Kitchenmania på MoMa

"Counter space" heter en utställning som jag väldigt gärna skulle vilja se. Men...

i så fall får jag kvista över till New York, för det är där, på MoMa, Museum of Modern Art, som den visas. Utställningen handlar om kökets utveckling sedan 1800-talets slut - som en barometer över estetiska, tekniska och ideologiska ideal. Västvärldens kök, ska tilläggas.

Foto: The Museum of Modern Art

 

Köket på bilderna är "Die Frankfurter Küche", formgivet 1926 av den österrikiska

arkitekten Margarete Schütte Lihotzky (1897-2000). Runt 10 000 sådana kök

tillverkades för allmännyttiga bostäder i Frankfurt i ett femårsprojekt för

att modernisera staden. Praktiska, ergonomiskt riktiga, billiga att tillverka.

Råfunkis! Läs mer om Frankfurterköken på Wikipedia.

Foto: The Museum of Modern Art


Som en dockskåpsmöbel. Utställningens huvudnummer är det uppbyggda Frankfurterköket.
Men sedan visas också närmare 300 föremål från Momas samlingar. Det mobila köket "Spazio Vivo"
formgavs av italienaren Virgilio Forchiassin 1968.

Fin form för folie. Omslagen till broschyrerna om olika sorters folie (modärnt!) ritades
av Rolf Harder, för Aluminium Company of Canada, omkring 1960-62.
Foto: The Museum of Modern Art

Bara att få se det här futuristiska underverket i verkligheten
skulle ju vara värt resan. Tekannan i aluminium och plast från 1939,
av Trace and Warner, tillverkades hos Chicagoföretaget
Club Aluminum Products.

Läs mer om "Counter Space" på Momas hemsida. Utställningen
pågår till och med den 14 mars 2011.
Foto: The Museum of Modern Art

PS. Gillar du ameirkanska 1950-talskök?

Cool nytolkning av Calyx


Brittiska inredningsföretaget Heal´s fyller 200 år i år och firar bland annat med nyproduktion
av Lucienne Days klassiska 50-talsmönster "Calyx". Lucienne Days textilier var banbrytande,
hon slog igenom på Festival of Britain 1951. Jag skrev ett inlägg om henne här.


Lucienne Day samarbetade med Heal´s i två decennier. När de nu trycker 
några av hennes mönster igen är det i nya färgställningar, "tolkningar". 
Te-setet är rart.


"Calyx" som inramad canvas, 90 x 90 cm,
kostar 200 pund.


Det rara mönstret "Small hours",
som refererar till nattvarelser som
ugglor, malar och spindlar, finns även det
inramat, 28 x 35,5 cm. Bara 12 pund.
Fynd!
Alla de roliga Lucienne Day-grejerna
finns att titta på hos Heal´s. Och en kort
artikel också.

UPPDATERING: Tygerna finns att köpa hos Tapetorama,
tipsar Nusse.

En oemotståndlig italienare

"Martingala" heter fåtöljen från 1954 av Marco Zanuso (1916-2001).
Arkitekten och formgivaren Zanuso ritade flera klassiker för företaget Arflex
i Milano som startade 1947. "Martingala" är min favorit.
(Foto: Arflex)

Zanuso och det unga gänget på Arflex experimenterade lyckosamt och vann
utmärkelse efter utmärkelse på möbelmässorna i Milano, bland annat för Zanusos "Lady"
från 1951. Visst känns den fortfarande modärn?
(Foto: Arflex)

Italienskt 1950-60-tal kan man fördjupa sig i för att aldrig ta sig ur igen, eftersom det skapades
så mycket fantastiskt. Men för mig som håller svenskt hemvävt 50-tal högst är det tillfälligt tittgodis,
(även om faktiskt "Martingala" skulle funka i min lya). Möblerna på bilden stod hos Francesca Martire
på Alfies Antique Market i London. Jag har tappat anteckningarna, men de bägge rosa känns
italienska.

Arflex är still going strong, kolla in deras möbler här.
Till exempel Franco Albinis "Fiorenza" (bilden).

Och så måste ni ta en titt på Marco Zanusis härliga soffa/säng
"Sleep-o-matic" från 1954, på bilden i länken i samma tyg svartvitrutiga tyg
som "Martingala" ovan. Vad heter "busvass" på italienska..?

Vem startar Retroresor?


Det här var väl snyggt? Servisen fanns hos Läkarmissionens roliga loppis i Johannelund
(t-bana Johannelund på Hässelbylinjen). Vacker dekor och lustiga öron. Under faten läser
jag Carlsbad Czechoslovakia och namnet "Cornelia".


En tjeck till! Även här en hänkel med fin form. Rätt ofta ser jag serviser/delar jag tycker
om där det står Czechoslovakia under. Om resebyrån "Retroresor" fanns kunde den kanske
ha weekendresor till Prag, med spaning efter tjeckiskt porslin?


Oklart ursprung här... men jag fortsätter på tanken om
retrospaning utomlands. Berlin skulle vara kul, leta prylar från
"die Nierentichzeitalter" (de njurformade borden tidsålder).
Och Italien förstås - skönhetschock på skönhetschock. 


Och på nära håll, Norge. Någon gång ska jag följa i Ericas fotspår och gå på loppisjakt
i Oslo. Det norska fatet från AWF fanns hos Läkarmissionen. 30 pix, ett fynd.


Istället för De rosa bussarna - Retrobussarna!
Som tar evigheter... eftersom de stannar till vid varje loppisskylt.
Vilket är ditt drömresemål på retroområdet?
Mitt är fortfarande engelska Staffordshire - eftersom jag vill

Titta in hos Þórdís!


I sann 1950-talsanda vill jag i dag slå ett slag för nordiskt utbyte. Efter andra världskriget var det
nordiska samarbetet en livskraftig idé. 1952 bildades Nordiska rådet. Och de nordiska tv-projekten
började redan 1959 med Lennart Hylands Morokulien och samarbetet Nordvision (ni jämnåriga
minns  "På med pilen, Palle" från 1972).
Och naturligtvis ska vi i Norden fortsätta den fina 50-talstraditionen - till exempel genom att läsa
varandras retrobloggar. Tidigare har jag tipsat om norska bloggen Tingleter, i dag vill jag att ni kollar in
intressanta isländska Antík og Allskonar.


