Luxuskaffe, 1960


Jag köpte den lilla butiksalmanackan från 1960 bara för annonsen på baksidan.
Luxuskaffe. Aromrostat, aromförpackat, aromgaranterat.
UPPDATERING: En fin reklamaffisch för Luxus kan du se hos P-E Fronning.

Livet före och efter internet


I söndags la jag ut inlägget om Värnamo stadshotell, med bonusbilder från staden. En av bilderna
föreställde det här huset, och jag frågade läsekretesen vad det är för ett hus. I onsdags hade JJ grävt fram
ett gammalt vykort av huset och i dag fredag har Värnamobloggen gjort ett inlägg om huset på sin blogg.
"SAM-huset" ritades av Värnamoarkitekten Ludvig Seda och uppfördes 1960. Läs allt om huset hos Värnamobloggen.
Och förundras tillsammans med en 60-talist, som minns en annan tid utan den här sortens
informationsflöde och nätverkande. Det var inte bättre förr (det var bara vackrare).

Facebook på 1950-talet


Det här är Alice, huvudpersonen i en liten sedelärande utbildningsfilm från 1950-talet. Vi får lära oss
vett och etikett på Facebook. Det finns mycket att tänka på när man använder modärniteten "the electric
friendship regulator". Så låt oss lyssna och lära.


Mer datormaskin-skoj: Lagom till att fjärde säsongen av Mad Men drog igång i USA
i söndags så uppdaterades Madmenyourself-sidan med nya "outfits" och miljöer.


Trevlig helg!

Nostalgitripp till Göteborg


Gôtt! Nu har jag till slut varit i Göteborg och besökt museet Nostalgicum. Jag skrev om
50-60-talsutställningen utan "Rör ej"-skyltar redan förra sommaren. I går blev besöket äntligen av!
Och nu vill jag rekommendera alla som har möjlighet att ta spårvagnen (bara en sådan sak) till Gamlestan
och den trivsamma utställningen..  


Hundtandsmönstrade elastabyxor. Utställningen visar mode, inredning - och parfymer
(man kan till exempel lukta på Aqua Vera och Brut, kul) och berättar också genom lättfattliga
skyltar om svensk historia och samhällsutveckling från slutet av 1940-talet och fram till 1970-tal.


Tjusigt!


 
Många av föremålen känner en 50-60-talsfantast igen, som Triett-kakburken
med kompisar. Men de busvassa äggkopparna hade varken JJ, min ciceron denna dag,
eller jag sett tidigare. Och den stora Bay-golvvasen som ingår i samma serie som
min "Schwangere Luise" har jag bara stött på en gång tidigare.
Snygg, eller hur?


Ett vardagligt vardagsrum med trivsel.


Tjejen i tonårsrummet spisar plattor medan hon målar på eyelinern.


Kanske är det hon som målat fatet till vänster? "Ingalill, 1954" står det under. Fatet i mitten
är från norska AWF (Arnold Wiigs Fabrikker) och det till höger är - wow - australiensiskt 50-tal!


Så den tar vi en närmare titt på. "Damman´s Melbourne" står det på etiketten.


Men nu ska vi komma ihåg var vi är, i Göteborg, proggens högborg.
Och låter därför en afghanpälsklädd FNL-demonstrant från sent 60-tal/tidigt 70-tal
få vara med på femtiotalsbloggen.
Jag plåtade mycket mer på Nostagicum, men jag vill ju inte att ni ska se utställningen
här utan faktiskt göra ett besök. Deras hemsida hittar du här. Förutom 50-60-talsutställningen
finns nu utställningen "Den svenska synden", som såg intressant ut. Men den hoppade vi över
- eftersom JJ skulle visa mig några Göteborgsloppisar...

Vilket vackert diplom! 1967 fick någon motta det som bevis på uppskattning från
Svenska Transportarbetareförbundet. Diplomet hängde på en av de fyra butiker som
hanns med under en hektisk eftermiddag. Holmens marknad, Ebbes hörna i Bellevue,
Emmaus vid Backaplan samt antikhandeln vid Backaplan.


Klart man skulle se en del brittiskt porslin i "Lilla London" (är det någon som har
kallat Göteborg så på riktigt de senaste 30 åren... eller är det bara i fåniga
artiklar och blogginlägg som uttrycket används? :-).
"Geneva" från Broadhurst, Staffordshire, är en typisk 60-talsdekor, några liknande
ser du i inlägget om brittiskt porslin.


Sminkbord på en av loppisarna. Det var kul att se litet av retro-Göteborg. Det får bli fler besök,
bland annat vill jag se Kortedala museum...


Deras hemsida lovar gott...

Orrefors revisited


Kudden fanns kvar! Första stoppet på sommarens andra bilsemester var Orrefors.
Jag hade ouppklarade affärer där, ångrade att jag inte slagit till på 1950-talskudden
hos Orrefors Antik & Design. Men nu är den min. Och trivs som bara kuddar från 50-talet kan göra,
i min soffa Belle tillsammans med kudden jag köpte hos Iris.

 

Den som söker 1950-talet hittar alltid något. På favorithotellet Orrefors Hotell
finns reklambilder i restaurangen (fast kanske 60-tal och varför är Löfbergs LILA blå?),
en fin lampa i korridoren på övervåningen samt ett golvskydd på balkongen.


Vi längtade tillbaka inte bara till antikaffären, hotellet (och maten där) utan också till utställningen
på Orrefors glasbruk, den med den räddade samlingen. Jag beundrade än en gång Nils Landbergs
tulpanglas.

Det kom ett mejl om Tallåsenstolen...


I inlägget om Retrorummet i Norrtälje visade jag bild på ett par stolar som var en ny
bekantskap för mig. Tallåsenstolen. Jag nämnde att det fanns mycket litet information på nätet.
Men... då kom ett mejl, från dottersonen till AB Tallåsenstolars grundare:

"Morfar var ursprungligen från Hudiksvall där han arbetade på Sundins skidfabrik. Han fick möjlighet att jobba åt JOFA i Tallåsen vilka också producerade skidor och han flyttade dit och till jobbet som fabrikschef. På JOFA producerade man även stolar och leksaker av björkspillet från skidtillverkningen. Kanske var det där min morfar såg möjligheten och fick intresset för att tillverka stolar och han startade AB Tallåsenstolar 1955-57. I Tallåsen mötte morfar Karl-Gustaf min mormor Iris och de stannade där livet ut."
Fakta/Tallåsenstolar AB
Start 1955-57. Karl-Gustaf Englundh dog 1965 och då upphörde också företaget.
Ungefär 50 anställda
15-20 modeller totalt
Mest kända modeller av SIR arkitekt Jan Hallberg, Stockholm

Tack! säger jag till Niklas Bonnevier. Han för möbeltraditionen vidare i familjen,
som formgivare. Hans hemsida ser ni här.

