femtiotalsjakten

Varför ser hon så nöjd ut? Jo, hon är ju på bilsemester i Sverige, en sommar
i början av 1950-talet!
Femtiotalsmannen och jag längtar redan till juli, då vi som vanligt ska bilsemestra i vårt
vackra land. Sakta cruisa fram, helst på småvägar, stanna till i småstäder och se oss omkring.
Kyrkor, museer, kaféer, loppisar, utsiktspunkter.
Ny kunskap om Sverige inhämtad varje dag.


Femtiotalsmannen kör, jag dukar fram kaffet när vi tar paus. Eller, hm...
Femtiotalsmannen kör och jag pekar på kaféskyltar längs vägen....
(Reportaget fanns i Damernas Värld)


Så har det i alla fall varit hittills. Men i år ska vi semestra mer på 1950-talsvis,
packa kaffekorg och ha campingbord och stolar med oss - i alla fall på dagsturer.
Så vi kan sitta vid vägkanten, dricka vårt kaffe och beundra utsikten och de
1950- och 1960-talsbilar som gör sommarvägarna till en skönhetsupplevelse.
(Bilden: Från Sundbybergs museums 1950-talsutställning)


Fast... här går gränsen. Visst ser det folkhemstrevligt ut. Men nä, det blir
stadshotell och pensionat även i år.
(Annons ur Femina, 1957)

UPPDATERING: Glöm inte gardinerna om Ni trots allt vill sova i Saaben,
uppmanar Larsson.

Kunder hade klagat på att kakaon i lösvikt blandades upp med
billigare saker, som kaffe och thé. Därför började Emil Mazetti-Nissen 
förpacka den i påsar.
Slogan: "Se med edra egna ögon att ni får Mazettis ögon!" 


Men ögonen ser litet trötta ut, va? På 1950-talet började det gå
sämre för Mazetti. Fräscha upp loggan var en poppis metod även då
- inget är nytt under solen. Konstnären Olle Ekselius vann den tävling
som utlystes. Hans välkända, stiliserade ögon blev grafisk
symbol inte bara för kakaon utan hela företaget.


Men efter bara ett och ett halvt år  ändrade Mazetti ögonen.
Pupillerna gjordes större, eftersom de ansågs stickande..
Bilden kommer från Nilszéns lanthandel, ett 
lanthandelsmuseum utanför Skövde som också gett ut
en bok. Jag rekommenderar ett besök på deras hemsida!
(Foto: Stefan Nilszén)

Hmmm... undrar hur gammal burken i ett av mina
köksskåp är? Jag tar fram den, jämför med bilden
ovan och visst är det Ekselius originalögon.
Kul hemmafynd! (Om än litet rispat, det är väl mina
syskon igen, förstås...)


Mazttikoppen tillverkades av Karskrona Porslinsfabrik
1962-68, enligt Aletorp Antik, där du också kan se
en närbild på dekoren.


Fazer köpte alltså Mazetti, och Mazetti står det inte längre på några produkter.
Men namnet Ögon och ögonlogotypen har man behållit, på kakaon och bakprodukterna.

Klokt, eftersom ögonen enligt Fazers hemsida är ett av Sveriges mest välkända
varumärke, med en kännedom på över 99 procent.

Här ska jag tillbringa en eftermiddag framöver, tänkte jag.  Stadsmuseets utställning
"I huvudrollen: Stockholm"  bjuder på filmsekvenser från Stockholm från svunna decennier.
Och det är gratis. Men - i dag ska vi vända oss om och titta in på restaurangen som ligger ett
stenkast från Stadsmuseet, mitt på Slussen.


När jag läste DN-fotografen och Stockholmkännarens Lars Epsteins blogg
 fick jag veta att restaurang Strömmen stänger i morgon söndag. Jag hade bara
besökt Strömmen två gånger tidigare, på 1980- och 1990-talen, och mindes inte
riktigt hur det såg ut därinne. Läge alltså att kolla in stället, som öppnade 1954, 
och friska upp minnet - det kanske var sista chansen.


Nu går vi in!


