Uppför Upplandsgatan


Uppför Upplandsgatan, på väg till jobbet i går eftermiddag. Funkisbodens fönster fångar min
blick varje gång jag passerar. Där finns alltid någonting trevligt från1950-talet. I dag gick jag in,
för jag hade fått syn på en stuvbit i fönstret. Väl inne såg jag bland annat den här vackra
art deco-lampan. Den sitter ihop med ett bord, väldigt fin liten möbel.


Och kolla, vilken cool stol. 1950-talet har ju en palett med ljuvliga färger.
Vinrött, mintgrönt, solgult - och som här, gräddgult. Äkta galon, och kompis
med ett par ericofoner. En skönhetsupplevelse före jobbet.


Funkisboden brukar ha litet second hand-kläder också. Om jag var man
och i rätt storlek för den här läderjackan, kallas väl för bryggarfrack, tror jag,  
så skulle jag slå till.


Nu blev det bara det här lilla fyndet. Fint skick, tvättat. Plåtad på jobbet.
Tog fram det och tittade på det flera gånger under arbetspasset.
Se min definition av fynd här.


Före besöket hos Funkisboden tittade jag in på Backpackers Vandrarhem och Café,  också
på Upplandsgatan, alldeles efter Norra bantorget. Medan killen bakom disken fixade min
kaffe pratade jag med hans kollega, och frågade om jag fick plåta.
Det såg nämligen väldigt trevligt ut i kaféet. Skön skinngrupp!


På hyllorna finns bland annat en Rolleifelx, efterlyst av min vän Staffan
i detta tidigare inlägg.


Andra trevliga saker från förr.


Men oj, klockan var två! Hög tid att vandra vidare mot jobbet.
Tvingade naturligtvis arbetskamraterna att titta på det vackra tyget jag fyndat.
Dock, inte alla förstår skönheten i ett solgult & grått kuddvar från 1950-talet.
Men ni Femtiotalsjaktsläsare gör väl det?



Ljus i mörkret (4)


LO-borgen vid Norra bantorget i Stockholm är pampig, men det är neonen som ger den stil.
Jag passerar den på väg till jobbet och kollar alltid om klockan går rätt (det gör den oftast).
Har försökt googla fram hur gammal neonskylten är, men inte lyckats. Någon som vet?


En liten skoaffär på Odengatan. Söt skylt.


Är affären på Karlavägen i Sthlm den Icabutik som har tjusigast entré? Läs om
butikens/den gamla biografens historia här.

 
Och så några små ljusskyltar. Tulegatan, Sundbyberg och Tottvägen, Solna.

Vill åter pråma för www.svenskaneonskyltar.se som tar dig runt landet
och dess vackra neonskyltar. Man fastnar. Bara en stad till...

En ny bildgåta x 2


Vilken känd byggnad tänker ni på när ni ser den här bilden? Och vilken är plasttillverkaren?
Svar under de nästa två bilderna!


Och för vilken förpackning med juice/mjölk/fil är dessa förslutare
med pip tillverkade?


Så här ser undersidan ut.
Det står Made in Germany.
De kostade 1 kr/styck på Kupan i Råsunda, det var de värda
eftersom man blir glad av att titta på dem, och man kan göra bildgåta av dem.

Svar på första frågan: 1) Operahuset i Sydney. 2) Orthex, Finland.

Grattis, rynkkrämen, snart 60+


Rynkkrämer, push-up, size zero-ambitioner - nya företeelseer? Åh nej, redan i
damtidningar från 1950-52 hittar jag annonser för undermedel och fantastiska kurer.
Kolla här:


Undrar vad som menas med "exceptionella fall"?
Ur annonsen för Oleum Hormonisator (låter som en produkt - och en
reklamtext - från en galen vetenskapsmans labb):
 "rynkorna... gör någonting åt dem: tag bort dem, utplåna dem - det går!"


27-åringar - hör upp!


Ja, och se upp för de "hårda linjerna"!

   
Det finns ju hjälp, här se vi Amarantmetoden och Hormon-Créme. Men man
vågar inte tänka på vad de innehöll, krämerna från en tid då husmor glatt sprejade
bort malen i garderoberna med DDT och asbest var ett praktiskt byggmaterial. 


