Meanwhile, in NYC


Medan Retromässan i Sthlm gick mot sitt slut gick Rutger och jag på loppis
i Hell´s Kitchen, NYC. Det var första retrogrejen på listan, vi ska vara här en vecka
och vi (jag...) räknar med att klämma ett gäng antik/retrobutiker också.


Loppisen var full av kul grejer, litet andra än hemma. Föremålen som är dekorerade med vad som
ser ut som smådjävlar användes till att skära av tobak. "Bordet" är en gammal baklucka.
Bilföremål såg vi en del. Framför allt travar med amerikanska registreringsskyltar. Skulle inte
förvåna mig om vi till slut kommer hem med en.


Många ramar och speglar fanns det. Undrar vilka de var, paren på dubbelbröllopet.


Jag fastnade för den här jugendskapelsen. En ram som man skulle kunna ha på väggen som prydnad
bara. Men den var prismärkt 65 dollar, och jag tänkte att jag kunde återvända och försöka pruta ned
den när jag tittat klart på loppisen. Ni vet vad som händer när man gör så. Den blev såld.


1950-60-talet, då? Jodå, det fanns en del. Som ett par köksklockor från
General Electrics. Den här rutiga var vassast...


... och den här röda fin men mer klassisk.


Tryckår 1958. Jag var sugen, mest för att omslaget var
så snyggt, men avstod.


Och nu kommer vi till avdelningen "De är som vi".
De säljer gamla lådor. Vi har Sockerbolagets,
de har Coca-Colas trälådor.


De har slitna 60-talsfåtöljer som ingen riktigt vill ha.



De gillar gamla burkar.


De importerade från W. Germany. De här små väggvaserna var riktigt söta,
och om jag varit en väggvasmänniska så hade jag kanske slagit till.
Ett enda köp blev det, ett litet ytterfoder i gult som jag sparar till ett
kommande inlägg om den porslinsfabriken.


Hell´s Kitchen-loppisen var kul just för att prylarna var andra än hemma (även
om vi faktiskt också stötte på tre repiga vaser från Kosta Boda och Orrefors).
Och så tog den en timme att plöja igenom - lagom.
Det ni inte ser i inlägget är alla smycken, nygjorda och antika, och alla
vintagekläder som utgjorde minst hälften av loppisen.

Stay tuned....

Klädda för Tea at The Ritz


Britterna är bra på retromönster. Både originalmönster och nyframtagna. Jag har tidigare
bland annat skrivit om tapeter och om nytolkningar av Lucienne Days mönster. Nu har jag hittat 
mer, Villanovas nya kollektion "High Society".
Tyget heter "Tea at The Ritz" och det är förstås där på hotellets high tea som damerna
ska visa upp sina nya klänningar. 
 

"High Society" innehåller tapeter också.
Vad sägs om en liten fondvägg i "Coco"?


Sandersons tapet "Fifi" är som en stliserad variant av "Tea at The Ritz".
Den blev jag så förtjust i att jag köpte en rulle, som ligger
och väntar på att bli uppsatt i klädkammaren.

Allt om Aalto i Jyväskylä


Alvar Aalto blickar in mot utställningen om hans verk och gärning, på museet i Jyväskylä.
Rutger och jag hann med ett besök där under vår Finlandsresa i somras. Det var en alldeles
lagom utställning - en snabblektion om Aalto (1898-1976), en av Nordens största arkitekter
och formgivare.


Vilken vägg! Stolar huvudsakligen från 1930-talet, med Aaltoböljande linjer. Och flera av dem
påminner om min svenske favorits, den samtida Bruno Mathsson, stolar från samma tid. Nordiskt.
Stolarna: 1) "Halli" (Hall), 1929 (?) 2) "Kakkonen" (Number two), 1929 (?) 3) "Aikamme tuote"
(A product of our time), 1930 (?), 4) "Rivituoli" (Auditorium chair), 1929 5) Stol till Triennalen
i Milano 1933 6) Stol till nordiska byggkonferensen i Helsingfors 1932, 7) Stol till Industrial
Design Exhibition, Helsingfors 1929, 8) Stol till triennalen i Milano 1936 9) Stol från 1946/47
10) Stol till the Turku Fair 1929. 11) Stol från 1938/47.
Stolar nummer 1-4 skapade tillsammans med Otto Korhonen. Frågetecknen är museets.