Här är ett presentpapper med klass


Äntligen! Jag har letat presentpapper så att jag kan slå in "ge bort-loppisfynd" med litet stil.
Bokplasten, som inte känns som plast utan som omslagspapper, från... tja, vad tror vi om årtalet?
blir perfekt. Ett "behålla-loppisfynd".


Vi kan i alla fall tidsbestämma papperet till före 1968. Det året beslutade riksdagen
om skolfria lördagar från och med höstterminen. Femtiotalsmannen minns med rysningar
lördagsskolan. Inte för att man gick i skolan den dagen, utan för den påtvingade
lunchnyponsoppan som serverades före hemgång.
Och - på den tiden tvngades man äta upp.

Europas modärnaste hotell


Året var 1955 och svensk och utländsk press beskrev nybyggda Värnamo stadshotell som
"Europas modernaste hotell". Arkitekten Bent Jörgen Jörgensen ville skapa ett hotell "för 50 år fram
i tiden". Och 55 år senare kan man bara säga: Det lyckades med råge.


Gamla riksettan leder rakt in i staden och dess imposanta hotell, som numera heter Scandic.




Vi parkerar och går in!


Skiffergolvet i lobbyn är original från 1955. UPPDATERING: De moderna ljuskronorna är designade
av Gino Sarfatti och finns i två storlekar - med 30 eller 50 lampor. Kan köpas nytillverkade än
men kom 1958, meddelar JJ.


... liksom trappan. Scandic Värnamo kallar sig designhotell, och gör skäl för namnet. Möbler,
lampor och annan inredning i det renoverade hotellet kommer från småländska företag som Bruno Mathsson,
Källemo och Svenssons i Lammhult.


Ganska oemotståndliga, eller hur?


The only way is up.


Den gigantiska fläkten i lobbyns tak är en propeller, present till hotelldirektören
från Flygvapnet när hotellet öppnade.


På våningsplanen, snygga små grupper...


... varav en del sannolikt stod där redan 1955.


Jag drar en parallell till Norrtälje på 1960-talet, där Domus hiss ska ha varit en
liknande attraktion.


"Denna bar är tillägnad Frank Sinatra, som bodde på hotellet under sin beryktade Sverigeturné",
berättar en skylt. Problemet är bara att turnén där Sinatra sjöng för halvtomma Folkets hus
och drabbades av förkylning ägde rum 1953... Hm.


Vi bodde i ett ordinärt rum (bilden) men det finns också en Bruno Mathsson-svit. Som jag
naturligtvis borde ha plåtat, men den var upptagen och jag orkade inte försöka ta mig in
(hade funderingar på att försöka övertala/muta städpersonalen). Soffan på bilden ritad
av Anna Kraitz 1999, för Källemo.


Så jag satt snällt kvar på rummet och bloggade i stället.

UPPDATERING Det finns också ett rum inrett helt i 50-talsstil. Hos Värnamobloggen
kan ni se bilder från rummet.


Vykortet jag skapat visar samma hus som på...

... vykortet som Grandprix63 hade vänligheten att mejla mig. Tack!


Bioskylten Metropol ser ni på vänster sida på vykortet ovan.


Staden har en lokaltidning som jag blev förtjust i. Många intressanta artiklar om
människor på orten.


Tog alltså en sväng på stan, och fick se ett annat busvasst hus. Räknar med att en av FJ:s
trogna läsare från området ska berätta vad det är för en byggnad.
UPPDATERING: Hos Värnamobloggen kan du läsa om SAM-huset, som det kallas.


Man kan bara älska Småland, med Glasrike och Möbelrike. Var annars
hittar man en rad semiantika Bruno Mathssonstolar utanför
kommunhusets fullmäktigesal? Åhhh, så vackert.

Sedan... följde denna resas höjdpunkt, besöket på Bruno Mathsson Center.
Bilder därifrån får ni se någon dag framöver.
Stay tuned...

En ny vas tar sig in i gänget


"Och vem är du?" Gula Bay och Röda Strehla tittar misstänksamt på Den Nya Blåa, som jag fått
av JJ. "Du ser ut att vara tyska precis som vi, men vad gör du här på vår hylla?"


"Jag står väl var jag vill! Är hyllan er, eller? Passa er!"


"Men ska det vara så, då ställer jag mig därborta bredvid de brittiska kopparna istället,
här är man ju tydligen inte välkommen."


"Nämen backa tillbaka, nykomling. Tillsammans kan vi ju faktiskt bli en rätt snygg samling".
"Okay då".


"Nu är det vi tre mot världen!".

Gillar du tyska vaser? Missa inte bloggen Tusen vaser!

Litet om Lindshammar


"Porten till Glasriket"! Ja, i Lindshammar börjar Glasriket om man kommer norrifrån.
Men en sen eftermiddag i juli känns glasbruksområdet inte så aktivt. Av skyltar förstår man att här
tydligen pågår verksamhet i hyttan och att det finns en butik och ett museum. Men ja, som den helt
färske ägaren Magnus Lövkvist utrycker det i en intervju med Smålandsposten:
– Det är ju ganska fallfärdigt här på vissa ställen.


Lindshammars storhetstid var 1950- och 1960-talen. Erik Hovhammar tog 1949 över glasbruket efter sin
far och satte fart på verksamheten. När han engagerade Gunnar Ander (även känd för sina fina smidessaker
för Ystad Metall) för att ge bruket en egen profll färgsatte denne Lindshammars glas så att de stack ut från
konkurrenternas sortiment. Hovhammar själv myntade då slogan "Lindshammar - glasbruket med färg".


Från 1970-talet och framåt blir Lindshammars historia skakig, likt de flesta andra glasbruk,
med konkurser och ägarbyten. För bara några dagar sedan (juli 2010) köptes glasbruksområdet
med byggnader av Magnus Lövkvist. Han har, enligt Smålandsposten, skrivit ett tioårskontrakt med
Micael Segerberg som driver glashyttan "Lindshammar Glas & Design".
Planen är att få in fler aktörer på glasbruksområdet. 


Vi tog en sväng i butiken, där en affisch ger en glättigare bild av glasbrukets 1970-tal än den
i backspegeln så problemtyngda.


"Glasbruket med färg" var trogen 70-talets gängse palett
- och valde brunt när "Hemlagat"-burken blev till. 
Loppisfynd,  design Catharina Åselius-Lidbeck.


Män som bär fluga (Stig Lindberg, Helmer Ringström, Gunnar Ander) är alltid
rätt. Jag borde ha tagit fler bilder från butiken, men vi var sena och blev utsjasade.