Þórdís Gísladóttir i Reykjavik driver Antík og Allskonar. Þórdís berättar att hon pluggade nordiska språk
i Uppsala på 1990-talet och då blev intresserad av svenskt porslin ochh glas.
"Det som finns på Island är mest från Danmark (Island var ju en del av Danmark till 1944 och efter det
har det varit mycket import därifrån) men sedan hittar man alltid något roligt då och då från olika ställen.
Tyvärr har vi inte så stor tradition med loppmarknader men det har kommit så småningom de senaste åren
och det finns en marknad i centrala Reykjavik varje helg där man ibland hittar något roligt."


"Isländska är inte så svårförstådd som många tror, säger Þórdís, som är journalist och översättare
och bland annat har översatt Henning Mankells och Kajsa Ingmarssons böcker till isländska.
Och jag håller med.
Min metod för att förstå isländsk text är den här:
Slappna av. Öppna sedan hela ditt svenska ordförråd, där du har en mängd gamla svenska ord och uttryck. Ställ in hjärnan på kreativ association, och på att se delarna i längre ord. Läs varje hel mening i ett svep, utan att direkt försöka översätta varje enskilt ord.
Sedan finns förstås Google översätt, som dock lämnar en del hel övrigt att önska när det gäller isländska.


Det här inlägget handlar om en tavla föreställande en ungersk zigenarflicka målad
i Svitjod. Och rubriken till första bilden? "Husmoderns småglas-set", förstås.
Handmålad keramik-annonsens "leirmunir" får man dela i två, då får man leir (jfr lera)
som första del och begriper av sammanhanget att det handlar om keramik.

Men... om vi är många svensktalande som börjar läsa Antík og Allskonar (jfr "allsköns") 
så lovar Þórdís överväga att komplettera vissa inlägg med ett par meningar på svenska.
Så - vad väntar vi på?


 

Det är någonting märkligt med tyska vaser...


... eller hur? Det känns som om bloggen Tusen vaser gjort oss alla tyska vaser-beroende.
Själv är jag uppe i 15-20 stycken nu, utan att förstå hur det gått till? De flesta passar inte
in i min lya, och jag har inte plats, de hamnar ovanpå bokhyllan på landet - där det snart står dubbla rader.
Men jag fortsätter köpa. Hur blev det så?


Suck - sommarens skörd. Den blå med punktdekor och den gulmönstrade är båda från
Haldensleben. Den gröna är en Jasba. Den rödsvartvita är Strehla och den lilla runda bara
märkt W. Germany (jag räknar iskallt med identifiering av kunnig läsekrets).
Tillsammans kostade de inte ens en hundralapp. Kanske en del av svaret på frågan "Varför?"


... för man kan ju bara inte lämna kvar något så rart
när den bara kostar en tia.

Här är tre av mina tyska favoriter, från inlägget "Auch ich habe Deutsche Vasen"...


... och tre till, från inlägget "En ny vas tar sig in i gänget".

Var ska detta sluta?
Känner ni igen er i tyska vaser-dilemmat?
Fylls även era hyllor på, liksom av sig själva?

UPPDATERING: Ich bin nicht allein. Läs de roliga kommentarerna till inlägget!

Litet brittiskt mid-century-godis


Försök aldrig lura i mig att frukt är godis. Men magasin är godis. Och här är favoritpralinen,
BBC:s "Homes & Antiques". I varje nummer brukar det finnas någonting "mid-century". I aprilnumret
en bra genomgång av 1950-60-talsporslin, i juli en artikel om 1950-talstyger.


Snyggt, va? Bland annat ett par klassiska mönster av Lucienne Day, "Dandelion Clocks"
(det senapsgula tyget till höger på sideboardet) och "Calyx" (på golvet, till höger).

Sedan läser jag ju med nöje även annat i H&A, artiklar om brittiska antikviteter och
hemma hos-reportage. De är också rätt bra på vintage, som jag ju inte klär mig i men gärna läser om.
"Homes & Antiques" finns på de en del välsorterade tidningsställen i Sthlm och kostar då 85 kronor.
Jag kollade om det gick att prenumerera, och det gör det, här. £ 48 för 12 nummer.
Prisvärt.

Tips på andra utländska magasin med mid-century/retro-innehåll emottages tacksamt!

Lovely party cakes, lovely ads


När jag forskade i hur amerikanska 50-talskök inreddes ramlade jag över ett knippe ljuvliga
annonser för kakmixer och jelly-puddingar. Åren är 1948-51, och medan vi i Sverige serverar
mjuk pepparkaka eller gräddtårta när vi får främmande ser party cakesen ut så här i Amerika.
Enjoy!


"... and 8 luscious little look alikes". Awwwwww!


Cranberry cream icing. Mmmmmm...


Glamourdessert gjord på mix.


Kolla, världens första ryatårta! Eh, nähä, det var coconut frosting.


Fruktkaka fanns i Sverige också, men naturligtvis var inte våra lika höga eller lika
"stuffed". "Över två tredjedelar av varje kaka är frukt och nötter".


Hm... Jell-O må vara "super-smooth", men jag känner ingen (tror jag)
som gillar eller har gillat Jell-O.


Läser högt för mig själv, med "a Southern twang": For that real buttery-brown flavor,
och tror nästan på att Tutti Frutti Jell-O är jättegott.


Pretty Enough for a Party!

Vilken av bakverken och puddingarna tyckte du såg godast ut?

Vykort från Berlin (gästinlägg)


Var ska slevarna vara om inte i grytan?!
Son och sonhustru, arkitekt och stadsplanerare till yrket, letade bostad åt sig och barnen för några
månaders arbete i Berlin. Det finns mycket att välja på i Berlin, men de fastnade för en stor och ljus
lägenhet i Hansaviertel, i västra delen av Tiergarten, nära floden Spree.


Hansaviertel bombades sönder och samman under andra världskriget. I mitten på 1950-talet
beslutades att bygga upp stadsdelen på nytt. Ett 50-talet arkitekter inbjöds att rita bostadshus och gemensamhetslokaler inför en stor “bomässa” 1957, Interbau. Förutom inhemska arkitekter deltog många
av de stora internationella namnen: Aalto, Gropius, Niemeyer, Jacobsen, le Corbusier...


Biblioteket Hansabücherei ritades av Werner Düttmann. Byggnaden var först informationscenter 
för Interbau. Året därpå, 1958, började det användas som bibliotek.