Jag drog med mig Empire-Amelie. Vi kom till Strömmen tidig eftermiddag, vi satte oss
längst in i lokalen och studerade den och de andra gästerna. Hög medelålder, hög stammisfaktor.
Flera gäster gav intryck av att ha levt ett liv inte enbart dansat på rosor, några av att ha jobbat
på DN:s kulturredaktion sedan 1968.


Okej att vara litet dimmig. Utsikten över vattnet måste vara Stockholms bästa,
bortsett från Gondolen nästgårds. Men då snackar vi en annan prisklass, som
Epstein påpekar. Utsikten över borden bestod denna eftermiddag till övervägande
del av ensam gäst, en flaska öl, ett glas.
E-A och jag erfor ett lugn på Strömmen. Det kändes som om man
precis som i reklamen fick vara sig själv för en stund, vad än "sig själv" innebar.
Det låg ett lätt os över lokalen, vi blev förtjust nostalgiska, så har det inte doftat ute
på lokal sedan rökförbudet kom, och knappt ens innan dess på många år.


Restaurangen uppfördes alltså 1954, från början hette den
Röda restaurangen, eftersom fasaden hade röda emaljskivor
där det nu är blå plastskivor (se exteriörbilden ovan).
Mycket 1950-tal hittade vi inte i inredningen.
Men slitna detaljer från alla decennier därefter.
Kryddhyllan har ju varit med ett tag.


Men titta! En barnstol i hörnet bredvid damtoaletten
måste vara Strömmens äldsta föremål. Till och med äldre
än 1950-tal, kanske - har vi någon barnstolsantikexpert
bland Femtiotalsjaktens läsare? Och var hamnar
stolen nu...


... när stället med bästa utsikten och Stockholms sista (?) osdis stänger. Vad som exakt
ska hända med Slussen är ju inte klart. Så - öppnas det en ny restaurang här? Eller kommer lokalen
att stå tom? Femtiotalsjakten lovar att bevaka utvecklingen.
Vi hörde en stammisfarbror berätta för en annan att "på söndag blir det gravöl, då blir det fullt".
I morgon, den 29 mars, alltså.
Läs mer om Strömmen och se bilder ur andra vinklar på Epsteins blogg.

Om två veckor är det påsk. Alla bloggar svämmar redan nu över av påskpynt. Och
i antikbodar och på loppisar trängs äggkoppar med tuppar, man kan få se riktigt vackra
dukningar i en del fönster. På väg till jobbet stannar jag ofta till framför butiken A&F Antik
på Upplandsgatan 22, Sthlm, och beundrar deras skyltning.
Häromdagen var det öppet (det är inte varje dag) och jag gick in. Plåtade de här underbara
äggkopparna i teak och plast. 

Och även loppisarna firar påsk redan nu. Jag har börjat kolla efter loppisbutiker
utanför stan. Besökte förra veckan Erikshjälpen i Spånga,  belägen i en stor lokal
i ett industriområde. Stort, ocharmigt, men med lägre priser än innerstadens Myrorna
med flera. För att inte tala om antikaffärerna.
Empire-Amelie fyndade en tallrik med Stockholmsmotiv för 15 kronor. Det dyraste de
hade i porlsinsväg var Stig Lindbergs servis Svart Salix (bilden) för 1 295 pix.
Jag kollade i antikaffär nästa dag, där kostade kopp plus fat 295 kronor/styck. 

Erikshjälpens adress och öppettider hittar du här. 
Och de har till och med en egen blogg om second hand! 

På S:t Erikshjälpen tipsade de om Skopan, i Upplands Väsby.
Bara öppet lördagar kl 10-14. Skopan har en kul hemsida där
de lägger ut bilder på vad som kommer att finnas till salu
nästkommande lördag. De kallar sig "Sveriges finaste
secondhand" och lokalen är på 900 kvadratmeter.

Men gäller det påskgrejer finns fyndchans även i antikbodarna.
I december kunde man hitta väldigt fina glögglas för 30-50 kronor.
Nu gäller detsamma äggkoppar.


De här två roliga äggkopparna...


... införskaffade jag hos A&F Antik, för 15 pix/st.
Nu har jag lagt grunden till en samling...


Från barndomshemmet.