En 30-talsdröm. "Villa Mairea" ritade Aalto för paret Maire och Harry Gullichsen.
Huset stod färdigt 1939.


Bordet står dukat för en romantisk middag på Savoy i Helsingfors, 1937. Aalvar Aalto
och hans hustru Aino har skapat inredningen för den nyöppnade lyxrestaurangen.
Fast bilden ljuger litet. Bordet står på utställningen, resten av restaurangen är ett foto på
väggen. Det var efter Savoy som Aalto döpte vasen med samma namn. Och den står där
på bordet, om än något suddig.


Originalvaser från restaurangen, höjd 140 mm. Vasen skapades dock
inte för restaurangen, utan till världsutställningen i Paris 1937 (där för övrigt
Bruno Mathsson fick sitt internationella genombrott, åh, vilka tider!).


På Aaltomuseet i Jyväskylä visas skisserna där vasen växer fram,
samt vaser i många storlekar och färger. Läs mer om
Savoyvasen här.


Så här skulle det bli - Aaltos hus i svenska Avesta. Han ritade ett helt centrum åt
staden. Men det blev en byggnad, "Blå huset". Men alltid något, Aalto har bara ritat några få hus
i Sverige. Rutger, som är från den delen av världen, noterade stolt Avestainslaget
på museet.


I museishoppen fanns en del Alvar Aalto-saker. Lamporna, tyg,
stolar med mera. Jag lyckades låta bli att köpa någon tjock bok om Aalto.
Referensbokhyllan bågnar, långt ifrån allt blir läst...
Till Jyväskylä måste vi återvända. Förutom museet finns i regionen många exempel
på Aaltos arkitektur. En snabbtur genom staden gav intryck av annan spännande
arkitektur också, från hela 1900-talet.

Ett sista svep från London


På Lisbon Grove ligger butiken Bentply, det blev Rutgers och mitt sista stopp efter besöket
i Alfies Antique Market och de andra antikbutikerna på Church Road, Marylebone. Här stod fåtöljerna
av italienaren Marco Zanuso. Jag skrev om ett par andra Zanuso-stolar här.


Skrivbordet är engelskt, 1930-tal.


Soffan ser vagt nordisk ut, men är brittisk, 1950-60-tal. De blå fåtöljerna är italienare.


Nu är vi i roliga butiken Retro Clothing i Notting Hill Gate. Där finns allt från dyrt 50-talsporslin
till bric-a-brac. Stolen skulle passa i min väninna Empire-Amelies våning. Och någon kanske
letar efter en skyltdocka, kalsongdelen?


Bambu och emalj, inte så vanlig blandning här hemma.


Även britterna tillverkade stiliga termosar...


... och plastbandsstolar!


Portobello Rd. Jag minns inte vad handlaren skulle ha för bokstöden, men jag
uppfattade summan som hutlös. Enligt henne var bokstöden "gamla", eftersom
de har två udda prydnader, katt och hund. Till skillnad mot moderna bokstöd,
som hade haft par ikatter eller hundar. Stämmer detta, ni som har pejl på äldre grejer?


Som gammal au pair älskar jag London. Bland annat för att allt inte är så
stajlat och perfekt. Fyra udda stolsitsar på en pub får symbolisera
stadens avslappnade attityd. Fast, aj vad svårt det är att hitta en "decent"
hål i väggen-fish & chips nuförtiden. På Empire-Amelies och min tid (1980-81)
fanns det en i varje kvarter. Plus en pub, förstås.


Gillar du också brittisk mid-century? Sök på London i sökrutan
uppe till höger så hittar du fler inlägg från årets Londonresa,
och en mängd från förra årets.

Men brittisk plast får vänta lite...


Blev förtjust i den här affischen i en antikbutik i närheten av Portobello Rd.
30 pund, tror jag de skulle ha. Man ser att det är plast från 1950-70-tal (väl?),
men känner inte igen grejerna. Affischen är från Victoria & Albert Museums
plastutställning 1990.


På museets hemsida hittade jag faktiskt
affischen, som går att beställa för 25 pund.
Där är den litet fräschare i färgerna.
MEN... en djupdykning i brittisk mid-century-plast
får vänta. Man kan inte greppa allt på en gång.
Porslin och möbler först!