Annons, sent 1950-tal. Tidigare publicerad i det här inlägget med annonser
från tiden, med reklam för det svenska världsberömda glaset.
Heliotropfärgen torde vara lila och ljusstaken på nedersta bilden är formgiven
av Gunnar Ander, framgår i kommentarer till det inlägget.


I butiken fanns reahyllor med gammalt Lindshammarglas. Men jag hann bara ta en snapshot.


Bildgåta: Vad har vi här då?


Jo, den stolta obelisken på det vackra Sergels torg. Made in Lindshammar.
Glasbruket producerade fint arkitekturglas, handgjutna glasblock. Konstnären Edvin
Öhström och Lindshammar deltog i tävlingen om en skulptur till Sergels torg, och vann.
Sedan 1974 står den där, och jag som alltid tyckt att den är vacker blir litet glad över
Glasriketkopplingen.
(Foto: Staffan Huss, som driver en eminent fotoblogg)


Men... man kan tycka att det här inlägget är litet tunt på glasbilder. Ja, så är det.
Museet var stängt, och jag äger inget mer Lindshammargods än "Hemlagat"-burken.
Jag får hänvisa till några andra bloggare:
Blå ljusstakar, 1960-tal, design Christer Sjögren. Hos KerstinKokk.
Två kannor, heliotropfärgad samt grön, Gunnar Ander. Hos Porslinsbloggen.
Diverse. Tråd på forumet Precisensan.com.

Källa, faktauppgifter i inlägget: Lindshammar - en liten guide
Och här är Lindshammars hemsida.
... och Lindshammars sida under Glasrikets huvudsida.

Till sist en fråga: I ett tidigare inlägg kunde vi genom småländsk expertis fastställa att Sea glasbruk uttalas
Se-a, inte som "hav" på engelska. Var ligger betoningen i Lindshammar?
UPPDATERING: Samma expert, Audrey Fenn, berättar att det ligger på första a:et. Lindsh`ammar, alltså. Tack!

Sådant här förstår inte alla (uppdaterad)


Rödby, Blekinge. Två lador fulla av antikt och loppis. En del rätt fina saker (exempel:
Mari Simmulson-ansiiktsfat). Men var blir jag stående längst, drömmande?
Jo, vid köksskåpen i 1950-talsblått med tickor. Bedagad skönhet.


Jag smeker med handen över träet på översidan, beundrar skåpens färg,
öppnar en låda. Vem är/var Bengt som skrev sitt förnamn och något mer, oläsbart,
i blyerts på lådans kant? Vem la in det gladmönstrade vaxade papperet - och när?


Och så får jag lust att börja samla på de här plastbaljorna
från Husqvarna. Jag har en mindre, blekröd. Den är snygg,
stadig och känns bra.

Jaha, en utriven sunkig köksinredning och en smutsig balja...
Vad är det människan visar upp på bild? Och varför?
Alla förstår inte.
Men Femtiotalsjaktens läsare förstår - eller hur?


UPPDATERING: Klart ni förstår! 12 kommentarer redan på förmiddagen, alla med ett
entydigt "Ja" på frågan. Här är loppisen, Antikgården i Rödeby.


Nej, jag köpte inte skåpen (och kollade inte priset, sorry). Jag har ju rediga skåp i lyan,
det enda som fattas är målning (ni ser gammal ljusblå färg skymta under den gula).
Och en hoper tickor och handtag som jag köpt begagnade av grannen på landet ligger
och väntar på att ersätta plasknopparna.


Sommarkafé med retrorum


Passa på om du ska fika retromässigt i Åfors! Där ligger ett trevligt sommarkafé, Brozéns berså,
mitt emot glasbruket. Öppet till den 15 augusti.
 

Litet ruinromantik, bilder av bilkyrkogård pryder väggarna.


Golvlampan är Ikea, 1970-tal. Bord och stolar kommer från butiken 60-tal i Lessebo,
som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Tapeten är verkligen "Hej, 70-tal!"


Danska stolar.


Draperiet är Astrid Sampes tryck "Perssons kryddskåp".


Femtiotalsmannen och jag vill varmt rekommendera
Brozéns ägg och sill-smörgås, ett veritabelt smörrebröd.

PS. 27 andra kaféer med gammaldags stuk, landet runt, hittar du
under kategorin Kaféer.

Vykort från Värnamo


Värnamo, måndag kväll.
Hej! Här är utsikten från vårt hotellrum. Ni ser gamla Riksettan som förr gick förbi
det världsberömda stadshotellet i Värnamo. Hotellet invigdes i april 1955 och var det modärnaste
man kunde tänka sig. I dag heter det "designhotell" och är renoverat i samarbete med
småländska inredningsföretag. Jag ska berätta mer och visa bilder en annan dag.


Dagen började i Karlskrona, med besök på två toppenmuseer i samma hus, Albinsson &
Sjöbergs förlagshus. Saaben stod på bilmuseet och framkallade glada barndomsminnen
hos mig. Det här är bilen jag växte upp med.


Saab 93.


Min kamera gick sannerligen i barndom i dag, varannan bild blev oskarp och påminner
mycket om de Instamatic-kort jag tog med min första kamera i början av 1970-talet.
Vem behöver Hipstamatic...


Litet elegantare. Chevrolet Bel Air 1958 med husvagn. Bilmuseet var trevligt, med
drygt 30 bilar. Men mitt mål låg två trappor ner...


Porslinsmuseet! Här får ni bara en smakbit. Jag ska göra research och kommer med ett genomarbetat
Karlskronaporslinsinlägg framöver. Bellis är en Karlskronafavorit, en sådan glad dekor!


Ja just det, höll på att glömma. Första stoppet var utställningen "Erik Höglund Utmanaren"
på Blekinge museum i Karlskrona. En hel del vackert glas och några intressanta skulpturer, men efter den briljanta utställningen i Boda kändes den här litet tam. Nåja, jag lärde mig litet mer om Höglund i alla fall! 


På vägen till Värnamo stannade vi till i Växjö och fikade på Broqvists konditori, det konditori
i Sverige som funnits i samma familj längst. Since 1876. Nu driver femte generationen fiket.
Eftersom det här är Småland så har man ett krucifix ovanför konditoriskylten...


Nä, skojade bara. Så här ser det ut plåtat från sidan.


På Broqvist serverar man vid bordet, och mjölken får man i kanna
från Rörstrand, modell 671. Vad gör det då om den har ett nagg.
Klass!


I det lilla samhället Bor kan den som drömmer om att äga en gammal mack börja ett nytt liv...


... det är bara att ringa mäklaren! 395 000 pix eller bud.
Läs mer i annonsen. Kanske någonting för mackinventeraren
Grandprix63?



Bengt Orup alltihop - eller?