Husen färdigställdes 1957-61 och har till största delen bevarats och underhållits i sitt ursprungliga skick.
Huset med röda balkonger på norra sidan och blå på den södra ritades av de svenska arkitekterna Fritz Jaenecke och Sten Samuelsson. I den östra gaveln ligger ett café, som till stor del har bevarat sin ursprungliga interiör.


 

Ta S-bahn till Bellevue eller U-bahn till Hansaplatz och vandra runt i kvarteret och gläds
åt de vackra husen och miljöerna. Avrunda gärna med en kaffe i caféet på Altonaer Strasse 3
eller en lunch i Kunstakademie – som också byggdes till Interbau och förutom den goda
maten är värd ett besök för sina ofta spännande utställningar, rekommenderar
50-talsjaktens utsände i Berlin.


Och kolla! Här ÄR ju vykortet. Det är JJ som bidrar med kortet från tiden, ett gästtillägg till gästinlägget.
På Retroforum, under Arkitektur, hittar ni info om den busvassa "parkbänken".



I huvudrollen: Amerikanska kök


I dag tar vi köksvägen till 1950-talets Amerika. Det blir kromade stolar med galonsits,
formicabord och diskbänkar med fönsterutsikt. Precis som i annonsen, alltså. Delightful!


Chromcraft!


Det finns många skäl att följa tv-serien "Mad men". Ett är interiörerna från tidigt 1960-tal.
Här är vi hemma hos familjen Draper, vars kökstapet fascinerat mig oavbrutet från episod
ett och framåt. Den liksom köksinredningen i trä är typsik för amerikanska kök från tiden.
(Foto: AMC:s Mad men-sajt)


Även hemma hos en av Don Drapers älskarinnor är tapeten mönstrad. Don skymmer
tyvärr diskbänken, som nästan överallt verkar ha placerats framför ett fönster - med
gardiner. Ofta kafégardin, här istället gardin med kappa. Snygg kökslampa.


Bild ur en favoritfilm, "Broarna i Madison County". Den är romantisk, sorglig och vacker
- och många scener utspelar sig i ett fantastiskt kök. Det klassiska amerikanska 50-talsbordet med
formica-skiva, de galonklädda stolarna med snyggt böjda kromade ben, det rutiga linoleumgolvet! 
Dinettens placeringen i mitten av det stora köket! Tapeten! Awesome.


Starka känslor i köket, en sommarnatt 1965. Och en diskbänk med
gardinförsett fönster i bakgrunden. Meryl Streep och Clint Eastwood fick inga
Oscars. Scenografen som skapade köket borde definitivt ha fått det.


Formica hette företaget bakom det slitstarka, spillvänliga och brandsäkra laminatet som fick sitt
stora genombrott i 1940-50-talens kök. I Sverige hette motsvarigheten Perstorpsplattan (numera tillverkad
av Formica Skandinavien, och omdöpt från Perstorp Original till Formica Original Bänkskiva, läs mer här.)


Daystrom kallade sin laminatskiva för "Daystromite"...


... och här ytterligare en variant, "Arvin De Luxe Dinette Set" har
en bordsskiva i "Arvinite". Men "Formica", efter företaget med originalprodukten,
blev samlingsnamn för laminaten som blev en av decenniets största inrednings-hits.


En "dinette" till, för det snygga bordsunderredets skull.


Och ett dinette-hörn. Jag har tagit hjälp av min amerikanske vän B när jag gjort
det här inlägget. Citerad text som följer är hans.
"En del kök hade barstolar och som en bardisk, där man främst satt vid frukost (se Formica-
annonsen). Annars försökte man få till en frukostalkov i anslutning till köket, eller i ett hörn."


Your best kitchen values ever, lyder annonsens hela rubrik.
"Nya diskbänkar ersatte de gamla tunga i porslin som hade funnits med sedan 1920-talet.
Arbetsytorna i köket kläddes med formica, lätt att rengöra - och tjusigt."


Kitchen with a future, är artikelrubriken till den här bilden från 1949 eller 1950.
"Och där på formican stod den automatiska kaffebryggaren, en modernitet som innebar att det
alltid fanns nybryggt kaffe. Förr kunde besökare som tittade förbi bjudas på te, men nu var det
bara kaffe som gällde, serverat av hemmafrun med den nya bryggaren i handen.
 

Drömköket hade ett tvättrum, ett "utility room", i anslutning.


"Efter andra världskriget kom baby-boomen. En tvättmaskin toppade alla småbarnsfamiljers
önskelista - det här var på den tiden man använde tygblöjor... Den första tvättmaskinen att slå
igenom på bred front tillverkades av företaget Bendix. I hemmen kom tvättmaskinen sedan helt enkelt
att kallas "the bendix", oavsett vilket märke man hade köpt."
( Precis som man sa "formica" för laminatskivor av alla fabrikat, och som britterna säger 
"hoover" om dammsugaren - efter tillverkaren Hoover.)


I den här annonsen för tvättmedlet "La France" nämns "the Bendix".


"1950-talet var decenniet då alla stoltserade med skinande ny köksutrustning. Tidningsannonserna
visar upp glada familjer samlade i köket kring maskiner som man inte ens kunnat drömma
om under krigsåren."


"De gamla trötta våffeljärnen, av just järn, (numera hett eftertraktade
samlarobjekt) fick ge plats åt elektriska diton."


The new 1950! General Electric var ett företagsnamn
som återfanns på många av de nya prylarna, och spisarna.


"De utslitna brödrostarna ersattes med nya där brödskivorna hoppade upp
- automatiskt!" Automatic var ordet för dagen. Här skrev jag om andra 1950-talsord
i amerikansk engelska.


Lyckan - en toastmaster. Kanske till och med en som rostade
fyra skivor samtidigt?


Tillbaka till Mad men, och Peggy Olsens mammas kök. Det står en blänkande brödrost
på bordet. Men i övrigt ser detta inte ut som "a ktichen with a future" utan ett arbetarklasskök
ii en av New Yorks mindre glamorösa förorter. Jag har verkligen svårt att följa
konversation och handling när den utspelas i amerikanska kök från 1940-60-tal.
Här  sveper blicken över kökskåpen med de lustiga kvadratiska lådorna, och jag försöker få en skymt
av diskhon. Porslin eller rostfritt stål? Golvet - av linoleum? Och kylskåpet - var är kylskåpet?


