studieresa på egen hand. Jag ska rejda
loppisar, tillbringa timmar i retrobutiker, besöka utställningar. Fullständigt gräva ner mig i brittisk
efterkrigsdesign. Nu läser jag in mig, vill ju åtminstone ha koll på några möbel- och porslinstillverkare.


I den lilla behändiga "Ceramics of the 1950s" nämns även svenskar, här
Carl-Harry Stålhane. Det finns en del spår efter svenskar i den brittiska
porslinshistorian. Till exempel frilansade Gefles Berit Ternell för TG Green Potteries.
Men nu är det ju de brittiska märkena och formgivarna jag ska gå på jakt efter.
Bra basinfo om G-Plan, Midwinter med flera hittar man hos brittiska Retrowow.co.uk.
Du som har bra tips på ställen (loppisar, retrobutiker, 50-talskaféer etc) i London
- tipsa mig!
Vart vill DU åka och förkovra dig?


Det var som katten, vilka vintagetyger


Vintage fabric 1950s. Tre bra ord att googla om man vill försjunka i sköna bilder
på 1950-talstyger från engelskspråkiga länder. Bland annat får man träff på företaget
Retro Age Vintage Fabric, Australien. De har bomullstyget med handväskan. Scarf, mynt,
puderdosa, läppstift, hårnål och, ja vad är det blå föremålet mellan läppstiftet och hårnålen?
Jag ser inte, ser du? UPPDATERING: Ett tändsticksplån, svarade alla som kommenterade.
Såklart, det var ju tjusigt att röka.


Kitty cats - so kitsch! Kattyget är flanell och ljuvligt.


"Kvinnan som vilar sig efter trädgårdsarbete finns inte med i bilden,
men man vet att hon är där!" Retro Age Vintage Fabrics skriver små
kommentarer om tygen. Det här gissar de är från 1940-tal.


Rödhåriga små engelska barn. Det här är ett brittiskt bomullstyg
"från efterkrigstiden".


Poppis 1950-talsmotiv, som liksom de föregående
känns mer brittiskt än skandinaviskt? Det är roligt att titta sig
omkring på nätet och jämföra tyger, möbler och saker från
samma decennium men från olika länder och kontinenter.

 
Aha! Under tyger, 1970-tal känner man igen sig. Under bilden till den
högra bilden står det "This is a very Scandinavian design".
Som nybliven dockskåpsägare är jag mest sugen på företagets påsar
med små stuvbitar. Härligt!

(Photo, all pictures: Retro Age Vintage Fabric)

En titt på Lucienne Day



Modernt mönster, eller hur? Formgivare är Lucienne Day (1917- ), 
som slog igenom på Festival of Britiain 1951. Då sågs hennes stil
som vågad och avantgarde. Men Storbritanniens husmödrar tog snabbt
till sig det abstrakta och färgstarka, och snart hade det småblommiga
och chintzen i butikerna på "High street" fått svår konkurrens av tyger
som vi identifierar som typiskt 1950-tal.  
Foto: Classic Textiles


"Calyx" hette tyget som Lucienne visade på Festival of Britain och som
hon sedan fick flera internationella priser för. Här i blått, men det finns
i flera färgställningar. Det svarta mönstret på första bilden heter
"Spectators" och är från 1953.
Foto: Classic Textiles


Robin och Lucienne Day brukar kallas" Englands Eames", efter det amerikanska
formgivarparet Ray och Charles. Men till skillnad från "The Eameses" arbetade de
inte med samma saker. Robin Day ritade möbler, Lucienne textilier med mera.
Foto: Design Museum, London


Ännu ett fantastiskt mönster på svart botten. "Herb Antony" från
1956, ritat för Heals. Lucienne Day jobbade bland annat för de brittiska
inredningsföretagen Heals och Liberty, och för tyska tapettilverkaren 
Rasch och porslinsföretaget Rosenthal.
Foto: Design Museum, London


Servisen heter "Four Seasons", för Rosenthal 1959. Återigen slås man
av hur modern designen känns. Duken är förstås också Luciennes, 
"Pomegranite" för Heals.  
Foto: Design Museum, London


Ja, Lucienne Days design håller än. Spirografica gör kuddar av
hennes 1950-talstyger. Här en annan av mina favoriter, "Flotilla", till
vänster, och "Calyx" igen - nu med senapsfärgad bakgrund.
Foto: Spirografica