Johansfors, söndag. Jag skippar glasshoppen och går rakt in i Kristallmuseet och därefter
rakt på montrarna med Bengt Orup-skyltar. Orup (1916-96) var konstnälig ledare för Johansfors glasbruk
åren 1952-62 och 1967-73. Mest känd av hans serviser är den här, "Strict" från 1950-talet.


Mer "Strict"...


... och några till.


Tvåa, eller kanske delad etta, på listan över Orups nuförtiden populäraste serviser är "Party"
som lanserades 1953. En som samlar, och visat upp sin samling i ett gästinlägg på FJ, är JJ.
Av JJ har vi lärt oss att svarta "Party" är ovanligast. Här skymtar ett svart glas bakom det orangea.


"Servis, Garden, 1953" stod det på hyllan i montern märkt Bengt Orup. . Men... är Orup
upphovsman till "Garden"? Museet borde veta, men jag blir ändå tveksam när jag läser
den här tråden på forumet Precisensån. Experterna på forumen brukar ha koll. Och i tråden
anges Sixten Wennerstrand som möjlig upphovsman.
(Jag hoppas på kunniga kommentarer här, så jag kan uppdatera med korrekt info!)


"Servis, Streck, 1953" säger skylten och vi befinner oss fortfarande framför en Orupmärkt monter.
Ingenstans hittar jag "Streck" när jag googlar. Är detta samma serie som Benny på Porslinsbloggens vas?
Där verkar förhållandet vara det motsatta "fallet Garden". Benny skriver att många tror att den vasen är bruksformgivning, av nämnde Wennerstrand, men att hans fyndade vas faktiskt är signerad Orup. 
Hoppas få uppdatera även här.


"Servis Rut, 1953". Oklart om den är Orups. Men sedan kommer Rand...


... och där läser vi "Rand, 1950-tal" och "Servisglas av Bengt Orup".


Fortfarande Orupmontern, men endast informationen "tumbler Ring 1960-tal".

Rörigt inlägg? Oklara fakta? Jo, men FJ har numera så många kunniga läsare att jag räknar
med att kunna uppdatera med klarare besked. Annars kan man bara titta på bilderna också.
Och nu inte alltihop är Orup - så är ju allt på bilderna i alla fall från Johansfors...


På Johansfors finns Johansfors glashytta i glasbrukets gamla lokaler.
Namnet Johansfors glasbruk ägs av norska Magnor. Läs mer på
Johansforshyttans hemsida och Magnors Johansfors glasbruk-sida.

Loppisar all the way, baby


Hotellbalkongen, Orrefors, lördag kväll. Några av bytena från dagens bilresa Solna- Orrefors.
Två tyska vaser, den gröna är en Jasba, den gula en Haldensleben, tack JJ för identifiering).
En liten kanelburk med spricka, en Husmoderns köksalmanacka från 1969 (som jag fick på köpet
när jag köpte en cd med "Dance music from the 80s"). Och två gröna Amanita-assietter, Gefle.
Sammanlagt 40 pix. Sådan shopping gillar jag.


Vaserna hittade jag på Mejeriet i Aneby, en jätteloppis i två våningar med många rum - jag gick vilse
på övervåningen. Den söta radiogrammofonen "fungerar delvis", berättar skylten.


 
Kläder, möbler, porslin, lampor, verktyg, allt fanns här. Jag hade svårt att lämna
kvar de sex "Sparta"-tallrikar (en Helmer Ringström-dekor) i perfekt skick (lilla bilden t v).


I Ekenässjön ligger "Gunvalds konditori". En riktigt fin fasad, och fiket öppnade i slutet
av 1950-talet fick jag veta när jag köpte en flaska mineralvatten. Men inuti är det renoverat
och inget typiskt 50-tal finns kvar. Fasaden ska ändå ha en eloge, tycker jag!


Nästa stopp var också en jätteloppis, Fagerängens loppis, mitt inne i skogen sju kilometer utanför
Vetlanda. En stor lada med logar och magasin. På övervåningen - bord efter bord med porslin, glas och keramik. Spännande...


... litet för spännande! Plankor som svajade, mattor och masonitskivor
som täckte lömska plankor som svajade. Men jag tog mig levande därifrån,
med bland annat Amanita-tallrikarna i näven...


... och fortsatte gräva bland dammiga Ica-affischer. Den med Gott Nytt År, tryckt 1962,
var så snygg grafiskt att jag köpte den, 20 pix. För den som har tid finns det mycket att hitta
på den här loppisen.
Två Helmerdekorer hittade jag också denna dag, men de sparar jag ju alltid till speciella
Helmer Ringström-inlägg.

I dag går färden vidare till Karlskrona! Stay tuned...

Det trodde man inte om Gamleby (Glasrikeresan, sista delen)

 
Låt mig presentera den småländska retrostaden Gamleby. Under tidigare resor längs
den östgötska och småländska kusten har Femtiotalsmannen och jag aldrig svängt in där.
Nu gjorde vi det - och hittade tre antik/retro/loppisställen! Störst och äldst är Isacssons
antik & kuriosa.


Bara minuter efter att kortet togs fick Ikeas plastfåtölj "Skopan" med
originaldyna en köpare.


För hemmabiografen.


Alltså, det finns ju hur många sådana här busvassa set som helst. Men vad gör
man med dem? Använder ni sådana? Häller ni över salt och peppar i karen
och lägger oliver eller liknande i faten?


Det här var min favorit. Torgets kuriosa hade mycket kul...


... som den här oidentifierade stolen...


... och den här rullklaffbyrån som var en ganska märklig blandning av
50-60-tal och äldre stil...


... och fina Erkerskålar. På den tomma ytan stod en stor i turkost, den står hos mig nu.
Härlig almanacka...


... en rejäl sypuff...


... en vacker burk med vackra Stockholms stadshus...


... och slutligen några Kockumsgrytor i mycket fint skick. Den dagens
"jag borde köpt". Den röda hade blivit en bra kompis till min Kockumskaffepanna
i samma färg.


Och så fanns även butiken Hand i hand, i två plan. Förmodligen fyndchans för sådana som kan
mycket, men jag såg vid en snabb skanning inget jag ville ha. Men det var en kul upptäckt
att Gamleby var en sådan "antikstad"!


Och i dag... beger vi oss söderut igen, på en ny liten bilsemester.
Målet är Erik Höglund-utställningen på Blekinge museum i Karlskrona, och
därefter Bruno Mathsson Center i Värnamo. Kanske blir det "en loppis eller två"
också (eller vad tror ni?). Första natten bor vi på Hotell Orrefors, som var vår bas under Glasrikeresan.
Ett familjedrivet, trivsamt hotell med god mat (och portioner jag inte sett
maken till sedan jag var på Johnny Harris i Savannah, Ga.)
Och kanske finns den där 50-talskudden kvar hos Orrefors Antikt & Design?