Hmm... hur då? En Dorian Gray-inspirerad reklam.


Ett alternativ till Hormon-Crémer: en duschapparat. Bort med rynkor och
dubbelhaka. Och bort med fräknarna också! Det var mycket som skulle
utplånas i början av 1950-talet.


Mannen ser på vänster bild ut att vara i 45-årsåldern - men har finnar.
Efter fem dagar med Valcrema har han blivit ung på nytt och blivit av
med kvisslorna. Fantastiskt!


Lite kall mjölk med Corrigan, och en halv karl försvinner.


Tavitan har samma verkan. Kul typografi med den uppdelade rubriken.


Ner till size zero med Facilpastiller. Men... "behagligt" avförande?


När Ni ändå är inne i duschen och masserar bort dubbelhakan (se ovan),
finns det fler kroppsdelar att jobba på.

 
Oh, tänka sig - "finaste paragummi"!


Och till sist, bort med de grå stråna. "Ett utsökt färgämne" hjälper Er.


Ur annonstexten för Kruschen Salt:
"Har du tänkt på att Hilda snart fyller 60 år, det kan man sannerligen inte tro,
som hon står i från morgon till kväll."
Hemligheten: Hilda tar en knivsudd Kruschen Salt i kaffet varje morgon,
det hjälper mot trög mage.

Tycker du att gamla annonser är kul?
Kolla då också:
"Ni är vackrare än ni tror" här.
"Här avslöjas myten om de första tonåringarna" här.

Några solgula fynd (och ett gredelint)


I onsdags avslutade jag stadsvandringen i Sundbyberg med litet loppis. I slutet av Sturegatan
ligger ett auktionshus/loppisgarage. Där, i den överfulla loppisbutiken direkt in till höger
hittade jag den solgula tillbringaren. Jie, påstods det, och jag kan tro på det även om det inte
finns någon stämpel. Den ser ut att vara släkt, kanske brylling, med...


... det här Jie-uppläggningsfatet, som jag såg på Afrodite på Odengatan när
Empire-Amelie och jag gjorde månadens antikrunda häromveckan.

 
Eftersom tillbringaren blev litet ledsen när jag valde att visa stor bild på hennes
sämsta sida, den med skadan, så visar jag här även den felfria sidan och en
raktframifrånbild där man ser det vackra handtaget som ger karaktär.


Hackefors! De låg där på en hylla i en monter inne i loppishallen, och jag
hade ju inget från Hackefors, och jag gillar ju Östergötland, så...
tja, nu bor de hemma hos mig. Ställ för smörknivar eller bordsdekoration,
en per kuvert. Läge för att börja samla, De vore fina ihop med servisen
Rita (Rörstrand) som jag och Femtiotalsmannen har. Se Rita
på Svenskt porslin.


Florita från Rörstrand, log soligt från ett bord i en annan monter. Florita är
från 1961, enligt Aletorp Antik.


Dagens minifynd. Gredelin (kommer ni ihåg det ordet, kommer ni ihåg
"brandgul" också?) emaljskål, som jag har en av redan plus en turkos,
kvar från min barndom. Gav bara en tia för skålen på Stadsmissionen
i Sundbyberg.
Ett fynd, för se här.

Ufon, Juhl och en knut (litet mer Sumpan)


Efter Storskogen vandrade jag vidare i Sundbyberg. Första anhalten var
Tuletorget. Där finns mitt stamhak Svea Antik,där jag brukar titta in en gång
i månaden och få en pratstund/kort antiklektion av Lille. 
Men i dag stannade jag plötsligt upp framför torget. VAD var detta?
Hade det landat ufon, som sjunkit halvvägs genom torget?
Nä, det är ljusinsläpp till det underjordiska garaget.
Skrämmande.



I höstas stod där en medtagen stackars risig stol vid en vägg på Svea Antik, och
viskade "jag var en gång en fin stol, men de ställde ut mig så jag blev blöt och eländig".
Lille berättade då att det var en Finn Juhl-stol (dansk formgivare) och att den skulle renoveras.
Nu har han gett stolen ett nytt liv. Jag blev litet imponerad. Men sur på mig själv:Varför tog jag
ingen före-bild?
Rökbordet som stolen står på är inte dumt det heller.