"Golven lades i lättstädat linoleum, ibland med gummiundersida för att spara fötter och rygg
på den som arbetade i köket långa dagar (och kvällar)."


Frukostalkov, check. Diskbänksfönster med piffig gardin, check. Formicabänk (här heter
skivan "Marbletone"), check. Linoleumgolv, check.  


Mycket av det jag visat i inlägget gäller ju även för Sverige. Perstorsplatta, linoleumgolv,
kylskåp och spisar gladde även svenskarna under detta decennium, se inlägget "Lyckliga familjen".
Men det skiljer ju en del, i stil - och i tid. Alla annonser utom Formica (1952) i det här inlägget är
tagna ur Ladies Home Journal från 1948-50.


Så här såg inte svenska spisar ut 1950. New Pushbutton Cooking!


Och så var allting större, modärnare. Visst ville man visa upp sina nya
fantastiska vitvaror.


Stort frysfack! Djupa hyllor! Hygienska lådor!


Här skymtar vi Peggy Olsens eget kök. Åh, vad jag tycker att hennes lilla lya är fin.
Återigen - det blir svårt att följa handlingen. Finns det fler som är som jag och blir hänförda när
när köksinterörer dyker upp i amerikanska filmer? Det är just de amerikanska, inte brittiska
(jo, litet förresten), franska eller tyska. Peggy har en mindre modell av de rara 50-talskylskåpen,
och hon har en enkel dinette-stol. Och grått golv, precis som jag i min lya!


"Många familjer fortsatte att steka en del mat i de gamla stekpannorna av järn (ägg och bacon
blir godast så!). Jängrytorna och -stekpannorna var överlevare från krigsåren,
då det rådde brist på metall." Meryl Streeps rollfigur "Francesca" använde både järnpanna
och vad som ser ut som en emaljerad gryta av Kockumstyp.


Well, that´s all, folks! Och nästa gång du ser en amerikansk film från eller om
1950-talet - glöm inte att kolla om dinette-stolarna är Daystrom eller Arvon!

TIPS för dig som vill se mer av amerikanska retrokök, i annonser:
Vintage Ad Browser. Runt 100 000  annonser, varav cirka 350 under rubriken
Household ads from the 1950s.

UPPDATERING: En underbar artikel från Daily Mail om några brittiska kvinnor som valt att leva
1930-, 40- och 50-talsliv, tipsar Cicci om. 50-talskvinnan har ett härligt kök. Cicci har en härlig blogg.


Posta en kommentar så blir jag glad!
(Postlåda från Mahvelous mailboxes.com)

Det stora inlägget om brittiskt 1950-talsporslin


Mitt intresse för brittiskt "mid-century"-porslin vaknade i vintras när jag började läsa på
inför resan till London. Där ägnade jag fem dagar åt marknader, loppisar och antikbutiker. Därefter
grävde jag ner mig i inköpta böcker och tidningar samtidigt som jag googlade vilt, efter mer info och
efter bilder på porslin som jag inte själv lyckats hitta. Jag har lärt mig massor, och hoppas att inlägget ska
fungera som en första guide för er som också vill lära er mer om brittiskt porslin från mitten av förra seklet.


MIDWINTER hette företaget som var 1950-talets klarast lysande stjärna på den brittiska
porslinshimlen. Roy Midwinter, son till grundaren, gjorde sin research under många resor
till Nordamerika åren efter kriget. På västkusten hittade han en ny look, som han trodde
skulle locka brittiska unga par som var på väg att sätta bo. Han fick rätt.
Modellen "Stylecraft" såg dagens ljus 1953. Designklassikern "Red Domino" var en av 
dekorerna. Formgivare: Jessie Tait, som ritade många av Midwinters storsäljare.


Ett paraply som kakfat, så passande i England! Det ingår i serien "Fashion",
som kom 1954. "Fashion" och "Stylecraft" lanserades tillsammans under namnet
"Midwinter Modern".
Britterna var svältfödda på modern lustfylld design, efter tio år (1942-52) av ransoneringsprogrammet
"the Utility Furniture Scheme" med praktiska men inte alltför roliga möbler, enkelt skräddade
Utility clothing-kläder och spartanskt Utility ware-porslin.


Delarna i "Fashion" har en böljande, härlig form. Dekoren "Nature Study" skapades av en ung
Terence Conran, numera "Sir" och kanske mest känd för att ha grundat inredningskedjan Habitat.
(Foto publicerat med benäget tillstånd av nätbutiken Pips-trip.)


"Nature Study" kom 1955. Terence Conran var en av många formgivare
som jobbade på frilansbasis för Midwinter.
(Foto: Pips-trip)


Mer "Fashion", från 1956. Dekoren heter "Monaco", och är Jessie Taits.
Är inte den lilla vinägerbyttan (?) en otroligt söt variant i miniatyr av
karotten ovan?
(Foto: © www.artefactonline.com)


Mer "Fashion shape", dekoren "Cassandra" fanns också på
"Stylecraft"-modellen. Formgivare antagligen okänd, eftersom jag inte
hittar någon i min referenslitteratur. Men när "Cassandra" säljs på nätet anges ofta
"design by Jessie Tait". En brittisk motsvarighet till allt som tillskrivs Stig Lindberg?
(Foto: Pips-trip)


En annan bästsäljare - dekoren "Riviera", från mitten av 1950-talet. Hugh Casson var arkitekt
och akvarellkonstnär. Hans målningar från en Frankrikeresa överfördes till porslin. Senare
döptes dekoren om till "Cannes" när den modifierades i färgerna och trycktes på "Fashion".
En sak som skiljer brittiskt och nordiskt porslin från 1950-talet är den här typen av motiv. I mitten
av decenniet kom "The Murray Curvex offset litho process", som gjorde det möjligt att trycka även
på rundade former. Redan på 1940-talet kom "on-glaze silk screen". Ni som intresserar er för teknik
vill förstås ha mer än denna knapphändiga halvöversatta information, och kan få litet mer här, vi andra
konstaterar att man snabbt ser att "Riviera" inte är en svensk 1950-talsdekor.
(Foto: Pips-trip)


RIDGWAYS. Här har vi en riktlig designklassiker. "Homemaker" blev inte så uppmärksammad
när servisen kom 1958, men Enid Seeneys skapelse finns nu med i varenda bok och artikel om brittisk
1950-talsdesign. Den såldes på Woolworths från 1958 fram till slutet av 1960-talet, vilket förklarar att den
är ganska lätt att få tag på. Jag köpte en litet skamfilad kopp med fat på Portobello Market för 10 pund.
Kul att ha en "Homemaker".