Från Antik & Kuriosa, Kista, i höstas.

Från Antik & Kuriosa, Kista, i mars.

Så... trevlig helg och lycka till på påskpryljakten!

Alla städer borde ha en järnvägsgrill, med en skylt som lyser upp i mörkret. Här är vi
utanför Östra station i Stockholm. Därifrån utgår Roslagsbanan, som en gång täckte hela
Roslagen med sitt nät. Djursholms Ösby och Rimbo var två viktiga järnvägsknutar. Någon
gång framöver ska jag ta med er på k-spaning i Rimbo.

Odengatan, Sthlm. Ingen skoaffär finns här längre, men skylten är kvar.

 
Och skyltskåpen också, två stycken. Det andra
har texten Tofflor. Skyltskåpen är putsade så
att fasaderna på andra sifan gatan kan spegla sig.


Vasagatan, Sthlm. Ett av hotellen kring Centralen.
'

Samma struktur som hotellskylten. Wärdshuset/Hotel i versala sanseriffer
(bokstäver utan "fötter"), själva namnet i "skrivstil" med extrasnirklig första bokstav.
Behöver jag säga att jag älskar det?


Sturegatan, Sundbyberg. I före detta biografen Bristol
dansas det numera tango.


Ett stenkast därifrån ligger Café Boulevard,
eller "Boullan". Kan rekommenderas å det varmaste.
Tyvärr ingen gammal inredning, men jättegott bröd
och betydligt billigare än på fiken inne i stan.

Jag vill ännu en gång puffa för sidan Svenska neonskyltar. Där hittar du
neonskyltar från varenda stad och håla i hela Sverige. Man kan sitta
och titta hur länge som helst!

Bestickskorgarna är nya, men åhhh vilka femtiotalsvibbar de avger! Korgarna skulle gå
fint ihop med 1950-talsfat i likadan lindad plast. De står på disken hos Backpackers
Vandrarhem och Café på Upplandsgatan, Sthlm. Jag har skrivit om stället förut.
I bakgrunden skymtar några 1950-talspersonligheter. Pucko lanserades 1954 av Arla.
Wikipedia har Puckos hela historia.

... läser kanske inte Femtiotalsjakten, men än har inte Konsumentombudsmannen
hört av sig. När bloggen fyllde en månad beställde jag visitkort hos min vän
herr K, som har ett accidenstryckeri. Vita, men här ovan har jag lekt med färger.
Visitkort är naturligtvis väldigt old school, low tech, obsolet osv. Men jag har haft
nytta av dem. När antikhandlare eller loppisägare ser  tveksamma ut till min önskan
att fotografera hos dem så langar jag fram ett visitkort.


Förra veckan fyllde bloggen ett halvår.
Jag firade inte, men gladde mig åt
besökssiffrorna. Snittet har sakta klättrat från
i början 8 unika besökare per dag till drygt 150.
Ett par underbara dygn har Femtiotalsjakten
haft över 300 unika besökare.


Bloggen säger att den vill ha en neonskylt när den fyller ett år.
50-tals i klarrött, snirklig stil, JAKTEN i vita versaler. Och så tre stiliserade
strutlampor i rött, gult, grönt med en vit sladd med knorr på.
Ha! säger jag. Då vill jag se minst fyrsiffriga snittsiffror först.
Annars blir det bara en t-shirt.


Roligast med bloggandet, efter ett halvår:
1) Leken. Att skapa helt utan krav. Jag har till exempel börjat fotografera
efter många års uppehåll.
2) Förkovran. Det började med att jag skulle femtiotalisera lyan,
det utvecklades till någonting som liknar en blandad
universitetskurs i historia och konsthistoria.
3) Roliga kontakter. Kommentarer, mejl och korsvisa länkningar - kul!

Vad vore en femtiotalsblogg utan ett inlägg från ABC-staden, förortsförebilden,
50-talsfenomenet, Vällingby? Det vore ingen femtiotalsblogg. Så jag tog tricken, gröna linjen,
tillsammans med Empire-Amelie till förstaden där hon och hennes syster Syltan bodde
på 1960-70-talet. Jag lämnar ordet till E-A och Syltan: 


Restaurang Vällingehus.