Lille och hans kompis, som driver affären, vet ju att jag är på jakt efter
1950-talet. Så de pekar alltid på något och säger "Där! Den där är 1950-tal".
I dag var det skrivbordet som blev utpekat. Snyggt, ja, verkligen.
Men jag har ju min sekretär, den för mig perfekta.


Promenerade så vidare ner till Sundbyberg centrum. Såg ett kul trappräcke
med en knut. Sedan hamnade jag på loppis.
To be continued...

Vår lilla stad - som 1950-talsduk


När jag var och plåtade kameror hos pappa drogs min blick till en duk. Den här.
Nu är den min. Jag fick den som gage för fotograferingen. 


En anspråkslös bomullsduk, säkert köpt på Epa eller Domus, men ett riktigt  litet
konstverk. Alla fyra sidor har olika motiv.


Barnen har sparkar, kälkar och skidor med gammaldags stavar. Där finns en randig katt
och en påklädd pudel.


Och inget hus är det andra likt. Det händer något i varje "bild", duken runt.
Fin, eller hur?

Goodbye, Frankie


Frankie´s café i Norrtälje stänger nu i helgen. Kombinationen för liten lokal '
och för hög hyra gjorde att Emma och Stina som öpnnade kaféet för
ett och ett halvt år sedan nu tvingas slå igen, berättade Emma när jag var in
och fikade i går.
Riktigt, riktigt tråkigt för stan, som nu blir gråare, och för mig, som tyckt om
det lilla fiket där tjejerna skapat en väldigt skön 1950-talskänsla.
Här kunde man dricka sitt kaffe till smooth 50-talsjazz från högtalarna och bläddra
i Allt i hemmet från 1959.
Tack för den här tiden, Frankie´s.

Uppdrag: Plåta pappas kamerasamling


I söndags ville pappa ha hjälp att fotografera sin kamerasamling. Han har tröttnat på
samlandet och ska sälja av kamerorna. Kunde jag komma över och plåta, och sedan
lägga in annons på Blocket?  Jag tog min lilla Samsung och begav mig till pappa och hans
200 kameror. Jag antog att jag skulle hitta en del 1950-tal i hyllorna. Och visst var det så.
På bilden ser ni Unibox, en kamera som tillverkades under första halvan av 1950-talet av
AB Fritz Weist & Co och Fotomekano, Stockholm.  Kamerahöljet tillverkades i isolit av
Perstorp AB i Skåne och monterades i Jakobsberg.
Hur vet jag detta? Jo, källan är Fotomuseet i Osbys hemsida, där man kan
följa med i kamerans utveckling.


En 50-talare till. Kodak Six-20 Brownie model E. Tillverkades 1946-53, England, 
i art deco-stil (Källa:Camerapedia).


Tre hyllor 1930-50-tal. Tjusiga, eller hur? Där finns bland andra...


... italienaren Ferrania, modellen heter Rondine, tiilverkningsår cirka 1948.
Mycket cool, tycker jag. Ska nog lägga ett bud på några av 1950-talskamerorna
innan någon annan gör det.


... och så en japan, Aires, modellen Reflex, tidigt 1950-tal. Aires står
för Eye-rescue minus "cue". Företaget hette K.K. Aires Shashinki
Seisakusho och hade Tokyo som bas. (Källa: Camerapedia)


Måste också få visa denna gamla goding. Det är en västfickskamera, närmare
bestämt Kodak Vest Pocket model B, som tillverkades 1925-34.
Föregångaren från 1915, första världskrigets andra år, hette Vest Pocket
Autographic och kallades i reklamen "Soldier´s Camera". (Källa: Camerapedia)
Här hittar du pappas annons.

Katten fick stamtavla på bara 12 minuter


Jag hittade katten på loppis i höstas, och såg på uttryck och detaljfiness
att det måste vara en raskatt. Det vill säga gjord av någon känd keramiker.
Men tiden gick, jag glömde kolla upp. Så i går kväll la jag ut frågan
på retroforum.se. Jag har tidigare hyllat retroforum här på bloggen,
för att det är så trevligt och hjälpsamt där.