"Homemaker"är en illustration av 1950-talet, bokstavligen.
Motivet är möbler och inredningsdetaljer. På assietter/tallrikar ser vi
bland annat ett Gordon Russel-sideboard och en Robin Day-fåtölj. Och så
Sigvard Bernadottes soffa, förstås, som jag skrev om här.
(Foto: Andy Roberts/Object Wiki)


YO-YO CERAMICS. Det här är roligt! En blinkning till Ridgways klassiker. Hos Treacle på
Columbia Rd såldes "Yoyomaker", design Helen Johannessen, stämplad "homage to Homemaker
1957" undertill. Ni känner igen Alessi-citruspressen, mobiltelefon, freestyle och Verner Pantons stol.


WADE. "Zamba" från omkring 1957 lanserades i varukatalogen med "Zamba... ¨
you can almost hear the beat of tribal drums". "Dekoren gjordes på modellen
"Harmony", Wades populäraste under 1950-talet.


POUNTNEY. Ett par köksserier! "Long line" (övre raden) kom 1961. Den fanns i tre färger,
formgivare var Honor Elliot. SADLER. "Kleen kitchenware" är tydligt inspirerad av blårandiga klassikern
"Cornish Kitchen Ware" från T.G. Green (se längre ner i inlägget). "Kleen" har tunnare ränder och är enligt
sajten Retroselect av betydligt sämre kvalitet. De här exemplaren i en butik off Portobello Road såg
i alla fall hela och fina ut. Visst får de en att vilja ha ett lantkök i Cornwall - nu!


KIRKHAM. De här grejerna vet jag inget om, förutom att de har stämpeln "Kirkham".
Jag tyckte bara att de såg trevliga ut, och så är de ytterligare en variant i svart och vitt,
populärt i brittiskt 1950-talsporslin. 


JOHNSON BROTHERS. Mer svart och vitt! Ett fat jag hittade i London och blev
förtjust i. Jag har sett en del Johnson Brothers-stämplade saker här hemma,
kanske var företaget ett av dem med mest export?


BARKER BROS. "Fiesta"-koppen med fat och assiett följde med hem från samma loppisgalleria
på Portobello Market som "Homemaker". Jag gillar den skarpt, tycker det doftar engelsk
frukost om dekoren. "Fiesta" från början av 1960-talet var en av många dekorer inspirerade
av "Homemaker".


PALISSY. "Regatta", en av tidens succéer, är rätt vanlig. Den såldes på postorder och kom därför
antagligen upp i ordentliga volymer. Den finns också i rött. Modellen heter "New Elizabethan" och formgavs
av Lady Margaret Casson, gift med Hugh Casson (han som målade "Riviera"-mönstret, se ovan).
Oklart vem som formgav dekoren. Intressant minnesord över Lady Margaret berättar om parets liv.


HORNSEA. De flesta porslins- och keramifabrikerna låg i Stoke-on-Trent
i Staffordshire. Men i östra Yorkshire hittar vi Hornsea, som jag börjar få
"Gefle-känslor" för - här tror jag att jag hittat min brittiska favorit. Hornsea
grundades så sent som 1949, men bara tio år senare var företaget ett av Englands
främsta.
Framgången berodde främst på sonen till en av grundarna. John Clappison blev Horneas 
konstnärlige ledare och har bland annat formgivit serien "Elegance" (bilden) 
- så vacker att det gör ont i ögonen. "Elegance" producerades cirka 1955-59.
(Foto: Pottery Studio)


Min Clappison! På Portobello Market köpte jag vad jag trodde var
en vas, men det är en liten kanna för olja, en av tre delar i ett kryddset.
Formgivare John Clappison, mönstret heter "Alpine".


POOLE. På 1930-talet började Poole tillverka teserviser med insidan i pastellfärger och utsidan i grått.
Efter ett uppehåll under kriget relanserades servisen (och ritades antagligen om litet) med namnet
"Twintone". Det mesta jag sett av Pooles saker ger det här mjuka, lugna intrycket.
Poole (beläget i staden Poole) var liksom Hornsea "out-potters", det vill säga låg inte i Staffordshire.
Vid mitten av 1950-talet hade Storbritannien runt 280 fabriker som tillverkade hushållsporslin
för hemmamarknaden, 100 av dem var out-potters.


T.G. GREEN. Klassikern Cornish Kitchen Ware började tillverkas i början av 1920-talet, av T.G. Green
i Derbyshire. Delarna var många: Puddingskålar, muffinsformar, frukttallrikar - jag ser framför mig köket
i filmen "The Remains of the Day" (Återstoden av dagen). Cornish Kitchen Ware exporterades till många
länder, kanske även till Sverige? Det finns i alla fall en koppling:
I boken "Ceramics of the 1950s" berättas att Berit Ternell (bra Sköna Hem- artikel om henne här)
engagerades för att uppdatera Cornish med ugnsfasta delar i slutet av 1950-talet. Cornishware gjordes
också i gult.


STAFFORDSHIRE POTTERIES. Den stod på en hylla i en välgörenhetsbutik i Highgate,
och jag trodde att jag fyndat en Cornish Kitchen Ware-kanna för £8. Men det var
en av alla liknande serviser, "Chef Cordon Bleu" från Staffordshire Potteries.
Fin ändå, och med roligt handtag.


OCH SÅ KOM 1960-TALET... Midwinters nya modellserie hette "Fine". Dess skapare
David Queensberry citeras i boken "Midwinter pottery - a revolution in British tableware":
"1950-talets starka formspråk började mot slutet av decenniet att se ut som gårdagens mode...
Det som tog över på 60-talet var cylinderformen... En av formens största fördelar är den härliga yta
som blir tillgänglig för dekor."
Dekoren "Sienna" från 1962 blev en av företagets mest populära under 1960-talet.
Snygg? Nja. För mig kommer 1950-talets former aldrig att kännas gamla.


60-talare från Ridgways. Cylindrarna Andorra (brun, okänt årtal) och Ondine,
som kom 1965 och ritades av Gerald Benney.


BARKER BROS. Gladmönstrade, stapelbara "Offbeat" känns väldigt
mycket 1960-tal. Sugen på att läsa mer om brittiskt 1960-talsporslin?
Kolla in magasinet Vintage Lifes artikel om kaffekannor från 60-talet!