E-A och Syltan säger: Våra föräldrar träffades här! Pappa jobbade i garderoben, han var
egen företagare kan man säga. Det var mycket att göra, för restaurangen var populär.
Det kom folk ända från stan. Så pappa anställde mamma eftersom han ville ha snygga
tjejer i garderoben. Mamma jobbade som kaffeflicka på samma restaurang då pappa
fick ögonen på henne.
Resten är historia. De firade just sin 48-åriga bröllopsdag!


Syltan säger: Spiraltrappan upp var magisk. Jag höll mig alltid i ledstången
även om man egentligen inte behövde det. Men skinnet var så mjuk och fin.
Trappan var ingången till en lyxvärld! 
Vi fick leka i garderoben och i de bakre regionerna. Det var spännande att vara
på Vällingehus! Restaurangen var enorm, med en vinterträdgård


E-A och Syltan säger: Det är en tragedi att de rev ut nästan all inredning
i början på 70-talet. Därefter huserade Försäkringskassan i de gamla fina lokalerna.
 Förr var det vita dukar på borden...


E-A säger: I dag är det ett opersonligt matpalats
med några få originaldetaljer kvar. Ser ut som ett stort Mc Donalds.
Ingen finess alls.
(E-A:s finger, red:s anm.)


Men den fina trappan finns kvar! Den har ett räcke i läder
och de gröna plattorna på sidan finns kvar men har ändrat färg.
De var troligtvis i ljus ek från början.    
 

Torget och fontänerna.
 E-A säger: Här uppträdde Jokkmokks-Jocke och Thore Skogman. Det är sånt man minns...
Syltan: På vintern hade fontänerna träskydd liksom idag. Här åkte man rutschkana. Originalen
 var brantare med en stor järnknopp på toppen som man kunde hålla sig fast i. 
 

Pallas konditori.
E-A säger: Man blir först förvånad över att Pallas ligger för långt åt höger. 

Är det inbillning eller? Nej, i det högra hörnet låg det förr en resebyrå
får jag veta. Minns nu. Minns också att Pallas var ett mycket vackert fik en gång i tiden.
Ingen orginalinredning finns tyvärr kvar. Ja, möjligtvis ett gammalt handtag.
Allt är nytt, även fönster och dörrar.



E-A: Man blir egentligen inte förvånad längre då man snart
kan räkna Stockholms orginalfik på sin högra hand.
Bevara Sveriges 50-tal!!
 

Bio Fontänen.
Syltan säger: Vi har sett en del barnfilmer här. Jag trodde hela min barndom
att biografen hette Fantomen istället för Fontänen. 
 

Guldmosaiken på Fontänens vägg finns kvar. 

Vällingbyskylten på taket.
E-A säger: Vällingby skyline syns på långt håll.
När man såg den från tunnelbanan visste man att man snart var hemma.

Ingången till t-banan.


Höghus, Vittangigatan.
E-A säger: Lill-syltan och jag är delvis uppväxta här på Vittangigatan, högst
upp i ett av höghusen. I huset brevid låg Mjölkcentralen i bottenvåningen
(där man köpte mjölk förstås).
 

A-E och Syltan säger: I vårt hus satt Kenta och Stoffe och kurade
i trappuppgången och skrämde folk. Stoffe bodde nog i vårt hus.
Mamma brukade hälsa på honom när vi passerade "Plattan". Frid
över hans minne. Se filmen "Dom kallar oss mods" från 60-talet
om Ni vill veta vilka Kenta och Stoffe var.
En av bokstäverna i ABBA bodde också i vårt hus samtidigt. 


"Blå huset".
Syltan säger: BVC låg i detta hus!
E-A säger: Ja barnavårdscentralen!  Som liten hittade jag tydligen på otyg
precis innan mamma och jag alltid skulle dit, så hon fick skämmas. Det var noga
på den tiden, allt skulle vara ordentligt och de var ganska stränga på BVC.
Så en gång hade en plastmugg sugit sig fast över min mun. Morsan fick bort den
i sista stund, för den satt hårt, och så fick vi springa snabbt som f-n ner till BVC,
som låg nästgårds. Jag kom dit med en stor rödlila märke runt munnen.
En annan gång klippte jag av min lugg innan vi skulle dit. Men de ansåg nog inte
att jag for illa då jag fick stanna kvar i min familj, hehe.
 