Okej, så jag la ut bilder och frågan om någon kände igen
signaturen. Detta gjorde jag kl. 22.36. Tolv minuter senare, 22.48, 
hade jag fått svar av signaturen Gitzie. Otroligt imponerande!
Tore Borg är keramikerns namn. Han jobbade på Upsala-Ekeby
1937-48, och startade därefter ett företag, TEBE, i Uppsala.
Katten härstammar från TEBE-tiden, förstår jag av googling.
Så nu har katten stamtavla - och ser om möjligt ännu nöjdare ut.

Only in Roslagen...


... parkerar man bilen i hamnen, går ur - och hittar en magnifik korgstol poserande
ovanpå ett par gamla järnspisar framför en bod där det erbjuds nystekt strömming.
Som man brukar säga: Det stod mitt namn på den. Måste ha. Skulle ångra mig hela livet
annars. Vadå ta stor plats? Vadå inte 1950-tal? Vadå kräver ett storrt vitmålat sun room  med
palmer och takfläkt av mahogny?
Hit med den, den här stolen är MIN.


Mortitca i familjen Addams, den enda jag vet som har en sådan här stol,
skulle vara grön av avund. Kolla detaljerna!


Mer detaljer. Och den vinröda sitsen är i nyskick.


Och foten är så vacker. Det är faktiskt så att den här stolen fått mig att ändra
mina planer på femtiotalisering av min lya. Jo, köket ska vara 1950-tal rakt igenom,
från skåpluckor ner till teskedar. Men vardagsrummet... jag tänker faktiskt blanda
1950-tal med art deco och jugend, och korgstolen Morticia blir rummets drottning
och blickfång. Vilken tur att jag inte hunnit beställa tapeter. För Morticia vill inte ha
mönstrade femtiotalare, det ser man ju, eller hur?


Eftersom det här inlägget helt har spårat ur vad gäller trohet mot 1950-talet
så fortsätter vi med Dagens Gefle, gissningsvis 1940-tal? Vad säger Benny
på Porslinsbloggen, är det så? Karotterna stod inne i Hamnladan, där jag gick
omkring med febrig blick innan jag bestämde mig för att Mortitia måste
följa med mig hem.


Som sagt, vi har spårat ur, så jag kan lika gärna visa er det enda fula jag hittills
sett från Gefle. Tallrikarna hette något i stil med Rustik, och här har vi väl 1970-tal,
oh, det fruktansvärda?

Två bordsmysterier lösta - ett kvar


Först var det detta smarta och snygga bord med trekantiga trebenta stolar
som skjuts in i bordskanten. Jag såg det på Antikmässan i Kista i höstas.
Gissade att det var danskt, men glömde fråga monterinnehavaren vad det
var för ett bord.
Nu, månader senare, får jag svaret i en kommentar till Kistainlägget. Bordet är
formgivet av dansken Hans Olsen för Røjle Møblefabrik. När jag googlar får jag
intrycket att det här bordet, liksom mycket annat nordiskt "midcentury modern", är
väldigt populärt på den amerikanska marknaden.
Bordet formgav Olsen 1952 eller 1953, det finns lite olika uppgifter. Det ska kunna
dras ut så att det skapas sammanlagt åtta sittplatser.
Ruskigt snyggt är det. Tack, Madame Inredning för kommentaren.


Loppisfyndet från Bergslagsresan i december fick jag också uppgifter om efter
att jag lagt in det på bloggen. En av damerna i butiken ringde upp, hon hade tagit
reda på ursprung och användning:
Bordet köptes i slutet av 1940- eller i början av 1950-talet i Fellingsbro
möbelaffär av ett par som höll på att sätta bo.
Det har haft två iläggsskivor, men dessa stod nu fuktskadade i en bod och kom
därför inte med till loppisen.
Funktion: Man vred bordsskivan så att den höjdes, och la in skivorna.
Vips! Så hade det lilla soffbordet blivit ett högre och större bord.
Tydligen var detta vanligt på denna trångbodda tid.