Ska jag gå med i SylvaC-klubben nu?


Ibland hittar man lustiga grejer man måste få ta hem och utforska, känna in (som Ernst skulle ha sagt).
Hos Retro Clothing nära Portobello Rd fanns vasen som "talade till mig". "Hållare" för snittblommor
inuti - eller vad är det för något? Fem pund kostade den. Märkt Sylvac, ett företag jag inte kände
till tidigare. Inköp! Hem! Googla!


Vasen ingår i serien Brick, modell 3816, och det finns en rund
rackare också, 3809, som jag hittade hos Retroselect.
The Sylvan Works grundades 1894 och tillverkade prydnadsföremål,
främst djur, och vaser under namnet SylvaC. 1938 köptes Sylvan Works upp
av Shaw and Copestake, som fortsatte produktionen av SylvaC.
Men 1982 var prydnadshundarnas och de halvhemska vasernas
tid över, företaget las ner.


Min vas verkar vara en 70-talare. Det finns en klubb för
SylvaC-samlare, SylvaC Collectors Circle.
Hemsida här. Kanske går jag med.
Fast mer sannolikt är att jag behåller vasen, nöjer mig
med den - och med att ha lärt mig litet grann om ytterligare
ett brittiskt keramik- och porslinsföretag. 

Londonhotell med drömläge


Kanske finaste inköpet under Londonvistelsen? Plötsligt
en eftermiddag stod träskulpturen i fönstret hos loppisbutiken
bredvid hotellet. 50 centimeter hög, priset: 12 pund (125 kronor).


Den är tung, och väldigt vacker.
Några snäpp ovanför kitschnivån.
Tycker jag.


Vi bodde på Holiday Inn Express, Finchley Road. Jag bodde här
även förra året och visste att välgörenhetsloppisen All Aboard
låg dörr i dörr. Dessutom är hotellet fräscht till rimligt pris (cirka 1 000 kr/natt
för dubbelrum), det ligger på promenadavstånd från Hampstead, där jag var 
au pair för 30 år sedan, och buss 31 går både till Notting Hill Gate (Portobello Rd)
och Camden Town. Alltså: Drömläge!


Även den Reijmyreröda vasen fanns hos All Aboard,
för fem pund. Den behövdes till födelsedagsrosorna,
och fick följa med hem till Sverige.


Naturligtvis tog vi en sväng till Camden Town i går på lördagen. Marknaden
verkar växa för varje år. Långt inne någonstans hittade vi The Horse Stables (tror
jag det kallades) och faktiskt några stånd med retroprylar. Mycket gamla
resväskor, en hel del vintagekläder, litet porslin och "bric-a-brac".


Men det närmaste 50-talsporslin jag kunde hitta var terrinen från Barratts,
vars form antyder 1950-60-tal. Japanska dekorer är inte min tekopp dock.


Vilken vovve! Först nu när jag tittar på bilden så ser jag att
det inte bara är en prydnadssak. Det är ju ett pipställ!
Stilpoäng: 10.


Jag gick i dagar och suktade efter ett toast rack. Men som Rutger påpekade,
man vill väl bre det rostade brödet direkt medan det är varmt, inte ställa skivorna
i ett ställ? Fast visst är de ett stiligt frukosttillbehör?


Några vackra klänningar på Camden High Street.


Vi klämde en loppis i Hampstead också, "Jackie´s" på Flask Walk. Tipset fick jag från Londonbloggen
Skinny Latte. Inga fynd här heller, men loppisen hade en bra känsla. Lådor att rota i, och fyndvibbar.
Vi hade kunnat tänka oss en spegel med guldram, men den var för skrymmande för en flygresa...
Skinny Latte tipsade också om en lördagsloppis i Kilburn och en antikmarknad i Camden Passage,
Islington. Men efter fem dagars aktiv semester orkade vi inte riktigt med dem också.
Och... det kommer fler Londonresor...

Trevlig fortsättning på veckan!

Favoriterna på antikmässan i Birmingham


Kolla, så nöjd han ser ut, den lille badaren från 1910-talet! I montern hos Rita Reeves, Wrexford,
på mässan Antiques for Everyone i Birmingham fanns förtjusande dockskåpsmöbler från 1860-1935.


95 pund (knappt 1 000 kr) har jag för mig att badkaret med badare kostade.
Det funkar också! Man häller vatten i behållarna på baksidan och vrider
sedan på kranarna.