Murar.
E-A säger: Charmen med Vällingby är alla detaljer som man kanske inte
tänker på i första taget. De bara finns där! Se här muren i grovhuggen granit!


S:t Tomaskyrkan.
E-A säger:  S:t Tomaskyrkan är ful på utsidan men fascinerande på insidan. Känns medeltida
med sitt mörkbruna tegel även inomhus. Öppna spisar i sällskapsrummen. Stod färdig 1960.


Syltan säger: Jag är döpt här och jag tycker att kyrkan är skitcool både
 inuti och utanpå.
 

Libby säger: Väggkontakter från
medeltiden, förlåt, mid-century.


Korvkiosken, torget.
Syltan säger: Korvmojjen ser gammal ut men är ny! Den gamla var liten
och fyrkantig - i "klassisk modell".

 

Libby tar över ordet: Vi tog en sväng in på biblioteket också. Här skulle
man kunna tillbringa en hel dag med böcker från Vällingbyhyllan.


Kameran och jag blev nästan sjösjuka i Vällingby. Det fanns inte en rak linje,
en lugn yta någonstans, kändes det som. 


Men visst, det är snyggt med allt detta 1950-tal.

 
Strutlampor och mosaik i centrum.


Men nä, nu blir jag sjösjuk igen. För mycket 50-talsformer
- är det möjligt? Ja, faktiskt!


Hej då, Vällingby. Nästa gång ska vi ta en titt på din inte lika berömda
granne, Blackeberg. Mörkare, säger E-A. 
Låter intressant, säger jag.

Syltans blogg läser du här.


 

Det har blivit någon loppis och något naggat porslinsfat för mycket på sistone. Jag törstade efter skönhet
och vackra designföremål, så jag drog med Empire-Amelie på antikrunda på Östermalm. Hos Steven Harrison
på Karlavägen bedårades vi av dessa damer. 

 
Nej, det är inte 1950-tal, men det är österrikiskt 1920-30-tal och livet leker. 


För 10 000 kronor hade hon kommit hem
till min lya och dansat på Stringhyllan. Nä...


... det hade nog ändå inte blivit porslinsdansösen. För samma summa får man ett
Smeg-kylskåp i bullig1950-talsform och precis rätt storlek för mitt lilla kök.


Empire-Amelie och jag njöt av "karamellväggen" i Smegbutiken på Artillerigatan och pratade
bort en stund med den trevliga tjejen som jobbade där.


Men oj, jag glömde visa art deco-lampan från Steven Harrison.
Det här var de vackra, dyra tingens dag...


Här ser ni en av 1950-talets mest fantastiska stolar. Tyckte experterna i förra veckans
Antikmagasinet. Tycker jag. Danske formgivaren Finn Juhls The Chieftain Chair
började tillverkas 1949. Modernity på Sibyllegatan har en.
Läs mer om Hövdingastolen och se fler bilder hos The Mid-century Modernist.


I skyltfönstret hos Scandinavian Classics.com på Grev Turegatan distraherades
jag först av Ingeborg Lundins glasvas "Äpplet" (1955, Orrefors). Men lyfte blicken
och såg en stol längst in i lokalen...


Finn Juhl igen! The Egyptian Chair.
Läs ännu mer om Juhl och om The Egyptian
Chair hos Danish-Furniture.com.


På Östermalm är det klass även på grejerna i Pantbankens fönster.
Vi såg inga stampade guror, däremot en servis från Orrefors, 61 delar, 
för 15 500 kronor.


Fin skylt, vackra dörrar. Men frukt är inte godis, och loppisfynden är sällan
designklassiker. Så skippa loppisen i helgen, ta en tur till de finaste butikerna
i stället och ge dig själv en skönhetsupplevelse.
Det är en speciell känsla att se klassikerna ur designböckerna. Föremålen blir
levande för en, och ser nästan aldrig ut precis likadana i verkligheten som
på tryckta bilder.


