femtiotalsjakten

Om du blev bjuden på kaffekalas hos moster på 1950-talet såg det troligen ut som på bilden. 

Hon hade inte dukat med de senaste Stig Lindberg-kopparna på teakbord av Johannes Andersen.

Hon satte bo på 1940-talet och ägde inget sådant.
Bloggaren Larsson skriver bra om fallgroparna när man ska femtiotalisera sin lya. Läs det inlägget 

och annat av honom, han skriver smart och roligt och har mycket 50- och 60-talsbilar och -musik 

på sin blogg.

(Bilden tog jag på Arbetets museum, Norrköping)

Kolumnisten Stephan Mendel-Enks senaste text  i tidningen Metro är en humororgie
i nakenfluktande 1950-tal, eller rättare sagt bilden av detta 1950-tal på film. Missa inte.

"Västertorp var jättefint, hade också ett fint utomhusbad och väldigt
trevliga promenadstråk. Vi var saliga över denna fantastiska lilla tvåa,
helt i sitt femtiotalsoriginal. Men mina köksbestyr består av disk utan
diskmaskin (förstås). Kolla det pyttelilla kylskåpet (det syns inte, är så litet att det
skyms av Monet, Libbys anm.). Och sneskåpen med sina hyllremsor."

"Vad jag gör vid spisen? KOKAR BEBISTVÄTT! På mammas råd - och det här
var hennes erfarenheter från bebisskötsel under kriget - så smorde man in ungen
i alla halsveck och i stjärten med matolja. Billigare än salvor sa hon.
Och alla småskjortor och tröjor måste förstås KOKAS för att bli riktigt rena. Det gjordes
på spisen i stor gryta. Du ser mig med sleven. Det som inte framgår är att hela köket
luktade pommes frites. Haha. Kokt matolja!"
Men nu kanske du förstår varför jag inte faller i trans över de här miljöerna. Jag har levt
i den här köksfemtiotalsmiljön för sista gången i mitt liv faktiskt."

Libby: Men attans vad fint med speceriskåp och hyllremsor ändå, eller hur, Monet?

Tidigare inlägg av och med Monet (herregud, hon skriver ju halva den här bloggen!)
Mode med Monet och Bardot
Mer mode med Monet
50-talet i litet format
Middag med Picknick och Pomona

Monets egen blogg.

Pistagegrönt staket, och ett par brevlådor som ger mig lätt 1950-talsaning.
Tänk er att "taket" skjuter utåt och uppåt betydligt mer, och så själva lådan
mer rundad upptill och konformad nedåt. Och så svart istället för grön. 
DÅ hade lådan kunnat vara skapad av Sixten Sason, mannen bakom ur-saaben med mera.


Balkong, med 1950-talskänsla den också. Man blir ju så glad av det röda i februarisolen.
Tja, det var allt. Enligt devisen "Man har inte roligare än man gör sig" (vem myntade den?).
 Här hittar du mer "känns som 50-tal".

Inspirerad av bildutmaningen tittade jag i mina bildmappar och har gjort
ett litet potpurri. Det är väl trevligt en lördag?
Först ser ni ett verk av två storheter. Astrid Lindgren skrev "Kerstin och jag".
Kerstin Thorwall-Falk, då illustratör, med tiden mer känd som författare,
gjorde omslaget. Boken trycktes 1960, alltså skrevs den på 1950-talet,
alltså platsar den.
Och klänningarna kunde min vän Monet ha ritat!


Lördag - kanske dags för ett besök hos frisören? Skyltens
grafiska form ger ett förtroendeingivande intryck.
Klippning, och en tub bryl-creme?


Förnämligt är ett ord vi använder för sällan, tycker jag.


Sedan jag tog den här bilden för en månad sedan, i antikhandeln Afrodite
på Odengatan, så har jag tittat på den ett antal gånger och ställt mig
frågan: Är den här ostkupan från Jie 1) snygg 2) lustig 3) rätt gräslig?
Har inte bestämt mig än. Vad tycker ni?


Inte konstigt att "J Koy" ser trumpen ut. När Olle snott all ost. Inte bussigt!
En del reklam från 1950-talet är... intressant.


Kanske vankas det gräddstrutar med sylt som efterrätt i dag.
Vem vill vispa grädden?


Hjälp mig identifiera I: Penna, pennvässare och ett äpple
till magistern. Plåtade detta fat i en antikhandel i höstas.
Har glömt  servisens namn. Vem vet det? Och formgivare är?
UPPDATERING: Jessi berättar i kommentar nedan att detta är servisen Pynta,
Gustavsberg. Formgivare: Ingen mindre än Stig Lindberg. Jag vill
rekommendera ett besök på Jessis blogg, där hon visar roliga
och söta titt- och dockskåp!


Hjälp mig identifiera II: Dagens Gefle (Upsala-Ekeby).
Vad heter servisen/dekoren? Fick den för fem pix på grund
av stort nagg, men vad bryr sig väl mammas broderade duk
från (gissningsvis) 1950-tal om ett nagg - när tallrikens
rand matchar duken så fint?

En annorlunda telefon. 1954 kom LM Ericsson med ericofonen. De första åren kunde man bara få den som sidoapparat, det krävdes en annan huvudtelefon i bostaden, och den fanns bara i benvitt. Men 1959 slog
ericofonen igenom på bred front, som huvudtelefon och i fler färger. I Allt i hemmet oktober 1959 samtalade
arkitekten Lena Larsson och journalisten Marianne Fredriksson om för- och nackdelar med ericofonen.
Eller kobran, som vi snarare känner den som nuförtiden.

"Hur fungerar den och är den lika behändig som den verkar?"
Utdrag ur samtalet/artikeln:

M.F. - Det är festligt och stimulerande med ett bruksföremål, som är så nytt och djärvt annorlunda.
Jag har haft kul med min helt enkelt.
L.L. - Jag också, trots att jag nog tycker att ericofonen nästan är prestigebetonat modern
i formgivningen.
....
M.F. Den är betydligt mycket lättare att damma av och att hålla snygg än min gamla svarta.
L.L. ... men Inte begriper jag hur man skall få den ren under nummerskivan, som man dessutom
rispar med nageln var gång man slår.
....
M.F. - Däremot tyckte jag i början att apparaten blev blytung i handen vid långa samtal. Efter en kvart
fick jag ont i handleden.
...
L.L. - Och i början hade jag samma bekymmer som du, men efter ett tag lärde jag mig att
ericofonen kräver en delvis ny metodik. Vid långa samtal får man luta sig tillbaka i stolen, sjunka ner
en smula och luta apparaten mot bröstet. Sedan räcker det om man bara stöder den med ett finger.


Ni som har ericofon/kobra i dag - vad tycker ni? Använder ni den eller får den 
bara vara prydnadssak?
(Bild: Plåtad på Sundbybergs museum, 1950-talsutställningen)

Läs även min vän Staffans inlägg om ericofonen!