En liten symaskin för dockskåpet.


Och piano med pall.

 
Den montern avr helt klart en av mina favoriter på mässan,
där utställarna annars mest sålde konst och riktigt antika saker.
Mid-century/retro såg vi inte mycket av.


Men stopp - vad har vi här? Är det inte... jo, det var ett fat av Mari Simmulson, Upsala-Ekeby.
Nog den finaste Simmulson jag har sett.


Priset var 375 pund. Fatet var stort, kanske 40-45 centimeter i diameter.
Vad säger ni Ekeby-experter, dyrt eller rimligt?


Bord, 1950-tal, förmodligen skandinaviskt, stod det på lappen. Jag frågade säljaren,
som trodde det kunde vara Tapio Wirkkala. Eller Taaapiou Virr-kaaaala, engelskt uttal.
Stolarna var 30-talare. Tyget som skymtar längst ned i bilden...


...såg ut så här. Ett par bomullsgardiner, 1954, Mary Warren ritade mönstret "Nautilus".
Se hela "Nautilus"  här, på en museisida om brittiska kvinnliga textilkonstnärer verksamma
på 1950-talet. 250 pund för paret våder.


Ruggigt snygga art deco-möbler hade LeStyle25.


Ny kunskap! Vet ni vad de här runda glasbyttorna är för något? Det visste inte jag,
men fick lära mig att det är "match strikers". Tändsticksbehållare, mot vars sidor man tände
tändstickan (den gamla sortens).  Säljaren förevisade.


Litet mer svenskt. Hos Newsum Antiques såg vi
glas av P-O Ström (bilden) och Erik Höglund.


Till sist en keramiktavla från österrikiska Goldscheider, 1930-tal. Liksom
Mari Simmulsons fat kostade detta 375 pund. Fanns hos Newsum.
Vilket hade ni valt?

Inköp på mässan:
Två böcker, som jag återkommer till.
En svart porslinstjur, Beswick 1950-tal (Rutgers val, även den dyker upp senare).
Te-setet från Picqoutware, se tidigare inlägg.

Antiques for Everyone Fair

Plötsligt äger jag ett te-set från Picqoutware


Man åker till en antikmässa och tror att man ska komma hem med en 1950-talskopp från
Midwinter. Åker därifrån med ett av Picqoutwares te-set i magnalium och trä. En klassiker
förstod jag av antikhandlaren, som berättade te-setets historia medan jag fotograferade. När hon
berättat klart och jag fotograferat klart hade jag förälskat mig i det klumpiga lilla setet.


Mitt set består av tekannan T6, vattenkannan J6, gräddkannan C6 och
sockerskålen S6 från 1949, men förmodligen på marknaden 1950.
(Bokstäverna står för Tea, Jug, Cream, Sugar.) Och så brickan förstås,
som ursprungligen var för skyltning men som kunderna gillade så mycket
att den fick ingå i setet.


Läs den intressanta historien om företaget som på 1930-talet
gjorde dammsugare i aluminium och sedan började
producera te-set också, hos Picqoutware. Det kom en ny version
av te-setet varje decennium och numera har man tagit
upp produktionen av vissa av de gamla delarna.
Mitt set kostade 75 pund (knappt 800 kronor).

Nej, ni behöver inte tycka att Picqoutware är snyggt.
Men jag tycker att det var en väldigt rolig sak
att få med mig från mässan Antiques for Everyone i Birmingham.
Fler bilder därifrån kommer så småningom.
Stay tuned....

Ian gör ingen besviken


Får jag presentera: Två längder brittisk 1950-talsgardin, inköpta hos favoriten Ian som har
butik högst upp i Alfies Antiques Market. Runt 1 300 kronor gav jag, nerprutat till paketpris
eftersom Rutger köpte en väggklocka (den återkommer vi till i kommande inlägg).
Trådrullar, vaser eller äppelskrutt - vad ser du i mönstret? 


Jag besökte Ians butik för ett år sedan, nu var nästan hela sortimentet
utbytt. Massor av nya, gamla, roliga saker. Jag undersökte lystet om skyltstället
("display stand") gick att montera ner till delar små nog för resväskan.