Och hittills har vi bara stött på trevliga handlare i finbutikerna.
De svarar alltid vänligt på våra nyfikna frågor även om de naturligtvis
direkt kan se att varken Empire-Amelie eller jag kommer
att köpa den där 125 000-kronorsstolen.
Bra gratisnöje är det också, helgen före lön.
Enjoy!

(Sista bilden: Ljusstake av Hugo Leven, 1902,
hos Modernity på Sibyllegatan)

Om man som jag fyller år i mars, betyder det att man också fyllde 15 i mars.
På min femtonårsdag tog jag ledigt från skolan och brände omrking på landsvägarna
med mopeden. Den hade varit morfars, det var en Zündapp från början av 1960-talet.
Jag pimpade den med blå långhårig fårskinnsklädsel till sadeln och med glitterblå
bulliga handtag i plast.
Mycket snyggt, tyckte jag. Det var 1970-tal.
(Bilden: Kort från Förlag Håkan Eriksson)

När man bor i en by i skogen betyder mopeden allt. Så fort jag fyllt 15 var jag fri. Nu kunde jag
åka till kompisarna i byn fem kilometer bort när jag ville, och ta ett sommarjobb i Norrtälje,
 två mil bort. Jag älskade min Zündapp. Här finns gamla Zündappmopeder att njuta av.
(Bilden: Konst i tunnelbanan, del av väggmålning på stationen Solna Centrum.)


Jag har bara ägt mopeder från 1950- och 1960-talen. Den här körde jag mycket
på 1990-talet. Den gick i 50 km/tim och var stark i sega uppförsbackar.
Jag tror att det är en Puch Lyx, VS 50 L - 1957, föregångaren till Puch Florida.
Kolla in Puchar här.
Ändå sålde jag den, eftersom jag hittat en nättare och bekvämare moppe, se nästa bild.
Puchen såldes på annons i lokaltidningen. En man kom, såg mopeden, sken upp
och berättade att han haft en likadan när han var grabb.
Då kände jag att min Puch skulle hamna i goda händer.


Husqvarnan stod kedjad utanför mataffären på Vätö en sommardag,
med till salu-skylt. Jag högg den direkt. Jag tror (ja, det är inte så lätt
att skilja på modellerna) att det är en1963 MCB Husqvarna.
Kolla själv här, på en Husqvarnasida, om det kan stämma.
Men jag kör så sällan moped nu, det blir bil. Så Husqvarnan sålde
jag i somras, Monets man köpte den, han ska återställa den till
originalskick. Jag säljer bara mina mopeder till bra människor!

Här ser ni brorsans moped. En Crescent 2000, tror han att
det var. Senare tog han av skärmarna och lackade om mopeden.
Det fanns också en gammal moped hemma på logen, av mig och
kompisarna kallad "Skrället. Den var tung som bly, hade också skärmar. 
Skrället körde jag med över skogen, till byn med kompisarna,
innan jag fyllt moppe. Men det gamla 50-talsåbäket stannade ständigt
(blött tändstift) och var ostadig på höstlerig skogsväg.
Gamla Crescentmopeder här.


Jag måste ju visa några 1950-talsmopeder till. Apollo, "världsrekord-mopeden"!


... och en världsmästar-moped! Ja, moped skulle man ha på 1950-talet. 
Ur Hans Dahlmans bok  Pojkarnas nostalgibok - Det skimrande 1950-talet:
"Riksdag och regering stiftar en lag 1952 som´tillåter ´trampcyklar med hjälpmotor´,
ett fordon med frihet från registrering, körkort, försäkring och skatt.... Redaktör Harald
Nielsen på tidskriften Motor döper nyheten till moped, ´mo´från motor, ´ped´från velociped.
(År 1957 finns 400 000 mopeder i landet.)"


Och vad har vi här? Moppen som satte igång min längtan
denna vår. Den hänger i taket på restaurang Grill på Drottninggatan
i Stockholm. Märket, någon?

Ja, någon gång ska jag ha en 1950-talsmoped igen.
Berätta gärna egna moppeminnen - och vilken 1950-talsmoped
tycker du är den förnämligaste?