Robin då? Vi måste väl titta på några av hans verk också. Den mest välkända är 
nog stolen "Propylene" från 1960-talet. "Hillestack Chair" i björk och med sits av 
plywood var en av Robin Days nyskapande enkla möbler som han visade upp
på Festival of Britain. 
Foto: Design Museum, London

 
Läs en bra artikel i The Independent, om  Lucienne Day, "en av de första
brittiska formgivarna att bli en kändis". Hon och Robin visade upp sitt hem
i magasinen, och läsarna fick ta del av Luciennes favoitrecept.
Till vänster: Dandelion Clocks, till höger "Flotilla".
Foto: Classic Textiles


Nyfiken på fler brittiska 1950-talsmönster och formgivare?
Googla de här namnen: Marian Mahler, Jacqueline Groag (bilden),
Mary White, David Whitehead Ltd.
I  inlägget "Det solgula 1950-talet (Storbritannien)" nämns
några av dem och du ser brittiska inredningsbilder. Inlägget ligger
under den nya kategorin "Utblick".

Note to English speaking blog readers: This blog,
"Femtiotalsjakten" (Pursuing the 50s), is all about the
design, food, cars and atmosphere of the 1950s, from a solely
happy perspective.
Do feel free to comment in English. (Click on "Kommentarer",
write your comment, then click on "Skicka kommentar". Comments
will be read by me before I publish them.)
Libby 

Min vas Florence är gravid och i gott sällskap


Vad är det här för keramik? Tysk?
frågade jag i förra inlägget.
Svar kom under dagen, från Wanjas Vardagsrum-Wanja
och expertkommentatorn JJ, som båda gav mig den här länken. 
Fabriken är tyska Bay, serien heter Florence och modellen 
kallas "Pregnant Luise" (på tyska "Schwangere Luise").


Originalet, orkidévasen med namnet "Schwangere Luise" skapades
av Rosenthals Fritz Heidenreich på 1950-talet. Och sedan kom kopiorna,
såklart. Det är ju en oemotståndlig (femtiotals)form.
Bilden: Rosenthals jubileumsupplaga från 2004, som jag hittade
hos fair-kauflich.de.
Ännu en dag med ny kunskap. Ännu en bra dag.



Upsala-Ekeby på finska

På loppisen i lördags köpte jag en såssnipa och ett fat som inte var från 1950-talet,
men som var snygga och är Upsala-Ekeby. Hattara heter servisen, damen som sålde dem var
finska och berättade att hattara betyder "sockervadd" på finska.
Visst är det en söt dekor?

 
Kannan har stämpel på finska. Under fatet finns samma text, fast på svenska.
Jag googlar alla varianter jag kan komma på, men hittar inget på Hattara.
Nu räknar jag med kunniga kommentarer från bloggarna Porslinsbloggen,
 UpsalaEkeby eller kanske Mimi i Åbo.
UPPDATERING: I svensk upplaga heter dekoren Bollar, berättar Benny
på Porslinsbloggen i kommentar nedan. Upphovskvinna: Berit Ternell.
Men jag vill spinna vidare på sockervadden och exporten. Hur vanligt var
det med tvåspråkiga UE-serviser?




Nordisk lördagsblandning


Ibland står det inte Gefle, Rörstrand eller Gustavsberg under porslinet
i butiken utan Egersund, Arabia eller Rögild. Det är kul varje gång man hittar
något nordiskt, tycker jag. Här en kanna från norska Egersund fajansefabrikk.
Jag såg den hos Antikboden i Västertorp, som också haft koppar i samma servis.


Från Stavangerflint var min barndoms teservis.
Jag fick överta den, köpte till litet delar på loppis,
insåg så plötsligt i höstas att vår gamla servis 
också säljs i antikaffärer. Vår gamla servis!
Ser nu på den med andra ögon. det blir ju så.


Norskt loppisfynd!  "Cathrineholm" står det på insidan av lockets handtag.
Norsk fabrik där Grete Prytz Kittelsen formgav vackert husgeråd, bland annat
kastrullen Lotus. Här kan du se en dansk Cathrineholmsfantasts bilder.
Jag försökte sälja Lotus på Blocket, eftersom den är litet för mycket 1960-tal
och litet för grön för mitt kök. Men de som nappade bodde alla i Värmland,
och jag orkade inte packa och posta och fixa för en ganska liten förtjänst. 
Men lärde mig alltså att Cathrineholm förmodligen är hetare närmare norska
gränsen, viket verkar rimligt. Har bara sett ytterligare en kastrull, det var i Bergslagen
i somras.