Det fanns tre stycken, för runt 1 600 kronor styck. Tyvärr var det någon del
på allihop som inte gick att skruva loss. Vilket kul ställ annars, att placera
sina 50-talsgrejer på - och byta "skyltning" litet då och då.
Jag har aldrig sett sådana här ställ i Sverige, har ni?
UPPDATERING: "Loppan i Berlin" upplyser om att detta är tyska blombord,
som kan fås för några hundralappar där.


Midwinter! Jag är ju på jakt efter någon vacker servisdel från Storbritanniens mest spännande
porlsinstillverkare på 1950-talet. Ian hade en hel liten kaffeservis i dekoren "Zambesi"
av Jessie Tait.


Fin, och enligt Ian svår att få tag i. Han sålde inte enstaka
delar utan bara hela servisen.  


Och nu är vi i... Stockholm! Så heter Crown Devons 50-talsservis med renar.
Servisen har blivit ett hett samlarobjekt på grund av tv-kocken Nigella Lawson. Hon har
använt "Stockholm" i sina kokböcker och i tv-program och samlar själv på servisen.


Och visst är den stilig - fast dekoren känns äldre än 50-tal.


Ian hade, trots att han sålt av sin stora samling, en uppsjö av "Stockholm"-delar.
Till och med en väggvas (?).


Ett gipshuvud för varje smak.


Aha! ÄNNU en rutmönsterservis. Jag har tidigare stött på fyra stycken,
två brittiska, en norsk och en svensk Jie, inlägg här. Den här servisen
tillverkades av Alfred Meakin (ej att förväxla med J&G Meakin, som stod
bakom ett av de andra, snarlika, rutmönstren).


Aloha! Här går det undan, nu är vi på Hawaii.


Tjusigt set, eller hur?


Till sist, en väska med sysaker.
Jo, vi köpte alltså en väggklocka hos Ian, och en tapet så speciell
att den får ett eget inlägg.

I morgon fredag står mässan "Antiques for everyone" i Birmingham
på schemat. Stay tuned.... och trevlig helg så länge!

En avstickare till Brasilien


I dag gjorde vi en avstickare till Brasilien. Jag har längtat tillbaka till Alfies Antiques Market i Marylebone
ända sedan jag var där för drygt ett år sedan. En av butikerna i antikgallerian som lockade är Decoratum,
som har fler brasilianska 1950-talsmöbler än jag sett någon annanstans. Fåtöljerna med fotpallar
är gjorda i Sao Paulo, 1950-tal, "in the style of Franco Albini".


De brasilianska 50-talarna har en egen elegans.


Förra året fanns här flera fantastiska möbler av Giuseppe
Scapinelli, i dag såg jag bara den här kombon. Radiogrammofonen
och lampan från 1955/59. Som en liten ubåt i trä med periskop.


Vad har vi här då?


Stolen är brasilianskt 50-tal, formgivaren John Graz. Tyget heter Orange,
från Fornasetti. Fler intressanta tyger från Fornasetti hittar man här. Priser
på omkring 1 500 kr/metern....


Två stolar med galonsits av Percival Lafer, Rio, 1952/55. Intressant
artikel om familjeföretaget Lafer hos Orange & Brown.


Karneval! Här lärde jag mig ett nytt ord på engelska...


... "marquetry", som betyder intarsia. Soffbordet från 1950-talet har ingen formgivare men går
ändå löst på 1 950 pund (ung 20 000 kronor).


Även barskåpet är anonymt, Brasilien 1950-tal, men ack så snyggt.

Jag tog även bilder på italienska, franska och brittiska möbler hos Decoratum
och en annan butik. De dyker upp på bloggen vad det lider.
Stay tuned....

Äkta emalj eller nyproducerade kopior?


Portobello Road, tisdag. Många av butikerna på gatan har öppet även när det inte är marknad.
Utanför en står en rar samling emaljföremål i mycket fint skick.


Hinken till vänster har Kockumstämpel. Den är i nyskick.


"Super quality". Tja, kanske stod det så
på sådant som exporterades? Men varför "enamelle"
och inte "enamel", när resten är på engelska?
UPPDATERAD: Nej, men "enammeled" står det förstås.
Tack, ni som påpekade det.
"Mer emalj inne i butiken", berättade en skylt,
så vi gick in...


Där fanns det en hel hörna med emalj. Bland annat kastrullen av det brittiska märket "Judge".