I dag rörde jag mig i trakterna av Fridhemsplan, och träffade "Sigge B". Han stod i fönstret hos
Designtorget i Västermalmsgallerian. Sigge B är ett soffbord med "mönster från Sigvard Bernadotte".
Vi snackar Virr-Varr, alltså.


Bordet Sigge B kan också fås i Zebrano och Ebony. Kul
bekantskap, för även om jag vill ha grejer från tiden så gör jag
 tummen upp för ny design som spinner vidare på gammal klassisk.
Man kan aldrig får för mycket Virr-Varr.


På S:t Göransgatan stötte jag på en trevlig bowlingskylt.


... och i en port på samma gata en vacker lampa.


Hey, chicken! En promenad bort, på Odengatan, fick jag påskvittring
i antikhandlarnas fönster. Jag gick in på Mormors Spegel och beundrade
några fat...


... förtjusande Bo Fajans för endast 65 pix/styck. Men jag nöjde mig med att plåta, 
trots att sedlarna prasslade i fickan och gav mig dåliga råd.

Sippans kiosk har funnits på Odenplan sedan 1950-talet. Men nu är den igenbommad, och
ska bort när Odenplan görs om för ny galleria och pendeltågsstation. Sorgligt att ett av Stockholms
glada 1950-talslandmärken försvinner. Vad händer nu med kiosken? Jag googlar, men det verkar oklart.
Gabrielles blogg har ringt Stockholms stad och fått veta den ska rvas eller flyttas.


Flyttas, får man hoppas. För så här fin är inredningen. Och "reklamringarna"
på taket borde få lysa upp en plats någonstans.
På Carlzonz bilder berättas kioskens historia. 

Här ser du mer Sippans kiosk och annat vackert på Odenplan i ett inlägg från i höstas.

Promenerade Sundbyberg runt i eftermiddags. Konstaterade att en intressant loppisbutik
av typen "knökfullt från golv till tak i liten lokal innanför trång passage" på Stationsgatan hade
upphört. Men hittade en annan, lovande. Fredsgatan 8, Sundbyberg, öppet lördagar 11-15.
Så här såg en del av skyltfönstret ut. Inte mindre än TRE set med fruktknivar! Och därinne
anade jag ett riktigt gott och blandat myller.
Hinner ni eller jag dit först?

1950-talsben I. Den lilla 1950-talsfåtöljen, storleken mindre än de brukar vara och därför
väldigt söt, tycker jag, ville följa med mig hem från Vingens återbruksaffär i Råsunda.
Men nu börjar jag fylla kvoten för små stolar/pallar med 1950-talsben...


1950-talsben II. Den strama svarta pallen bodde tidigare
med Edmund och vasen i Hallstavik. Miniryan köpte jag
på Antik & kuriosa i Kista i höstas, den ska enligt säljaren
komma från NK:s textilkammare.


1950-talsben III. Och så har vi den glada gula och grå.
Pallen som fick ny klädsel, ett örngott.

1950-talsben IV. Skrämmande läsning i tidigare inlägg.

På loppisen i lördags köpte jag en såssnipa och ett fat som inte var från 1950-talet,
men som var snygga och är Upsala-Ekeby. Hattara heter servisen, damen som sålde dem var
finska och berättade att hattara betyder "sockervadd" på finska.
Visst är det en söt dekor?

 
Kannan har stämpel på finska. Under fatet finns samma text, fast på svenska.
Jag googlar alla varianter jag kan komma på, men hittar inget på Hattara.
Nu räknar jag med kunniga kommentarer från bloggarna Porslinsbloggen,
 UpsalaEkeby eller kanske Mimi i Åbo.
UPPDATERING: I svensk upplaga heter dekoren Bollar, berättar Benny
på Porslinsbloggen i kommentar nedan. Upphovskvinna: Berit Ternell.
Men jag vill spinna vidare på sockervadden och exporten. Hur vanligt var
det med tvåspråkiga UE-serviser?

Yrket heter numera tågklarerare eller tågledare. Man sitter framför en dataskärm
på någon av de största stationerna och leder tågtrafiken därifrån.