Jag har ju redan bordet Edmund, så jag kommer att använda Fellingsbro som
loppisbord i vår. Och försöka sälja det litet dyrare än jag köpte det .
Det är ett fint bord, som blir ett bra blickfång på bakluckeloppisarna.
Edmund, ja - han är fortfarande ett mysterium. Kolla in honom här, kanske kan
du lösa mysteriet.

Ta fram stickorna, flickor (helgtips)


Jag ramlade över en fantastisk nyutkommen bok: "Stickat och virkat vintage på svenska"
(Bokörlaget Max Ström). Själv har jag förträngt allt jag lärde mig i syslöjden, men vill tipsa
er andra som handarbetar. Om man gillar retrokläder så måste detta vara julafton
all over again.
Boken innehåller stick- och virkbeskrivningar på bland andra knytsnibbsjumpern
Vera (bilden), Singoallajumpern Stefania och brudklänningen Anita.


Männen får också sitt. Här ser ni slipovern ingmar. Slipsen Kent och kavajen
Paul hittar man också beskrivningar till. Jag ler hela boken igenom.
Ni ser ju, vilka bilder! Fotografen bakom dessa ljuvliga bilder heter Åsa Dahlgren,
och för text och stick- och virkbeskrivningar står Birgitta Forslund.
Form: Victoria Bergmark.
Kolla in fler bilder i bildspelet på Bokförlaget Max Ström.

Gillar ni 1950-talets piprökande män? Här hittar ni Ingmars kompisar.

En liten bildgåta (kanske)


På den tiden män bar hatt på sin person, och lastbilarna var bulliga. Trafiksäkerhetsaffischen
 såg jag i antkhandeln i Älmsta. Någonting får mig att tro att stadsvyn i bakgrunden är
på riktigt, inte påhittad. Är det så? Känner någon av er bloggläsare igen sig?
Sydsverige? Danmark? Är det en känd affischmålares stil? Berätta vad ni vet!
Och - se upp i trafiken!

De verkar ju ha så roligt!


                                                                                                                    Foto: SVT
Efter Antikrundans första program förra veckan tyckte DN:s tv-kritiker Johan
Croneman att det var överdrivet skrattigt och skojsamt. 
Nej! Jag tror att de har roligt på riktigt, programledaren och experterna i Antikrundan.
Jag tror att de vaknar varje inspelningsmorgon och knappt kan vänta tills det är dags
att möta folk och deras ditsläpade antikviteter. Jag tror att de tänker "tänk att jag får
betalt för det här, det är ju så kul". Jag tror att de under resten av året längtar till
sommarens Antikrundanjobb, varje dag.
Finns det något mer inspirerande än att se människor som är proffs på det
de gör och verkar överlyckliga över att få syssla med det?
Så kör på, Ann Lundberg och gänget, ge oss ännu mer yrkeslycka. 
Men, lite mindre 1700-talssilver...
 

...för  här ser ni vad jag tycker om urvalet, och om de andra antikprogrammen i tv.
Fast tack vare skratten seglar Antikrundan nu upp på andraplatsen på min lista.
Och glada, kunniga Li Pamp (lilla bilden, foto: TV4) blev min nya favoritprogramledare
i höstens säsong av TV4:s Antikdeckarna.

Vad tycker ni andra om Antikrundan?

Antikrundan sänds i SVT1 kl. 20.00, i kväll torsdag.

Kände mig litet snipig på Myrorna

Jag behövde en loppisfix före jobbet i går, så jag tog en sväng in på Myrorna på Adolf
Fredriks kyrkogata (Sthlm). Hade hoppats hitta någon liten Gefletallrik, men nix. Den här
såssnipan, Duett (Gustavsberg, Stig Lndberg) stod på en hylla och var snygg, men kostade
175 kronor. Det var länge sedan man kunde göra fynd på Myrorna, konstaterade jag
ännu en gång lite småsurt.


En hylla bort stack den här fina burken ut. Dansk, har glömt tillverkarens
namn, men det började på M. Femtiofem pix.


Haha, bra försök. Jag gick nästan på den här lilla tallrikens försök att
se ut som någonting från Gefle. Men dekoren är inte tillräckligt sofistikerad,
och det finns ingen stämpel alls undertill.
UPPDATERAD: Det är en Rörstrandstallrik som jag förtalar. Trio heter
servisen, se kommentar nedan.