Och ännu mer Kockumsmärkt! Söta koppar, eller hur?


Vi blev litet stolta, sådär som man kan bli när man hittar något svenskt utomlands.


Den tjeckiska emaljen var härlig. Jag blev förtjust i den lilla blå "tunnan" med de röda handtagen.
12 pund (ung. 130 kronor). Som hittat. Mjölkflaskan bakom kostade 38 pund.


Och till de gammelrosa tjeckiska kopparna fanns en bricka! 
Men... alla dessa etiketter.... märkligt att de fanns kvar på så många av muggarna...





Tjeckisk, österrikisk och japansk (!) emalj. Polsk fanns det också, och svensk
då. Om emaljgrejerna på Portobello Road är original så är det fantastiskt kul.
Det som fick oss att undra var 1) etiketterna, som känns som om de kunde vara
tryckta på samma fabrik någonstans, 2) att det stod en sådan där Kockumskopia-
mugg med Made in China i "samlingen" och 3) att vi hittade ett thailändskt tidningsurklipp
i en av de tjeckiska muggarna.... 


Tja, vad säger Femtiotalsjaktens kunniga läsare?
Stötte vi på en intressant internationell samliing emalj
- eller är det mesta nyproducerat?


BONUSBILD: Den söta handväskan för 25 pund som definitivt inte är fejk,
och som jag övervägde att köpa som prydnadsföremål.


Well, well, well... what have we here?


Jo, Sandersons tapet Dandelion Clocks (se inlägg förra veckan) som kort med
kuvert. Kanske finns de i Sverige också, men eftersom jag inte sett dem tidigare
blev det en glad överraskning första dagen i London. Idag: Antikrunda kring Notting Hill,
Westbourne grove, Portobello Road - och håll tummarna för att jag hittar
något snyggt från Midwinter.
Stay tuned....

Synkronicitet i Homes & Antiques "svensknummer"


I förrgår skrev jag om Sandersons 50-talskollektion, som jag fick syn på
i skyltfönstret hos Flügger. I dag hittar jag årets snyggaste annons hittills
i senaste numret av min favorittidskrift "BBC Home & Antiques". Annonsen ser ut
som en annons gjorde, säg 1958. Jag flämtar av beundran, bara typsnittsvalet
är värt fem strutlampor av fem i betyg.



Sedan visar det sig att detta är ett riktigt "svensknummer". Stig Lindberg
är en formgivare värd att hålla ett öga på, tycker en av experterna
i engelska Antikrundan. Marianne Westmans "Picknick" och andra handdukar
med retrotryck nämns på en plocksida, och säljs i Storbritannien genom New House Textiles.
Och så ett hemma hos-reportage om svenska formgivaren Gunnel Sahlin
som bor i en fint renoverad gammal skola.

Nu ska jag börja prenumerera, för det är svårt att få tag i BBC H&A.

Brittiska tapeter - yes, please


Stanna! skrek jag åt taxichauffören när vi härom natten passerade Flügger färg på Torsgatan.
I skyltfönstret hängde tapeter som bara kunde vara brittiskt 50-tal, eller mycket begåvade retrokopior.
Jag tänkte Lucienne Day, inlägg här. Ringde butiken nästa dag och fick veta att det är Sandersons
50-talskollektion. Den röda och svarta tapeten heter "Mobiles", och är ett mönster från 1952 av
Marian Mahler, en annan av Storbritanniens framstående formgivare på 1950-talet.


Mönstret påminner mycket om Lucienne Days
klassiker "Calyx" från 1951. Se "Mobiles" och "Calyx"
och andra härliga 50-talsmönster av Day, Mahler
med flera hos The Textile Museum.


Jag kollar Sandersons brittiska hemsida och hittar
"Dandelion Clocks" (maskrosbollar) som syns till höger på första
bilden i inlägget. Men jag ser ingen uppgift om formgivare.
Kanske är det ett nytt mönster?


Lucienne Day gjorde en annan "Dandelion Clocks", den ser ni längst till höger på det här uppslaget
i BBC Home & Antiques.
UPPDATERING: Även Ljuva Femtiotal satt och kollade snygga tapeter i går, se hennes inlägg här.