 
Här ser ni min nya favoritpall. Med den som exempel vill jag slå ett slag
för oss ohändiga. Även vi kan få till det, om vi inte har för höga krav på oss själva.
Jag köpte pallen för 30 kronor, då såg den ut så här:

 
Fin pall, fel klädsel. Så jag tog fram örngottet
i gult och grått som jag fyndade nyligen,
också det för 30 kronor.


Jag sprättade upp örngottet, fick två pallklädslar.
Lånade en häftpistol och - pang pang pang!
Jag hade en ny pall! (Och en klädsel över.)


Nu står pallen där och ler solgult ikapp med tidskriftsfacket
som jag hittade på Antik & kuriosa, Kistamässan.
Och jag, jag känner mig nästan som en fullfjädrad tapetserare.


Eller... nä, jag är ohändig intill det larviga, och behöver all hjälp jag kan få. Hos bloggen
Retrolover hittade jag en inredningsskola. Den ska jag följa i femtiotaliseringen av min lya.
I inredningsskolans del I fick jag tipset att göra en inspirationstavla, och sortera fram
en färgpalett för lägenhetens olika rum.
Min nyss påbörjade tavla:
Mitten. Färgpaletten för rummet. Gult, grått, litet vinrött, en tygbit
från pallen som riktmärke.
Uppe till vänster. Badrummet. Svartrutigt kakel ska jag ha - och turkos/mintgrönt eller
rosa accentfärg?
Nere till höger. Solgult kök med röda detaljer och köksprylar från 1950-talet.
Man ser ju direkt att ett rosa badrum inte hänger ihop med resten av lägenheten. Eller hur?
Nu väntar jag spänt på del II i Retrolovers inredningsskola.

Trevlig helg, händiga som ohändiga!

I dag bjuder Femtiotalsjakten på en titt in i tyska dockskåp från 1950- och 1960-talen. Detta
görs med benäget tillstånd av Jörg Bohn, som driver ett dockskåpsmuseum på nätet,
Puppenhausmuseum.de
Stanna nu till och titta på alla detaljer i den första bilden, innan vi fortsätter. Tapeterna!
Lampan! Hennes klänning i gult och grått!


"Om jag måste bestämma mig för ett älsklingshus från 1950-talet faller valet med stor sannolikhet
på Haus Constanza från träleksaksfabriken Grünhainichen i Erzgebirge",
skriver Bohn. Högsta lekbarhet förenat med ytterst lyckad design, tycker han.
"Huset bjuder på ständigt nya överraskningar, ur alla olika perspektiv". Visst är det så. Rummet
snett bakom det fantastiska parasollet är det ni såg på första bilden.


Kanske är det fru Constanza själv vid det söta sminkbordet?


Bohn beskriver hur dockskåpsvärldens mikrokosmos avspeglar "das
Wirtschaftswunder", det tyska undret. Uttrycket syftar som ni vet på hur Västtyskland
ofattbart snabbt byggde upp landet efter andra världskriget och återhämtade sig ekonomiskt.
Ironiskt nog tillverkades många av de supermoderna dockskåpen i DDR, för export.
Som skåpet Haus Kathrin med detta ljusa vackra vardagsrum. Kathrin är liksom Haus
Constanza tillverkat på VEB Holzspielfabrik Grünhainichen, 1962.


Kathrin bär en likadan mössa som
min mamma hade vid den här tiden.

 
Åååh, dockskåpsmuseet har så många fina bilder. Skåpet
med syskrinen och den turkosa strömbrytaren är från 1947/48.


Nu snackar vi ädelfemtiotal, nicht wahr? Återigen DDR-företaget Grünhainichen. Omkring 1955.

Absolut min favorit.


Här rockas det!  "You ain´t nothing but a hound dog?" Han bär jeans, den
nya modebyxan. Hon dricker Coca-Cola. Huset heter Haus Helga, tillverkaren
Holzspielwarenfabrik Albin Schönherr, Niederlauterstein / Erzgebirge.

Flugsvampslampan är 12cm hög. Bohn:
"En av de mer kuriösa men samtidigt
formskönaste dockskåpsminiatyrerna."
Han har plåtat den på ett tyg med
typiskt femtiotalsmönster.
Åhhh igen, så snyggt.