Tja, som jag brukar säga... Stay tuned....

Härlig annons med Gefleburkar


Fandango! Så heter mitt saltkar som jag visat upp i två av de tre senaste inläggen. Och
nu en gång till, fast här i grönt. Njut av annonsen, vilken skönhetschock. Tack till Tusse,
som hittat den i ett nummer av "Det bästa".

Med mästerfyndaren som guide


Årets längsta loppisrunda! I onsdags guidade alltså Benny (bilden) som har Porslinsbloggen
mig och JJ (som skrivit gästinlägg på FJ) runt i Gävletrakten. Vilken dag! Vilken upplevelse att
plöja loppis efter loppis med två likasinnade, och enormt kunniga, personer.
Spegeln konstaterade vi skulle passa hos Empire-Amelie.
UPPDATERING: Läs Bennys version av dagen här på Porslinsbloggen.

   
   
Vi hann med sex loppisar, ett 50-talsfik samt visning av porslinssamling med
överjordiskt god hembakat-fika hemma hos Benny med familj. Jag lämnade gården
kl 06.35 och var hemma 0.25.


Jag lärde mig en hel del av Benny denna dag. Redan på första stoppet, på Myrorna,
visade han upp en litet ovanlig skål och berättade att det är Gefles "Navy". Ja, den hade
jag aldrig sett förr.


... och inte heller de små Geflelöven, kuvertaskfat. Tänk vad tjusigt det var
på den tiden då man inte visste att rökning är farligt!




Va?! Det är ju ett Geflefat! Men ingen Geflestämpel, bara
den här tryckta texten? Benny hade förstås redan sett tallrikarna
hos Kupan under ett tidigare svep, tallrikarna som torde vara ur en provkollektion.
Intressant!


Hos Handelskompaniet fanns Bruno Mathssons Superellips i minsta storleken. Visst är det sött?
Litet kalvigt sådär med de stora benen till den lilla skivan.


Ah, Erik Höglund-glas! Men nej, brunt känns inte som den roligaste färgen,
det var vi eniga om. Men jag hade vid det här laget börjat plocka på mig litet av varje.
Man är ju inte på loppistur i Gävle varje dag!


De första inköpen kommer här, plåtade hemmavid. Min första teakskål!
Ja, jag hade faktiskt ingen förut. Fem pix på Kupan! Stämpel under:
Awara Sweden, eller Awarr Sweden. Vad är det?


Min Rosti mepalskål i orange blev så här glad över den gula Dr Oetker-skålen
i samma stil. Tysken kostade 15 pix på Kupan.


Hey, Clinen! Har du sett! Någon slags servisdel i Regina!
30 kronor hos Myrorna.


Benny ger lektion nummer 26: Visar vas från Sea.


Men - hur uttalas "Sea"? Jag som trodde det var en ort i Småland säger fortfarande
Se-a, fast jag vet att glasbruksnamnet är skapat av de tre ägarnas initialer.
Benny säger Sea, som i hav på engelska.
UPPDATERING: "Vi smålänningar säger Se-a, uttal som i"titta", berättar AudreyFenn
i en kommentar.


Den stora loppisen i gallerian i Sandviken slog oss med häpnad. Många riktigt fina saker.
Upsala-Ekeby, Rörstrand, Johansfors. Skålen på bilden är signerad Bengt Orup. Kul, tyckte
jag, som insåg att jag har en sådan fast osignerad hemma i skåpet. Och Benny gjorde ett
sanslöst fynd som lär dyka upp på hans blogg.
.

Själv hittade jag ett rart litet ställ med nubbeglas, från - ja, från vilket berömt decennium
kan det vara? Superfint skick. Roligt. 40 pix. Fynd!


Sista loppisen låg i Järbo. Där såg jag redan i skyltfönstret ett uppläggningsfat med en
Helmer Ringström-dekor jag inte hade, så det var ett lyckat besök från start. Det litet annorlunda
Stringbordet var kul.


Lyran är en typisk empiresymbol, har Empire-Amelie lärt mig.


Men nu började det bli dags att åka hem till Benny. Jag köpte väckarklockan
(bara prydnad, funkar inte, men kostade bara tio pix) och TVÅ Helmerfat i Järbo.
Saltburken är jag så förtjust i, den fanns på Erikshjälpen i Gävle. 65 pix.


Hemma hos Porslinsbloggaren. JJ och jag fick se samlingarna, och ja, vi blev
imponerade. Tack, Benny, för porslinsvisningen, loppisguidningen och all ny kunskap!


Vad är du mest stolt över, frågade jag Benny. "De här Zebrakopparna."
Zebra ser man ju nästan aldrig i annat än svart. De i färg är ovanliga.
Och snygga.


Fler fynd från Den Stora Loppisresan. Flaskan med ett H i botten är väl fin? 35 pix,
Gävle biståndsgrupp. Ljuslyktan längst bak är Reijmyre, de andra två från ett glasbruk
som Benny sa namnet på men som jag glömt.

Sedan var det ju Helmer då... Jag hittade två dekorer jag inte hade, och ett uppläggningsfat
i en dekor där jag har ett fat, på loppisarna. Men dagens clou var de fem kopparna i gul Safari med
tillhörande fat som Benny hittat åt mig. Jag trodde knappt mina ögon, de är så ovanliga.
Och så hade han en kopp i en annan ovanlig Helmerdekor som jag vet var jag kan köpa assietten till.
Vilken lycka! Ni får se allt Helmer i inlägg framöver.

Trevlig helg!

Upplysande utflykt


God morgon, torsdag. Sent i natt kom jag hem från den fantastiska loppisrundan
med JJ och Porslinsbloggen-Benny. I dag sover jag. I kväll kommer ett inlägg
om vår loppisrunda, där Benny guidade oss bland Gävletraktens godbitar
och berättade en massa saker jag inte visste.
Den söta fotogenlampan fanns på loppisen i Järbo.
Stay tuned...

På loppisräd med JJ och Porslinsbloggen-Benny


I dag hänger jag med de coolaste retrokillarna, JJ och Porslinsbloggen-Benny (bilden).
Vi har plöjt så många loppisar i Gävle och utanför, och pratat så mycket på varje loppis,
 att jag tappat räkningen på var vi varit.


Men jag vet att vi också hann med en fika på 50-talsfiket Lido på Södra Kungsgatan
i Gävle (inlägg kommer) och att den gatan har ett gäng fina neonskyltar.
Strumpan! Busvasst namn.