Och snart ska Rutger och jag till London! Därför blev jag extra glad
över försmaken av brittiskt mid-century. Vi ska bland annat
åka på antikmässa, kolla in Alfies Antique Market och jag tänkte
kolla om de brittiska kedjorna gör som Hemtex, Åhléns
med flera och kör en massa retro.
Uppladdning inför Englandsresan: "The Little Stranger"
("Främlingen i huset") av Sarah Waters, som skrev succén
"Nattvakten". Ruskigt bra, rekommenderas.

En bunt inlägg från min förra Londonresa finns i arkivet,
slutet av februari-början av mars 2010.
Och så Det Stora Inlägget om Brittiskt 50-talsporslin förstås.

Florenz - ständigt i nya skepnader


Den är ju ädelfemtiotal, dekoren "Florenz" från tyska Bay. På Myrorna i Norrköping
såg jag för första gången "Florenz" som kuvertaskfat. Njurformade sådana - och visste ni att
1950-talet på tyska kallas "Nierentischzeitalter" (de njurformade bordens tid)? Ja, det visste
ni väl, eftersom jag har nämnt det förut.

 
Till vänster min egen Florenz, av vastypen "Schwangere Luise", till höger
en stor golvvas som finns på Nostalgicum i Göteborg.


De här vackra delarna i serien plåtade jag i Wanjas Vardagsrums monter
på antik & konstmässan i Österbybruk förra hösten. Jag skulle kunna samla
på "Florenz" men nöjer mig med min vas, och att samla bilder på de olika
delarna. Så kan man också göra. Eller hur?

Danska tilbud från gästskribenten

I söndags skrev Sune Riishede ett gästinlägg om europeiska mönsterzoner. Han driver hobbybutiken
Retro-Garagen i jylländska staden Brædstrup, och i dag visar jag några saker därifrån. OBS! att han inte
säljer via nätet. Han håller låga priser, men de gäller just vid butiksbesök. Men jag tyckte ändå
att det kunde vara kul att visa litet danska saker. Först några delar ur Jens Harald Quistgårds "Relief"
for Kronjyden. Visst är det en rolig servis?

Keramik från 1960-talet signerad Edno, som man inte vet vem det var. En gåta,
precis som "min" Edmund! Stort fat och liten skål.

"Keramik-reliefen från 60-talet är osignerad, men har allt det bästa
från den periodens keramikdesign", skriver Sune.
Jag tycker att den har litet samma känsla som Erik Höglunds
stämplade glasgrejer. 1960-talscool.

Trevlig helg,alla  svenskar, danskar, amerikaner och andra FJ-läsare.
Lycka till i fyndjakten där ni går på loppisar eller besöker antikbodar!

PS. "Tilbud" betyder på danska "erbjudande".

Europas tre mönsterzoner (gästinlägg)


I dag lämnar jag över ordet till Sune Riishede från Danmark, som jag fick kontakt med efter att
ha läst hans essä om norska formgivaren Inger Waage. Sune har en hobby-business, Retro-garagen.
Hans gästinlägg handlar om 1950-talstextilier och hur mönstren kan delas upp i tre europeiska zoner:
"Jag har valt tre exempel för att de säger något generellt om 1950-talets textilia mönster (och även design
i övrigt) från de olika europeiska zonerna. Detta är mina egna observationer, så ta det inte som
en vetenskaplig sanning."


ENGLAND/SKANDINAVIEN - TECKNINGSKONST. 
De bästa engelska och svenska textilierna (och porslinet också) kännetecknas av fint tecknade,
stiliserade motiv och klara lysande färger. 


I förhållande till de andra europeiska stilarterna är mönsterteckningen
långt viktigare i den engelska/skandinaviska och stilen mer driven.
Så även om färg används originellt och effektivt så ser jag färgerna som sekundära.
Exempel: Brittiska formgivaren Terence Conran´s dekor "Checkers" för Midwinter (bilden)
och svenska Marianne Westmans servis "Picknick".


MELLANEUROPA - EXPRESSIVT, VILT.
Här är det mer målat än tecknat. Färgen har huvudrollen, penseldragen är breda
och nyanserna mörkare - svart, senapsgult, buteljgrönt, bordeaux etc.