JOHNSON BROTHERS. Hemma igen efter studieresan till London vänder jag
på allt som känns engelskt. Här på loppisgallerian i Sundbyberg fanns
en halv Johnson Brothers-servis!


... och på Myrorna i samma stad några bedårande kaffekoppar från
WOOD & SONS. Det har blivit ännu roligare att gå i loppisbutiker efter Londonresan.
Porslin som jag förut inte ägnat många sekunder får nu min uppmärksamhet
om det är stämplat med ett brittiskt fabriksnamn.


... och nästa vinter tror jag att det är dags för Den Stora Porslinsresan
till England! Några dagar i London, några dagar i Stoke-on-Trent, kanske en sväng
upp till Hornsea.
Stokes hemsida vänder sig till oss: "If pottery is your passion then you will not be
disappointed...". Museer, fabriksturer, fabriksbutiker... minst 30 sevärdheter utlovas,
och här tillverkas fortfarande porslin.
I Hornsea, uppe i Yorkshire, stängde fabriken år 2000. Men stadens museum visar
över 2 000 föremål från porslinsfabriken. Och man kan ju tänka sig att en sväng på loppisar
och i antikbodarna skulle kunna ge en del...

KÄLLFÖRTECKNING
Vill du veta mer? Här är mina källor till inlägget.

 
  
BÖCKER
"Midwinter pottery - a revolution in British tableware"/Steven Jenkins
"Ceramics of the 1950s"/Graham McLaren
"Starting to collect 20th Century Ceramics"/Andrew Casey
"Collecting the 1950s"/Madeleine Marsh (Tack, JJ!)

MAGASIN
BBC Home & Antiques (april/2010)

NÄTET
Sajten Pottery Studio - register med kortfakta om porslinstillverkare
i Storbritannien och Europa. 
Sajten Retroselect - samlare som visar sina saker från 1950- till 1980-tal. 
Mycket info, överskådligt.
Sajten Retrowow - presenterar sig som "online resource about retro style and the 50s,
60s, 70s and 80s". Yep. Porslin, möbler, livsstil - de täcker in allt.
Pips-trip - nätbutik med 1950-70-tal. Brittiskt, men även skandinaviskt, italienskt, tyskt.
Mycket kul att titta på.
The Potteries - lokalhistoria om Stoke-on-Trent.


Sedan fanns det ju så många fler än de porslinstillverkare
jag nämnt i det här inlägget. John Beswick, Carlton Ware, Denby, Beswick,
Portmeiron, Spode, Wedgwood... det får bli en annan gång!
(Bilden: En trave Midwinter, kannan är i "Stylecraft")


Och så några relevanta inlägg från min Londonresa:
Fem timmar på Portobello Road (London del II)
Mina första fynd (London del III)
Challenged! (London del V)
Columbia Road Cup Cakes (London del VI)
En blommig retrobutik (London del VII)
Modern konst (London del VIII)
Kände mig hemma hos Ian (London del X)
Oxkind och stout-paj i kolbrasans sken (London del XI)
Internationella möbeldagen (London del XIII)
Tre tjejer som förtjänar en 8th of March award (London del XIV )


Posta en kommentar!
Vad var snyggast i inlägget?
Har du eget brittiskt porslin - berätta!
Är du till och med expert på brittiskt mid-century - bidra gärna
med litet ny kunskap!

To English-speaking readers: My blog Femtiotalsjakten (In Pursuit of the 50s)
is about 1950s design and lifestyle, from a solely happy perspective. Comments from you
on this posting about British mid-century potteries and ceramics would be much appreciated.



Fler brittiska "stringmän"


Fick syn på de här stretande "stringmännen" på "Little Rascals"
blogg. Hon är svenska och bor i England och har en blogg som är rolig
att följa för oss som också skulle vilja tillbringa mer tid i det landet.
Jag har också stringmän...


... som sitter och funderar på om de ska ta stringbåten
och schappa. Tillbaka till London, kanske, där jag köpte
dem hos Ian på Alfie´s Market.

Internationella möbeldagen (London del XIII)


I morgon är det internationella kvinnodagen. Det firar vi i dag med ett internationellt bildsvep
från Alfie´s Antique Market i Marylebone, London. Jag sökte brittiska 1950-talsmöbler, G-Plan med mera.
Jag fann brasilianska, italienska, danska, holländska och franska möbler - och några få brittiska.
Av allt jag såg tog det här bordet definitivt priset. "Spider" heter det, och egentligen är det rätt läskigt,
ni ser ju att det verkligen är en jättespindel, eller hur? Designer: Giuseppe Scapinelli, Sao Paulo, Brasilien,
1945/58 (gissar att bordet designades 1945 och lanserades 1958). Stolarna (utan sits) är 1950-tal,
av Forma, Sao Paulo.


Giuseppe Scapinelli igen, 1950-tal. Bilderna tog jag hos Decoratum, som har
en utställning en trappa ner i Alfie´s Market och en butik tvärs över gatan (Church Street)
och en sajt med mycket brasilianskt 1950-60-tal att titta på.
Scapinelli... Jag tror att jag håller på att få en ny favoritdesigner.
 

Även de här stolarna var brasilianska, har jag för mig.


En dansk! Stol av Ib Kofoed Lársen, omklädd. Stod hos Decoratum.


En holländsk 1950-60-talssoffa med italienskt bord, hos Paolo Bonino.


Först ut av en trio italienare. Fåtölj av Gio Ponti för Hotel Parco dei
Principe, Italien, 1958.


Fåtölj från 1955. Designer: Osvaldo Borsano, för Tecno, Italien.


Okänd italienare.


Fransk 1950-talare, omklädd i rosa läder.
Fanns hos Thirteen.


Förmodligen franska, fanns hos Bent Ply.

Äntligen! Hos Tycho Andrews hittade jag ett engelskt skrivbord, från företaget Gomme.
Gomme bytte 1953 namn till G-Plan, och var först med att erbjuda britterna enkla moderna
möbler till överkomliga priser efter kriget. Läs mer här.
Skrivbordet är dock gissningsvis tidigare än G-Plan. Rätta mig om jag har fel.


Och i en butik på gatuplanet fanns två stolar från Morris Furniture,
Glasgow. Formgivna på 1930-talet, lanserade på 1950-talet.