Mitt finaste fynd i dag (om man räknar bort Helmer Ringström-grejerna, som ju är i en
egen klass) är saltburken från Gefle (modell T, som Benny påpekade). Nu väntar fika
och visning av Bennys porslinssamling. Oh, what a day!

Äntligen är Retrorummet öppet igen


Äntligen! Norrtäljes roligaste butik är öppen igen. Jag skrev om "Retrorummet" i höstas, och blev sedan
kontaktad av ett inredningsmagasin, ett tv-program och flera bloggare som undrade när det var öppet.
Fler än jag uppskattade retromixen hos Rerorummet. Tyvärr var butiken stängd hela vintern (ägaren Jonas pluggar), men nu i sommar är den öppen igen. Mån-lör kl 10-18 i juli-augusti.


En ny bekantskap. Kanske vet alla utom jag att de två stolarna längst fram är "Tallåsenstolen",
formgiven av Jan Hallberg. För när jag googlar kryllar det av Tallåsenstolar. Men jag hade aldrig sett
eller hört talas om dem tidigare. Googlar mig blå men hittar ingen information om vare sig stolen
eller Hallberg.


En anledning till att jag blev så förtjust i Retrorummet var porslinet. Mer Gefle än man brukar
se. I dag hittade jag två Helmer Ringström-tallrikar (vilket innebär att jag bara är två dekorer från inlägget
Sju sorters Helmer V). Jag höll på att svimma när Jonas, butiksägaren, sa att han precis sålt 35 delar
"Safari" - men puh! det var gröna "Safari". Hade det varit den svårfunna gula varianten hade jag
(nästan) brutit ihop.


Jag glömde fråga vad det var för skåp. Ovanpå står diverse gula godbitar. Retrorummet
(och nu börjar detta låta som ett reklaminlägg, men roliga små butiker ska vi tipsa varandra om,
eller hur?) skäms inte för att sälja udda koppar, vilket är trevligt. Oftast är det ju udda fat man hittar,
kopparna brukar ju gå sönder först, här har man chans att fynda den felande koppen.


"Parken", fint textiltryck av Ilse Roempke.


Och så några tyger/gardiner. Det bruna och vita med trekanter hade en kund
sagt "Ikea, 1970-tal", om. Någon annan hävdade Marimekko. Fint var det i alla fall,
och jag önskade att jag hade behövt det till någonting...

I dag ska jag ut på årets längsta loppisrunda. Stay tuned...

Piraten flyttar in i dag


God morgon måndag! ¡Buenos días, lunes! Låt mig presentera "Piraten".
Han fanns på en loppis i lördags, och flyttar i dag in i min lya. Jag har aldrig
tidigare sett ett så intressant gipsansikte - nästan kusligt levande.


Andra fyndet: En assiett, Rosett, Stig Lindberg, 1950-tal. Fem pix.


OM jag var Lindbergfantast och OM jag ville tatuera mig, kanske
skulle jag välja fjärilen.

Ha en fortsatt trevlig vecka!

Jag mötte Lasse på Konditori Fenix (Glasrikeresan del XV)


Trodde det skulle vara ett 50-talsfik, men fick två extra decennier på köpet. Hos Konditori
Fenix i Emmaboda är övre rummet inrett i 1960-70-tal.


70-talsfantasterna kan pricka av burkmodeller och mönster.


Kafébesöket gjordes ett par dagar efter kronprinsessbröllopet.


Men nu är ju detta en blogg med fokus på 1950-talet. Här har vi det!


Gratis låtar! Jag väljer "Ain´t that a shame" med Fats Domino.


Här kan 50-talsfantasterna pricka av termosar och andra ting från tiden.
OBS! Singeln med "Anna Ankas man".


Jag lutar mig tillbaka i soffan...

  

... och spanar in Lasse Lönndahl (1928-). "Sveriges äldsta tonåring" kallades han
på 1960-talet, och så sent som för något år sedan såg jag epitetet i en artikel. Måste vara obegripligt
för alla under 40? Men lyssna på Lasse när han sjunger "Twist till menuett", 1963:

 
... och förstå hans storhet.


Nej, nu går vi hem och spisar plattor. Passerar en trivsam hörna vid utgången.


... och ett snyggt trappräcke.






Och en fin fasad.
Hej då Fenix, tredecennierskaféet!

PS. 26 andra kaféer med gammaldags stuk, landet runt, hittar du
under kategorin Kaféer.


Bästa sommarläsningen


Bästa sommarläsningen - urrivna sidor ur Antikvärlden/Antikbörsen (som den hette först)
och Antik & Auktion. När jag lyckas hitta tidningar på loppis för några kronor styck köper jag en bunt,
river ur de artiklar som lockar mig och slänger sedan resten av tidningen. Kvar blir läsning motsvarande
ett par nummer - där innehållet bara består av den roligaste retron. Som den tidning jag skulle vilja
prenumerera på. Eller göra.


En ljusstake för juli


Juli månad går mot sin mitt, och kvällarna börjar bli mörkare igen. Framåt elvatiden är det fint
med levande ljus i fönstret. Jag är väldigt förtjust i ljusstaken på bilden, dagens loppisfynd.
Den är tung. Som ett U på fot, tillyxat i is. Bubblor och slöjor i glaset. Jag låtsas att det är en
Erik Höglund-ljusstake, tills någon kunnig FJ-läsare tar mig ur den villfarelsen.


Det blev några saker till, när jag rejdade Hamnladan i Norrtälje. Två ljust vinröda fat som jag tycker
känns Gefle, eller Rörstrand. Tänkte att Porslinsbloggen skulle identifiera dem. En shaker (?),
märkt Ystad Plast under och Tang ovanpå locket. Och så glasburken med texten "Hemlagat"
och två etiketter: Lindshammars glasbruk och Design Catharina Åselius-Lidbeck.
100 kronor sammanlagt.


Och så träffade jag Sonja i loppisladan! En specerihylla - väldigt fin, väldigt 1950-tal
- som hade fått följa med hem om den tredje burkens lock funnits. Undrar vilken färg det
locket hade?


Är litet förbryllad över Sonjas två stilar. Var det tredje lockets "Sonja"
i en ännu fetare stil? Sonja, Reda och Elfa var folkhemshushållens minsta
beståndsdelar. Se dem i ett tidigare inlägg.

Ett blomkrukefynd bland allt glas (Glasrikeresan del XIV)


Glasrikeresan gav mycken ny kunskap, men väldigt få riktiga loppisfynd. Penningmässigt
var bästa köpet de här blomkrukorna. En femma styck på loppisen i Norrbygdens gamla skola
mellan Orrefors och Gadderås. Den gröna och den vita till höger om den gröna är Upsala-Ekeby.
Den längst fram till höger är märkt 2 under. Jag är rätt säker på att jag sett den i 50-talskeramiks ,
Porlsinsbloggens och Upsala-Ekeby-samlarnas bloggstafett Blomkruksskolan/Blomkrukeskolan.
De andra två krukorna vet jag inte, men jag visade två släktingar till den grå och lila-randigakrukan här.