Det "vilda" kommer också till uttryck i keramiken,
och ännu mer på 1960-talet med "fat lava".
(Foto: Tusen Vaser)


SYDEUROPA - DEKORATIVT.
Jag tänker här särskilt på italiensk design, som jag ser som mer "pyntad"
och ornamenterad. I de här länderna var 1950-talets uppgörelse med tidigare formideal 
mindre radikal.


Keramiken från den här tiden kan likna konditorivaror, vilket är tjusigt i sig.


Detta är självfallet en fullständig generalisering. Där finns en hel del
korsbefruktning. Till exempel Inger Waages konstflintgods från 1950-talet,
som färg- och uttrycksmässigt är mer "mellaneuropeiskt",  vilket illustreras
i min essä om henne. Och mellaneuropeiska tallrikar är inte alls "vilda",
utan till och med diskretare och mer fintecknade än de engelska och svenska
- vilket ju knappast styrker tesen i mitt inlägg...

En pdf med Sune Riishedes essä om Inger Waage hittar du om du googlar
på hans namn och Waages.

All fired up about Fire-King


Nu är vi långt ifrån Gefle. Ni ser glaskoppen "Swirl" ur den eldfasta serien "Fire-King",
från amerikanska glastillverkaren Anchor Hocking. Det är sällan man ser (märkt) amerikanskt
glas, men "Swirl" hittade jag på Hamnladan i Norrtälje. Den fick följa med hem, eftersom jag
just fått en bok av en amerikansk vän och ville se om koppen märkt "Fire-King Oven Ware"
fanns med. Och det gjorde den alltså.


"Collectible glassware" ska göra mig litet kunnig om amerikanskt
glas från 1940-60, hade jag tänkt. Om "Swirl" vet jag nu att servisen som kom
1950 finns i ljusblått, rosa, elfenben och i min kopps färg - "Anchorwhite". Den vita är
den senast lanserade av färgerna, och guldkant fick den först mot slutet av 1950-talet.
Jag hittar min kopp på nätet, begärt pris fyra dollar. Jag gav fem pix.


En dockservis ur serien "Moderntone" från Hazel Atlas Glass Company. För den lilla
värdinnan, en "Sierra"-servis precis som mammas. När jag läst boken, googlat runt på
termer som "depression glass" och lyckats hitta mer amerikanskt glas på loppisar så återkommer
jag med ett inlägg om amerikanskt glas.
Åh, visst är det roligt när en ny värld öppnar sig? När ens ögon spanar in nya saker i loppisvrårna.
När man ser skillnader (i det här fallet färgerna, många ljumma pasteller långt från svenska
ideal) och samband (räknar med att upptäcka likheter mellan brittiskt och amerikanskt
porslin och glas). Eller hur?

PS. Under kategorin Utblick hittar du fler inlägg om porslin, möbler
med mera från andra länder.

Nya rön om de internationella rutmönstren


Minns ni inlägget om "Ett rutmönster - tre länder"? Där skrev jag
om Jies svenska, formgivaren Inger Waages norska och porslinsföretaget J&G Meakins
brittiska variant av samma dekor.
Well, folks, nu har ett fjärde rutmönster dykt upp, även det brittiskt.
Och antagligen var det det första. Bilden visar dekoren "Homeweave", av Jessie Tait
för Midwinter. Året var 1953. Servismodellen hette "Stylecraft".
(Foto: Sune Riishede)


"Homeweave" är snarlikt J&G Meakins "Habitant" (bilden). Var hittade jag då "Homeweave"
- och med koppling till norska "Smørgås" från 1955? Jo, norske bloggaren Tingleter tipsade mig
om essän "Min Inger Waage" av danske Sune Riishede. Där skriver Riishede att han inte vill
använda ordet plagiat, utan hellre "ömsesidig inspiration",  eller synkronicitet:
"Att skapande människor samtidigt får visioner och visuella preferenser i samma riktning".
Och tydligen producerade ytterligare ett par brittiska fabriker varianter på "Homeweave"-
mönstret. Läs Riishedes intressanta essä om Inger Waage och den brittiska kopplingen!
Sök på Riishede och Waage så hittar du pdf:en. Och hos Tingleter hittar du inlägg
med Inger Waage-dekorer, ljuvliga. Bland annat "Polka" som det formligen
skriker Midwinter om.


Till sist, om du är nyfiken på brittiskt 1950-60-talsporslin, läs mitt gamla inlägg
"Det stora inlägget om brittiskt 1950-talsporslin".