Skålen har etikett  Røgild Made in Danmark. Jag lyckas bara googla
fram en keramiker som heter Marianne Røgild, men grejerna jag ser hos henne
känns inte som släktingar till den här skålen. ´


Etiketten.


En dansk till, från Søholm. Förutom kryddburkar
har jag sett något fat eller skål från Søholm.
Skånska bloggläsare - vad kan ni berätta om Røgild och Søholm?
Ser ni grejer därifrån i butiker och på loppisar?
Och värmlänningar - har ni en massa Cathrineholm hemma i skåpen?


Kannan med den söta kossan är från finska Arabia. Syltan, vars hem ni fått
titta in i här och här, är stolt ägare. Arabia ser man ju rätt ofta på loppisar och i butiker.
Men norska och danska grejer är inte lika vanligt förekommande, i alla fall
inte i Stockholmstrakten.

Och jag vill gärna lära mig mer om nordiskt porslin, vill inte ni? Vad heter
Norges motsvarighet till Gustavsberg? Vilka är/var Danmarks Stig Lindberg
och Marianne Westman? Arabias hetaste 1950-talsserviser? Och Arabias
inhemska konkurrenter, vilka var det? Island, vad har/hade de för porslinur?
Hallå, antiktidskriftsredaktörer! 
 "Vi serverar dig Norden  - 10 sidor porslinsguide"
- där har ni mitt önskereportage.


Till sist, ett par svenska bidrag i dagens mix. Kopp med fat och assiett
från Hackefors, Linköping. Hittills har allt jag sett från Hackefors varit väldigt rart.
Det får bli en loppisresa till Östergötland i sommar!


Blommor från Bromma! Jo, Bromma Sweden stod det
under de här små karotterna, som fanns hos Myrorna
på Adolf Fredriks kyrkogata, Sthlm.
Ganska fint skick, och för några tior styck bara.
Jag hade aldrig sett någon Brommakeramik tidigare, men
hittade såklart företaget i "Svensk keramk under 1900-talet".
Det startade i Blackeberg, Bromma, 1949, av Helge Grimstig,
tidigare anställd vid Upsala-Ekeby.
Där stannar vi i dag, det känns bra att sluta med en UE-referens.

Willkommen im Puppenhaus!

I dag bjuder Femtiotalsjakten på en titt in i tyska dockskåp från 1950- och 1960-talen. Detta
görs med benäget tillstånd av Jörg Bohn, som driver ett dockskåpsmuseum på nätet,
Puppenhausmuseum.de
Stanna nu till och titta på alla detaljer i den första bilden, innan vi fortsätter. Tapeterna!
Lampan! Hennes klänning i gult och grått!


"Om jag måste bestämma mig för ett älsklingshus från 1950-talet faller valet med stor sannolikhet
på Haus Constanza från träleksaksfabriken Grünhainichen i Erzgebirge",
skriver Bohn. Högsta lekbarhet förenat med ytterst lyckad design, tycker han.
"Huset bjuder på ständigt nya överraskningar, ur alla olika perspektiv". Visst är det så. Rummet
snett bakom det fantastiska parasollet är det ni såg på första bilden.


Kanske är det fru Constanza själv vid det söta sminkbordet?


Bohn beskriver hur dockskåpsvärldens mikrokosmos avspeglar "das
Wirtschaftswunder", det tyska undret. Uttrycket syftar som ni vet på hur Västtyskland
ofattbart snabbt byggde upp landet efter andra världskriget och återhämtade sig ekonomiskt.
Ironiskt nog tillverkades många av de supermoderna dockskåpen i DDR, för export.
Som skåpet Haus Kathrin med detta ljusa vackra vardagsrum. Kathrin är liksom Haus
Constanza tillverkat på VEB Holzspielfabrik Grünhainichen, 1962.


Kathrin bär en likadan mössa som
min mamma hade vid den här tiden.

 
Åååh, dockskåpsmuseet har så många fina bilder. Skåpet
med syskrinen och den turkosa strömbrytaren är från 1947/48.


Nu snackar vi ädelfemtiotal, nicht wahr? Återigen DDR-företaget Grünhainichen. Omkring 1955.

Absolut min favorit.


Här rockas det!  "You ain´t nothing but a hound dog?" Han bär jeans, den
nya modebyxan. Hon dricker Coca-Cola. Huset heter Haus Helga, tillverkaren
Holzspielwarenfabrik Albin Schönherr, Niederlauterstein / Erzgebirge.