Vi går in och tar en titt på loppisen.


Men - där är ju min lampa! Fast min har fem kupor. Den gav
jag 300 kronor för i Fellingsbro. Här kostade den med tre kupor 400 pix,
så det blev ingen affär. Kul i alla fall att se lampan i ännu en variant.


Det här lilla söta setet kommer från Engshyttans glasbruk. 1950-tal, sa säljaren.


En vit ISI-ishink, Gullaskruf. Formgivare Lennart Andersson.
De ISI jag har sett tidigare har varit i genomskinligt glas.
Läs mer om ISI hos Porslinsbloggen.


En fylleanka, också från Gullaskruf.


(Vi svängde in till samhället Gullaskruf när vi passerade.
Men glasbruket lades ner 1983. Jag gick i alla fall ur bilen, tittade på
gräset som växte framför igenbommade uthus, tog en bild av fabriken.)


Så här ser det inte ut i loppisladorna hemmavid. Hyllor fulla av "Fuga", "Colora" och
andra moderna glasklassiker.

Trevlig helg - med många loppisfynd!

Gammal kärlek rostar aldrig


De träffades i ett ställ utanför biografen Saga en vårkväll 1953. Sedan dess har de hängt ihop. 
Nog börjar väl han bli litet knarrig, och hon orkar inte längre bromsa när saker går överstyr.
"Men - det rullar på", som de säger.  

Var är vi nu? I Eksjö! (Glasrikeresan XIII)


Allt kan man hitta på loppis! Till och med gamla vägskyltar. Vi står vid ingången till
ett antik & kuriosa-magasin, men i vilken stad?


Övervåningen skulle kunna vara en vind i en skräckfilm. Plötsligt... ett vinddrag i nacken...
någonting fladdrar förbi i spegeln på golvet... en golvtilja knarrar bakom oss.
 

Ändå vågar vi oss fram till fönstret. Och får en vy över stadens kyrktorn.
Vi är på väg hemåt från Glasriket. Var är vi? Vet du? Om rätt svar dyker upp blir det fler bilder
härifrån i kväll. Annars också, kanske.


UPPDATERING: Oj, det var snabba svar! Två rätta redan efter en timme.
Okay, vi är alltså i småländska Eksjö...


... känd för sin välbevarade träbebyggelse. Vi vandrade runt, tittade in på bakgårdar och beundrade
portar. Och fick syn på en bio vi gärna hade sett från insidan.


Fint.


Lennarts hade vi googlat på morgonen och planerat in i dagsschemat. Lennarts konditori
öppnade i huset som heter Guldsmedsgården 1967, och bakade 1981 världens längsta
rulltårta (213,85 m). Läs Lennarts historia här.


Ett rejält 1960-talskafé med gott om utrymme för kaffekopp, tårtbit
och ortens lokaltidning Smålands-Tidningen, en av landets få kvarvarande
broadsheet-tidningar.


Tjusig servett. Och Lennarts gjorde oss inte besvikna.
Prinsessbakelsen var perfekt, potatisbakelsen likaså.


Så här ska ett tidningshus se ut - och vara placerat! Tvärs över torget från Lennarts
konditori, granne med Stadshotellet.


Redaktörsgränd. Kanske var det här som radskrivarna en gång i tiden
vinglade hemåt efter att ha druckit upp honoraret på Statt?


 

Eksjö har många fina skyltar...


... och ett gäng loppisar. På "Retro" hittade jag ett Gefle-fat. Butiken fanns
också i en större variant på något industriområde men dit kom vi oss inte iväg.
Jag besökte lokala Kupan, hittade inget. Och köpte inte heller något i
antik&kuriosa-magasinet som startade inlägget. Men detta ska inte hållas
emot Eksjö. Det var helt enkelt sista dagen på resan och jag hade nog helt
enklet inte tillräckligt pigga spanarögon.

Vem räddar kondiset från 1936?


Ett anrikt konditori är till salu, berättar Marie som har bloggen Huset på Lövåsen. Hon hittade
annonsen på Blocket där Lindéns konditori i Falköping  söker ny ägare.
Hon tipsade mig eftersom min bror i vintras gjorde ett gästinlägg om det fina kaféet.
Hoppas nu att Lindéns får en bra ny ägare - som inte river ut inredningen och, som det brukar heta,  
"fräschar upp". Kanske tar någon av Femtiotalsjaktens läsare över?
(Foto: Jan Åhman)


Skulle Söndagsfåtöljen lyckas slå ut Den blå?


Låt mig presentera: Söndagsfåtöljen. Så kallad för att jag hittade den i går och för att den
har söndagskänsla. Fåtöljen tänkte jag till lyan, istället för den blå som ska ut, men Femtiotalsmannen 
tycker att "Söndag" ska få stanna på landet. Nu står den i vardagsrummet, där det allt oftare uppstår
ett kluster av loppisföremål på väg till lyan, en kompis eller Blocket. Ibland ser det där hörnet mer ut
som ett hörn i en retrobod än ett vardagsrumshörn. Händer det er också?


Söndagsfåtöljen är i mycket fint skick och luktar fräscht, det har nog inte rökts
en enda cigarett där den tillbringat de senaste 45-50 åren. Jag gav 250 kronor,
vilket är okay för en fåtölj man genast tycker mycket om. Antagligen svensk, ingen
"fin" tillverkare, något slags 1960-tal, var min gissning innan jag vände på fåtöljen...


... och fick (hittills) två rätt av tre, när jag googlade Bröderna Andersson.
Det småländska företaget har varit igång sedan 1940-talet och drivs nu av tredje generationen.
Årtal? Har jag tur så får jag svar på mitt mejl till Bröderna Anderssons, där jag
frågar om de har info om tillverkningsår och namn på Söndagsfåtöljen.


"Den blå", som jag fick gratis förra sommaren för att den skulle slängas,
är seg. Här ser vi den i en nytapetserad och ännu tämligen oinredd 50-talslya.
Den blå är medveten om att den bara är en nödlösning. När drömsoffan dyker upp
så åker den ut.
Men...


... när drömsoffan "Belle" är på plats ser det tomt ut i hörnet snett emot.
Den blå fåtöljen gör sig oumbärlig ännu en tid.
Sedan...


... blir det vinter och bokhyllan Tema, Ikea 1955, tar plötsligt självsäkert plats
i rummet. Lampan från Fellingsbro åker upp på väggen. Och Den blå
är nu litet för hög, litet för sliten, för det nya sällskapet. Men blir ändå kvar,
försöker göra sig lägre och inte störa.