Litet plastic fantastic. Smörask och ostkupa, Jonas från Plastteknik,
signatur Per Bjelving. 35 respektive 45 kronor hade jag kunnat tänka mig
att betala, om jag inte redan haft en turkos Jonas-ostkupa hemma. Men
jag känner att jag är farligt nära att börja samla på 1950- och 1960-talsplast.
 

Drömmer du om att öppna kafé (vem gör inte det)? Här finns kopparna,
15 kronor/styck.

Kaféreportage på Femtiotalsjakten imorgon: 
Åhhh, Valand!

Ett blått fönster med 50-tal och 60-tal

Här hänger handduken Perssons kryddskåp, skapad av Astrid Sampe. Den tillägnade
hon formgivaren Signe Persson-Melin, hon med kryddburkarna på H55. Några av skålarna
tror jag är Stig Bernadottes Margretheskål från början av 1950-talet.
Den roliga blå plastbyttan till vänster ser ut som 1960-tal?
Ett kul fönster, Cordon Bleu på Vasagatan, Sthlm.

Jag – en säkerhetsrisk?

Jag har aldrig stannat längre än fyra och ett halvt år på en arbetsplats. Det hade inte sett 
bra ut på 1950-talet. 


... för vem vill orsaka olycksfall och bränder? Fast nu är jag om sanningen ska
 fram inte industriarbeterska. Och kunde Cherry Ames, en omtyckt hoppjerka 
som jag skrivit om tidigare här på boggen, så kan väl jag.

Alla dessa gipsnegresser - varför?


En av 1950-talets vanligaste inredningsdetaljer kommer aldrig att hamna på mina
väggar. Men jag är nyfiken på hur det kom sig att alla dessa svarta gipsskulpturer som nu
återfinns i antikaffärer och på loppisar en gång blev inredningsmode.
Hur tänkte ni då? vill jag nu fråga er som var med.
Var det far i huset (höhö) som köpte hem toplessbysterna?


Bilden av vildarna. På 1950-talet började vi resa utrikes, vi fick en ny
nyfikenhet på världen - och vi älskade att läsa om upptäcktsresande som
träffade kannibalstammar och blev deras vän. Men fortfarande denna
schabloniserade bild av människor med annan hudfärg.
När upptäcktsresanden och författaren Rolf Blombergs bok
om aucaindianerna i Ecuador ges ut ser omslaget 1954 ut så här.
Och boken heter "Vildar".


Läseboken "Nu ska vi läsa", 1957. I avsnittet om Afrika får vi läsa om de glada
neger-barnen, som ser lejonspår och fruktar krokodilen...


... men slutversen visar på likheten mellan de afrikanska och de svenska
barnen. "De måste lägga sig som du och jag".
Läggdags! Kymigt!


Och läseboken berättar också om bland andra pojken Palle, som får följa
med sin pappa författaren och leva med indianer ("Palle får en indiandräkt").
Så, nej, jag förstår att  det mer var intresset och nyfikenheten på människor
utanför folkhemmet som ibland tog sig uttryck som nu femtio år senare
kan te sig en smula märkliga (till exempel tapeten med svarta barn,
se collaget i början).

Men... ändå... de nakna gipsbysterna... ? Förklara för mig!

Ljus i mörkret (leve bygdegården!)


På väg i januarimörkret. Pötsligt, i Husby-Långhundra, mellan Rimbo och Knivsta: Neon!
Stannar bilen, vänder, kör tillbaka...


... in på gårdsplanen. Bländas av de vackra bokstäverna som lyser i den tiogradiga kylan.
Inser att här ligger...


... ett kulturhus. Inte bara bio, utan även bibliotek inrymmer den lilla ljusblåa byggnaden.
Den var manskapsrestaurang på Arlanda under flygplatsens första år i slutet av 1950-talet,
och flyttade sedan till Husby-Långhundra för att bli bygdegård.
Detta läser jag och hittar även ett imponerande verksamhetsprogram
för Husby-Långhundras bygdegård här.