Flugsvampslampan är 12cm hög. Bohn:
"En av de mer kuriösa men samtidigt
formskönaste dockskåpsminiatyrerna."
Han har plåtat den på ett tyg med
typiskt femtiotalsmönster.
Åhhh igen, så snyggt.



Du går in på dockskåpsmuseet på egen risk. Jag blev kvar i timmar - flera gånger.
Man fastnar, det är så oerhört gulligt och snyggt och - alldeles, alldeles underbart.
Bara de här hallmöblerna är värt besöket.

Här får ni sextiotalsfantaster avslutningsvis en härlig tablå från sent 1960-tal.
Dockskåpsmuseets fokus ligger på 1950-70-tal. Alla dockskåp och möbler är original.
Och förutom dockskåpen med dockor, möbler, inredningsdetaljer hittar du andra
leksaker, skivalbum, tidningsomslag, tyger och så vidare och så vidare.

En amerikansk "exmosters" scrapbook, 1949-51


Min vän Monet, som ni träffat tidigare, i inlägg här och här, har gett mig
härliga bilder ur scrapbooks som hennes exmakes moster gjorde under en
vistelse i USA mellan 1949 och 1951. 
 

Monets "exmoster" hade ett par fantastiska år i Amerika. Hon arbetade som barnsköterska,
men satt också barnvakt åt ett antal Hollywoodstjärnor. Stewart Granger och Alan Ladd
bland andra.


Men hon rörde på sig också, och verkar ha roat sig en hel del.
Hon var (citat Monet) "en mycket vacker kvinna".
 

"Hon hade mängder med uppvaktande kavaljerer men ingen dög
- och hon gifte sig aldrig."


Vad gjorde mostern i Santa Barbara?


En del uppvaktande kavaljerer var det, ja.


Exmoster hängde uppenbarligen på en och annan diner, som här i Utah. Soda pop!


Sun Valley. Här arbetade hon också.


Åhhh, sjaletten!


Sound of Music, in Sun Valley?


När exmoster och bikinin var ung.


Minns ni tiden då man skickade telegram? Monets exmoster skulle senare komma att 
tillbringa många år av sitt liv i Amerika.

Tack, Monet för underbara bilder. Ni som gillar släktsagor och bloggare som skriver
närapå litterärt, besök Monet!

Det solgula 1950-talet (Storbritannien)

                                      Foto: Museum of Domestic Design & Architecture, Middlesex University
Jag måste till London i år. Jag måste till London med jämna mellanrum. Känner mig 
lika lycklig varje gång jag tar buss 24 från Tottenham Court Road upp till Hampstead,
där jag bodde och arbetade som au pair 1980-81. I år är en av anledningarna att åka till
London en utställning på designmuseet Moda:

 Designer Style: Home Decorating in the 1950s.
Precis som i övriga västvärlden fanns det ett nytt driv i designtänkandet efter kriget. 
Den stora nationella utställningen Festival of Britain 1951 (ett slags super-H55) var avstampen
- sedan var det moderna formgivandet igång.
Modas hemsida: "Det blev allt vanligare att företagen anställde konstnärer för att formge
 textilier och tapeter, och använde deras namn i reklamen. Konsumenterna välkomnade
de nya ljusare färgerna och det nya sättet att använda mönster."
Precis som här hemma alltså.
(Bilden överst: Ur företagets Fleetways katalog med köksinredningar, 1960.
Lilla bilden: Poster för utställningen på Moda)


Foto: Museum of Domestic Design & Architecture, Middlesex University
Gult gillades även av britterna. De här gula gardinerna/draperierna skulle
jag ge en slant för att få till min lya. Helt rätt känsla!. Stolarna och bordet känns
1950-tal men o-nordiska, och det är de ju. Bilden är tagen ur det brittiska
möbelföretaget Berry Furnitures katalog 1958.


Foto: Museum of Domestic Design & Architecture, Middlesex University
Det roliga med att utforska andra länders epoker är att mycket
är likt men samtidigt känner man direkt att det inte är svenskt/nordiskt.
Som 1950-talet på denna bild. Gult, rutigt golv, stolen? Ja. Men torkskåpet,
rallyranden i kalkets överkant, stolens rutiga sits? Nej.
Practical Householder var ett av flera brittiska fixa-det-själv-magasin
vid den här tiden. Bland annat fanns också Practical Mechanics, där
man fick lära sig att bygga allt från badkar till Geigermätare och små ¨
flygplan (källa: Wikipedia). Självförtroendets decennium, indeed.