Och det verkar alltså som att Den blå nu har klarat av ännu en kris.
"Söndag", det senaste hotet, blir kvar på landet.

Färgstarkt i väntan på fynden


Så enkelt mönster, så fint. Hos Myrorna på Götgatan, Sthlm, hittade jag tallrikarna "Joker"
från Lidabruk för 15 pix/styck. Lätt slitna av diskmaskinsdisk men ändå. De matchar min favoritduk
perfekt med sina 50-talsfärger gult, grått och rött. Lidabruk var ett varumärke som Rörstrand använde
för porslin tillverkat för EPA-varuhusen.


Sex stycken lustiga ljusstakar för sådana där supertunna ljus. 1 kr/styck och enda fyndet
på de sammanlagt fem loppisar som jag svepte igenom i går. Har litet oflyt i fyndandet
just nu. Antingen hittar jag inget jag vill ha, eller så...


... betalar jag för mycket. Jieburken gav jag 150 kronor för på Hamnladan i Norrtälje,
i ett svagt ögonblick. Locket är snyggt, men fel. Burkarna i den här serien har trälock.


En gräddkanna, Arthur Percys "Grand" för 10 pix, blir fin bredvid de två
"Grand"-koppar jag redan har. Hittade även den på loppis i går.
Handduken är förstås "Fallande löv", Stig Lindbergs mönster som Coop relanserade
på handdukar, servetter och koppar förra hösten.

Färgglada saker, men inga riktiga fynd (eller håller jag på att bli för kräsen?).
Nu vill jag komma in i ett loppis-flow igen!


Första hyllan med Helmer?


"Stig Lindberg", "Kåge", "Lisa Larson". Kan det stå på små skyltar i antikbutikerna.
Och jag har undrat: Varför skapar aldrig någon handlare en Helmer Ringström-hylla?
Men här är den nu - landets första (?) Helmer-hylla. Där står "Lansett"-tallrikar, en "Spinett"-
tallrik bakom "Trio"-koppen och så 20 stycken "Kryss"-tallrikar.


Helmer Ringströms Hylla!
Den finns hos Risingeboden, utanför Gimo i Norduppland, ett av mina
favoritställen. Jag har flera Helmer-tallrikar därifrån.
OBS! Endast mellanhyllan, den med namnskylten. innehåller Helmer-saker.

PS. Och du som snubblat in på Femtiotalsjakten och undrar litet över min förtjusning
hittar förklaringen till den i tidigare inlägg:
Sju sorters Helmer
Sju sorters Helmer II
Sju sorters Helmer III
Sju sorters Helmer IV

PPS. Risingeboden har sommaröppet lör-sön kl 11-16.

Allt ljus på Kosta (Glasrikeresan del XI)


Vilket ljus! Vi befinner oss i Kosta glasbruks utställningshall, ritad av Bruno Mathsson 1954.
Först ritade han hallen, sedan glashusen (som vi redan besökt.) Samma luftiga ljusa känsla.
Utställningshallen är byggd nästan helt i glas och har tunna vita gardiner. 
Kosta grundades 1742, här ser vi föremål från brukets första sekel. 


Fönsterglaset är daterat 1742. Vår bildningsresa till Glasriket började ju med ett besök på Orrefors
glasbruk, där en förening och företaget Södra räddade glasbrukets samling från 1700-talet och framåt
när Kosta Bodas och Orrefors ägare New Wave Group behövde pengar och sålde ut hela samlingen.
Kostas glassamling behöll företaget, och det är här i Kosta som man storsatsar. Här finns glasbruk,
designhotell, kafé, utställning, försäljning av Kostas och annat glas. Och en outlet. Effektivt. Turistigt.


Glasbaren i Kosta Boda Art Hotel är en mäktig skapelse i blått. Bilder som gör
hotellet och baren rättvisa finns på hemsidan. Kosta Bodas glaskonstnärer har
designat olika delar av hotellet.


Kolla firren! Utsmyckningen kring bardisken är Kjell Engmans
(han som gjort glasskon som är förstapris i "Let´s Dance").


Men -  tillbaka utställningen i den vackra hallen. Burkarna med präglad information
om glasbruk och rymd hör till de tidiga föremålen.


Karl Lindeberg, tidigt 1900-tal. Detta var som sagt en bildningsresa, med Kosta som en
stor och viktig pusselbit l i svensk glashistoria. Här studerade jag glas av namn som Gunnar Wennerberg,
Karl Lindeberg, Ewald Dahlskog och många fler.


Edvin Ollers, 1917.


Elis Bergh, 1931.


Sven-Erik Skawonius, 1946 och 1948.


Vicke Lindstrand, 1950-tal. Det här var andra mötet med Vicke Lindstrand
under Glasrikeresan. Det första ägde rum på Orrefors, där han började sin karriär
och där hans Cirkusvas finns utställd.


Monica Morales-Schildt, 1965. Inspiration till vaserna "Kvinnor vid havet" fick Monica
Morales-Schildt under sina seglatser i Medelhavet tillsammans med sin make Göran Schildt.
Hon såg fiskarhustrurna stå och vänta på att deras män skulle komma tillbaka och gjorde
glaskonst av vad hon såg. Och han skrev böcker om dera resor med båten Daphne.
Läs ett inlägg om böckerna, läs sedan böckerna!


Ett hopp till nutid och två formgivare som kom till Kosta 2007. Först Ludvig Löfgren,
vars vinglas med rosor är roliga, tycker jag.


Åsa Jungnelius serie "Make Up" med ljuslykta i form av en diamantring vill man liksom ta i.

Och där lämnar vi utställningen om Kosta glasbruks historia och ger oss ut på en sista spaning
i det lilla samhället...


Vad har vi här då? Jo, ett gammalt kommunhus! Omisskännlig 50-talsarkitektur, men
inte Bruno Mathsson denna gång utan anonym arkitekt Vi lyckades få se huset inifrån, guidade
av ägaren som har sitt företag i lokalerna. Ospännande interiör dock, så jag tog inga bilder.
Huset byggdes 1960 om jag minns rätt. Kommunförvaltnng, polisstation och bank
delade på lokalerna.


I entrén en anslående vägg i glasmosaik från Kosta, signerad Sven Pihlström.


Glasblåsaren och skogshuggaren.


Originalgolven i Bruno Mathssons glashus var av Kostamosaik. När husen restaurerades
användes italiensk mosaik. Fint det också, eller hur?

Tidigare inlägg från glasbruk:
Ohhh, Orrefors - en räddad kulturskatt
Is till punchen i Pukeberg
Hemma hos rockstjärnan Höglund (Boda)

Trevlig helg - med fina loppisfynd i glas, kanske!