Bordet är brittiskt, sa handlaren.  Jag bestämmer mig för att tro på det
och avslutar så inlägget med en typisk 50-talsfruktkorg. Rätt internationellt
förekommande på 1950-talet, gissar jag.

Vilken av möblerna tyckte du bäst om?
UPPDATERING: Nu är kommentarsfunktionen igång igen.

Oxkind & stout-paj i kolbrasans sken (London del XI


Puben The Holly Bush vid lunchtid. Vintertid sprakar kolbrasan och under fullsatta kvällar
med stim, stoj och regnblöta rockar upppstår ett viktorianskt dis här inne.


Här har varit pub sedan början av 1800-talet. Gaslampor och gulbruna tapeter
som ser ut att vara av läder ger Holly Bush en skön murrighet.

 
 

Renovera aldrig!


Puben består av ett antal rum. Det mest rustika passar kanske Empire-Amelie, som i tidgare inlägg
propagerat för långbord på McDonald´s?


Bekvämlighetsinrättning från Great Exhibition, en utställning
som ägde rum 1851. Läs mer om uttrycket The Crapper här.


Vilken bra tunnelbanekarta! Här ser man ju den verkliga dragningen.
London Underground öppnade 1863, och var världens första tunnelbana.
Årtalet för kartan oklart.


Flera stammisar har fått skyltar i bardisken efter sin bortgång. Notera
det trasiga golvet nere till höger. Camden Councils miljö- och hälsoskyddsinspektörer
kanske blundar för en anrik pubs tillkortakommanden?


The Holly Bush ligger i Hampstead, bara två minuters gångväg från tunnelbanestationen.
Praktiskt när det regnar.


Här är det. Missa inte om du är i London. I en tid då de flesta
pubarna antingen lagts ner eller gjorts om till ljusa, trista moderna
restauranger så är The Holly Bush ett muggigt gasljus i moderniseringsmörkret.
En Hampsteadpub som förfallit (blivit tjusig) sedan Empire-Amelies och min
au pair-tid är "The Old Bull and Bush". Jag gissar att den inte längre kallas 
"Pull and Push".


Drick inte bara öl! Ox cheek and stout pasty är en frasig paj
med mustig köttfyllning, till den en ruggigt god mayo.
Fem strutlampor i betyg.


English Rose. En trappa upp ligger restaurangen, modernare men okay.


Bonusbild. I Kentish Town, posha Hampsteads enklare granne, finns gröna George IV.

Cheers, mates!

Kände mig hemma hos Ian (London del X)


Äntligen! På antikmarknaden Alfie´s Market i Marylebone hittade jag ett 1950-tal
som jag kände igen. På tredje våningen finns Ians lilla butik, och han har bara
"kitsch" (hans eget uttryck) från Decenniet. Tjejen med lampan var Ians egen 
favorit. 


Här fanns "stringprylar", som den lilla blomvagnen och ljusstakarna jag köpte. Ian har samlat
1950-talssaker sedan 1971, på den tiden slängde folk grejerna. Han inte bara handlar med
1950-tal, han har inrett sitt hus i 1950-talsstil också, allt i original.


Jag berättade att jag är i London för att lära mig om brittisk mid-century-design, och fick
en trevlig pratstund med Ian. Han hade en del intressant porslin som jag ska visa i ett kommande
inlägg. Och det här setet är underbart, tycker jag. Servisen liksom böljar där den står. Tyvärr glömde
jag skriva upp tillverkare. Men 1950-tal är det.


Den svarta kudden har överdrag av 50-talstyg, men £40 var litet för
saftigt. Pallen i form av ett hjärta "isn´t cheap", sa Ian och jag frågade inte mer.
För mycket tonårsrum 1959 för min smak. Fåtöljerna är förmodligen brittiska.


Den här servisen med tekanna, gräddkanna och sockerskål  i porslin och vad det blanka nu är
har jag sett litet här och var. Kopparna till är i enbart porslin.


Litet roligare än de svenska fiskargubbarna. Med 1940-talstjejen
lämnar vi Ian, och går vidare i Alfie´s Market på jakt efter 1950-talet...


Fem strutlampor av fem möjliga (Femtiotalsjaktens betygsystem)
får den här fåtöljen. Butiken den stod i vaktades av en granne, så jag
fick ingen uppgift om land, designer eller år.


Brittisk golvlampa. Kul butik på andra våningen (om jag minns rätt, Alfie´s
var en labyrint i tre våningar) där handlaren bläddrade i den spanska utgåvan
av Architectural Design, som han ville rekommendera som läsning.


Stolar av okänt ursprung, hos intressanta butiken Thirteen Interiors som hade
en del 1950-tals-möbler. Trevlig handlare där också. Hon lärde mig något om en
svensk formgivare som jag inte visste. Det blir ett eget inlägg om den överraskningen.


Solgult! I montern bredvid Thirteen fanns taklampan.


BAMSECHOCK! Är det inte Bamse... jag närmade mig fåtöljen med ett leende... näää... något
är fel... tassarna för spetsiga och saknar tyg, de ska bara sticka fram under klädseln... fel lutning
på benen... VAD ÄR DETTA!? Jo, det är en fåtölj av Svend Skipper, berättar killen som har butiken.
Liksom Bamses upphovsman Hans J Wegner är Skipper dansk. Hans Bamsekopia verkar ha
kommit i början av 1960-talet. Bamse kom 1951.


Tre timmar tillbringade jag inne på Alfie´s Market. Så det blir fler
inlägg därifrån. Stay tuned...

Too much is never enough (London del IX)


Måste ju visa er tekannan jag såg på en liten antikmarknad i Hampstead i dag.
Oklart om den funkar som tekanna eller bara är... "snygg"?


"The Hat Shop, made in Debenham" stod det på prislappen (£70). "Extra allt"
skulle de också kunna heta. Jag skulle vilja datera de två kannorna till 1980-talet.
Fascinerande, är de inte?

Modern konst (London del VIII)


Två coola "stringfigurer" var gårdagens enda fynd. När jag kom tillbaka till hotellrummet
satte jag dem på hyllan ovanför sängen, under en färgglad tavla.
Blev litet kul?


De är ljusstakar, och jag har inte sett några likadana i Sverige, har ni?
Jag tillbringade tre timmar på Alfie´s Market i Marylebone, en trevånings
antik&retromarknad. Högst upp hade Ian sin butik, den första jag hittat
som bara hade 1950-tal. Ljuskillarna gav jag £25 för. Känns okay.