Foto: Museum of Domestic Design & Architecture, Middlesex University
Kan någonting bli mer 1950-tal än så här? Tapet från företaget
Shand Kydds mönsterbok, 1958-59.


Foto: Museum of Domestic Design & Architecture, Middlesex University
Till sist, ett tyg av Jacqueline Groag för företaget David Whitehead Ltd.,
omkring1953. Så fint. Det perfekta tyget om man skulle illustrera Femtiotalsjaktens
undermening "Åhhh 55 - när solen sken genom nystrukna gardiner".

Jag blir intresserad av Groag, och av hennes formgivarkolleger från efterkrigstiden
Lucienne Day och Marian Mahler. Deras tyger och tapeter visas på utställningen
Designing Women of Postwar Britain: Their Art and the Modern Interior
på Fine Arts Center i amerikanska Colorado, sista veckan nu, se här. Och
artikel i Denver Westworld om dem här.


Samtliga bilder i det här inlägget är som ni knappast kunnat undgå att se
publicerade med benäget tillstånd av Moda. Bilderna är ur deras samlingar. 
Förutom den pågående 1950-talsutställningen har Moda också en permanent
utställning som jag vill titta på,
Exploring Interiors: Decoration of the Home 1900-1960.
Ur Modas text om den utställningen:
Utställningen ställer frågan hur våra vardagsrum, matrum och kök  såg ut
under första hälften av det tjugonde århundradet, och varför. Utställningen vil
 få dig att fundera över hur det det var då, och vad som gjorde (och fortfarande gör)
 "verkliga" rum så individuella och annorlunda jämfört med det stereotypa "idealet".
Intressant.
Läs mer på Museum of Domestic Design & Architecture, Middlesex University.
Så kommer du dit: Londons tunnelbana, Picadilly Line, stationen Oakwood
(näst sista stationen norrut).

Och - du som har koll på det brittiska 1950-talet, berätta!

"Det solgula 1950-talet", del I,  hittar du här.

Note to English speaking blog readers: This article is, as you can probably tell, about
a current exhibition at the Museum of Domestic Design & Archtitecture in Middlesex, UK,
and also about similarities and differences between Swedish/Scandinavian and British 
midcentury modern interior design. 
The blog Femtiotalsjakten (Pursuing The 50s) is all about the design, food, music, cars and
atmosphere of the 1950s, from a solely happy perspective.
Please feel free to comment in English. Comments from Brits, Americans
or others are very welcome!  (Click on Kommentarer, write your comment, then click on Skicka kommentar. Comments will be read by me before I publish them.)
Libby 

På jakt efter 50-talet i en sydfransk by


Kanske var det bageri här redan på 1950-talet? Hur gammal kan den hängiga
skylten vara? Det är svårt utomlands att se vad som är från vilket decennium.
Hemma känner man igen arkitektur, grafisk form, linjer från sitt 1950-tal. Här:
ingen aning.
Men det finns inga Pressbyråer, 7-Eleven, kiosker, gatukök. Nu lördag kväll verkar
allt utom (de många) restaurangerna vara stängt. Det känns i alla fall som svunnen tid.
Och i morgon ska vi finpromenera lite i byn.

Ord (3) Store-bought candy - litet amerikansk nostalgi


Store-bought candy, for sure.

Jag fick ta del av ett nostalgiskt mejl, som just nu cirkulerar från kust till kust "over there".
Mejlförfattaren skriver "Om du är under 30, se det som en historielektion och skicka vidare till ett gäng andra ungar".

Ur mejlet:
"I miss those made-up marketing words that were meant to sound so modern and now sounds so retro. Words like DynaFlow and Electrolux. Introducing the 1963 Admiral TV now with SpectraVision!

 "Coast to coast" is a phrase that once held all sorts of excitement and now means almost nothing. Now we take the term "world wide" for granted.

Here´s a phrase I heard all the time in my youth but never anymore - "store-bought". Of course, just about everything is store-bought these days. But once it was bragging rights to have a store-bought dress or a store-bought cookie or even better, a bag of store-bought candy."

      

Fler 1950-talsord - och så säger man i dag

Percolator - coffee maker

Picture show - movie.

Being in a family way - pregnant

PS Motsvarigheter härhemma: "rikssamtal", "köpebröd" och "vara på det viset".