Mer om Alfie´s Market i nästa inlägg.

En blommig retrobutik (London del VII)


Alla bär blommor på Columbia Road. Killen är på väg in i butiken Vintage Heaven, där
jag hittade en massa intressant brittiskt porslin att plåta. Vi går in...


... och säger hej till Margaret, som äger butiken. Den här dagen var butiken full
av blommor - från veckan innan då Margaret stått för terummet på en vintagemässa.
Alla antikbutiker borde ha blommor, det doftar gott och ger liv åt affären.


Här ser det folktomt ut, men sanningen är att det var ruggigt trångt. Det var här ficktjuvarna
snodde min plånbok ur väskan, förmodligen medan jag plåtade.


Engelskt sött.


Vintage Heaven hade massor av rara blommiga saker.


1960-talsservisen "Offbeat" från Barker Bros, praktiskt stapelbar och därför var den poppis
i picknickväskorna, berättade Margaret.


Fatet är från Biltons.


Är det inte två Viola Gråstenplädar där i fåtöljen? Jag glömde fråga Margaret.


Tre kannor med olika personligheter. Jag gillar den lilla kaxiga till vänster.


Ha! Pie funnels! Som den samlare jag numera är slog jag
till på den bruna. (För er som inte läst tidigare inlägg från London:
Pie funnels, "paj-trattar" vars funktion är att hålla pajskalet frasigt,
är ett samlarobjekt här i Storbritannien och finns i många olika skepnader.
Här har vi några enklare modeller.)


Porslinsfíguriner, någon?

 
"Melaware", koppar i melaminplast från 1950-60-talet, och en hoper 
- blommiga - 1970-talsmuggar. Bilderna på 1950-talsporslinet sparar jag till ett
specialinlägg.


Blommigt, brittiskt, bedårande.


Här säger vi hej då till Columbia flower market. Den bör besökas - men både
på marknad och i butiker är det trångt, så håll bättre reda på era grejer än vad jag gjorde...

Columbia Road Cup Cakes (London del VI)


I söndags besökte jag Columbia Road Flower Market och ett par butiker där. En av dem var
Treacle, som säljer fantastiska cup cakes, mid century-saker och nyretro. När jag frågade om jag
fick ta bilder visade det sig att tjejen bakom disken var svenska. Maria heter hon, designar skor
till vardags och hjälper sin kompis som äger Treacle på söndagar.


En underbar blandning. Treacles cup cakes är så snygga att jag först inte fattade
om de var prydnadssaker eller ätbara. De var högst ätbara, kan jag berätta.
Visst är blombordet från 1950-talet tjusigt?


"Kandya chairs, £140 each" stod det på prislappen. Stolarna är "Jason Chair" i björklaminat
från företaget Kandya. Den danske arkitekten Carl Jacobs gjorde originalet i början av 1950-talet.
I slutet av decenniet ritade möbeldesignern Frank Guille om stolen och gav den metallben och målad sits.
Busvassa, tycker jag. Fast originalet är vackrare.

 
Fint köksskåp, eller hur? Det lilla bordet är från Ercol, en av 1950-talets
mest framgångsrika brittiska möbelföretag. Nya diskborstar, slevar
och tillbringare.


Mer nygjord plast. Ville ha alltihop. Men återigen måste jag tänka på vad
jag får plats med i resväskan. Kansks ska man tänka så hemmavid också, låtsas
att man har en maxvikt för bagaget på flyget? Skulle bli mindre köpt då.


Den gamla favoriten Cornish Kitchen Ware från T.G. Green tog upp en hel snygg hylla.


Cup cakes...


Mer cupcakes...

 
 
Mer cupcakes - och blommor. Jag vill verkligen rekommendera Columbia Flower Market,
rena glädjechocken. Hur mycket vackra blommor (plus växter) som helst, leende
människor på väg hem med stora fång i famnen, försäljare som skriker "Three
for a fiver" och menar fem pund för tre buketter med rosor eller andra långstjälkade
saker. Ljuvligt, särskilt för en snötrött svensk i slutet av februari.


It´s all about cakes. Och en kopp te kan man få också.
En skylt uppmanar oss kunder att inte nämna "the C word",
det vill säga kaffe.


I morgon får ni träffa underbara Margaret, som har butiken Vintage Heaven
och som hjälpte mig när jag blev bestulen på min plånbok av skickliga ficktjuvar.
Jo, så var det och efter den händelsen tappade jag litet fart - höll mig i välkända
norra Hampstead i går och slickade såren. Men i dag är jag i gång igen,
antikinomhusmarknad, bokhandel och ett pubbesök på Fleet Street väntar.





Challenged! (London del V)


Eller utmanad, som det heter på svenska. Utmaningen kommer från Simon som har bloggen
Retro. Han vill att jag visar mina fem bästa loppisfynd. Eftersom jag visade 2009 års fynd
här, och inte hunnit göra så många i år, så visar jag några små saker jag köpt här i London.


Kattkompisarna, 1960-tal, kostade £ 10 respektive £ 1,80 pence.
Eftersom jag siktar på att bli Sveriges ledande expert på viktorianska samt semiantika
brittiska pie funnels så kommer jag naturligtvis att köpa allt jag ser som har ett rimligt
pris. Den här för £4 är min nu. Presentpapperet i något slags nyretro köpte
jag i en bokhandel i dag. £1,50 för ett ark.


Vi fortsätter med mitt nya intresse, pie funnels. Den här är ett riktigt fynd!
Som jag berättade i inlägget från Portobello Road är de svarta fåglarna,
både nya och antika, mycket poppis. Jag hittade den här för £ 2,99 i en
bosättningsaffär i Hampstead som verkade rensa ut sitt lager.
Det viktorianska bladet med Dick Whittington ska Empire-Amelie få
om hon vill ha det.


Fler katter! Presentpapper, två ark för £1,50 styck följer med hem.


50 pence gav jag för äggkoppen som bärs upp av en luggsliten terrier (?).


Två små portmonnäer från Accessorize hade jag kunnat köpa hemma,
men nu köpte jag dem i London. Den ena tänkte jag ha mina loppispengar
i, den andra ska min syster få.

Jag skickar utmaningen vidare till alla som tycker att det skulle vara kul att visa
sina fem bästa loppisfynd.